Osannolikt nog har jag hunnit läsa några böcker första kvartalet 2018, och den bästa av dem är Flodernas bok av Nina Burton.
Flodernas bok är en, som titeln antyder, vindlande reseberättelse och kulturhistorisk essä längs de tre europeiska floderna Rhone, Rhen och Themsen. Nina Burton reser i sin släkts fotspår från flodernas källor ut i havet och diskuterar längs vägen vilken roll floderna spelat, direkt och indirekt, för de samhällen som vuxit upp kring dem. Det är både naturvetenskapliga, idehistoriska och samhällsvetenskapliga betraktelser sammanvävda på ett väldigt sympatiskt sätt med Burtons egna släkthistorier och personliga minnen, iakttagelser och reflektioner.
Boken är fängslande på många sätt - dels tycker jag är Burton en väldigt god skribent, med ett flyhänt, direkt och personligt anslag som inte väjer för historiens stora idéer, naturens skönhet eller själens smärta. Och dels är själva upplägget - att följa en kulturtant/författare 65+ som flodluffar genom Europa på pensionärskryssningsbåtar och lastpråmar och reflekterar över livet - såklart oemoståndligt, i alla fall när författaren är Nina Burton. Ett fint exempel på stilen nedan:
Flodernas bok väcker verkligen reslusten, och uppmärksammar numera lite bortglömda (i alla fall som turistmål) städer som Basel, Köln, Strasbourg, Valence, Avignon och andra genom intressanta essäer om deras naturgeografier, ekonomier och kulturer. För en frihetsberövad småbarnspappa är det välkommen eskapism.
