LiL-kvalitetsmärkta uteställen, #10: Vagabond

Under min resa hem från Schweiz nyligen fick jag efter en helt problemfri resa upp längs Autobahn såklart punktering strax söder om Köpenhamn. Det blev en färd på reservhjulet i sjutti över Öresundsbron, och raka vägen till en kvällsöppen däcksfirma som på tjugo minuter gav mig fyra nya fina vinterdäck till Saaben.

Smått omtumlade av upplevelsen gav vi oss, efter att ha lagt beslag på de två sista sängarna på ett fantastiskt STF-vandrarhem i Malmö, ut för att stilla hungern. På ren instinkt valde vi det första haket vi såg - Vagabond.

Och vilket ställe. Med sin snudd på osynliga belägenhet i ett villakvarter/industriområde i Malmös utkanter var våra förväntningar inte höga, men de kom verkligen på skam. Källarmästaren bakom baren hade en härlig uppsyn när han på frågan vilken öl man borde välja till maten svarade, "klart du ska ha en fatöl, det är godast". Med varsin Falcon i handen lyssnade vi på lokalbornas tugg om Malmö FF och från rummet intill hördes sång och hurra-rop från ett födelsedagsfirande. Våra pannbiffar med grönpepparsås var perfekta, luftiga och smakrika och inte överstekta.

Middagen på Vagabond hjälpte till att vända misär till trivsel, och nästa gång jag är i Malmö kommer jag säkerligen tillbaka. Det är således med varm hand jag ger Vagabond sin LiL-kvalitetsstämpel.

Göteborg är staden på G: en riktigt bra kulturhelg

förortsjazz

Det är inte ofta men ibland så måste LIL ta sitt sociala ansvar och agera nöjesguide och rekommendera vilka uteställen som "gäller" till helgen. Nu står vi nämligen inför den kanske mest längreinåtlandiga (ja, jag uppfann det adjektivet nu!) helgen i mannaminne i Göteborg: imorgon kväll en jazzklubb (ja!) på ett förortssunkhak (ja!), och lördag kväll honky tonk-klubb (who-hoo!) i kulturtanternas Majorna (ja!). Det är så mycket som är rätt i den meningen..

Imorgon kväll handlar det om Bellevue Jazz på legendariska haket Markurells - mest känt som "Svensk o Kina" för sin klassiska skylt som tyvärr tagits ned nu - i Bellevue/Gamlestaden. De har ett riktigt starkt höstprogram med bekantingar som oss närstående Hi Hank! och LIL-favoriterna i Franska trion, och imorgon spelar Göteborgskvartetten Köket. Gratis inträde, 20 kr per set rekommenderas. Lars Kaggsgatan 38.

Lördagens mest Bakersfieldska evenemang i Göteborg är Klubb Honky Tonk på Café Hängmattan i Musikens Hus; klubben arrangeras för sjätte gången och denna gång spelar Pilgrim och Slidin' Slim's Three Men Riot. 80 kr förköp på Dirty Records eller Pusterviksbiljetter; 100 kr i dörren. Karl Johansgatan 16.

Vilken kulturhelg vi har framför oss, Göteborgare!

LIL kvalitetsmärker uteställen, #9: The Cinema Bar

munspelsrock på The Cinema Bar, en söndag i slutet av maj

Sedan februari 2009 har vi på LIL-redaktionen kvalitetsmärkt åtta stycken uteställen, i Malmö, Göteborg och Stockholm, och nu har det blivit dags att så att säga "go global" med konceptet, och kvalitetsmärka ett uteställe i annat land. Närmare bestämt USA, ännu närmare bestämt Los Angeles, ännu lite mera närmare bestämt härliga Culver City.

Jag pratar såklart om countrybaren The Cinema Bar! En mycket liten och mörk "dive bar" (typ "sunkhak"), med livemusik och gratis inträde varje kväll (hatten skickas runt), burk PBR för $3 och grymt trevlig personal och dito stammisar, som är en perfekt blandning av folk i åldrar mellan 18 och 60, countrymänniskor, folkmusikmänniskor, och bara allmänna dive bar-människor. Wilco-stuk (män med stora polisonger och dito mustascher!), bluegrass, hard country, blues, singer-songwriter: allt detta kan du få (gratis) på The Cinema Bar, medan du sippar en iskall Pabst. Och mellan seten spelas musik från den bästa jukebox jag någonsin avnjutit, där det inte är något konstigt om Clashs "English Civil War" kommer mellan låtar av Hank Williams och Mavericks. The Cinema Bar är helt enkelt en perfekt "modern" countrybar: de gillar country på riktigt, men inte bara country.

