Att välja sida: skatepunk mot skinnjackerock

Millencolin, 1996

Sen jag såg Millencolins "Move Your Car"-video på SVT:s musikvideoprogram Voxpop år 1996 har jag lyssnat på skatepunk och pop-punk med stor glädje och behållning. I detta blogginlägg har jag tänkt att förklara något om vad jag uppskattar med skatepunk och varför jag ogillar skinnjacke/moptoprock som Oasis och Mando Diao så mycket på ett ideologiskt plan. Min tes är att dessa två genrer står för två helt olika förhållningssätt och attityder, och att skatepunk är sympatisk och skinnjackerocken osympatisk.

Under andra halvan av 90-talet var två viktiga beståndsdelar i min lyssning på ny musik punk och hardcore å ena sidan, och allmän rock å andra sidan. Det senare var band som Oasis; jag minns hur mycket jag älskade What's the Story Morning Glory-skivan och hur jag när Be Here Now-skivan kom (1997) blev extremt besviken, tyckte att den lät skit, sålde skivan och sen dess inte har kunnat lyssna på Oasis utan en sur bismak och att dela ut en gliring. Och Kula Shaker, som kanske inte heller har stått sig så väl. Förutom Be Here Now-skivan var en annan vändpunkt i min anti-brittisk-rock-hållning och musiklyssning den period - var det i början av 2000-talet? - när musikjournalister som Andres Lokko hyllade brittiska band som Badly Drawn Boy, the Doves, Coldplay(!) et al. Jag köpte några av de skivorna och tyckte rätt omedelbart att de var rätt kassa, vilket jag fortfarande tycker. The Doves för helvete! Jag har svårt att tänka mig något sämre. Oasis, the Doves, Coldplays första skiva. Tråkig, jämntjock brittisk rock som hyllas i NME och som är fullständigt innehållslös och humor- och intelligensbefriad. (Observera att jag undantar Radiohead denna sågning - musikaliskt sorterar jag in dem i samma genre men de tycker jag har en poäng.) Av den episoden lärde jag mig att inte lita på musikjournalister - jag var väl bara 16-17 år då och visste inte riktigt var och hur jag skulle kunna hitta ny musik. Men efter det hajade jag i alla fall att att följa varje hype skulle inte funka för mig. (De senaste 1-2 åren har jag dock tvärtom försökt att börja lyssna på musikjournalister igen, för de har hållt på och i hyllningar av nya band referera till Fleetwood Mac, CSNY och annat som jag gillar (och Andres Lokko skrev för nåt år sen en krönika om Sandy Denny!!) så jag borde nog ta till mig mer av vad de rekommenderar. .Men bränt barn skyr elden, och jag brändes av att journalister på allvar hyllade the Doves.)

Skatepunken däremot har aldrig hypats av pressen under den tiden som jag har lyssnat på den; år 1997-98 ungefär var det på min högstadieskola coolt att lyssna på Millencolin och bära stora byxor ("workers' pants" minns jag med en rysning att JC kallade modet, jag gick inte på det utan skaffade istället lagom stora chinos och min systers gamla Levis' och kombinerade det med grymt snygga Airwalk-skateskor) men annars har skatepunken varit rätt konstant utanför det hetaste rampljuset men å andra sidan heller aldrig förtvinat eller glömts bort, och jag har hållt igång med punklyssnandet hyfsat över åren. Vissa perioder - som min indieperiod eller symfrockperiod 2003-04 - inte så mycket, men jag även de perioder när jag inte har letat upp ny punk har jag ändå återkommit till de gamla skivorna. (Fast: de dummaste skivsäljningarna jag har gjort var två punkskivor som jag sålde under indieperioden, Dog Eat Dogs tuffa NY-rapcoreskiva från 1994 All Boro Kings, och en samling med det klassiska 80-tals-LA-punkbandet Operation Ivy! Tänk att jag en gång i tiden inte ville ha kvar så smakfulla skivor! Galenskap. Jag skyller på indiepopen.)

I alla fall. Nuförtiden lyssnar jag /återigen/ mycket på band som Lagwagon, No Use For a Name, NOFX, Raised Fist, Snapcase, Discharge och så vidare. Vad jag verkligen gillar med många av dem, förutom själva ljuden såklart, är att dessa band ofta har humor och självdistans - en viktig beståndsdel av intelligens - och även en politisk hållning. Det är sånt som jag verkligen saknar med skinnjackerock. Handlar den överhuvudtaget om nånting förutom uppsvällda egon, knark och att omskrivas och hypas i brittiska skräptidningar? Som jag uppfattar det finns det ingen substans alls i den genren, utan man lägger på 100 distade gitarrer så att man får det rätta vidriga brittiska tråksoundet, sjunger några ledsna låtar så att man ska verka djup, och resten av texterna är bara nonsens som framförs i klichéposer som man tagit från vad Rolling Stones gjorde 1973. Det är så förutsägbart, så konservativt, så idéfattigt, så renons på ambitioner bortom omnämnande i NME..

I somras påminde mig skinnjackerockbandet Sugarplum Fairy om vilken sida jag valt och varför. De berättar om sitt bandnamn:

"Först hette vi The Curb, eftersom vi ville ha ett sånt där coolt, kort ”the”-namn som alla britpop-band hade. Men sen öppnade det en skateaffär i Borlänge med samma namn, och det var ju antitesen av allt vi stod för så vi var tvungna att byta direkt, säger Calle."
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1411523.svd

Antitesen av allt jag står för. Ja, musikaliskt sett är det konservativ brittisk/influerad/ gitarrock som utgår från en astråkig version av rockhistorien. Så mycket jag då föredrar band som No Use For a Name och Lagwagon som har humor och vågar stå för någonting (progressivt) politiskt, och inte bara är självupptagna, dryga och regressiva.