fredag 23 februari 2018

Om Skogskyrkogården

Svt Play har just nu en intressant dokumentär om planeringen och uppförandet av Skogskyrkogården i Stockholm. Arbetet innebar bland annat ett totalt brott mellan de två arkitekterna och vännerna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Filmen går väl inte på djupet i den saken, och inte heller i de arkitektoniska aspekterna av Skogskyrkogården, men den är en sevärd betraktelse. Underbart långsamt tempo också, även om det var lite av en utmaning för undertecknad småbarnspappa att hålla sig vaken när den sågs i sängen i mörkret på kvällen.



måndag 19 februari 2018

Cézannes porträtt



Cézanne sägs ha sagt till sina modeller: "Var ett äpple!" Är hans porträtt opersonliga, objektifierande av människorna, görandes dem till ytor inte annorlunda än tingens ytor (väggar, tyger, etc.)? T.J. Clark diskuterar det i en väldigt fascinerande essä. Är hans porträtt objektifierande? Och är det i så fall något dåligt?

T. J. Clark, "Cezanne's Intimacy", London Review of Books, 25 januari 2018

söndag 11 februari 2018

Gula gången: introspektion


En sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes. När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta uttryck för att beskriva den.

Vad är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.

I gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords. Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem. 

Utanför vår lägenhet började jag ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här? Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.

Vad var det här för upplevelse?  Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?

Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.




fredag 9 februari 2018

Joni Mitchell - Coin in the pocket (rap)

Joni Mitchells tionde studioalbum är på samma gång ett samarbete med och en hyllning till den legendariske jazzbasisten Charles Mingus. Flera av albumets spår innehåller musik skriven av Mingus med texter av Joni Mitchell, blandat med inspelningar av samtal mellan Charles Mingus och dennes fru Sue Graham Mingus. Det finns mycket att säga om detta fantastiska album (Jaco Pastorius basspel, ylande vargar, att albumet färdigställdes i samband med att Mingus dog, 56 år gammal, och att 56 kaskelotter strandade på Mexicos västkust samma dag som döden inträdde, det daterade soundet) men en detalj som särskilt har följt med mig är en personlig reflektion relaterat till spåret Coin in the pocket. Som frilansmusiker är det lätt att drabbas av ekonomisk oro och att emellanåt avundas de med stadig inkomst, men samtidigt finns det en unik charm i att plötsligt få ett gig och därmed ha några extra kronor på fickan efter att ha levt snålt en period. Detta är vad jag tar med mig när Mingus förklarar sin situation som följer:



Charles: "I never hit too, too hard, uh, y'know. All my life, uh y'know, just everything I touched, turned to gold. I'm not, I'm not rich but, y'know, I've always had a few, some dollars in my pockets"

OK: "inga jämförelser i övrigt" har aldrig känts som en så stor underdrift, och det jag relaterar till är alltså inte att allt jag rör vid blir till guld. Det är helt enkelt bara det att jag inbillar mig att känslan av att ha "a few, some dollars" på fickan är speciellt njutbar när ens inkomst sällan är förutsägbar och ofta något i underkant.

torsdag 8 februari 2018

Beach House - Wildflower

Drömpopbandet Beach House från Baltimore har tvivelsutan givit oss drömpopfanatiker några av 2000-talets vackraste stunder. Victoria Legrands förmåga att glida på tonen är oefterhärmlig och hennes sublima vokala insatser utgör lök på laxen i den förföriska ljudbild av luftiga syntar, jangliga gitarrer och analoga trummaskiner som kännetecknar Maryland-duon.




Texterna är också oftast drömska och sällan glasklara. En formulering som jag dock har fäst mig särskilt vid, efter att min gode vän A gjort mig uppmärksam på den, finns att hitta i låten Wildflower från senaste albumet Depression Cherry. Som jag tolkar det behandlar texten en person som kämpar med demoner - "the shadows stay by your side". Det magiska ögonblicket inträffar i den vändning som uppstår efter att situationen målats upp, när sångjaget plötsligt säger: "baby I'm yours". Det abstrakta, plågade, subjektet som hittills porträtterats med en viss distans är plötsligt alldeles nära i och med detta omedelbara och intima tilltal. Baby I'm yours: Ibland är det de enda ord som behövs.

No better color
Look everywhere
We're driving home every night
The shadows stay by your side

You built a city

All in your head
Triangle of every light
It turns you on every night
Need a companion

A hidden prayer

You know you're not losing your mind
What’s left you make something of it
The sky and what's left above it
The way you want nothing of it
Baby I'm yours

söndag 27 september 2015

När Ernst och Eric Schüldt möttes


Ernst Kirchsteiger är en levande legend inom samtida svensk tv4-kultur: mysmannen, sexsymbolen, livsnjutaren, den barfotagående sinnlige som lär tittarna att "känna in" och njuta av mat, vackra ting och livet. Nu har han tillsammans med Carina Nunstedt gett ut en bok med den underbara titeln "Lyckan i det lilla", och på bokmässan i Göteborg fick Expressen Kultur den briljanta idén att sammanföra honom med radioprataren Sveriges största Arvo Pärt-fan Eric Schüldt för ett samtal. Resultatet kan ses här: ett fint samtal om livet utifrån en ny självhjälpsbok.

lördag 1 augusti 2015

Det aitologiska

Babels torn så som Pieter Bruegel d.ä. (c. 1525-1569) föreställde sig det

"Stjärnmattan bakom, bakom! de synliga stjärnorna, den var det som icke kunde nedritas. Det var förklaringen till att frågorna var så svåra, och svaren så enkla att man nästan inte kunde tro."
PO Enquist, Lewis resa

I Staffan Ottossons bok om Gamla Testamentet, Profeter, kärlek och ond bråd död (2002), lär jag mig begreppet "det aitologiska". Många av Bibelns berättelser är mycket märkliga och kan verka långsökta. Till exempel Babels torn: berättelsen om hur människorna vill samlas på en enda plats -- en dal i Shinar -- och bygga ett enda torn till himlen för att "göra sig kända" (för vem?). Så långsökta berättelser, säger Ottosson, kan sägas ha en aitologisk funktion: de är till för att förklara något svårbegripligt, som varför människorna talar olika språk. (Enligt den bibliska berättelsen straffar Gud människornas övermod i tornbygget med att sprida dem över världen och ge dem olika språk.) En djup, filosofisk fråga: varför talar vi från början olika språk? En fråga svårbesvarad och kanske är mytens "aitologiska" form då på ett sätt det mest rimliga svaret inför förklaringarnas otillräcklighet.