Den franska rivierans tallar

 

Om det finns något träd som spelat en särskild roll här på bloggen så är det tallen. Tallarna i Kärrtorp (och andra av Söderorts funkisförorter), såväl som de erosions-motverkande tallarna på den halländska kusten. Häromveckan upplevde jag en för mig ny typ av tall: den franska Rivierans tallar. I det soliga, varma, på somrarna ytterst torra klimatet på den franska medelhavskusten, så trivs tallarna av allt att döma lika bra som de gör i en svensk mönsterförort från 1940-talet, med bergsknallar och trevåningshus. Den lilla semesterorten Juan-les-Pins, ihopvuxen med Antibes, har till och med fått sitt namn från tallarna: namnet betyder helt enkelt, fritt översatt, "Johan hos tallarna". Mitt i stan, just vid ingången till konsertplatsen där ortens kända jazzfestival håller till om somrarna, finns också Tallparken eller Tallträdgården (Jardin de la Pinède). Tänk vilken känsla att gå in på festivalområdet här en varm sommarkväll 1965, luften mättad av den ljuvliga doften av solvarma tallar, segelbåtarna flyter just nedanför scenen, och John Coltranes kvartett går upp och spelar hela A Love Supreme. Ett osannolikt möte av medelhavstopologi, europeisk lyx, och amerikanskt avantgarde. När jag var där värmde festivalområdet just upp för Antibes reggaefestival (!) och det kändes som en paradox att genom scenbygget se enorma yachter ligga på redd där ute, ett par hundra meter ut, kanske inom hörhåll för de soundcheckande musikernas fördömande av "Babylon".

Här tänkte jag dock skriva inte om Tallparken utan om Antibes botaniska trädgård, Jardin botanique de la Villa Thuret. Det är en forskningsbaserad trädgård som drivs av den franska staten (dess L’Institut national de recherche pour l'agriculture, l'alimentation et l'environnement) och som arbetar med att studera Medelhavsregionens typiska träd och buskar. Därmed blir det en för en svensk fascinerande blandning av palmer, ormbunkar och tallar. Så här beskriver Wikipedia den botaniska trädgårdens samlingar:

The garden contains fine collections of cycads, conifers (with an exceptional collection of cypress), palms (30 species including excellent specimens of Jubaea), legumes (various species of Australian acacias), Mediterranean oaks, Australian Myrtaceae (Callistemon, Calothamnus, Eucalyptus, Melaleuca), a large collection of Pittosporum spp., and Proteaceae including Banksia, Grevillea, Hakea, and Leucadendron.

De vackra barrträden finns överallt i Juan-les-Pins och Antibes. De ramar in solblekta villor värda tiotalsmiljoner lika väl som tiovåningars lägenhetshus med utsikt över havet; de står bredvid en turistfälla på en gågata, eller en boulebana vid en tungt trafikerad väg ut ur stan. Och de skapar en egen, förtrollande färgskala och tablå: knallblå himmel, sand och grus, hus i schatteringar av vitt, beige och gråvit, strålande färgglada blommor i rabatterna, och så tallar, cypresser och andra barrträd.

Det tyska flummet

ett torg i Kölns Südstadt, augusti 2019. kanske inte riktigt lika flum-vänligt 

som Hamburgs alternativa kvarter, men inte oflummigt heller.

typisk tysk reklam

 typisk tysk buljong (fotad i eko-butik i Malmö)

 

Augusti-september 2019 var vi i Paris. I denna Greta-tid åkte vi tåg dit: från Malmö till Hamburg, en natt där, en dags resa med byte nånstans i närheten av Karlsruhe. På vägen hem stopp i Köln. Att resa direkt från Hamburg till Paris påminde starkt om en gammal spaning: det tyska flummet!

Vad som verkligen påminde oss om flummets starka ställning i tysk kultur, var hur otroligt kött-orienterad den franska matlagningen är. I Hamburg är det väldigt enkelt att knalla runt och hitta vegetarisk eller varför inte vegansk mat på restauranger. I Paris är däremot en köttbit med pommes fortfarande normen.

Tyskland är såklart ett köttigt land -- mustascher, stora bilar och Eisbein -- men vad jag vill beskriva här är snarare den stora subkulturen tyskt flum. Finns det något annat stort land där antroposofi, naturmedicin, skepsis mot storföretagen (de enda jag et som har anonyma facebookkonton är tyskar) och andra klassiska bärande punkter i en flumkultur som kanske t o m kan spåras tillbaka till det tidiga 1900-talets proto-hippies? Jag tror inte det!

