Ny låt med Steve Earle!

Gammal är äldst, och bara ett och ett halvt år efter senaste Sverige-besöket är Steve Earle aktuell med ny skiva och turné. Han kommer till Sverige i juni och besöker då Malmö, Göteborg och Stockholm. Att döma av den nya musikvideon har hans sociala patos inte minskat påtagligt sedan senast:

 

Ulf Lundell - Rent Förbannat

Ulfs senaste album har nu varit ute i handeln ett tag, och det har blivit dags för en liten summering av de intryck som denna digra samling låtar bjuder på.

Det tar inte lång tid innan en kan konstatera att Ulf är Ulf. Han förnekar sig inte, och "Rent förbannat" innehåller samtliga av de element vi i vanliga fall förknippar med denna oerhört produktiva artist. De eftersinnade balladerna, pop-hitsen, tung-gunget, brölet, den politiska vita reggaen, allt finns här. Jag kommer att få anledning att återkomma till detta senare, för det är en annan sak som är viktigare än de musikaliska variationerna och som ligger som en tydlig ram runt hela albumet - den politiska vreden.

Ulf har ju sedan länge sällat sig till arbetarrörelsen/vänstern med någon slags mer eller mindre diffus ideologi som inte sällan har fått stå tillbaka för hans piedestal-filosofi (och här får ni gärna rätta mig om jag har fel, för jag är inte alls särskilt insatt i detta) och längtan ut på vägarna. Något har dock hänt som har väckt hans engagemang, och jag tror att han erfar samma trötthet och irritation som väldigt många andra som har levt med alliansens politik i dryga sex år. Det finns nästan inte en enda låt på skivan som inte innehåller politiska funderingar, tankar eller käftsmällar. Den senaste tidens samhällsdebatt har enligt min uppfattning polariserats allt mer på bekostnad av djupgående analys och debatt, och jag var en smula rädd för att Ulf skulle falla under samma kategori som hans namne Brunnberg, och bara framstå som ännu en privilegierad, medelålders, vit man, som saknar förmåga att se sina egna fördelar i samhället. Som väl är finns få eller inga tecken på detta, och även om det så klart blir förenklade sanningar och kommentarer är kritiken av alliansen överraskande konkret och skarp. Jag håller mer eller mindre med honom om allt det han säger, och den dominerande känsla jag får av att lyssna på Rent förbannat är att det är så obeskrivligt skönt att höra någon som skriver och sjunger om läget i Sverige 2012. Att denna någon är Ulf Lundell i högform gör inte saken sämre.

Det formligen flödar av fantastiska textrader, redan i första singeln "Är vi lyckliga nu?" finns ett knippe. 

Utsålt, förskingrat,

hela landskapet förändrat och bränt

...

Dom vill bara ha dina stålar

Hala som ålar

är dom försvunna

innan du hinner räkna till sju

Är vi lyckliga nu?

...

att välja vilka bluffmakare

vi vill och kan

Frihet och ansvar, men alla vet

att om girigheten får härja fritt

förgiftar den land efter land
...

Nu har vi alla rätt och skyldighet

Är du ens människa längre, eller är du

en förlust bara, eller en vinstandel?

Hård och gnällig ton? Ja, men också sakligt och sant enligt mig. 

Att bli bitter är en kraft som verkar i en nedåtgående spiral, men från vrede finns det mycket energi och kreativitet att utmynna. De senaste åren har Ulf snavat och ibland fallit in i bitterhetens spår, men nu står han rakt och stolt på rätt sida gränsen. Jag nämnde tidigare att det är en typisk Ulf-platta, och det är sant, med undantag för det faktum att Rent förbannat är bättre än en genomsnittlig Ulf-platta. De lunkande balladerna finns här, och flera av dem är riktigt bra. "Redan där" inleder skivan förtjänstfullt och behandlar det andra dominerande temat på skivan förutom politiken - åldrande. "Nattvakten stjäl" är ett socialrealistiskt porträtt av en Åhléns-vakt som tar med sig saker hem för att få tillvaron att gå ihop. Flera av balladerna ekar faktiskt av det magiska sound som präglar "Evangeline", som i mitt tycke är hans bästa skiva, inte minst avslutande "Exil".

