Ryska huset

 Lyckades pricka att se Ryska huset igår kväll med fyra timmar till godo innan den skulle plockas ner från Svt Play. Filmen slog ner som en blixt som nu får Frankensteins blogg att, mot all förmodan och troligen högst tillfälligt, kravla upp på fötter.

Ryska huset bygger på en bok av underbare John Le Carré och är en spionhistoria som handlar om en bokförläggare som dras in i en maktkamp mellan väst och öst under Sovjetunionens glasnost-era i slutet av 1980-talet. Den är en inte särskild minnesvärd film, utom i ett avseende: modet. Från första rutan till den sista är den full av fantastiska outfits från skiftet 1980-1990-tal. Inget annat än en fest för ögat.

Filmen går ut hårt när huvudrollen (spelad av Sean Connery) bokförläggaren Bartholomew "Barley" Blair gör entré i en svårt skrynklig linnekostym av safarisnitt. Connerys karaktär blir förhörd av brittiska underrättelsetjänsten i en lägenhet i Lissabon där han sitter svettig och arrogant och svarar på frågor från agenter som sitter slängigt tillbakalutade i sammetsfåtöljer i oklanderliga engelska kostymer.

Efter ett antal turer beger sig Connery till Sovjetunionen och möter upp Michelle Pfeiffers ryska redaktör Katya. De båda lär känna varandra under mulna promenader i Moska, Connery i hatt och lodenrock och Pfeiffer i rutiga tweedkappor och stickade fingervantar. Båda bär röda accentplagg en stor del av tiden: Connery oftast slipover, Pfeiffer halsduk. Det saknas helt enkelt inte ledtrådar till vad som komma skall.

För såklart, tycke uppstår och Connerys uppdrag för fäderneslandet utmanas. I några modemässigt makalösa scener flygs Connery till ett hus vid en sjö någonstans i USA. Ett fantastiskt hus till att börja med, nån sorts Frank Llloyd Wright-inspirerat fritidshus i sten och trä modell miljardär med enorma panoramafönster och pösiga exklusiva tygsoffor i murriga mönster. Och kläderna!!! Kolla t ex Roy Scheiders CIA-man i armbågslappstweed och Connerys kombo av tunn röd polo och kabelstickad tjocktröja.

Filmen sparar inte på krutet i dessa scener från huset vid sjön, nästa omgång förhör ger oss Scheider i stickad vit koftblazer och alltså, slipsnålen på den ena förhörsmannen i detta klipp - magisk! Kul samtal om jazzmusiker och anarkister förgyller också.

Blir också enormt sugen på stadssemester när jag ser Ryska huset, många väldigt vackra bilder från Lissabon och Moskva. Så här långt inne i pandemin framstår det som en avlägsen dröm att kunna flanera i världens gamla kulturmetropoler, och det är nog ännu en anledning till varför jag verkligen muntrades upp av att se filmen.

Filmen om Gunilla Palmstierna-Weiss

Staffan Juléns film från 2014, Kvinnor som du gör en man impotent, är medryckande och djupt fascinerande. Vilket liv Gunilla Palmstierna Weiss har levt.

Tyska hippies, ca 1900

I helgen var jag på bio och såg dokumentären Freak Out! (regisserad av Carl Javer), om en grupp borgerliga tyska ungdomar som ca 1900, trötta på borgerligheten och materialismen, flyttar ut på landet i Schweiz, till en kulle som de döper till Monte Verita, för att leva vegetariskt och självförsörjande. De har okonventionella kläder, långt hår och männen skaffar långt skägg  -- likheten med 60-70-talens hippies är tydlig, och den kopplingen görs också fint genom intervjuer med en forskare i Kalifornien som vittnar om hur tyska flummarimmigranter, de kallades Naturkinder, som kom på 1910-talet för att undvika kriget startade den kaliforniska hippieestetiken att se ut som Jesus. I filmen får man bl a höra den magiska historien bakom jazzstandarden "Nature Boy", som skrevs av en av Kaliforniens tyska ökenhippies, och se filmmaterial från när han träffade Nat King Cole som spelade in låten och gjorde den till en hit -- en go kulturkrock. 

 tyska urhippies på Monte Verita

proto-hippie, ca 1917

Annat gott material i filmen är sånt som Monte Verita-hippien Gusto Gräsers ca 70-åriga bayerska lärling som berättar om att han var student i München på 20-talet (?) men hoppade av efter att ha träffat Gusto, och vandrade i två år, eller chefen för dagens Monte Verita-museum som berättar på underbar schweizertyska om hur kollektivets succé förstörde det lugn de var ute efter och drev upp markpriserna så att deras konstnärsvänner inte längre hade råd att komma dit (känns det igen?). Så fint när han säger ungefär: "det är som när man griper något och i gripandet förstör man vad man ville gripa".

Tecknarens kontrakt

början av Tecknarens kontrakt

Mark Cousins dokumentärserie The Story of Film har med rätta hyllats när den visats på SVT i sommar. Mäktigast i mitt tycke var rikedomen av klipp ur filmhistorien. En sak som jag däremot störde mig på med programmet om "den nya vågen" på 60-talet var de konstiga generaliseringarna. Är det verkligen värt att behålla ett begrepp som "nya vågen" om det ska appliceras på regissörer så väsensskilda, i temperament och stil, som den experimentelle, politiske lekfulle Godard, realisten Bresson, och när man lämnar Frankrike även expressionistiske och melodramatiske Fassbinder osv osv, och så allra värst: Tarkovskij! Tarkovskij var också med i avsnittet om "den nya vågen" -- men finns det en enda sak som den religiöse, grubblande, gravallvarlige Tarkovskij har gemensamt med Godard, förutom att de båda gjorde film och delvis överlappande i tid? Jag tänker nej. Och det intressanta med dem är ju inte att klumpa ihop dem som "nya vågor", utan deras individualitet -- det är väl därför man bryr sig om auteurer som Godard eller Tarkovskij till att börja med. På alla möjliga fält reviderar historikerna ständigt historieskrivningen och river ner gamla förenklingar; jag skulle ha trott att "den nya vågen" som förenande begrepp för 60-talets film (utöver de som faktiskt hängde ihop i Frankrike) skulle ha försvunnit ur historieskrivningen vid det här laget.