På tips-sidan yelp kommer en del träffsäkra kommentarer om TCB. En kommentator placerar precist in stället på sunkighetsskalan och konstaterar att nivån är just right: "the place was just the right side of divey -- not too much to be scary (cf: Lotus Lounge, which I love nonetheless), not too hip to be full of dirty hipsters. " En annan får drömmar igångsatta på TCB: "When I walked into Cinema Bar, I thought I had walked into the deepest part of my own imagination- the part that thinks that it would be a good idea to throw career aspirations and relationships and financial solvency out the window and open up a dive bar."

Avslutningsvis vill jag bara säga som Toby Keith: "I love this bar".

---

tidigare kvalitetsmärken: Nya Tröls, Stage Door, 100 knop, Red Lion, Nefertiti, Bara vi bar, Blecktornskällaren, Hornstull Strand.

LIL kvalitetsmärkta uteställen #8; Hornstull Strand

Gårdagskvällen avrundades på Hornstull Strand, en värdig final på en kväll som inleddes med middagshäng i Årsta och fortsatte med Reggaefestival i Aspudden. Strand är ett av de trevligaste ställen jag varit på i Stockholm. Tillåt mig att motivera varför:

Sedan drygt ett år tillbaka finns det en regelbundet återkommande jazzklubb under ledning av den eminenta saxofonisten Nils Berg, och överlag måste konsertutbudet betraktas som väldigt vasst. Klubben är väldigt bra, med bra musik och - inte minst - rundpingis. Det finns få aktiviteter som skapar så god stämning ute på krogen som rundpingis. Ge mig ett pingisbord och ett trasigt racket och jag skall visa dig en god kväll. Musiken i pingisdelen var sublim igår; Totos "Africa", Steely Dans "Peg", Doobie Brothers "What a fool believes" - det lämnar inte mycket övrigt att önska. Även klubb-dj:n bjöd på ett mycket bra set.
Dessutom är både vakter och personal väldigt trevliga. Vi kom direkt från reggaefestivalen och några av oss bar på otympliga instrument, men vi hade knappt hunnit börja leta efter en lämplig plats att dumpa dessa på innan en vänlig dam från personalstyrkan kom till undsättning och lät oss lägga in utrustningen i logen - onekligen service utöver det vanliga.

Överlag är Hornstull Strand ett toppenställe med alla de ingredienser man önskar av ett uteställe och självklart förtjänar det LIL:s kvalitetsstämpel.

Ta en öl

"Medelklassen värderar helt enkelt det som den vet att arbetarklassen avskyr - allt för att utskilja sig."

Göran Greider refererar Bourdieu, i Arbetarklassens återkomst (1998, s 33)

I höstas öppnade en bar i källaren på Hagabion på Linnégatan i Göteborg. Baren heter Kino, vilket är tyska för "bio". Kino är inget märkvärdigt. Litet, trevlig personal, rätt bra musik, god öl, inga konstigheter (tvärtom är kanske det mest utmärkande med Kino just hur få konstigheter det är.)

Ändå är Kino "hippt", ett "hipsterställe".

Jag har verkligen funderat på det här. Varför är Kino "hippt"? Vad gör Kino hippt? Som jag ser det är det bara ett litet ställe som har öl och god stämning - väldigt bra alltså - men vad är det som är speciellt med det? Johannes och jag var där i höstas nån dag efter att det hade öppnat, på vardagskvällsöl som vi har för vana att göra varannan vecka eller så. Johannes, som var med på 90-talet med techno och drum'n'bass och sånt som jag bara har hört talas om och hängde i Berlin, pratade om att Kino påminde om "Berlin 1998". Och det tyska namnet på stället kanske har med det att göra. Men också på andra ställen (t ex länken ovan) refereras Kino som ett berlinskt ställe. Och jo - jag kollade nu på bloggarkivet och inser mycket förvånad att vi inte har skrivit så mycket om Berlin-ölställen innan - det här med enkla, nedstrippade små ställen med vardagsrumskänsla och kanske ingen öl på kran utan bara flaskor, det är något som också jag fastnat för med Berlin, jag minns tydligt min lyckorus en kväll i Neukölln (Berlin-gentrifieringens i alla fall då senaste erövring) i början av maj förra året liksom en del andra ställen i Friedrichshain och annanstans under de senaste årens Berlinresor.