En annan favorit är "Mitt ansikte", där Ulf sjunger om en rånare som lever ett liv i marginalen och efter egna regler, men som är beredd att ge upp detta liv och ta sitt straff om rätt villkor uppfylls:

Ge mig bilderna på dom som köpte och sålde Serafen

Och jag ska ge er mitt ansikte, utan mask

hos den bästa fotografen

Jan Emanuel, Expedition Robinson-vinnaren som är före detta riksdagsman för sossarna och numera sitter i kommunfullmäktige i Norrtälje, får sig en mycket välförtjänt släng av sleven efter de mycket tveksamma affärer som denne varit inblandad i de senaste åren. Detta sker i låten 79%, som tyvärr är en reggae-låt, men texten är så jäkla bra att jag ändå köper låten som helhet.

Du gör dig ett nylle i televisionen 

sen öppnar du en mottagning för ensamkommande flyktingbarn

Du sköter den så gott du kan

och byger upp och bygger upp

slår dövörat till för alla klagomål

och säljer sen hela skiten för 200 miljoner till ett riskkapitalbolag

och säjer:

"Jag är socialdemokrat

och det här är min klassresa"

Detta är egentligen inte mycket mer än en saklig sammanställning av vad Jan Emanuel gjorde, men det är helt sublimt att göra en låt bara för att sätta dit honom.

Det finns även gott om mellan-tempo-låtar, och där sticker framför allt "Arbete och bostad", "Moln utan minnen" och "Eld i berget" ut. Att släppa en trippel-LP innebär onekligen en visst mått av självförtroende, och möjligen även av bristande självinsikt, och det är inget snack om att det hade blivit en bättre produkt om Ulf hade begränsat sig till en dubbel-LP istället. Vissa av de brötigaste stickspåren hade jag gott klarat mig utan, men på det hela sammantaget är det ett vitalt och viktigt album som kommer att hålla i många år fram över. 

Imorgon tar jag mina bloggbröder i handen och går till Lisebergshallen för att se herr Lundell spela live. Peppen är total!

Hos andra hör man sig själv

"här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel 

Narcissus, och ser sig själv i allting"

Goethe, Valfrändskaperna

Jag satt och kollade igenom gamla recensioner av Anna Järvinens första skiva, Jag fick feeling. De flesta recensionerna var positiva eller starkt positiva, men Nöjesguiden är ett tydligt undantag, där fick skivan en arg gubbe som betyg, och jag tycker att motiveringen är intressant. Det handlar nämligen om associationer och vilka slags situationer och personer som man tänker på när man hör musiken, och som i det här fallet får NG:s recensent att inte stå ut med Jag fick feeling:

Jag älskade Granada när det begav sig, och jag älskar Anna Järvinens klara stämma än idag. Jag älskar de stillsamma arrangemangen, och visslingarna som doftar höst. Ändå är det något som inte stämmer. Det kan vara de svenska texterna som spökar, som gör att referenser till nittiotalsfenomenet Lisa Ekdahl ligger för nära till hands. Det här osar så mycket Vasastan, hjortstek, parmiddag, fredagskväll, kakelugn, levande ljus och benvita gardiner att det omöjligen kan nå hela vägen ända in. I alla fall till mitt hjärta. 

http://nojesguiden.se/recensioner/musik/anna-jaervinen

Är vi lyckliga nu?

Ulf Lundells nya singel "Är vi lyckliga nu" från kommande trippel-vinylen "Rent förbannat" är magisk!
Upptempo-Uffe när han är som bäst; den stora frustande ilskan låter sig koncentreras i en tajt, brölsaxindränkt rockdänga, som ställer viktiga frågor ackompanjerad av Janne Barks ylande gitarrer.

När ska vi sluta sjunga internationalen?
När ska vi sluta gå runt med röda fanor?
När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?

