söndag 14 april 2013

Hövlighet och hyckleri: en reflektion utifrån Hinsehäxan



Kollat på början av teveserien Hinsehäxan (Molly Hartleb, 2012). Som så mycket annat som jag sett de senaste åren handlar det om 1970-talet. En fascinerande period.

Med Hinsehäxan slår det mig hur avlägset 70-talet känns. Justitieminister Geijer och den prostituerade Lillemor niar varandra. Att köpa och sälja sex är lagligt. Kombinationen mellan hycklad artighet och bibehållna maktstrukturer.

Och jag funderar på när folk började protestera mot det där. Sent 1800-tal, bohemer. Inte så intressant. Uno Åhréns 1920-tal. Väldigt intressant. Uppgörelsen med de borgerliga salongerna (Loos, 1908: "ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft"), med lyxvillorna (Åhrén recenserar Mies villa på utställning 1931: "åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag"). Demokratiseringen av byggandet och av inredningen och designen. Gunnar Asplunds arbetarkök 1917. Makarna Carl och Anna Larssons Sundborn med dess (genomkomponerade) "vardagstrivsel" blev ett ideal under 1900-talets två första decennier.

Hade jag varit Per Wirtén, hade jag sagt att jag sympatiserar med kulturradikalismen. Nu säger jag att jag är modernist.

När började den moderna vardagsideologin i Sverige? Med Zorn-Larssons folkliga nationalism? Ellen Key?

onsdag 10 april 2013

Mera vårkänslor

Fick ännu mer värkänslor idag när SMHI säger att nästa vecka ska det bli sjutton grader varmt samtidigt som jag snubblade över det här härliga klippet från Kalifornien. Två skäggiga män i Vans och hängslebyxor som bygger ett litet hus i en skogsbacke någonstans i solskensstaten. Kanske en lösning på bostadsbristen i Stockholm? Efter surdeg, korv och egengjorda inläggningar gissar jag att backstugusittare kommer att bli 2013 års modeord. Vad har man annars allemansrätten till?

måndag 8 april 2013

Vårmusik

Vilken vår det ännu inte är! Trots den envist kvardröjande kylan har en viss vårfeeling ändå infunnit sig. Då känns det bra med en spellista som förstärker känslan av att dygnets medeltemperatur snart kommer orka upp över nollan. Våren brukar för mig innebära en del humörsvängningar och de ställer krav på att de spellistor jag lyssnar på är varierade. I år rullar jag runt på en konstant high men kommer nog blanda friskt ändå. Nedan några guldkorn ur listan.

 Cassie ft. Rick Ross - "Numb"

"I make music to numb your brain" - jag blir allt annat än bortdomnad av Cassies musik, och jag ser extremt mycket fram emot nya mixtapen som enligt uppgift ska komma i april i år, kraftigt försenad. When I make the wave you ride it, mässar Cassie entonigt över ett svinbra beat. OM jag ska rida den vågen, hela våren och sommaren.

 Bob Dylan och Johnny Cash - "Girl From The North Country"

Bästa scenen i Silver Linings Playbook är när den här låten spelas - jag hade aldrig hört den här versionen tidigare och blev helt jävla golvad. Dylans röst!!!!

 Fryars - "On Your Own"

Van Morrison är en annan musiker som allt oftare tycks inspirera unga vita indiepojkar. Efter Bon Ivers andra platta, där ju vissa låtar tycks tagna direkt från Van the Mans synth-oboe-epos No Guru No Method No Teacher, kommer nu Fryars, en Londonbaserad soulsångare som kämpat ett tag i kulisserna men som nu förhoppningvis når en bredare publik (mig, till exempel). "On Your Own" känns som om Echo and the Bunnymen gått på intensivkurs hos Barry White. Gillar!

 Daughter - "Human"

Jag blev så glad när jag hörde debuterande Londonbandet Daughter första gången och insåg att folk-emon lever! Jag har inte slösurfat så mycket timmerstugor i vackra berg sedan Band of Horses andra platta.

Cristopher Owens - "Here We Go"


Christopher Owens, mest känd som sångare i Girls, har (som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen) släppt ett soloalbum i år. Flera i mitt tycke fantastiska låtar, bland annat den här Prefab Sprout-inspirerade pärlan full av vårligt vemodiga flöjter och munspel.

Håkan Hellström - "Det kommer aldrig va över för mig"

Håkan träffar rakt på min anthem-nerv med sin bitterljuva nya låt, som är perfekt för 30-plus-promenader genom ljusa kalla vårkvällar i förorten. Mina förväntningar inför skivsläppet den 17 april är minst sagt uppskruvade.