I alla fall, återigen: varför är det så gött med ett så enkelt ställe som Kino? (För jag tycker ju lika mycket om det som hipsters gör.)
Och varför är det ett så renodlat hipsterställe? (Förutom att jag och liknande är där ibland.)
En Greidersk hypotes på fråga två: "svenne banan" gillar inte Kino --> hipsters gillar därför Kino.

I lördags var jag på ölrunda på Avenyn + andra och tredje långgatan: Joe Farrelli's (gillade jag inte, dålig & dyr burgare, tacka vet jag Red Lion) --> Stearin (trevligt ställe, trevlig personal, men jag avskyr loungemusik) --> Publik (grymt ställe, inte minst när dj:n är en tjej i jeansskjorta och jeans som spelar bl a "Run through the jungle" med Creedence och "Sextisju, sextisju" med Lundell i ett mycket varierat och eklektiskt set) --> Dubliner, det första och sista i LO-sällskap, och på Dubliner frågade jag en kommunalare: hur kommer det sig att fackliga häng alltid blir på såna här pubar (Bishop's Arms på Järntorget är ett annat standardställe). "De är väl mer arbetarklass" sa hon.

Och jo, Stearin och Kino (inte Publik i lika hög grad) känns onekligen väldigt medelklass, och kontrasten när man på en kväll gör en sån runda som jag gjorde i lördags, blir tydlig. Och kanske inget problem med det: jag gillade alla ställena utom Joe Farrelli's.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #7; Blecktornskällaren

Under de senaste åren har jag vid ett par tillfällen av en slump hamnat på kvarterskrogen Blecktornskällaren på Ringvägen i Stockholm. Det var inte förrän häromveckan jag gjorde ett aktivt val att ta mig dit, vi var då en stor gäng som befann oss vid skanstull en fredagskväll sugna på att ta en öl. Jag kom att tänka på Blecktornskällaren eftersom det, de gånger jag varit där, alltid funnits många lediga bord där, och fem minuters promenad senare befann vi oss där. Vi blev inte besvikna.

Precis som jag mindes det var det ett sunkhak av bästa märke, med billig öl (med Stockholmsmått mätt - 36 kronor för en 0,4 stor stark) och gott om plats. Att kalla personalen trevlig vore en överdrift, men lika osant vore det att hävda motsatsen. Det som dock var grädden på moset var musiken - på föredömligt låg volym spelades ett pärlband av hits från 1960-talet. Artister som Bob Dylan, Beatles, Beach Boys, Stones, Van Morrison, Stevie Wonder, Kinks och Turtles turades om att förgylla aftonen. Vi var de enda gästerna, förutom ett gäng söderalkisar som hängde i baren och några stackare som satt vid jack vegas-maskinerna.

Sedan dess har jag varit där ytterligare en gång med mycket gott resultat. Då visades Barcelonas ligamatch mot Valencia på storbild och en någorlunda trevlig och framför allt Göteborgs-vänlig Bajen-supporter talade med oss om världsläget.

Blecktornskällaren har allt det man vill ha av en sunkpub; billig öl, gott om plats, och bra musik på låg volym. Att stället självmant kallar sig för 'bleckan' och har sloganen 'go stämmning. go mat. gott folk' (stavat precis så) är en liten twist som sätter pricken över i:et. Vi ses på bleckan!

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #6 - Bara Vi Bar

I serien av uteställen som vi här på LIL förärar med vår svårvunna kvalitetsstämpel har nu turen kommit till Bara Vi Bar på Skånegatan på Södermalm i Stockholm.

Jag var där för andra gången i lördags och vanns över av följande:

- Röda väggar, ger mig enbart bra associationer och får mig att tänka på till exempel Twin Peaks eller kulturcaféet på Bohusläns teater
- Väldigt blandad publik: söderhipsters i stora glasögon, kulturtanter i stora tunikor, skjorta-och-lammullströjamän, tatuerade rockabillys, etc. Spontant uppkomna samtal mellan borden bidrog också till rätt sorts avspända och sköna stämning.
- Trevlig personal: bartendern stod inbegripen i diskussion om sin persiska identitet i relation till iranskt medborgarskap när jag beställde, och han berömde mig för valet av ett av mina favoritöl Samuel Adams
- Och sist men inte minst: musiken! Att under samma kväll få höra både Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg, Totos Africa, Journeys Don't stop believing och och inte minst Walk of Life med Dire Straits tänder alla mina cylindrar.

