Hockey - ingen litterär sport?

Jag har tidigare här på bloggen spekulerat om att handboll, till skillnad från fotboll, inte har någon rikedom av litterära skildringar - kort sagt, inte har någon Nick Hornby. Hur är det då med ishockey? Enligt en artikel i New York Times häromdagen om en ny pjäs om hockey, så har ishockey här mer gemensamt med handboll:

"Unlike baseball and golf, say, the sport of hockey has not inspired a particularly illustrious body of literature. There are only a handful of decent hockey novels, chief among them “King Leary,” by the Canadian writer Paul Quarrington, and “Amazons,” by one Cleo Birdwell, supposedly the first woman to play in the National Hockey League. “Amazons” is actually by Don DeLillo, but for years now he has disowned the 1980 pseudonymous work, which may indicate something of hockey’s status among American literati, at least. By far the best book about hockey is still “The Game,” a memoir by the Hall of Fame goalie Ken Dryden that was published almost 30 years ago.

Hollywood has mostly mangled hockey, when it hasn’t ignored it, and the best-known hockey flicks are pretty bad, except for “Mystery, Alaska” (marred by Russell Crowe’s atrocious skating) and “Slap Shot,” which did little to improve hockey’s image as a game for goons."

Detta förvånar mig; jag tänker mig att hockeyns estetiskt tilltalande utomhusursprung från kalla ställen som Kanada och New England skulle ha tilltalat litteratörer.

Charles McGrath, "Relocating Drama From Ice to Stage", NY Times 28 februari

---
Uppdatering 30 augusti
Baseball är som sagt en mer litterär sport än hockey, och nu skriver Matt Weiland om det i NYT utifrån en nyutgåva av Robert Coovers roman The Universal Baseball, Inc., J. Henry Waugh, Prop.Association från 1968.
Matt Weiland, "A Veteran Baseball Novel Comes Off the Bench", NY Times 26 augusti

Om att gilla handboll

SvD-serien Stockholmsnatt satiriserar över handbollsfans och hur

smaklösa de (vi) är/hur billiga kläder de (vi) har

I lördags var jag på SM-finalerna i handboll (dam: Skövde mot Sävehof; herr: Drott mot Sävehof) i Malmö Arena. Ett av de absolut roligaste sportarrangemang jag varit på, antagligen det roligaste tillsammans med den 1 maj 2002 då Drott slog Redbergslid hemma och tog SM-guld.

11 500 i publiken: det är väldigt, väldigt mycket med handbollsmått mätt. Tre klubbar, en massa folk, en väldigt massa rött (Skövde), vitt (Drott) och gult (Sävehof). Extremt god stämning, inte mycket att göra för de poliser som var där. En magiskt bra herrfinal med framför allt ruskigt hårt och bra försvarsspel från båda lagen.

Drottklacken i Malmö arena ("Percy arena") i lördags. Bild från heh.nu

Det har i samband med Drotts succésäsong - före i år hade de inte varit i slutspel på sex år och de två senaste säsongerna fick de kvala sig kvar i Elitserien, men i år gick de alltså till final - talats om "handbollsfeber" i Halmstad. Det har byggts en ny arena och Drott kom denna säsong upp till ett publiksnitt på 1986 personer (att jämföra med 1200 för två säsonger sen), en bra siffra. För att vara handboll! För, jämför med stans bästa fotbollslag, Halmstad BK. De publiksnittar den här säsongen kring 3000. Vilket är riktigt, riktigt dåligt för ett allsvenskt fotbollslag. (Jfr Allsvenskan 2009 här.) Men ändå bra mycket mer än Drotts smått lysande siffra. Det illustrerar hur mycket mindre handbollen är jämfört med fotbollen (och med ishockeyn).

Handbollen är alltid en lillebror och lite undanskymd. Handbollsklubbar har inte alls samma grepp om folk som fotbollsklubbar - IFK, AIK m fl - har. Och, som pappa och jag konstaterade i lördags - handbollen har ingen "Nick Hornby". Det finns så vitt jag kan se ingen kulturell förankring för handbollen, det skrivs inte om den på nöjes- eller kultursidorna som det kan göras om fotboll (framför allt) eller kanske hockey. (En googling på "handboll i litteraturen" ger 0 träffar.) Detta gör också handbollen - för oss som har ett tillkrånglande/problematiserande förhållningssätt till sporten - otydligare i konturen än vad fotbollen är. Vad är handboll? Något att fundera på.

ett undantag: handboll i litteraturen