Funkislycka i Britz

För ett par veckor sedan var jag på semester i Berlin över en helg, och en av sysselsättningarna var att kolla på de världsarvsmärkta 1920-talsbostadsområdena Britz i Neukölln söder om stan, och Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg strax nordost om densamma. Britz var det område som gjorde klart starkare intryck, och vad jag ska skriva om här.

När man kommer in i Britz, som började byggas 1925, möts man av en stor länga som kallas "Röda fronten" (Rote Front) på grund av både husets storlek och färg, och av arkitekternas och stadsplanerarnas politiska färg. Arkitekten Bruno Tauts design utmärks av att vara färgglad, vilket vi ser här tydligt på dörrarna.

Britz är i stora delar kulturskyddat och hyresgästerna/ägarna får inte ändra på färgschema eller liknande. Detta fick jag berättat för mig av en mycket trevlig dam på ett ideellt drivet café/museum över området, som jag verkligen vill rekommendera. Att husen är reglerade på detta sätt påverkar också såväl priser som vilka som väljer att bo här -- arkitekturintresserade är överrepresenterade bland de boende här, berättade den härliga kvinnan som själv köpte sin lägenhet här bland annat på grund av den fantastiska funktionalismen.

Också nästa foto visar hur Taut och de andra arkitekterna skapade variation i området genom smart användande av färg.

De två nästkommande fotona kommer från en annan del av Britz och ser onekligen ut som att de skulle ha kunnat tas i Hammarbyhöjden eller Årsta. Och svenska arkitekter och stadsplanerare som Uno Åhrén var förstås influerade av tyskar som Bruno Taut och Martin Wagner.

Britz är faktiskt det finaste bostadsområde jag någonsin sett. Vackert att vila ögonen på, och en del av en fin, funktionalistisk historia. Det är enkelt att ta sig dit med U-bahn linje 7 och jag vill rekommendera ett besök till alla arkitekturintresserade som råkar vara i Berlin.