Det känns helt enkelt väldigt bra att välkomna Bara Vi Bar in i den exklusiva samlingen LIL-kvalitetsmärkta uteställen.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #5; Nefertiti

Nefertiti är Sveriges trevligaste jazzklubb. Måhända är det inte den kategori av uteställen där det finns hårdast konkurrens men det förtar ingenting av Nefertitis charm!

Beläget i en källarlokal vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg finns förutsättningar för jazzig stämning; denna genre har nämligen en tydlig tendens att trivas bäst i underjordiska lokaler. Klubben är lagom stor och lagom djup, vilket är en väldigt viktig detalj när det gäller lokaler som hyser jazzband, då det inte får kännas ödsligt om det bara är 50 personer där, samtidigt som det bör gå in minst 250 personer utan att det skall bli fullständigt kaos. Detta klarar Nefertiti, samtidigt som det dessutom oftast är bra ljud och trevlig stämning.

Dessa grundförutsättningar finns på flera jazzklubbar jag har besökt runt om i Sverige, men det som särskiljer Nef på ett positivt sätt är att de har en otroligt trevlig personal och på det ett fantastiskt ölutbud. Senast jag var där slog det mig att det nästan är löjligt hur väl synkat deras utbud är med min smak; Samuel Adams lager på fat och Jever, Sierra Nevada Pale Ale, Oppigårds Single Hop Ale, Anchor Steam och Pilsner Urquell på flaska, för att nämna några.

Dessutom finns det en nattklubb som enligt uppgift skall vara riktigt vass, men som undertecknad aldrig har besökt. Trots denna uppenbara brist vad gäller en heltäckande uppfattning om etablissemanget darrar jag icke på min manschett när jag utnämner Nefertiti till #5 av Längre inåt Landets kvalitetsmärkta uteställen!

LIL-kvalitetsmärkta uteställen, #4: Red Lion

Krogen Red Lion i Majorna i Göteborg är å ena sidan inget märkvärdigt, men å andra sidan den perfekta puben för att kolla på fotboll och dricka öl. Den har allt: trevlig personal, god stämning, ett rikt sortiment av god och anständigt prissatt öl (halvliter Jever 45:-, en massa svenska ales, i allmännhet ett grymt utbud helt i våra öltests anda), helt okej mat för godkända priser.

Just det här med extremt god öl till bra priser vill jag lyfta fram. Annars är det ju ofta så att "finöl" prissätts rätt skamlöst på uteställen; ett exempel på det är kedjan som jag inte kommer ihåg vad den heter som har filialer bl a på Järntorget i Göteborg och Vasagatan i Stockholm, där en pint kostar typ 67:-. Så inte på Red Lion där jag förra helgen drack god halvliter svenskt mikrobryggeri-lager som jag aldrig hört talas om förr (man upptäcker saker på Red Lion!) och vars namn jag inte kommer ihåg för ca 50:- och en winter ale från Oppiggårds för ett liknande pris.

För alla oss som gillar öl och fotboll är Red Lion ett 5-stjärnigt ställe!

---

Tidigare kvalitetsmärkningar: Nya Tröls i Malmö, Stage Door i Göteborg, 100 knop (tillfällig) i Göteborg.

Ölkännarbloggen Schnille och Schmak gillar också Red Lion. Svenska Ölfrämjandet (!) har en inte så informativ registersida om Red Lion. Red Lions hemsida. Göteborgs-Posten gav den 12 oktober Red Lion 4 fyrar som fotbollsställe, bäst i test tillsammans med Champ's.

Två till bra fotboll- och öl-ställen i Göteborg, för kommande delar av LiL-kvalitetsmärkerserien: Whoopsie Daisy på Wieselgrensplatsen, och Paddington's vid Redbergsplatsen.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen del 3: 100 knop

De två senaste lördagarna har jag varit på 100 knop, som förvisso är en klubb och inget fast ställe, men som mycket väl förtjänar en LIL-kvalitetsmärkning. 100 knop går i sommar, med start för tre veckor sen, av stapeln på lördagkvällar på båten Rio Rio i Rosenlund i Göteborg.

Jag tänkte väva in kvalitetsmärkningen i en liten berättelse.

