Den 10 juli fyllde Marcel Proust 150 år. Två fina firanden var Jan Berglins artikel i Svenska Dagbladet, och P1 kulturs specialavsnitt. Här på bloggen hade jag för snart tio år sedan en serie inlägg med passager från Proust: på olika sätt träffsäkra, tänkvärda formuleringar från den nuvarande jubilarens stora verk. Mikael van Reis sätter fingret på det i GP, om På spaning:
"Den läser man inte färdigt utan man lever med den – den kan vara prövande och omständlig som ett operarecitativ eller sublim som en blå dag vid havet. Vistelsen är all inclusive."
Just så är det ju. Jag läste På spaning 2003-04, läste om större delen ca 2009-12, och har ännu inte glömt den. Snarare tänker jag på figurer och händelser ur Prousts universum ganska ofta. En av de vanligaste: doktor Cottard! Skyddshelgonet för alla oss socialt inkompetenta, kanske idioter, som någon gång hasplat ur oss något dumt på en bjudning. Herr faux pas. Skyddshelgonet för alla oss som inte är så smarta som vi tror att vi är. The Office-humorn 70-80 år före The Office. För att fira Proust, här är Cottards indexsida från registret till På spaning [skrockar]:
[skrockar vid åsynen av doktor Cottard som spelar kort]
På tio år har min förtjusning i Proust dämpats, spätts ut: det är en oförglömlig läsupplevelse som jag är glad att ha med mig, men jag kanske inte vill sätta Proust på piedestal som jag gjorde som 22-åring. I alla fall, för att fira 150 års-jubiléet: en passage som jag verkligen burit med mig, när doktor Cottard spelar kort på bjudning hos Verdurins i Sodom och Gomorra, svitens fjärde del. Vi är nu ungefär hundra sidor in i skildringen av dennaa onsdagkväll, en skildring som börjar med att berättaren tar tåget till Verudins ställe La Raspelière; på tåget är stamgästerna med: doktor Cottard, Ski och Brichot. Verdurins hyr huset av Cambremers, som värdinnan och hennes "trogna" förtalar; på budningen skvallras också om baron Charlus, och värdeomdömen om vilka konstnärer som är rätt och fel delas ut. Cottards kortspel ramas in av en Proust-typisk illustrativ anekdot om madame Verdurins koketta, falskt blygsamma omnämnande av sin husdoktor Cottard -- ja, just den berömde professorn som bor på Rue du Bac.
Cottard kämpar med kortspelet, men finner så plötsligt inspirationen:
"Och plötsligt, med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation, såsom när en soldat vill ge ett vardagligt uttryck åt sitt dödsförakt, men som blev dubbelt enfaldig i samband med ett ofarligt tidsfördriv som kortspel, anlade Cottard, som beslöt att spela trumf, en mörk och desperat min, slängde sitt kort som en man som riskerar sitt skinn, och utropade: 'Det må bära eller brista -- jag ger fan i det!'" (Sodom och Gomorra, pocketutgåvan, s. 405. Översättning av Gunnel Vallquist)Det är kanske inte en vid första anblick så anmärkningsvärd passage, men den är så go ändå: uppbyggnaden med den stolta värdinnans humblebrag med att hon minsann känner professor Cottard och har honom som husläkare, och så övergången till Cottard vid spelbordet, och hans futtighet: hans anläggande av en "mörk och desperat min", och hans vulgära överspel. En komik som kanske inte ger ett gapskratt, men i alla fall ett gott skrock.