Som en korre i p1 konstaterade idag: i Tyskland är folk så skeptiska mot storföretagens informationsinsamling att de inte ens vill betala med kreditkort utan hellre med ospårbara kontanter.

Det är som ett kluster av vanor, idéer och föreställningar: "ekologiskt", vegetarisk mat, skepsis mot storföretag... Inte en subkultur utan problem, men ändå en med en viss charm. Det tyska flummet.

En skånsk strand i januari

 

I lördags stannade vi till en kort stund vid stranden i Böste, på kusten mellan Trelleborg och Ystad. Det är inte en by som välkomnar främlingen: ingen strandparkering, ingen camping, bara små gator för de boende och så till slut en vändplats där vi parkerade i tio minuter. En tupp gol upprepade gånger och en man från huset med tuppen kom ut i arbetskläder och granskade oss misstänksamt på avstånd. Tre personer i en Volvo SUV: marodörer?

Det var en otroligt vacker dag i Skåne, med ett blekt vinterljus som för tankarna till Skagenmåleri och andra skandinaviska ikoner av karga stränder. Böste hatade oss men vi älskade Böste.

Funkislycka i Britz

För ett par veckor sedan var jag på semester i Berlin över en helg, och en av sysselsättningarna var att kolla på de världsarvsmärkta 1920-talsbostadsområdena Britz i Neukölln söder om stan, och Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg strax nordost om densamma. Britz var det område som gjorde klart starkare intryck, och vad jag ska skriva om här.

När man kommer in i Britz, som började byggas 1925, möts man av en stor länga som kallas "Röda fronten" (Rote Front) på grund av både husets storlek och färg, och av arkitekternas och stadsplanerarnas politiska färg. Arkitekten Bruno Tauts design utmärks av att vara färgglad, vilket vi ser här tydligt på dörrarna.

Britz är i stora delar kulturskyddat och hyresgästerna/ägarna får inte ändra på färgschema eller liknande. Detta fick jag berättat för mig av en mycket trevlig dam på ett ideellt drivet café/museum över området, som jag verkligen vill rekommendera. Att husen är reglerade på detta sätt påverkar också såväl priser som vilka som väljer att bo här -- arkitekturintresserade är överrepresenterade bland de boende här, berättade den härliga kvinnan som själv köpte sin lägenhet här bland annat på grund av den fantastiska funktionalismen.

Också nästa foto visar hur Taut och de andra arkitekterna skapade variation i området genom smart användande av färg.

De två nästkommande fotona kommer från en annan del av Britz och ser onekligen ut som att de skulle ha kunnat tas i Hammarbyhöjden eller Årsta. Och svenska arkitekter och stadsplanerare som Uno Åhrén var förstås influerade av tyskar som Bruno Taut och Martin Wagner.

Britz är faktiskt det finaste bostadsområde jag någonsin sett. Vackert att vila ögonen på, och en del av en fin, funktionalistisk historia. Det är enkelt att ta sig dit med U-bahn linje 7 och jag vill rekommendera ett besök till alla arkitekturintresserade som råkar vara i Berlin.

USA 2012 #1: Hemma hos Joe Bussard

Jag tänkte inleda en liten serie reseberättelser här på bloggen från min biltur längs Appalacherna tidigare i somras. Jag och en kamrat gav oss ut på vägarna i jakt på countryns rötter, USA:s sanna ansikte, indianernas ursprung, pickuptruckarnas paradis, och de allra minsta av minimala mikrobryggerier.

Efter att ha plockat ut en beige Chevrolet Impala på flygplatsbiluthyrningen i New York brände vi söderöver längs atlantstränderna i New Jersey mot vårt första stopp i Frederick, Maryland. Där bor nämligen en av den amerikanska countrymusikens kanske mest udda figurer: skivsamlaren Joe Bussard, en drygt sjuttioårig man som åkt land och rike runt i en gammal Ford-pickup och samlat sjuttioåttavarvare i hela sitt liv.