"here comes Johnny, singing oldies, goldies"

I fredags kväll var jag tillbaka från tre dagar av ekonomisk-historiskt häng i Bergslagen med beskådande av och studiebesök på hyttor, gruvor, stålverk och fårosttillverkning. Det hela väldigt kul och intressant, men öltörstig var jag när jag var tillbaka. En kompis från Malmö var på ingång till kvällen men innan dess hade jag inget att göra, och det blev till att börja med en kortare utgång med andra kompisar. Vi träffades på Järntorget, farligt nära Andra Långgatans goda utbud av hak, men jag kände mig förmer och tänkte utanför lådan: Tredje Långgatan, Stearin. Vi gick dit, det gav ett mycket bra intryck med behaglig och för mig oidentifierbar musik och människor som såg trevliga ut, men det var fullsmockat så som så många i en sådan situation, gick vi till Kelly's. Omedelbart innanför dörren slog en doft av vitlök och svett emot mig, till tonerna av Creedence fantastiska basintro till "Down on the Corner". Vi tog ett bord längst in.

Dagen efter var vi, som delar av en rätt så stor kongress (ca 140 personer), ett gäng på väg ut på stan, för att undanfly två skrälliga trubadurer som inhyrts till kongressfesten. Ett gäng stockholmare låg steg - i form av kvarter - före och var på väg till Nef. Nej, sa vi 2 göteborgare, vi vill till en båt! (Självklart.) Styrbord Babord eller 100 knop på Rio Rio, var frågan. Av nån anledning blev det 100 knop, som jag förespråkade. Jag blir alltid nervös av sånt, när en större grupp (eller en grupp över huvud taget) går på ens egen linje i såna situationer. Tänk om de alla kommer att hata stället? Och göra mig ansvarig?

Så blev det inte, tvärtom blev det en dundersuccé. Vi var nog 15 pers där på mitt ansvarskonto, men alla verkade nöjda, och varför skulle de inte vara det? 100 knop består av en halv båt, med ett dansgolv med bar, ett pubrum på nedervåningen där musiken inte är särskilt hög så man kan prata där, och ett fint utrymme på däck (under tak) där man kan bröta och tjöta. Musiken ska enligt reklamen vara nån slags blanding av pop, indie, soul, new wave, electro, 80s etc, och vem är väl jag att ifrågasätta det; blandningen är bra i alla fall. En av mina kompisar från Stockholm sa - och nu kommer vi in på det klassiska LIL-ämnet, "vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm?" - att "ett sånt här ställe finns inte i Stockholm", hon var mycket nöjd med att de inte hade spelat en enda dålig låt på hela kvällen och att de bl a hade kört två Joy Division-låtar i rad. Den höga Jerry Horne-faktorn och mycket goda stämningen gjorde nog också sitt.

Själv tänkte jag uttrycka min stora glädje över ett annat inslag. Man kan som Anton konstatera att med halva korplaget och öl är det svårt att få en tråkig kväll. Men jag vill lägga till något. Förra lördagen när jag var där spelades Journeys fantastiska "Don't Stop Believin'", en av mina absoluta favoritlåtar och pepplåten nr 1 när Andrew, Tex, Eric och jag drack Jack & coke och andra fuldrinkar i Jersey City före utgångarna i NYC i april, på skrällande hög volym efter två nån gång. Och nu i lördags dansade jag till något kanske ännu bättre: "Walk of Life" med Dire Straits!

Jag vet inte hur många timmar av mitt liv som ägnats åt Dire Straits, men det är en jävla massa, antagligen tresiffrigt i Robbans sällskap, i lägenheten i stan ovanför Backlist, på 107:an på Andersberg, i huset ute mot Laholm till: de senaste 13 åren eller så av mitt liv har Mark Knopflers musik varit ett viktigt inslag i mitt liv. Eller kanske ännu längre, kanske också före jag träffade Robban genom fotbollslaget och när vi började sjätte klass tillsammans. Jag minns ju hur Henning, jag och några till satt på fritids - vi var kanske sju år gamla - och lyssnade på "Walk of Life" på ett kassettband i lekrummet, och om och om igen spolade tillbaka och lyssnade på det magiska intro-riffet: knappast det mest sofistikerade i rockhistorien, snarare ett av de simplaste, mest publikfriande, och mest glädjespridande. Det är inte Pierre Boulez direkt; inte så konstigt om en sjuåring älskar det.

