tag:blogger.com,1999:blog-3833913564408554171.post4510436119084902458..comments2023-09-30T17:32:47.458+02:00Comments on Längre inåt landet: Eva Dahlgrens dialog med Edith SödergranArvid Ahrinhttp://www.blogger.com/profile/09630038702059798599noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-3833913564408554171.post-3995232991752350382014-02-08T15:13:35.917+01:002014-02-08T15:13:35.917+01:00Intressant text om Edith Södergran och Eva Dahlgre...Intressant text om Edith Södergran och Eva Dahlgren! Parallellerna blir verkligen uppenbara när dikten och sångtexten ställs intill varandra. <br />Du refererar till Ulf Lundell i din bloggtext och kanske kan sången "Nadja" ge en annan bild än den vanliga piedestal-bilden.<br />Den franske surrealisten André Bretons "Nadja" (hon som uttrycker orden: "Jag är den irrande själen") är, misstänker jag, den litteraturhistoriska kvinnliga förlagan till den unga kvinnan i Ulf Lundells sång "Nadja". Det är en blinkning till Breton och ett sätt för sångaren att snabbt karaktärisera personligheten hos de sköra, unga kvinnor som sångaren mött i sitt eget liv. Sången kan ses som ett försök till beskydd av en viss sorts människa eller snarare människospillra som befinner sig i den förnuftets natt som sänkt sig över västerlandet och förvägrat dagen dess skimmer. De hyperkänsliga, unga irrande själar som varken kan eller vill ta plats i det ”akademiska ghettot”. Med Bretons Nadja som fond och sångröstens pendlande mellan återhållen ilska, resignation och ömhet öppnas sången upp för fler dimensioner där även ett slags självkritik hos sångjaget inryms.<br /><br />"Nadja, älskling<br />jag vill se dig gro<br />som ett skott av nytt liv<br />på den gren som jag sitter på<br />Men vem är jag <br />med min såg och <br />min ensamhet?"<br /><br />Jag utgår ifrån att det är den egna grenen som sångaren sitter och sågar av och att grenen symboliserar själva konstnärskapet. Sågen skulle kunna symbolisera ”det genomskådande ögat”; alltså medvetandet. Genom att dikta om Nadja riskerar hon att bli endast ett instrument, ett medel för konstnären och inte en människa av kött och blod. Därför kan sångaren heller inte beskydda henne. Om detta är han smärtsamt medveten. Trots hopplösheten som råder i denna förnuftets natt så finns det ett hoppingivande gryningsljus som ömsint omsluter hennes kropp och lovar henne det beskydd diktjaget själv inte förmår att ge. <br /><br />Magnusnoreply@blogger.com