Slut på rant. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om är Peter Greenaways första film, Tecknarens kontrakt från 1982. Greenaway är ännu en av dessa kanoniserade säregna auteurer, från den tid när jag kollade på seriös film och inte bara amerikanska komedier, en av mina favoriter ur kanon. Jag tänkte i somras att jag skulle se om hans filmer, som jag förutom den fantastiska Arkitektens mage inte sett på flera år, för att se om jag fortfarande gillade dem lika mycket. Tecknarens kontrakt utspelas i England 1694 och handlar om en målare som får i uppdrag av en rik adelsfamilj att måla tolv tavlor av deras gods, från olika vinklar. Neville, målaren, hamnar i märkliga sexuella relationer med frun i huset och senare hennes dotter, och det verkar som att han dras in i en komplott som han inte förstår sig på, som eventuellt har med ett mord på den frånvarande godsägaren att göra. I denna bisarra handling framställs på ett ytterst uppskruvat sätt, med 1980-talsuppdateringar (så 80-tal!) av barockmusik, filtrerad genom minimalism, och med överdrivna 1600-talsperuker och -kläder för skådespelarna. Det stiliserade bildspråket och den speciella musiken, som driver upp spänningen, är båda typiska för Greenaways filmer -- Greenaway var målare innan han blev filmare, vilket syns; han har också bl a gjort två filmer om Rembrandt. Också typiskt för Greenaway är den skruvade, spetsiga dialogen, där typiska arroganta sågningar är

-- Why doesn’t your husband have the moat cleaned up?

-- He doesn’t like to see the fish. Carp live too long. They remind him of catholics.

Eller, när svärsonen i huset uttalar sig om Mr. Neville:

The man is a pariah! He eats like a vagrant and dresses like a barber.

Tecknarens kontrakt är ingen fantastisk film, inte på nivå med några av Greenaways senare, som A Zed and Two Noughts eller Arkitektens mage. Men den är småkul, och onekligen distinkt unik som ett verk av en auteur.

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.

I lagens namn

Filmen Mannen från Mallorca från 1984, Bo Widerbergs filmatisering av Leif GW Perssons "rövarroman" Grisfesten, är en av mina favoritfilmer. Den beska samhällskritiken och det "långa sjuttiotalets" grådaskiga socialrealism förenas med genrefilmens spänning till ett mästerverk. Kjell Sundvalls I lagens namn från 1986, en filmatisering av tredje delen av GW:s första trilogi, Samhällsbärarna, är inte alls lika bra. Johansson (von Brömssen) saknas utan här röjer Jarnebring, spelad av Sven Wollter, mest runt ensam, och ibland med kollegan Wesslén (spelad av Anita Wall). Fallet handlar om en grupp ordningspolisers systematiska övervåld mot "buset", och om en restaurangägare som de vill sätta dit. Handlingen lyckas med att vara både enkel och svårbegriplig, och har fuskat bort mycket av det intressanta i GW Perssons roman. Behållningen är mer fotot och en magnifik insats av Sven Wollter och hans mustasch än något annat. Jarnebring spelar trombon, Jarnebring sveper en drink framför en magisk Stockholmsutsikt, Jarnebring skäller ut folk till höger och vänster. Det är en film med många brister, men sämre kan man ändå spendera 1 timme och 23 minuter.

Will Ferrells politik

Will Ferrell är mer känd för att vara rolig än för att vara politisk. Men de senaste åren har han faktiskt varit med i två filmer med högst aktuella politiska budskap, ja de två filmerna tar upp de två kanske enskilt viktigaste politiska frågorna i USA idag, finanskrisen och $$$ allt för stora inflytande över politiken.

Det första fallet var The Other Guys från 2010, där Ferrell och Mark Wahlberg spelar två värdelösa poliser som måste skärpa sig för att kunna sätta dit en ekobrottsling. Det bakomliggande temat för denna tramsiga film är finanskrisen som började med subprimekrisen 2007 och emblematiskt gick in i en ny och djupare fas med Lehman Brothers fall hösten 2008. The Other Guys addresserade finanskrisen inte bara genom att skurken i filmen är en finanskapitalist -- inget unikt -- utan också genom att eftertexterna visas till tonerna av Rage Against the Machine (!) och förklarar vad ett pyramidspel är, hur den nuvarande finanskapitalismen fungerar just så, och hur mycket ojämlikheten ökat i USA de senaste decennierna. Väldigt Occupy!