Efter att ha letat oss ut genom Fredericks villaförorter längs grönskande majsfält och gamla kyrkor svängde vi in på Cherry Hill Drive där Joe bor i ett enplanshus som sett bättre dagar. Joe mötte oss på garageuppfarten, hälsade oss varmt välkomna och ledde oss utan onödigt kallprat genom sitt vardagsrum med ett oklart antal katter rakt ner i sitt tempel: källaren där hans i runda slängar tjugofem tusen vinylskivor finns.

"Vad vill ni höra", frågade han, och Kristoffer var snabb med favoriten Dark was the night, cold was the ground. Och visst hade han den i original från 1927. Det var en väldigt fin upptakt till en session som fortsatte långt in på kvällen, till långt efter att vi båda tröttnat på Joes monomana svada och spattiga sittdans. Efter ännu en i raden av alldeles för långa historier om skivletande längs bortglömda småvägar i Appalacherna på 50-talet lyckades vi äntligen få upp honom och oss själva ur källaren med löftet att bjuda på middag på Barbara Fritchie's Diner.

Men det var inte slut där - vi kom tillbaka morgonen efter för vi ville ju få med oss lite av Joes fantastiska musikskatt. Vi tillbringade ytterligare fem timmar med fragmentariska anekdoter, den ständigt återkommande repliken "You guys are not in a hurry!", knastrande gladjazzinspelningar och en stigande desperation att få lämna Joes inrökta källare. Till slut, efter att också ha noterat geväret som stod lutat mot ett hörn i studion, fick vi äntligen Joe att avsluta den sista kassettkopian och släppa iväg oss upp i solskenet.

Men såhär i efterhand stannar, trots de enerverande inslagen, en fantastisk kulturupplevelse kvar. Inte minst eftersom vi rundade av vårt besök hos Joe Bussard med en lunch på en liten, oansenlig hamburgerjoint med anor från 1940-talet som serverade de minsta och mest delikata hamburgare jag någonsin ätit. Det var en njutning att känna smaken av perfekt stekta stringy onions och med ett halvt öra lyssna till Joes utläggningar om vikten av att Mitt Romney vinner presidentvalet och hur både lasern och transistorn faktiskt inte uppfunnits utan hittats i Roswell i ett kraschat flygande tefat.

Vi styrde sen ut över fälten, högre upp i bergen längs tomma motorvägar som dallrade i sommarhettan.

"Hank Williams slips som han bar när han dog"

Midsommar med medeltidskyrkor

Midsommaren spenderade K och jag på Gotland: halva fredagen och hela lördagen i en väns sommarhus, och söndagen och halva fredagen med cykling från Visby till Storugns på norra Gotland tur och retur. Här följer en reseskildring över en Gotlandscykelsemester med sex medeltidskyrkor.

Fleringe kyrka; här är vi på väg tillbaka till Storugns (10 km enkel resa) från ett 

kvällsbad i Blå lagunen på midsommarafton

 Lärbro kyrka, en enkel cykelutflykt på midsommardagen, men mycket fin, och högt 

rekommenderad av ingen mindre än Dick Harrison.

Underbar minigolfbana i Bäl där vi hade lunchpaus med bröd och ost och Mer på söndagen. Ett nytt ord myntades inspirerat av gemytet här: bälmående. Efter rätt industriella Slite och Lärbro på norra Gotland och cykling på relativt mycket trafikerade landsvägen 149 var det fint att komma ut på småvägar i ett vackert och soligt jordbrukslandskap.

 Bäls kyrka. Liten men väldigt fin.

 Källunge kyrka, en av topp fem gotländska medeltidskyrkor enligt historieprofessorn Anders 

Andrén i Svenska Dagbladet. "Källunge kyrka står i dag som ett monument över spruckna 

drömmar och en storhetstid som kom på skam. En del av kyrkan är nämligen pytteliten som 

kyrkan i Garda, och en annan del lika pompös som jättekyrkan i Lau. Ändå hänger de ihop.Uppenbarligen avbröts de storvulna byggplanerna lika plötsligt som Gotland 

förvandlades från centrum till periferi". Inte såvärst spännande, men den låg väldigt fint, vilket vi ser på nästa bild.

 Utsikt från Källunge kyrka.

 Ekeby kyrka som sedd från uteserveringen på fina Irmas café. Irma säljer också egensydda 

kläder framför allt för barn, och stod för kaffe, rabarberpaj och glass i perfekt tid sisådär 

två timmar efter lunchen i Bäl.

Endre kyrka. Den stora positiva överraskningen av dessa kyrkor, med ett fantastiskt 

fint innanmäte från 1100-talet, 1300-talet och 1700-talet.