Vänsterpolitisk gubbrock med Triple & Touch på kör

 

Björn Afzelius, "Bella donna", live på Hovdala slott 1989

There is power in a union

I dessa tämligen deprimerande tider av nedskärningar i offentliga sektorn, utförsäljning av offentliga tillgångar, EMU-katastrofer, vårdskandaler och socialdemokratisk kris är det min absoluta övertygelse att det politiska samtalet behöver ta större plats i tillvaron, kanske även här på bloggen. Själv befinner jag mig i politiska diskussioner allt oftare, och jag hoppas och tror att vi står inför en tid av ökat intresse av politik och debatt. Men även om det behövs mer analys, djupare insikt och ökad förståelse i många lägen kan det emellanåt vara nog så viktigt med ett uppmuntrande ord på vägen, och vem vore väl mer lämpad att leverera ett sådant än Billy Bragg?

"känslan av att inte behövas gav mig en hård spark"

Om Ulf Lundell är man 1.0 så är DLK:s Mart Hellgren minst man 1.5; efter Uffes odlande av myten om den oberoende, starke mannen som inte behöver nån kommer DLK med den i nyliberalismens tider mest geniala svenska låttiteln, den ironiska: "Vem behöver nån som behöver nån?"

"hård helg, jag hade varit i göteborg
nu var jag hemma, och ensamheten strök mig på min kind
jag ringde runt, men vad var det jag ville?
jag borde varit lycklig, men jag kunde inte det då
känslan av att inte behövas gav mig en hård spark

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3)

/.../
jag har ju musiken och musiken den är jag
ny dag, men när publiken har tröttnat
vem ska ge mig självförtroende då?
känslan av att dansa på slak tråd ger mig ingen nåd

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3) /.../"

Steve Earle, Filadelfiakyrkan 16/10 2011

Med en veckas perspektiv på den konsert som jag, Erik och Arvid bevittnade i Filadelfiakyrkan i söndags är det dags att plita ned några sammanfattande ord.

Efter en något dämpad men hjärtlig förvärmning på Rörstrandsgatan där det politiska läget i allmänhet och Juholt och sossarnas läge i synnerhet avhandlades var det med något bekymrade sinnen men höga huvuden vi anlände till spelplatsen där Steve Earle och the Dukes & Duchesses stod beredda att underhålla oss. Konserten inleddes med förstasingeln från senaste albumet I'll never get out of this world alive, Waitin' for the sky, och fortsatte med ett par ytterligare låtar från samma skiva. Sedan varvades hits från förr med ett flertal nyare alster, i en väl avvägd spellista.


Jag erfor en inledande besvikelse över ljudbilden, som på senaste skivan domineras av en visserligen lite väl framträdande men dock väldigt behaglig kontrabas, och som live ersattes av elbas vilket gjorde att svänget och dynamiken blev en smula lidande på låtar som Little Emperor och The Gulf of Mexico, åtminstone i mina kräsna öron. Överlag kan det väl konstateras att det finns roligare arenor för rockmusik än Filadelfiakyrkan, exempelvis hade säkerligen både Cirkus och Debaser Medis varit lämpligare.

Innan en alltför negativ ton fullkomligt tar överhanden över detta blogginlägg vill jag säga att Steve Earle är ett yrkesproffs och att han utan tvekan ger valuta för de 450 kronor som man fick spendera på biljetten. Bandet är proffsigt och stabilt, Steve sjunger/grymtar helt fantastiskt och tre timmars konsert (inklusiva paus) gör att det är svårt att klaga. Det kändes emellertid som en dag på jobbet för Steve & c:o och tack och lov har de en otroligt hög lägstanivå, för jag är säker på att det finns mer att kräma ur det här gänget. Att jag skulle vara besviken vore en grov överdrift, men kanske hade jag hoppats på lite mer.


Sin vana trogen bjuder Steve på en eklektisk konsertupplevelse där det bränner till ordentligt i den irländska avdelningen, bland annat med en grym version av The Galway Girl, och i flera av de fina balladerna, medan mer brötiga alster som Meet Me in the Alleyway och Taneytown lämnar mig tämligen likgiltig.