Ferrells nya film heter Rivalerna och där spelar han en demokratisk kongressledamot från North Carolina, som suttit i kongressen fyra perioder och varje gång "vunnit" valet genom att det inte funnits någon motkandidat. Denna gång får han dock en, genom att de två skumma kapitalisterna bröderna Motch -- en parodi på verklighetens bröderna Koch -- spelade av Dan Aykroyd och John Lithgow har köpt upp marken i detta valdistrikt och nu ska köpa sig en politiker för att företräda deras intressen så att de ska kunna bygga en fabrik på marken och få tillstånd att betala arbetarna kinesiska löner (50 cent i timmen). Temat med kapitalstarka intressen som köper politiker är förstås relevant i Sverige också, men kanske än mer i USA där de verkliga bröderna Koch, två super-nyliberala miljardärer, genom rättslig kamp har drivit fram att företag har "yttrandefrihet" och därmed rätt att skänka hur mycket pengar som de vill till politiska kandidater, om de tvättar pengarna genom organisationer som super-PACs. Filmens bröderna Motch kan därmed, när de till slut -- detta är en Hollywoodfilm med ett lyckligt slut -- åker fast för en bisak, också påpeka att deras kandidatköpande faktiskt inte är olagligt: en salt kommentar till USA:s politiska system idag.

Sånger om månen topp 5, #3 - Moon River

En av de vackraste låtar jag vet är Moon River, skriven av Johnny Mercer (text) och Henry Mancini (musik). Låten skrevs till filmen Breakfast at Tiffany's från 1961 och framförs i denna av huvudrollsinnehavaren Audrey Hepburn. Mancini skrev låten för att den skulle passa Hepburns något begränsade röstomfång, men trots det hör man att hon får kämpa. Det viskande och något oskolade framförandet av låten bidrar emellertid bara till att ytterligare förstärka intrycket av denna melodi, som är en av de absolut skönaste man kan tänka sig.

Jag har bara sett Breakfast at Tiffany's en gång, utan kontaktlinser på en liten skärm med dåligt ljud, men denna scen gjorde trots dessa något otacksamma förutsättningar ett oerhört starkt intryck på mig, och gör det fortfarande när jag ser den igen.

Nattvardsgästerna: Jonas Perssons depression

I Gotlands-och-Tarkovskij-youtube-inspiration såg jag om hela av Bergmans i mitt tycke bästa film, Nattvardsgästerna från 1963, den andra filmen i hans trilogi om Guds tystnad, just på "tuben" igår och jag vill uppmuntra läsarna att göra detsamma. Börja gärna, om du är tveksam, 4:55 in i del 2 på yt för en blixt-inblick i hur ohyggligt bra denna film är.

Prästen Tomas har drabbats av djupaste tvivel i sin gudstro, så när fiskaren Jonas Persson och hans fru söker stöd och hjälp av Tomas för Jonas ångest över livets meningslöshet, blir det svårt för prästen att hjälpa till. "Jonas är villrådig", säger hustrun, "Kan inte pastorn tala med Jonas?". Och hon berättar hur det började:

"det började i våras. Jonas läste i tidningarna om kineserna. Det stod att kineserna uppfostras till hat. Det stod att det är en tidsfråga innan de har atombomber. De har ingenting att förlora, så stod det. Ja, jag oroar ju mig inte så mycket, men det kanske beror på att jag inte har så mycket fantasi. Men Jonas, han tänker jämt, och vi vänder och vrider. Och jag kan ju inte hjälpa så mycket, vi har ju tre barn och så den som kommer."

Prästen svarar, plågad och långsamt, plågad av sin otillräcklighet, och med flackande blick:

"Ja, vi går ju alla med samma rädsla, mer eller mindre. Vi måste lita på gud. (lång paus) Vi lever i vår enkla vardag, och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande, och Gud blir så avlägsen. (suckar) Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår er ångest. Men vi måste ju leva."

Då först tittar den deprimerade fiskaren upp:

"Varför måste vi leva?"

På det kan Tomas inte ge något svar.

Vi kan bortse från att scenen i sin detalj - Kinas atombombsambitioner - är tidstypisk i sin kalla kriget-situation. Den handlar ändå om, och gestaltar på ett kraftfullt och drabbande sätt, något fullständigt allmängiltigt: hur "den lilla människans" tro på livet och världen krossas i mötet med den stora världens gräsligheter och grymheter. Teodicéproblemet, i en religiös kontext, men också mycket mer allmängiltigt. Och så fenomenalt träffsäkert och minnesvärt - ja, oförglömligt - gestaltat av Bergman: Nattvardsgästerna och denna scen mellan Karin och Jonas Persson och Tomas är ingen enkel "skildring" eller ens iscensättning av problematiken, utan den fullständiga konstnärliga gestaltningen, konst när den är som allra starkast.

Wuthering Heights pressbild

Jag har ännu inte sett Andrea Arnolds tolkning av Wuthering Heights, men jag ser väldigt mycket fram emot att göra det. Jag tyckte Fish Tank (2009) var en fantastisk film, och att se Arnolds väldigt urbana bildspråk förflyttas till engelska ljunghedar skall bli spännande. Pressbilden för filmen får fem hedfeelings av fem möjliga!

The Descendants soundtrack

Alexander Paynes (About Schmidt, Sideways) nya film The Descendants har hyllats mångt och mycket och är enligt uppgift en av favoriterna inför Oscarsgalan. Filmen utspelar sig på Hawaii där den oansenlige advokaten Matt Kings (George Clooney) liv tar en obehaglig vändning när hans fru hamnar i koma. I samma veva avslöjar den truliga tonårsdottern (suveränt spelad av Shailene Woodley) att hustrun har varit otrogen, och som om inte det vore nog ställer den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer till ytterligare (lyx)problem.

Detta är ett klassiskt mys-pys-livskris-drama som är välskrivet och välgjort, även om det i mina ögon inte når några svindlande höjder. Det har skrivits mycket om hur befriande det är att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, och det är onekligen roligt att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, men det som jag kommer att komma ihåg från filmen är det underbara soundtracket.