Cyklingen slutade med något av det mest andliga av allt: ett bad i havet från denna skraltiga,

 lutande brygga strax norr om Visby, söndag kväll. Sedan lämnade vi tillbaka cyklarna, gick 

omkring i Visby någon timme, och satte oss sedan på O'Learys och tittade på 

EM-kvartsfinalen mellan Italien och England.

Den torra jorden, den varma vinden

Det känns sorgligt att det snart är över. Min tid på gården Hort de Gloria i Sella, Spanien närmar sig nu dryga tre veckor. Om två dagar kommer jag lämna det här enkla livet bakom mig. Jag kommer lämna olivträden, lämna människorna som tagit så väl hand om mig, lämna vattenhämtningen ur den djupa brunnen, lämna eftermiddagarna i solen på terrakottaplattorna vid vattenmagasinet, lämna kvällssolen som värmer bergen och färgar dem apelsinorange, lämna de snälla svarta hundarna som springer lösa över nejden och skäller om nätterna.

Jag har förlorat mycket sömn till drömmar, sjöng The Roots i mina lurar när jag tog förortståget hit från Alicante. Min vistelse här är kanske ett svar på en dröm jag haft länge. Jag har gett efter för en längtan efter det enkla, efter att andas medelhavsluft, efter att sitta i skuggen under pinjeträden och läsa och att låta dagarna få gå lite mer utan plan och riktning.

Den första morgonen går jag ut när det fortfarande är kallt och fuktigt i luften efter natten. Medan solen kastar sina första strålar över bergen i väster begraver jag fingrarna djupt i den rostbruna spanska jorden. Morernas övervuxna odlingsterasser klättrar uppför sluttningarna och försvinner in i pinjeskogarna. Olivträden står överallt runt om mig i sin tusenåriga tystnad. Enstaka hundskall nere i dalen är det enda som bryter stillheten.

 Jag har arbetat här mot mat och husrum tillsammans med en eller två andra frivilligarbetare. Det är oftast inte särskilt betungande sysslor vi har utfört - matlagning, disk, städning. Emellanåt har vi sysslat med tyngre saker, som att städa ur gamla förråd eller hyvla virke. Allt har vi utfört tillsammans, våra arbetsgivare inkluderade. Alla bidrar med det de kan under dagen och i den mån det behövs, och alla förser sig med mat och vila efter behov.

Det finns något besjälat i det här landskapet. Kanske beror det på den uråldriga odlingskulturen och de spår den satt i det. Kanske kommer det sig av att naturen här är både så karg och så livskraftig. Eller så är det bara glädjen att få arbeta och vistas här tillsammans med likasinnade. Men under vissa av pauserna från mitt arbete i köket i det stora huset, när jag sätter mig under den stora pinjen utanför och ljumma vindbyar drar fram längs bergssidorna och genom dalgången nedanför, då drabbas jag av en känsla av total, allomfattande närvaro. I mitt ateistiska sinne kan jag då trots allt inte låta bli att tänka: kanske är det så här Gud känns.

Andra gånger ligger jag i solen utanför vårt lilla hus, på gräset under olivträdet. Genom tyget på kepsen jag lagt över ansiktet skimrar solen som en vit het skiva. Skogen på andra sidan ravinen dallrar grön och svart i värmen. I mina lurar: Crosby Stills and Nash, Guinevere - en låt jag av någon anledning inte kan få nog av här. Sneglar under skärmen mot de blå och lila blommorna på terassen som lapar i sig av solskenet. Sedan tar jag promenader längs kanten av ägorna där de uppodlade avsatserna övergår i stup ner mot floden på dalens botten. Det känns som om tiden stannar upp här mellan bergen. Som om mitt liv de senaste veckorna befunnit sig i en drömlik inbromsning där det invandas konturer blir suddiga och flyter ut i ett töcken av damm och sol. Jag känner mig hemma här, här finns en liten del av världen som vill mig väl.

 Jag kommer att bära den här platsen och dess människor med mig.

Köpenhamn: en reserapport och ett mikroöltest

Efter en långhelg i Nordens cykel-, smörrebröd- och mikrobryggerihuvudstad är man mör, men lycklig. Omväxlande väder, avslappnat tempo, flanerande stadsvandringar, wienerbröd och sist men inte minst fantastiskt resesällskap. Här kommer tre höjdpunkter:

Jaægersborggade
Denna hajpade gata är ett relativt nytillkommet vattenhål i den danska huvudstaden. Till och med DN har skrivit om den, och det var så vi fick upp ögonen för den. Framför allt lockade grötbaren Grød. I en liten vitmålad källarlokal en hav trappa ned från gatan serverar två unga män gröt, te och kaffe, och endast det. Inte en ciabatta eller latte så långt ögat når - det går inte ens att beställa en macka. Här är det gröt eller ingenting. Vi var hungriga när vi kom, och eftersom risgrynsgröten inte var färdig valde vi en råghavregröt med äpple, torkade tranbär och linfrö toppad med en sirapsaktig sås. Mjölk på gröten är det inte tal om. Vi slog oss ned vid lokalens enda bord, ett långbord hugget ur en massiv tall med barken kvar på sidorna, och Grød överträffade våra förväntningar. Himmelskt mättande och gott.

Kaffe och gröt - två av livets väsentligheter

Vi släntrade vidare längs Jaægersborggade, som bland annat också huserar en karamellfabrik, en kaffeconnaiseur-bar, ett non-profitkafé, bageri, gallerier, etc. Trevligt och ännu inte alltför gentrifierat.

Det nye Carlsberg glyptotek
Ett av Köpenhamns mest kända muséer, men jag vill ändå passa på att omnämna det här på bloggen. För tillfället står det nämligen värd för en väldigt sevärd utställning om Paul Gaugin. Genom en blandning av realia om Söderhavet och ett urval av Gaugins tavlor ges en inkännande och ganska gripande bild av hans konstnärskap. Gaugin hade trivts i Längre inåt landets sällskap: också han verkar ha brottats med ett andligt sökande och en hemlöshet i sin längtan efter civilisation och kultur å ena sidan och natur och ursprung å den andra. Den senare vann, och till slut tycks han hittat hem på en liten ö i Stilla Havet. En sevärd utställning.

Nørrebro bryghus
På denna supertrevliga brewpub strax norr om sjöarna i centrala Köpenhamn spenderade vi lördagskvällen med hemgjorda burgare, livemusik och ett litet improviserat öltest. Till tonerna av Cigarettes and Alcohol inmundigade och betygsatte vi följande fyra av bryggeriets öl:

Bombay Pale Ale
Betyg: 4
Omdömen: "Skogstjärn", "nationalromantik", "vinden blåser", "sus över ängarna", "distraherad av skogsrå"

Rugporter
Betyg: 4- (2+ mot slutet)
Omdömen: "Kaffe", "omogen växtbeska - aloe vera", "karamellpuss", "potatis", "luktar fanimej jäst och knäckebrödsbak", bastant skum", "det är ju vackert alltså", "connemarasvärta", "skogaholmslimpa i nedsmält form", "håller inte i längden", "nu smakar den sur kaffesump"

Dansk rågöl - går ut hårt men håller inte hela vägen över mållinjen

New York Lager
Betyg: 3
Omdömen: "Doftar smör", "saffransbulle", "rik", "emo", "juice - äppeljuice"

Ceske Böhmer
Betyg: 3+
Omdömen: "Bra pilsner!!!", "fruktig", "bra efterfestöl", "lite ÖL - inte så mycket mer", "luguber"

Brewpub!!!!

Efter att vi tappert testat oss igenom denna del av brygghusets sortiment vidtog ett livegig med det unga danska popbandet Le Clé och deras lika unga eller yngre fancrowd bestående av devota kompisar och kompisars kompisar. Gud, vad hade jag inte gett för att vara en del av det gänget när jag själv var sjutton. Jag har sällan sett ett sådant röj på en popkonsert. Flickorna skrek sig hesa och pojkarna headbangade så kepsarna flög åt alla håll. Såsom nyss fyllda trettio tog jag det säkra före det osäkra och höll mig lite i bakgrunden. Man vill ju inte komma hem från Köpenhamn med en redig nackspärr som enda souvenir.

Kepsar, tomtebloss och ett jävla ös

Och som om inte detta vore nog: utanför Tivoli såg jag mitt livs andra virkade bandana bäras av nån slumpmässig dansk fashionista. Nu har den alltså tagit steget över Atlanten från San Louis Obispo till Köpenhamn - hetaste stiltipset för pre-spring 2012?