När jag idag lyssnar på "Walk of Life" framkallas liksom en video i mitt huvud: en man i illgrön alternativt neonrosa kavaj med t-shirt under står på en enorm scen på en fotbollsstadion någonstans och lirar gura med naglarna och sjunger med ett brett leende på läpparna, han har en bandana runt det yviga gubb-håret, vaggar fram och tillbaka och kollar på sina bandkollegor: en bjässe - som vaggar lika arenarockigt som huvudrollsinnehavaren själv - på bas, små män som döljs bakom berg av synthar respektive trumset, och så nyckelspelaren: bakom en uppsättning synthar som matcher Rick Wakemans sitter en man och lirar, likt en Göran Fritzon on crack, ett osannolikt vägvinnande och lökigt orgelintro. Om Mark Knopfler hade haft fantastiskt bra syn hade han långt borta i publikhavet kunnat se Robban, Lo och jag, som hoppar upp och ner iförda matchande avklippta jeansshorts, jeansjackor, Kär och galen-t-shirts och träskor alternativt utslitna vita gympadojor. "Detta är meningen med livet", tänker jag.

---

(Tidigare LIL-kvalitetsmärkta ställen: I, Nya Tröls Bar i Malmö, II, Stage Door i Göteborg. Kommande: Banjo Jim's i New York City, m m.)

LIL kvalitetsmärkta uteställen: Stage Door

I morse när det regnade i Stockholm kunde jag inte låta bli att tänka på Göteborg, regnets huvudstad i Sverige. Mina tankar gick då till ett ställe där jag firat många lyckade konserter, rep eller övningspass; Stage Door.

Stage Door ligger väldigt nära Artisten, och därmed också stadsteatern, och har blivit ett tillhåll för musiker och skådespelare och annat löst folk. Är du någorlunda kulturellt bevandrad får du rabatt på ölen (28:- kostar den om jag minns rätt) och maten är prisvärd och serveras på frodiga fat.

Det finns en stor poäng med att ha ett ställe där man vet att likasinnade samlas, och alltsom oftast blir gänget större eller ändrar åtminstone form under kvällen. Personalen är löjligt trevlig och stämningen avslappnat göteborgsk. Varning utfärdas dock för de kvällar då Frölunda har hemmamatch i elitserien - det är nämligen deras fans stamhak också och dessa kvällar brukar det vara mer än knökfullt. Stage Door är nämligen inte särskilt stort, och det händer relativt ofta att det är fullt när man kommer.

Kallt skummande öl, massor av musiker och trevlig personal borgar för en klockren kvalitetsstämpel från redaktionen på LIL!

LIL-kvalitetsmärkta uteställen

Föreningen Gammeldanskens vänner delar varje år ut utmärkelsen "Årets pölse" till en favoritkrog i Malmöområdet. Något för Längre inåt landet att ta efter, menar artikelskribenten

I helgen var jag i Malmö, och i lördags kväll var jag på en pub som var så härligt gubbrockig att jag skulle vilja införa en ny kategori på bloggen: "LIL godkänner". Alltså en kvalitetsstämpel för uteställen, utifrån LIL:s estetik och standards. Ett ställe som erbjuder gött häng och gött sväng; ett ställe med bekväma sittplatser, bra musik som spelas på en volym som tillåter samtal, ett ställe med trevliga människor.

Puben var Nya Tröls Bar & Restaurang på Karlskronaplan. Stället ligger mycket nära där mina värdar bor och därför gick vi dit; dessutom hade de en gratis bluesspelning på kvällen. Det är en rätt stor pub av kvarterspubstypen, med två stora rum med en bar i varje och en scen i det ena. Ett mycket stort utbud av öl varav hyfsat många på fat. Lite dyrt men så brukar det ju vara på gubbställen. De har regelbundet en countryklubb(!) som heter Bakersfield, och till det även som sagt bluesspelningar. Dessutom irreguljära gig, däribland har de den 28 februari inga mindre än de gudomliga Perssons pack på scen!

Klientelet var skönt blandat och avslappnat med många 20-nåntings såväl som många medelålders. Män i mustasch och ishockeyfrisyr flockades kring darttavlan; bluesdiggare framför scen i det andra rummet; par såväl som större gäng i båsen och vid de fristående borden. Musiken som spelades var med ett horribelt undantag, Lenny Kravitz version av "American Woman", trevlig, med bland annat ett par höjdpunkter med Wilmer X.