För mig var detta en ny genre, den hawaiianska musiken. Nog för att jag har sett hula-hula-flickor med ukulele och blomsterkransar porträtteras på film, men uppenbarligen rymmer den hawaiianska kulturhistorien större djup än så. Tack vare slack-key-gitarrens öppna stämning får musiken ett speciellt sound som distingerar den från annan populärmusik och lite googlande ger snabbt vid handen att artisterna, som exempelvis Gabby Pahinui, Dennis Kamakahi och Keola Beamer är väletablerade och erkända på Hawaii. Många av låtarna är instrumentala och målar upp en drömsk värld inte olik den Bill Frisell gärna frekventerar. Det doftar av country, pop och blues, men sångstilen är ofta mer "traditionell", i brist på bättre ord. Många av sångarna har djupa barytonstämmor och en mer pompös sångstil än vad som är standard i fastlands-popen, och jag som i vanliga fall tycker att texter är väl så viktiga som musiken njuter mycket av dessa underliga sånger, trots att jag inte begriper ett ord.

Vissa av låtarna på sonndtracket är så gamla som från 1940-talet, och då är soundet ännu mer likt traditionell blues, men med en underligt gällt klagande sångstil, som Sol Hoopii får illustrera här:

Hela soundtracket finns tillgängligt på Spotify, det kan vara värt en lyssning!

"Jag tycker inte att man ska gynna det internationella monopolkapitalet": en svensk filmklassiker

Tomas von Brömssen och Sven Wollter är trötta, frånskilda, hårt slitande poliser längst ned i hierarkin, göteborskt tjötande (inte i enlighet med romanförlagan Grisfesten), som snubblar över politiskt svineri och skumrask på högsta nivå. Det är Sverige 1983 och allt är grått i ett snöigt vinter-Stockholm. Julafton med frun och hennes nya man är obekväm, gatorna är befolkade av alkisar och annat bus, och överklassen är arrogant och lömsk.

Jag pratar om Mannen från Mallorca, Bo Widerbergs filmatisering av Leif GW:s på verkligheten baserade "rövarroman", som i mitt tycke är vida bättre än Widerbergs andra, mer hyllade polisfilm Mannen på taket. Som indikerat av beskrivningen ovan är den en ur-svensk polisfilm, bara så mycket bättre än alla de andra: intressantare huvudpersoner och en väl avvägd story: rafflande nog för att vara spännande, utan att vara överlastad (så bygger den också på en sann historia).

Och nu finns hela filmen, med opålitlig engelsk textning, upplagd på youtube! Börjar här.

---
(Dialogen om att inte äta på McDonalds finns i klipp 3, 4:30 in.)

Arvids 2011-listor

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers - Starlight Hotel
Erik har uttryckt det väldigt bra nedan, denna platta är helt enkelt helgjuten. Klassiskt country-låtsnickrande, fantastiska musiker, och Zoes magiska röst. Musik för hela livet.
2. Anna Järvinen - Anna själv tredje
Anna Järvinens tredje skiva var vårens och sommarens mest spelade soundtrack i mina hörlurar. Också denna gång samarbetar hon med musikerna i Dungen, och resultatet är väldigt, väldigt bra.
3. Explosions in the Sky - Take Care, Take Care, Take Care
Årets fynd för min del är postrockbandet från Texas, Explosions in the Sky. Jag slogs nästan medvetslös av deras mångbottnade ljudorkaner på Way Out West i somras, och sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att bekanta mig med deras produktion. Sinnesutvidgande rock.

En hedrande tredjeplats.

Plats 4-10:
Little Dragon - Ritual Unions
Drake - Take Care
Eileen Jewell - Queen of the Minor Key
Alexis Weak - Till Minne Av
Bon Iver - Bon Iver
Gillian Welch - The Harrow and the Harvest
Girls - Father, Son, Holy Ghost

Bubblare: Jonathan Johansson - Klagomuren, Alison Krauss & Union Station - Paper Airplanes, My Morning Jacket - Circuital, Veronica Maggio - Satan i gatan, Mohammed Ali - Vi, Marissa Nadler - Marissa Nadler

Låtar
Tre-i-topp:
Bon Iver - "Holocene"
2011 var året då Bon Iver blev lika stora som Lennart Hyland, och den här var låten som gjorde det.
Explosions In The Sky - "Last Known Surroundings"
Existentiellt, andligt, asbra.
Lützenkirchen - "Afterhour Is The Pusher (Flea Remix)"
2011 års mest förhäxande high brow-techno kom från Lützenkirchen, vars Afterhour is the Pusher i Fleas version är det svängigaste jag hört sedan ZZ Tops Got Me Under Pressure.

Men också:
Zoe Muth - "If I Can't Trust You With A Quarter (How Can I Trust You With My Heart)"
Mavado - "Star Bwoy"
Burial - "Street Halo"
Alexis Weak - "Drömmare"
Jonathan Johansson - "Centrum"
Lucinda Williams - "Born To Be Loved"
The War On Drugs - "Come To The City"
Me And My Army - "Anthem"
Ryan Adams - "Dirty Rain"
Little Dragon - "Crystalfilm"
Mattias Hellberg - "Born Into Being Alone"
Skriet - "Glömska och åska"
Duvchi - "Turtleduvs"

Konserter
Explosions In The Sky - Debaser Medis, Stockholm, november
Little Dragon - Way Out West Göteborg, augusti
Pulp - Way Out West, Göteborg, augusti
Gillian Welch - Cirkus, Stockholm, november
Kathleen Edwards/Bon Iver - Annexet, Stockholm, november
Steve Earle - Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Böcker
Jag har inte läst så mycket som utkommit i år, men två som var bra är
Tom Rachman - The Imperfectionists
Jonathan Franzen - Frihet
Min största läsupplevelse i år är annars Cormac McCarthys The Border Trilogy - stenhårda, fruktansvärda, otroligt vackra böcker som tvingar en att se livet i vitögat.

Filmer
Play (Ruben Östlund)
Melancholia (Lars von Trier)
Black Swan (Darren Aronofsky)
The Fighter (David O. Russell)
Winter's Bone (Debra Granik)
Bridesmaids (Paul Feig)

TV
Parks and Recreation och Community satte guldkant på vardagslivet. Treme likaså. Men den mäktigaste TV-upplevelsen 2011 var tveklöst Game of Thrones. Så sjukt spännande och välgjort, och en kraftfull allegori över det gladiatorsamhälle vi är på väg att skapa och som borde få oss alla ut på gatorna.

Ögonblick
Ett urval av 2011 års bästa stunder (av de som lämpar sig för publicering):
Skidturerna i trädgränsen ovanför Tegefjäll, Åre, februari
Grateful Dead:s American Beauty på slingrande bergsvägar i Yosemite, Californien, april
Kvällsbad i västerhavet efter vedbastu, Hönö, midsommar
Solnedgång och techno, Schwedenparty, Bohuslän, augusti
På toppen av Tanit, Sella, Spanien, oktober
Haiku i Hammarbyhöjden, Stockholm, december

Trädälskaren

Min vana trogen är jag sent ute, men måste ändå tipsa om en riktigt bra dokumentär som jag såg häromdagen.

Platsen för visningen var en tågkupé på nattåget mot Norrbotten. Jag hade blivit medbjuden av en vän att övernatta på Treehotel som ligger i Harads fem mil norr om Boden. Han hade fått övernattningen i trettioårspresent, och det som fick honom att önska sig denna lite udda grej var dokumentären Trädälskaren från 2008.

Trädälskaren handlar om tre män som bygger en stuga sju meter upp i en tall i skogen på stranden av Luleälven. Byggandet av stugan blir den röda tråden i en diskussion om urbanisering, modernitet, rotlöshet och längtan hem till ett ursprung, till naturen. Huvudpersonen Jonas bor i Stockholm och känner längtan tillbaka till sin uppväxts Norrland, till vidderna, skogarna, himlarna och ett till synes mer okomplicerat, mänskligt och långsamt liv.



Klipp från bygget och hur det fortskrider blandas med intervjuer med olika "experter" på trender, livsåskådning, genus, religion osv. Låter det som ett tråkigt upplägg? Alls inte. Bara fotot i filmen är supervackert och musiken, skriven av Loney Dear, skapar en vemodig och finstämd fond för de existentiella samtalen.

Jag fastnade särskilt för hur berättelsen om stugbygget gestaltar existentiell rastlöshet och sökande, utan att detta egentligen någonsin diskuteras explicit. Istället får de intervjuade experterna stå för verbaliseringen av det tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i.

Speciellt Owe Wikström, känd religionspsykolog och miljonär på boken Långsamhetens lov, säger saker som jag kan känna igen mig i. Han menar att upplösningen av kollektivets meningsskapande och normerande funktion har lämnat oss i ett förvirrat tillstånd av individualism utan inre, själsliga och andliga riktmärken. Naturen kan sätta oss i kontakt med andliga dimensioner av vårt väsen som inte syresätts i det moderna urbana livet. De här skönhetsupplevelserna är så att säga anti-alienerande, dvs de skalar bort alla lager av kultur, ekonomi och andra samhällsförhållanden som i det dagliga livet ligger mellan vår medvetna tillvaro och ett mera "rent" existentiellt tillstånd. De här upplevelserna svarar mot vårt behov av ett andligt hem, en, med Wikströms ord, helig plats (på latin: Hic locus sanctus est). Att sitta i en stuga i en tall vid Luleälven kan vara att hitta just en sådan andlig plats, ett både geografiskt och metafysiskt betydelsefullt ställe. Men som Wikström också säger: trots att naturens skönhet tillfredsställer det här själsliga sökandet kommer det mitt i allt det ljuvliga alltid finnas en slags rest, ett outgrundligt vemod eller en skärva av sorg som han menar är en upplevelse vars existens kan fastlås objektivt. Trädet aktiverar denna sorg och visar vägen mot något som finns bortom och utanför människan.



Och visst är det väl just detta som Uffe sjunger om i Gå upp på klippan? "Han behöver inga katedraler. Han har sitt tempel där han står. Han behöver inga kardinaler. Han behöver bara vinden i sitt hår."

Nå, Trädälskaren rekommenderas i alla fall till alla naturvurmare som känner sig vilsna i tillvaron mellan varven. Om inte annat för att filmen innehåller så mycket annat gött som vi här på LiL gillar: en grön gammal Saab, långa diskussioner om Eyvind Johnson, rutiga fodrade snickarskjortor och hörselskydd med inbyggd radio, kaffe på fat, brasor, mormödrar, etc.

A Mighty Wind

Åtta år försent skulle jag vilja tipsa om den fina lilla mockumentären A Mighty Wind från 2003, en film som i alla fall jag har missat helt och hållet.

A Mighty Wind är skriven och regisserad av Spinal Tap-regissören Christopher Guest och handlar om upptakten till en hyllningskonsert till den fiktiva folkmusikhjälten Irving Steinbloom. Vi får följa tre folkmusikgrupper som ska spela på konserten - The Folksmen, The New Main Street Singers, och duon Mitch and Mickey.



Filmen har en perfekt tonträff för den amerikanska folkmusikscenen - lite ostig, lite småtöntig, stundtals extremt pårökt och knarkig, men alltid med en överväldigande kärlek till musiken. Många av karaktärerna är fruktansvärt roliga och väldigt trovärdiga. Eugene Levys (kanske mest känd som pappan i American Pie-filmerna) Mitch är höjdpunkten, med sin socialt tvivelaktiga och LSD-utzonade framtoning. Ett mästerligt stycke skådespeleri. Harry Shearers (Ned Flanders, Principal Skinner et al i Simpsons) skepparkransprydda bassångare/kontrabasist Mark Shubb är också minnesvärd - han är en stor komediant som inte fått tillräckligt med cred. Fantastiska Jane Lynch är också värd att nämna - hon var ruskigt bra nu senast i Party Down och så också här som LA-new age-folkmusik-hippie.



All musik i filmen är skriven av Christopher Guest och det är ett imponerande arbete. Låtarna både driver med och hyllar med kärlek den amerikanska folkmusikgenren under 60-talet.

Helt enkelt ett väldigt underhållande stycke film om en musikgenre som är lätt att båda älska och hata.

Trakig film?

Tarkovskijs Andrej Rubljov - en trakig film?

“It’s so boring. You have to watch it, but you won’t get it.”
van till filmkritikern Dan Kois rekommenderar Kois att se Tarkovskijs film Solaris

For fem-sex ar sedan var jag en relativt "ambitios" filmtittare; jag laste bocker om Cassavetes och Tarkovskij och hade ambitioner att se mig igenom atminstone de storsta namnet i filmens kanon - franska nya vagen, Fassbinder, Ozu och Mizoguchi, och sa vidare. Bresson - ofta trakig. Antonioni - ibland trakig. Bunuel - trakig. Sen sa hande nagonting, jag kommer inte ihag precis nar, men kanske 2006 gick jag over till att mest se pa Will Ferrell-filmer, och sa har det varit sedan dess.

Franska nya vagen, till exempel, gillade jag aldrig. Foraktet av Godard - tyckte jag var trakig, tva ganger! Tokstollen gillade jag, men allt annat jag forsokte med tyckte jag var just trakigt - segt, langdraget, osv. Jag fick nagra favoriter i Ozu och Fassbinder men oftare somnade jag, som nar jag sag Andrej Tarkovskijs Andrej Rubljov pa Cinemateket. Just Tarkovskij vaxte dock pa mig i langden, just som san har "finare film" ska; nar jag efter att ha somnat bade vid visningarna av Andrej Rubljov och Solaris kom jag fram till Spegeln och Nostalghia och tyckte att de, pa nagot satt, var fantastiska.

Efter de manga langtrakiga erfarenheterna av att se film for att de "skulle vara bra", sa tycker jag att filmkritikern Dan Kois artikel "Eating Your Cultural Vegetables" i New York Times ar valdigt kul. Kois beskriver - fast pa ett valdigt mycket battre satt - samma fenomen som jag beskrivit ovan, av att uttrakas av klassisk film som man "borde" gilla - Kois kallar dessa filmer "kulturens gronsaker" - och darfor finna lattnad i att se underhallande mainstreamfilm. NYT:s filmkritiker Manohla Dargis och A.O. Scott bemoter Kois i denna artikel, och har saklart ocksa de sina poanger.

HBO gör spelfilm om finanskrisen!

"some folks are born silver spoon in hand, lord don't they help themselves..."

Paul Giamatti som centralbanken Federal Reserves ordförande Ben Bernanke

Två av de saker som jag gillar mest i livet är Financial Times och Creedence. Trailern ovan har båda de sakerna - personerna jag läser om i FT varje dag som Paulson, Geithner, Bernanke och investmentbankcheferna, och "Fortunate Son". Den är som en oerhört exakt 30 Rock-parodi över precis vad jag och andra som jag - finanskapitalismnördar - drömmer om på nätterna och vaknar med dregel över hela kudden. Billy Crudup som New York Feds chef Timothy Geithner! Paul Giamatti som Feds Ben Bernanke, Princeton-professorn som blev berömd som expert på "den stora depressionen" (1930-talets) och sedan själv satt som en av USA:s viktigaste policymakers när den största recessionen sedan den stora depressionen slog till! James Woods som Lehman Brothers VD Dick "gorillan" Fuld, mannen som vägrade inse allvaret i situationen och lät banken gå i konkurs, USA:s största konkurs någonsin! Matthew Modine som Merrill Lynchs VD John Thain!

Oh be still, my heart.

HBO-filmen heter alltså Too Big To Fail (om begreppet TBTF, se wikipedia) och är baserad på boken med samma namn av New York Times-affärsreportern Andrew Ross Sorkin. Boken är en mastig berättelse om USA:s finanskris berättad inifrån styrelse-och konferensrummen för landets New York City- och Washington-baserade ekonomiska och politiska eliter (som för den delen är totalt sammanflätade). Sorkin har intervjuat flera hundra aktörer i krisen - folk på finansiella institutioner, politiker och byråkrater på finansdepartementet, och folk på de olika reglerande institutionerna som Securities and Exchange Commission, och skildrar den mänskliga sidan av finanskrisen, till skillnad från de många böcker om krisen skrivna av nationalekonomer (Krugman, Stiglitz, m fl) som fokuserar på makroekonomiska perspektiv. Boken är som sagt mastig och blir lite väl mycket ibland, men ger många fascinerande inblickar på finanskapitalismens högsta nivå. Kan med andra ord bli en bra film. Globalfilmen, välkommen tillbaka!

---
Björn af Kleen recenserar Sorkins bok i Expressen här. Anders Billing på Fokus tycker att Sorkins bok är den bästa av många i genren finanskrisböcker. Jag har skrivit en recension av boken tillsammans med två andra krisböcker, Simon Johnson och James Kwaks 13 Bankers och Raghuram Rajans Fault Lines, och den finns här.
HBO:s sida om filmen finns här. IMDB här.

Hollywood's funny girl problem och Bridesmaids

En mycket rolig film

The New Yorker hade för några veckor sedan en mycket intressant artikel om skådespelerskan/komikern Anna Faris, "Hollywood's funny girl problem". Jag hade inte sett Faris i något sedan den hemska filmen Scary Movie för cirka tio år sedan, så jag hade inga större förväntningar på artikeln, men det visade sig vara en fascinerande inblick i Hollywood, från en kvinnlig komikers perspektiv. De stora filmstudiorna jobbar tydligen utifrån antagandet att kvinnor går och ser komedier med män i huvudrollerna, men män går inte och ser komedier med kvinnor i huvudrollerna, så därför är det alltid mer lönsamt med komedier med män i huvudrollerna. Det gör att det finns mycket fler stora komiska roller för manliga komiker än för kvinnliga. Reportern har också pratat med producenter som hänvisar till "the date rule", som säger att på dejter så är det mannen som bestämmer vilken film som ska ses, och det gör ännu mer att filmer med män i huvudrollerna går bättre. (De stora bolagen ger enligt artikeln fler chanser för kvinnliga komiker i TV-komedier, jfr 30 Rock och Parks and Recreation, än i filmer eftersom genus-publiklogiken är annorlunda för TV än för bio.) Det är med andra ord en väldigt dyster bild man får av jämställdheten - eller, rättare: den totala avsaknaden av sådan - i Hollywood och i förlängningen hela USA som man får. - På filmdejter så bestämmer mannen vilken film man ska se?? Alltid? Iris Carmon sammanfattar på feminist-sidan Jezebel artikeln med rubriken "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women"...

Den nya filmen Bridesmaids, med Kristen Wiig som också skrivit manuset (tillsammans med Annie Mumolo) och är en av producenterna, har mot denna bakgrund diskuterats flitigt - se länkar längst ner -, för detta är en storbolagskomedi med bara kvinnor i huvudrollerna. Kristen Wiig har - att döma av intervjun i New York Times Magazine för några veckor sedan - något ofrivilligt gjorts till en feministisk spjutspets och stora förväntningar har ställts på henne och hennes film att visa att komedier med kvinnor i huvudrollerna faktiskt kan dra in stora pengar.

Jag såg filmen igår lördag, en dag efter premiären, i Santa Monica i en nästan fullsatt salong med en publik som asflabbade hjärtligt redan under (den mycket roliga) trailern för Bad Teacher, en sommarkomedi med Cameron Diaz, Jason Segel och Justin Timberlake, - ett gott tecken. Och filmen och publiken levde helt upp till den, jag vet inte om jag nånsin varit på en film där publiken skrattat så mycket. (Skrattar jänkare mer än svenskar på bio? Inte omöjligt.) Och då såg Kalle och jag ändå den fantastiska Judd Apatow-filmen Supersugen på Bergakungen i Göteborg, med varningen från personalen i kassan att publiken på Supersugen-visningarna tenderade att bli vild och störig! (Vi måste ha sett jävligt tråkiga ut för att förtjäna en sådan varning..)

Bridesmaids handlar om Annie, en kvinna 30+, spelad av Kristen Wiig, som är inne i en dålig fas i livet; hennes försök att starta ett bageri gick i stöpet i recessionen, hon har inga pengar och bor med två störiga, konstiga britter, och hon är ett förhållande med en väldigt snygg (spelas av Jon Hamm...) men grisig kille, ett förhållande som hon mår dåligt av. När hennes bästa kompis Lillian, spelad av Maya Rudolph, berättar att hon ska gifta sig, och ber Annie vara maid of honor, så ökar Annies stress. Dessutom har Lillian en ny rik, snygg kompis som blir Annies konkurrent om vem som kan bara den bästa vännen i tider av möhippa, klänningsköp och annat.

good times

Det är handlingen. Men detta är ju en komedi så handlingen är inte det viktigaste. Före filmen kom ut var det en del spekulation om huruvida Wiig, som i SNL och i filmer som Knocked Up, Adventureland och Paul gjort sig känd för wacky-roller, konstiga, monomana typer, skulle vara rolig som en mer nyanserad karaktär, en som kunde bära en film. Men hon funkar absolut: hon är med i i princip varje scen i filmen, och hanterar filmens kluvenhet - å ena sidan dramakomedi om relationer, å andra sidan magsjukeskämt - väl. Roligast är dock som alltid den crazy sidekicken, som här spelas av Melissa McCarthy, som jag mest känner igen som Sookie i Gilmore Girls. Hennes karaktär Megan är syster till den blivande brudgummen och kommer så in i det brudtärnegäng som syns på affischen ovan (McCarthy är längst till vänster). Karaktären Megan är en klassisk Apatow-film-karaktär, en ohämmad, burdus goofus i gubbkeps och bowlingskjorta som snor hundvalpar, raggar på män som möjligtvis är flygplanspoliser, och berättar pårökta historier om att tala telepatiskt med delfiner nere i havets djup. (Den sistnämnda scenen är fantastisk - en Will Ferrellsk nivå, när han är som bäst!)