Annat gött våren 2013:
Cat Power - Sun-skivan. En brunn djup som själen att ösa visdom ur.
Grimes - Visions-skivan. Denna kanadensiska sätter mig på en ond My Little Pony och tar mig iväg till drömlandet.
Neil Young - On The Beach-plattan. Vaja, böneflaggor, i sommarbrisen vid min strandstuga. "All my pictures have fallen from the wall where I placed them yesterday".
Kleerup & Loreen - "Requiem Solution". Loreen - solklar på topp tre-listan över svenska sångerskor.
Kendrick Lamar - blir en ju inte färdig med på ett tag.
Ulf Lundell - "Lit de Parade". "Du var alltid fullast på krogarna, du skolka från livet natt efter natt/Du vakna upp och längta ut till skogarna och ditt drömda hus där och din abessinierkatt".


måndag 1 april 2013

Susan Faludis "Ställd": Längre inåt landets manscirkel #2


 För ungefär ett år sedan drog vi igång en bokcirkel på temat mansrollen och jämställdhet, med att läsa Carin Holmbergs obekväma och intressanta avhandling Det kallas kärlek; om detta har Max bloggat här och jag här. Som en andra bok att läsa diskuterade vi en stor mängd titlar: Förklädd till man, Knausgård, Kvinnorummet, Strindberg, etc. Till sist så enade vi oss om den US-amerikanska feministen, journalisten och författaren Susan Faludis bok Ställd, som kom år 2000 (på engelska Stiffed). Faludis genombrott som författare kom 1991 med Backlash: The Undeclared War against American Women, som hon följde upp år 2000 med Stiffed: The Betrayal of the American Man. Tesen i Ställd kan kortfattat sägas vara att manligheten i det postindustriella USA är i kris: att inte bara kvinnorna utan också männen mår dåligt av patriarkatet, och att männen söker sin tröst i fel rörelser.

 Max slår i Ställd

"Vi måste skapa en vårdande manlighet"

Den är en mycket lång -- uppemot 600 sidor -- reportagebok med åtta-nio reportage från olika aspekter av den US-amerikanska mansrollen idag, eller rättare sagt på 1990-talet. Jämfört med annan feministisk litteratur som jag har läst så är Ställd mycket mindre teoretisk; Faludi håller sig nära till sina reportageobjekt och har inte så mycket av övergripande diskussion, utan en del slutsatser får man dra själv utifrån hennes framställningar. Jag hann inte läsa hela boken men de delar jag läst har reportage om arbetslösa arbetare från varvs- och flygplansindustrierna i södra Kalifornien, värstingkillar i ett småhusområde också i SoCal, en enkönad militärskola i Södern som får sin första kvinnliga lärare, den kristna mansgruppen Promise Keepers, och fans av football-laget Cleveland Browns som hotades av en flytt till Baltimore.

Ramverket för Ställd är att den US-amerikanska mannen har som ideal att vara en ansvarstagande familjeförsörjare men att avindustrialiseringen och den ökade arbetslösheten under 1980- och 90-talen försämrat många mäns chanser att leva upp till detta ideal. Uppsagda varvsarbetare säger till Faludi att de sen de förlorat jobbet och inte fått något nytt känner sig "kastrerade". För många av arbetarmännen som Faludi träffar kraschar också deras förhållanden och äktenskap när de blir av med jobbet, och de blir då tungt drabbade och vilsna i världen. De söker sig då bland annat till grupper som den kristna mansgruppen Promise Keepers, och Faludi hade också som hypotes i början av boken -- även om hennes resultat enligt hon själv talar emot detta -- att hustrumisshandel bland annat orsakades av att männen kände att de förlorat kontroll över sina liv. I någon mån är framställningen i Ställd ekonomistisk: förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden förändrar männens identifikationer och välmående. Förvånansvärt lite diskuterar hon den "andra sidan av myntet": kvinnorollens utveckling sedan den moderna feminismens startskott på 1960-70-talen; dessa förändringar har rimligtvis också förändrat männens villkor. Faludi jämför på ett par ställen 90-talets mansrörelser med samtida och tidigare kvinnorörelser, och säger att hennes stora fråga när hon började med reportagen var "varför motsätter sig så många män kvinnornas frigörelse?", men att den stora frågan efter ett tag blev "varför engagerar sig inte fler män i sin egen frigörelse?". Faludi menar nämligen att de flesta män mår dåligt av vårt samhälles mansroll. Hennes positiva alternativ tycks vara vad hon kallar "vårdande manlighet" och som hon kontrasterar mot dagens "ornamentala manlighet". Den ornamentala manligheten går ut på att visa upp yttre attribut av "manlighet", såsom muskler, styrka och bestämdhet. Den vårdande manligheten går däremot ut på att ta hand såväl om sin familj och sina nära, som om samhället i bemärkelsen att hjälpa till och engagera sig i gemensamma angelägenheter.

Ställd är fascinerande och läsvärd men för lång och jag saknar lite djupare essäistiska diskussioner som en omväxling från de konkreta reportagen. Frågan är också hur relevant boken är för en svensk medelklasspublik som jag själv: Faludis reportageobjekt är arbetarklass i USA med allt vad det innebär. Jag gissar att medelklassen i USA -- universitetsutbildade, kontorsarbetare mm -- inte har fått samma försörjningskris som arbetarklassen fått de senaste trettio åren, och vad gäller skillnaden mellan länderna så kan man knappast säga om Sverige att männen här som skakas i sin identitet söker sin tröst i kristna grupper som Promise Keepers; det är ett specifikt US-amerikanskt uttryck för krisen.

Inte desto mindre är Ställd en intressant och tankvärd bok, och jag tror att även om jag inte håller med hennes betoningar och detaljer, så fångar Faludi något av det viktigaste i dagens manskris. Som Maria-Pia Boëthius skriver i en debattartikel i SvD år 2008, där hon uppmanar Per Ström att läsa Ställd:
"Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män.

Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld."