Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Per Gessle, Plura & Småstadsromantik

Jag var på Örjans vall igår för att få lite allsvensk fotboll till livs, i ett långsökt försök att dämpa min halmia-abstinens. Precis innan matchstart dundrar Pers Garages (Gyllene Tider minus Anders Herrlin) Småstad ur högtalarna och jag ryser i hela kroppen. Det är ett vackert ögonblick när stadens hovtrubadur sjunger om det fina med att komma från en mindre ort samtidigt som bygdens söner (nåja, men flest egna produkter i allsvenskan!) äntrar den vattensjuka planen i det ihållande duggregnet tillsammans med dagens motståndare AIK. Även om Gessle knappast är en underdog längre (och dessutom halmian) uppstår en vacker symbios mellan orgelpop, text och budskap i låten och Halmstads största fotbollslag, som alltid slår från underläge.

"Och jag blev född i en småstad.

Jag växte upp, blev kär i en småstad.

Hur jag än vrider och jag vänder mig så kommer allt tillbaka igen.

Och allt jag kan är spår från en småstad.

Och allt jag gör beror på en småstad.

Hur jag än böjer och jag vänder mig så blir det till småstad igen."

Igenkänningsfaktorn är hög! Samtidigt får han in två underbara rockklyschor i en och samma låt; Att vara en underdog och att vara stolt över den man är och det man kommer ifrån. Jag är liksom Gessle övertygad om att mitt perspektiv på tillvaron präglas starkt av att jag kommer från en småstad, en övertygelse vi båda delar med Plura Jonsson, som gång på gång återkommer till sitt Norrköping.

"Kalla mig landsortsgrabb

Jag är vad jag är - en landsortsgrabb

Där blev jag kär - en landsortsgrabb"

Att bli kär i en småstad är nog något av det vackraste jag kan tänka mig, och det är fint hur temat tas upp både i "Småstad" och "Landsortsgrabb". Leta där du står, längre inåt landet!