Jag ger Bridesmaids 4,5 glada laxar på en skala 1-5.

---
Skrivet om Bridesmaids:
Irin Carmon, "The Stakes Are High For the Funny Girl Movie", Jezebel 26 april
Susan Dominus, "Can Kristen Wiig turn on the charm?", New York Times Magazine 1 maj
Megan Angelo, "Tossing the bouquet out of the genre", New York Times 6 maj
Jessica Grose, "Homance", Slate 10 maj
Mary Elizabeth Williams, "Bridesmaids: A triumph for vomit, and feminism", 10 maj
Rebecca Traister, "Seeing 'Bridemaids' Is a Social Responsibility", Salon 12 maj

New Yorker om Anna Faris och könsarbetsdelning i Hollywood:
Tad Friend, "Funny like a guy", The New Yorker, 11 april
Irin Carmon sammanfattar artikeln här: "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women", Jezebel 4 april

Västkustfeeling

mönstrade draperingar, porches, rottingstolar, rödvin och hundar: ett drömliv i softat ljus på västkusten

bild från filmen Jane Austen Book Club (2007)

Om jag får lov att fortsätta bygga blogginlägg på New York Times sommarfilmguide så vill jag göra det med att konstatera att de har en lång intervju ("porträtt") med skådespelerskan Maria Bello (den blonda kvinnan som sitter ner på bilden ovan), apropå att hon är med i filmen Beautiful Boy tillsammans med bland andra William H. Macy.

Maria Bello i NYT, maj 2011

Maria Bello bor tydligen i Venice (bilden ovan är tagen i hennes hus där), en delvis bohemisk, delvis sunkig, mestadels gentrifierad stadsdel längs med havet i västra Los Angeles, några kilometer från Mar Vista där jag själv bor. Och faktumet att hon bor i Venice fick mig att tänka på en diskussion som jag och Arvid hade häromdagen, en nästan oundviklig diskussion för svenskar i Kalifornien: om man bodde i USA, skulle man helst vilja bo på Östkusten eller Västkusten?

Östkusten är, tror jag att man kan säga, "standard-USA" för de flesta svenskar, för det ligger ju så mycket närmre (att flyga från LA till östkusten tar en sju timmar ungefär), och New York City är den stad i USA som flest svenskar besöker. Östkustens städer är också mycket mer "europeiska" (stadsplaneringsmässigt: tätare, mer kollektivtrafik och torg) än vad Los Angeles är. Men Kalifornien har såklart också en förankring i svenskars medvetande: både en och annan flyger väl till LA eller San Francisco, och även om man inte har varit här så har man i alla fall sina intryck från filmer, musik och TV. I vilket fall, vi åt en lunch på en trevlig restaurang på en gågata i Monterey, och tog upp diskussionen. Vi lutade båda åt Östkusten. Mycket närmre; mindre tidsskillnad; mer som hemma.

Men, påminde Maria Bello-intervjun mig om, Kalifornien har ju sitt berömda "mellowness" och, som i filmen Jane Austen Book Club som Bello spelar en av huvudrollerna i, ett fantastiskt ljus. Jag var efter första maj-demonstrationen downtown idag och shoppade i Santa Monica, och var klar strax efter sex på kvällen. Att då komma ut ur gallerian, lite trött och törstig, och vänta på bussen i det fantastiska kvällsljuset var stort - jag åker till Sverige för tio dagar imorgon, så därför tror jag att jag lade märke till det särskilt häftigt. Östkusten må vara närmre hemma på alla sätt, men södra Kalifornien har tveklöst något speciellt. Som kvällen i San Luis Obispo, som Arvid redan bandanabloggat om: ett kaliforniskt Stars Hollow. En mysig liten collegestad med all american familjer i collegetröjor (Cal Poly, Berkeley, etc) och där stans hipsters kan smita ner till Kreuzberg, CA för att dricka sitt kaffe. Bra livskvalitet, tror jag.

San Luis Obispo

Jag kan vara ärlig med hur glad jag blev när jag var i Pittsburgh och där fanns ett torg - i Los Angeles finns inga torg, utan eftersom alla förväntas ta sig till ställen med bil så finns det ingen anledning att samla olika attraktioner - restauranger, barer osv - inom gångavstånd. Det är en stor fördel med Östkusten (och San Francisco). Men samtidigt - Västkusten har ljuset och sin mellowness. Det är svårt att välja mellan kusterna; och som tur är måste jag inte göra det.

bra västkustfilm

Paul Rudd, organisk bonde

organisk bonde - jävligt 10-tal

New York Times hade idag en stor sommarfilmsbilaga, med bland annat en lång lista över alla sommar-säsongens premirer, med beskrivning. Vissa låter mer lockande, och mer 2011, än andra; eller vad sägs om detta:

OUR IDIOT BROTHER Emily Mortimer, Elizabeth Banks and Zooey Deschanel are sister who see the need to care for their unworldly brother, an organic farmer (Paul Rudd). Jesse Peretz directed.

[som om inte den beskrivningen var nog så utläser jag från imdb att också Steve Coogan, Rashida Jones och Adam Scott är med, och att Rudds rollkaraktärs hund heter Willie Nelson.]

Från listan kan jag också konstatera att för dem av oss som gillar Kristin Scott Thomas så kommer hon med flera nya filmer, däribland den franska thrillern The Heir Apparent; att den japanska filmen Littlerock om två japanska turister vars bil går sönder i en förort till Los Angeles låter intressant; och att ännu en intressant japansk film verkar vara United Red Army, en tretimmarfilm om konflikten mellan student-terrorist-gruppen Röda arméfraktionen och polisen.