Det som verkligen engagerar bloggtrojkan, och stora delar av publiken, är när han i de sällsynta men innerliga mellansnacken pratar om betydelsen av invandring (“The truth is that immigration is our past, our present and, if we have a future, that as well”) och fackföreningar.
När han senare avslutar konserten med att, ensam kvar på scen, böja ned huvudet och knyta näven är lyckan fullkomlig, och våra bekymrade sinnen flyger tillsammans med alla eventuella invändningar ut genom kyrkportarna. We love you, Steve!


---

Recensioner i SvD och Expressen (Göteborgs-spelningen)

Eriks pepplista

Dessa är, som vi fått konstatera många gånger på sistone, tuffa tider för en drömmare. Borgarregeringen gör sitt bästa för att öka ojämlikheterna i förutsättningar och levnadsvillkor mellan olika medborgare i landet, medan oppositionen ofta verkar sysselsatt med ett självskadebeteende.

Utifrån detta läge har jag gjort en pepp-spellista på spotify: eriks pepplista. Det är en lista att dricka kaffe till på morgonen för att få upp humöret och energinivån. Urvalet består mest av gammal hardcore från 80- och 90-talen. Närmare bestämt är det fokuserat på youth crew hardcore och relaterat, alltså musik med en uppbyggelig (ja!) inställning och försök att tänka positivt - se till exempel texterna till Bolds "Respect" och Youth of Todays "Positive Outlook" nedan... Här finns en del låtar om vegetarianism och straight edge, men också anti-krig (Satanic Surfers) och antirasism (7 Seconds, Leftöver Crack). Men det är inte sakfrågorna jag är ute efter utan överlag en "positive outlook"!

I grund och botten så lyssnar jag såklart på den här musiken, och bloggar om den, eftersom jag gillar hur den låter; sedan jag som tolvåring fick ett nytt favoritband i Millencolin har punk och hardcore varit en av mina absoluta favoritgenrer. Men den är också fascinerande ur ett mer socialt perspektiv, den här världsförbättrar-HC:n, med alla sina högljudda utfästelser om att vara "sann", att vara "trogen" ("True Till Death"!) och att aldrig "sälja ut" och ge upp sina ideal. (Jfr "Promises Kept" med Champion, från 2004, en av få nyare sXe-låtar på listan.) Som sociologen Ross Haenfler, själv sXe, visar i sin bok Straight Edge: Clean Living Youth, Hardcore Punk, and Social Change (2006) så handlar sXe alltid om små subkulturer (i Denver, New York City, osv...) där alla känner alla och grupptrycket gärna blir starkt, också eftersom deltagarna ofta är väldigt unga. (Killarna i Bold, som då hette Crippled Youth, var typ 15 när de spelade in "Respect" som är med på listan.) De ser hur äldre edgare lämnar edge och blir besvikna, men mitt intryck från Haenfler är att de ofta sedan går samma väg själva.

Det finns också, trots den starka dedikationen till jämlikhet (t ex 7 Seconds "Not Just Boys' Fun") rätt mycket macho-attityd i musiken, t ex hos supermacho metalcorebandet Earth Crisis eller football-kitschiga (!) men briljanta youth crew revival-bandet Ten Yard Fight. Och, hos en del textförfattare (dock aldrig Ray Cappo!) en hyllning till styrkan i sig som har lite obehagliga undertoner. Såna som Ray Cappo (Youth of Today, Shelter, Better Than A Thousand) och Inside Out med deras fantastiska "No Spiritual Surrender" har också en del riktigt flummiga kopplingar till hare krishna. Kort sagt, steget mellan stollighet och absolut briljans är ofta ovanligt kort när det gäller moralistisk hardcore. När den är som bäst är den i alla fall fantastisk: kombinationen tung musik och snälla texter i låtar som "Believe" eller "Positive Outlook" gör dem till några av mina absoluta favoriter.



