torsdag 19 december 2013

Lovin Makes Livin' Worthwhile


Så här tids på året, och alla andra tider på året, är Jerry Jeff Walkers visdom värd att fundera på: att älska gör livet värt att leva. 

Det, och det magiska 80-talscountrysoundet, och det fantastiska mode som Jerry Jeff och hans band visar upp i denna video från Texas, 1990.

måndag 16 december 2013

Kvällarna med Kerstin

"Jag är berusad av kåthet! Jag hör koltrastar mitt i vintern!"



Orden sammanfattar väl den obändiga livslust som Kerstin Thorvall, mästerligt gestaltad av Ann Petrén, ger uttryck för i "Kvällarna med Kerstin", som just nu visas på Stockholms Stadsteater. Ett band med fyra afrikanska musiker, lättjefullt jammande, är vad som möter den hugade teaterbesökare vid entrén. Strax gör Kerstin/Ann entré, plågad av sjukdom och ålder, men med försiktiga danssteg stödd av käpp. Ann Petrén äger åskådaren från första till sista stund, och hon visar en Kerstin Thorvall som verkar vara en skarp, komplicerad, dansant, egenkär, och mycket fascinerande person. Hon är självständig och provocerande egoistisk, samtidigt tvivelsutan en viktig förebild, och en som utan rädsla behandlar tabubelagda ämnen, då inte minst åldrande kvinnors sexualitet. Bråkig och brokig, ibland obekväm, ibland med knivskarpa samhällsanalyser som får en att vilja ställa sig upp och applådera. Kort sagt en väldigt härlig föreställning.
Nu ser jag fram emot att plöja "Det mest förbjudna" och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" i jul.

lördag 14 december 2013

Ur nyckelpigornas liv






”Låt var och en av oss fråga -- inte vad regeringen skall göra för mig, utan vad jag kan göra för mig själv”. Richard Nixons installationstal som president, 20/1 1973

I PO Enquists novellsamling Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974 handlar en av novellerna, "Ur nyckelpigornas liv", om en studentska i Los Angeles, 25 år gammal, som i början av novellen reflekterar över skillnaden mellan John F Kennedys berömda uttalande i sitt installationstal 1961, "fråga inte vad Amerika kan göra för dig utan vad du kan göra för Amerika", och Richard Nixons parafras i sitt installationstal 1973, där fokus ska vara på vad man kan göra för sig själv. Hon avskyr, som "alla goda amerikanska liberaler", Nixon men hennes reaktion till Nixons parafras är förstående: 
"hon blev inte alls ursinnig. Tvärtom fanns det en logik i talet, det var anpassat till situationen. Hon tyckte inte om situationen, men talet var inte ett falskt tal, utan ett tal som rätt speglade det som hänt.
Hon beslöt alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."
Den sistnämnda vändningen återkommer flera gånger i novellen, är dess huvudtema: situationen eller samhället har förändrats, upproren har inställts och det är många vårar som tagit slut, och vad som återstår är att anpassa sig. Bland de yngre i Kalifornien 1973 förekommer överallt, på affischer, askfat, marijuanapipor, snidade prydnadsföremål i trä, en "dikt" som börjar: "I do my thing, and you do your thing..." Bildgooglar man denna dikt, "The Gestalt prayer", idag hittar man mängder av vintage affischer från 70-talet som säljs på ebay -- tre av dem syns ovan. Också denna säger, som Nixons tal, något om samtiden. Studentskan, Katherine Nancy Ann Portitz, tänker:
"Vad betydde den?
Jag gör mina saker. Du gör dina. Jag finns inte här för att leva upp till dina förväntningar. Du är du. Dikten antogs på ett fyndigt sätt beskriva en rakryggad och osentimental individualism. Fast ju längre den satt där ovanför hennes vattenbädd, desto tveksammare blev hon om vad där egentligen stod. Att hon behöll den berodde inte så mycket på att hon tyckte om den, som att den var så omtyckt. Det kan inte vara en tillfällighet, tänkte hon, att just den här dikten, just den här kombinationen av ord representerade just den här livshållningen, att den dyker upp just nu, tillsammans med så många andra likartade ordkonstruktioner och tankekonstruktioner, just nu denna vår just här hos oss. Och att så många anser sig tycka om detta.
Alltså behöll hon bilden. Nyckelpigornas skal en förutsättning för deras sätt att älska. Du är du. Jag är jag. Så var det. Hon ägde allt fler bevis på detta. Hon beslöt sig alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."
En rad olika skribenter har spårat nyliberalismens individdyrkan till det tidiga 70-talets hippie-individualism och vänster-baksmälla, elakast av alla Houellebecq i Elementarpartiklarna. "Ur nyckelpigornas liv" är en fascinerande bild, från första parkett, trendsättaren Kalifornien, av just denna omvandling i det tidiga 1970-talet.

torsdag 12 december 2013

Therese Bohman om Värvet

Therese Bohman står i Expressen för den avhyvling av podcasten Värvet som jag väntat på.
"När jag skulle lyssna på intervju-podcasten "Värvet" för första gången, trodde jag att topplistan över de mest lyssnade avsnitten var ett skämt: Alex Schulman, Filip Hammar, Henrik Schyffert och Fredrik Wikingsson.

Samtiden, här är den, tänkte jag. Det är som på Louvren. Killar snackar med andra killar om att vara mediekillar och blir sedan nominerade till Stora journalistpriset som årets förnyare."
Therese Bohman, "Outhärdlig mediahype", Expressen 10 december