Hövlighet och hyckleri: en reflektion utifrån Hinsehäxan

Kollat på början av teveserien Hinsehäxan (Molly Hartleb, 2012). Som så mycket annat som jag sett de senaste åren handlar det om 1970-talet. En fascinerande period.

Med Hinsehäxan slår det mig hur avlägset 70-talet känns. Justitieminister Geijer och den prostituerade Lillemor niar varandra. Att köpa och sälja sex är lagligt. Kombinationen mellan hycklad artighet och bibehållna maktstrukturer.

Och jag funderar på när folk började protestera mot det där. Sent 1800-tal, bohemer. Inte så intressant. Uno Åhréns 1920-tal. Väldigt intressant. Uppgörelsen med de borgerliga salongerna (Loos, 1908: "ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft"), med lyxvillorna (Åhrén recenserar Mies villa på utställning 1931: "åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag"). Demokratiseringen av byggandet och av inredningen och designen. Gunnar Asplunds arbetarkök 1917. Makarna Carl och Anna Larssons Sundborn med dess (genomkomponerade) "vardagstrivsel" blev ett ideal under 1900-talets två första decennier.

Hade jag varit Per Wirtén, hade jag sagt att jag sympatiserar med kulturradikalismen. Nu säger jag att jag är modernist.

När började den moderna vardagsideologin i Sverige? Med Zorn-Larssons folkliga nationalism? Ellen Key?

Hos andra hör man sig själv

"här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel 

Narcissus, och ser sig själv i allting"

Goethe, Valfrändskaperna

Jag satt och kollade igenom gamla recensioner av Anna Järvinens första skiva, Jag fick feeling. De flesta recensionerna var positiva eller starkt positiva, men Nöjesguiden är ett tydligt undantag, där fick skivan en arg gubbe som betyg, och jag tycker att motiveringen är intressant. Det handlar nämligen om associationer och vilka slags situationer och personer som man tänker på när man hör musiken, och som i det här fallet får NG:s recensent att inte stå ut med Jag fick feeling:

Jag älskade Granada när det begav sig, och jag älskar Anna Järvinens klara stämma än idag. Jag älskar de stillsamma arrangemangen, och visslingarna som doftar höst. Ändå är det något som inte stämmer. Det kan vara de svenska texterna som spökar, som gör att referenser till nittiotalsfenomenet Lisa Ekdahl ligger för nära till hands. Det här osar så mycket Vasastan, hjortstek, parmiddag, fredagskväll, kakelugn, levande ljus och benvita gardiner att det omöjligen kan nå hela vägen ända in. I alla fall till mitt hjärta. 

http://nojesguiden.se/recensioner/musik/anna-jaervinen

Adorno om opera

Ikväll ska K. och jag gå på Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk på Göteborgsoperan. Jag kom att tänka på Adornos roliga sågning av opera, den borgerliga konstform med vilken publiken försöker spackla över högkulturens ytterst spruckna fasad, och googlade efter det stycket i Introduktion till musiksociologin, men hittade det tyvärr inte. Jag hittade däremot det här:

"The conduct of today's opera habitué is retrospective. He guards the cultural assets as possessions. His creed is a line to be voiced in a local dialect: 'Still a damn good old opera, isn't it?' The prestige comes from a period when opera was still counted with the more pretentious forms. It attaches to the names of Mozart, Beethoven, Wagner, also that of Verdi. But it is linked with the possibility of a deconcentrated mode of conception that feeds on habit and maintains a state of universal semi-education. Opera, more than any other form, represents traditional bourgeois culture to those who simultaneously fail to take part in that culture."

Ett okoncentrerat sätt att ta till sig som bygger på vana och upprätthåller ett tillstånd av universell halvbildning - ord och inga visor.

Habitus

Ett spöklikt lugn vilar över Längre inåt landet. Kanske är vi alla för upptagna med att lyssna in oss på de olika versionerna av Bachs Juloratorie - inklusive den med Regensburger Domspatzen under ledning av påvens bror, präst-dirigenten Georg Ratzinger, förstås -för att ha tid med att blogga. Kanske förbereds mansrollsstudiecirklar 24/7, eller kanske läggs tiden och uppmärksamheten på spinning och handbolls-VM.

I vilket fall som helst så är detta ett tillfälle så gott som något för att ladda upp ovanstående härliga bild ur Pierre Bourdieus mastiga sociologiklassiker Distinktionen från 1979. Den handlar enkelt uttryckt om sambandet mellan socioekonomisk status/klass och smak, och hur vi urskiljer oss från varandra och från och till de vi vill och inte tillhöra genom att gilla respektive avfärda "rätt" saker. Bourdieu har redan spökat här på bloggen i inlägg om ölställen och fotbollsklubbar, så han och hans begrepp habitus förtjänar ett eget inlägg, som en del av den stora konversation som är LiL.

Hur hade en motsvarande karta till den som vi har ovan för 1970-talets Frankrike sett ut för Sverige idag? Till exempel: är öl också idag i vårt land varken höger eller vänster, varken starkt ekonomiskt eller kulturellt kapital, medan bubblande vitt vin är samma fast mer till höger politiskt? Är dragspel verkligen mer höger än vänster? Och borde inte whisky vara längre högerut? Att cykelsemestrar är rätt bra ekonomiskt kapital och ännu bättre kulturellt torde det dock inte råda någon tvekan om..

---
Och ett kul perspektiv på highbrow, middlebrow och lowbrow i USA från 1850-talet till 1950-talet kan man få här.