Inside Out, "No Spiritual Surrender"
IO är bandet som Zach de la Rocha var med i före Rage Against the Machine bildades, och t ex den här låten är lika bra som de bästa RATM-grejerna.
"Try to make me bow down to you.
Try to take my identity.
Try to make me just another pebble on the beach.
A green mind twists the plan.
A cold hand trying to silence me.
You try to grasp me, but I'm out of reach.

No Spiritual Surrender
No Spiritual Surrender"


Bold, "Respect"
Respect is a word we've all heard before
Now it's time to think about it
Because it's something more
It's more than caring
It's watching what you do
Respect others, and they'll respect you
RESPECT
RESPECT IS WHAT WE NEED
Have a positive mind
Respect mankind
Respect your fellow man
You can try if I can
(chorus)"

Chain of Strength, "True Till Death"

Better Than a Thousand, "We Must Believe"
"Look at his hair, look at his clothes
Jump to conclusions, but we'll never know
Look at his past, look at his skin
Never knowing the person, but still we condemn
Everyone says "This guy's going nowhere"
Do you think these words will help him grow?
What is the cost to encourage another?
Human potential-we'll never know
WE MUST BELIEVE-no one has to be a slave to destiny
WE MUST BELIEVE-in everyone's potentiality
WE MUST BELIEVE-yes, I believe in your ability
/.../"


Bold, "Always Try"
"Trying to do better constantly
Sometimes it may be hard to see
People always stopping me to ask me why
While they just stand by
Always try
Always

No one's perfect no one's always right
But what is important is keeping your goals in sight
It's what's important and vital in life
To try to see the light

Always try
Always"


Youth of Today, "Positive Outlook"
"Through the clouds i see the light my conscience tells me what's wrong and right morals and goals deep inside a bunch of feelings i can't hide, but that's me it's the way i live my outlook on life is positive!
so what should i hide or try to conceal all of these feelings that i feel like to sit and talk about them i want to stand and shout them!!"


Ten Yard Fight, "Believe"
"So many times, I've been asked why
Why do you bother, why even try
But I have to believe, we have to believe
It can be better than all we see
For you...and me!
We have to believe [x2]
Nothing compares with the strength we share
Unity, because we care
I won't forget what we've been through
You believe and me and I'll believe in you"

Att välja sida: skatepunk mot skinnjackerock

Millencolin, 1996

Sen jag såg Millencolins "Move Your Car"-video på SVT:s musikvideoprogram Voxpop år 1996 har jag lyssnat på skatepunk och pop-punk med stor glädje och behållning. I detta blogginlägg har jag tänkt att förklara något om vad jag uppskattar med skatepunk och varför jag ogillar skinnjacke/moptoprock som Oasis och Mando Diao så mycket på ett ideologiskt plan. Min tes är att dessa två genrer står för två helt olika förhållningssätt och attityder, och att skatepunk är sympatisk och skinnjackerocken osympatisk.

Under andra halvan av 90-talet var två viktiga beståndsdelar i min lyssning på ny musik punk och hardcore å ena sidan, och allmän rock å andra sidan. Det senare var band som Oasis; jag minns hur mycket jag älskade What's the Story Morning Glory-skivan och hur jag när Be Here Now-skivan kom (1997) blev extremt besviken, tyckte att den lät skit, sålde skivan och sen dess inte har kunnat lyssna på Oasis utan en sur bismak och att dela ut en gliring. Och Kula Shaker, som kanske inte heller har stått sig så väl. Förutom Be Here Now-skivan var en annan vändpunkt i min anti-brittisk-rock-hållning och musiklyssning den period - var det i början av 2000-talet? - när musikjournalister som Andres Lokko hyllade brittiska band som Badly Drawn Boy, the Doves, Coldplay(!) et al. Jag köpte några av de skivorna och tyckte rätt omedelbart att de var rätt kassa, vilket jag fortfarande tycker. The Doves för helvete! Jag har svårt att tänka mig något sämre. Oasis, the Doves, Coldplays första skiva. Tråkig, jämntjock brittisk rock som hyllas i NME och som är fullständigt innehållslös och humor- och intelligensbefriad. (Observera att jag undantar Radiohead denna sågning - musikaliskt sorterar jag in dem i samma genre men de tycker jag har en poäng.) Av den episoden lärde jag mig att inte lita på musikjournalister - jag var väl bara 16-17 år då och visste inte riktigt var och hur jag skulle kunna hitta ny musik. Men efter det hajade jag i alla fall att att följa varje hype skulle inte funka för mig. (De senaste 1-2 åren har jag dock tvärtom försökt att börja lyssna på musikjournalister igen, för de har hållt på och i hyllningar av nya band referera till Fleetwood Mac, CSNY och annat som jag gillar (och Andres Lokko skrev för nåt år sen en krönika om Sandy Denny!!) så jag borde nog ta till mig mer av vad de rekommenderar. .Men bränt barn skyr elden, och jag brändes av att journalister på allvar hyllade the Doves.)

Skatepunken däremot har aldrig hypats av pressen under den tiden som jag har lyssnat på den; år 1997-98 ungefär var det på min högstadieskola coolt att lyssna på Millencolin och bära stora byxor ("workers' pants" minns jag med en rysning att JC kallade modet, jag gick inte på det utan skaffade istället lagom stora chinos och min systers gamla Levis' och kombinerade det med grymt snygga Airwalk-skateskor) men annars har skatepunken varit rätt konstant utanför det hetaste rampljuset men å andra sidan heller aldrig förtvinat eller glömts bort, och jag har hållt igång med punklyssnandet hyfsat över åren. Vissa perioder - som min indieperiod eller symfrockperiod 2003-04 - inte så mycket, men jag även de perioder när jag inte har letat upp ny punk har jag ändå återkommit till de gamla skivorna. (Fast: de dummaste skivsäljningarna jag har gjort var två punkskivor som jag sålde under indieperioden, Dog Eat Dogs tuffa NY-rapcoreskiva från 1994 All Boro Kings, och en samling med det klassiska 80-tals-LA-punkbandet Operation Ivy! Tänk att jag en gång i tiden inte ville ha kvar så smakfulla skivor! Galenskap. Jag skyller på indiepopen.)

I alla fall. Nuförtiden lyssnar jag /återigen/ mycket på band som Lagwagon, No Use For a Name, NOFX, Raised Fist, Snapcase, Discharge och så vidare. Vad jag verkligen gillar med många av dem, förutom själva ljuden såklart, är att dessa band ofta har humor och självdistans - en viktig beståndsdel av intelligens - och även en politisk hållning. Det är sånt som jag verkligen saknar med skinnjackerock. Handlar den överhuvudtaget om nånting förutom uppsvällda egon, knark och att omskrivas och hypas i brittiska skräptidningar? Som jag uppfattar det finns det ingen substans alls i den genren, utan man lägger på 100 distade gitarrer så att man får det rätta vidriga brittiska tråksoundet, sjunger några ledsna låtar så att man ska verka djup, och resten av texterna är bara nonsens som framförs i klichéposer som man tagit från vad Rolling Stones gjorde 1973. Det är så förutsägbart, så konservativt, så idéfattigt, så renons på ambitioner bortom omnämnande i NME..

I somras påminde mig skinnjackerockbandet Sugarplum Fairy om vilken sida jag valt och varför. De berättar om sitt bandnamn:

"Först hette vi The Curb, eftersom vi ville ha ett sånt där coolt, kort ”the”-namn som alla britpop-band hade. Men sen öppnade det en skateaffär i Borlänge med samma namn, och det var ju antitesen av allt vi stod för så vi var tvungna att byta direkt, säger Calle."
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1411523.svd

Antitesen av allt jag står för. Ja, musikaliskt sett är det konservativ brittisk/influerad/ gitarrock som utgår från en astråkig version av rockhistorien. Så mycket jag då föredrar band som No Use For a Name och Lagwagon som har humor och vågar stå för någonting (progressivt) politiskt, och inte bara är självupptagna, dryga och regressiva.