måndag 30 augusti 2010

Män som längtar bort #4: Waylon Jennings

Skivan Honky Tonk Heroes från 1973, ett epokgörande "outlaw"-album

"I can settle dow-own and be doin' just fine
Til I hear an old train rollin' down the line
Then I hurry strai-aight home and pack
And if I didn't go, I believe I'd blow my stack
I love you ba-aby, but you gotta understand
When the Lord made me
He made a Ramblin' Man."
Hank Williams, "Ramblin' man", 1951

"Well, I'm a ramblin' man,
don't fall in love with a ramblin' man"
Waylon Jennings, "I'm a ramblin' man", 1974

"The ramblin' man" är en av countrymusikens starkaste mytologier och mansbilder: mannen som ständigt är på väg, rastlöst, "the drifter" (Hanks band på skivan länkad ovan heter "the Drifting Cowboys").

Waylon Jennings var på 50- och 60-talen aktiv som låtskrivare och musiker baserad i Nashville, men hans stora genombrott i eget namn var på 1970-talet som en av fanbärarna för "outlaw"-countryn, country av långhåriga, skäggiga typer i cowboyhatt som influerades av rocken och tog flera steg från Nashville-mainstreams dåvarande sockrade, stråkindränkta stil. Honky Tonk Heroes från 1973, avbildad ovan, är en klassisk skiva från den perioden, med låtar som "Willie the wanderin' gipsy and me" och "Ain't no god in Mexico" och textrader som "the devil made me do it the first time, the second time I did it on my own". Det är manlig country, helt enkelt.

Lonesome, Onry and Mean finns dock en av - bredvid "Hjärta av sten" - rockens stora dekonstruktioner av män som längtar bort temat, "The freedom to stay". Det handlar om en rambler, som knyter sin bandana en morgon och "bara draar", men som inser att vad han letat efter var det som han nu lämnat. Klassisk country!

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where
That's when it hit me, I was already there

Chorus:
I could ramble a thousand miles or more
Never find the light i've seen in your eyes before
You gave me the freedom to go on my own way
But you gave me much more,you gave me the freedom to stay"
(youtube)


17 dec 09, #2: "Into the wild", 8 mars 09 "Män som längtar bort"; 7 juli 10 "Ulf Lundells frihetsbegrepp".

lördag 28 augusti 2010

Modespaning, Way out West 2010

I år var första året som jag var på Way out West, egentligen inte för några ultimata band-cravings (Neil Young spelade ju inte i år) utan för att jag var där i jobbet. Som LiL:are tänkte jag också bidra med ett försök till modespaning, jag är ju inte LiL:s huvudsakliga modebloggare men jag gör ett försök.

Ovanför ser vi ett pajdiagram som visar vad för typ av huvudbonader som bars på WOW i år. Vi ser att gubbkepsen lite otippat var väldigt stark. En hypotes är att WOW har rätt många besökare som är runt 30+ och att ett och ett annat stigande hårfäste gömde sig under de många kepsarna. Den lilla hatten var också dominant och då framför allt på kvinnor. Detta är kanske mer moderelaterat, små hattar verkar ha synts på var och varannan modebloggare i somras. Basebollkepsen, den huvudbonad som jag själv föredrar, var i princip utdöd, och endast buren av de besökare som allra minst såg ut som modebloggare. Den lilla mössan var för något år sen så hipp att den till och med bars när det var helt obefogat (dvs i värme), men inte så i år. Bandanan, en LiL-favorit, var, som jag redan konstaterat, otippat stark, framför allt på tjejer.

Hegemoni, WOW 2010

  1. jeansskjorta - både killar och tjejer. Jeansskjortan ägde verkligen den rutiga /flanell/skjortan här. Man kunde tro att man skulle få se en del färgglada, tunna rutiga sommarskjortor, som en logisk sommar-fortsättning på de senaste årens rutiga skjorta-hegemoni, men nej. Jeansskjortan, tillsammans med punkt 3 nedan, var dominant på överkropparna.
  2. jeansshorts - både killar och tjejer. Seersuckershortsen lös med sin frånvaro och nästan alla andra shorts också förutom combatshortsen som de med mer rock'n'roll-attityd kunde ha.
  3. det stora linnet - både killar och tjejer. "Visa bh:n"-linnet kan man också kalla det.
  4. upprullat - allt som kunde upprullas rullades upp: skjortärmar, shorts, byxorna så klart

Försvunnet

chinos - vart tog de vägen? De upprullade chinos som för ett år sen eller så var obligatoriska var nu helt utraderade från slottsskogens yta, ersatta av jeans.

tisdag 24 augusti 2010

John Prine


John Prine, en man vars självbetitlade debutalbum såg ut så här, känns som en man väl värd att älska.

1993-looken

I Firman fightas vinden mot fönen om herraväldet över unga juristers frisyrer

I somras nån gång såg jag John Grisham-filmatiseringen Firman från 1993, och jag kan inte få ut Tom Cruise frisyr och trenchcoat ur huvudet. Jag har ju pratat innan om det tidiga 90-talet som modeförebild, men då var det Dan Hylander- och svensk gubbrock-svängen jag tänkte på; denna gången är det lite mer urbant, lite mer fönat hår, lite mindre skäggstubb och träskor.

Det blåser, som man kan se på bilden längst upp, väldigt mycket i den här filmen, och i flera minnesvärda scener går en jagad Tom Cruise, en ung toppbegåvad jurist som rekryterats till en flashig firma som han sedan inser att det är något skumt med, omkring i stark vind för att sluta upp med en eller annan FBI-agent spelad av Ed Harris som hävdar sig förstå bättre än vad Cruise karaktär gör vad det är som firman egentligen sysslar med.

Denna trenchcoat - tyvärr hittar jag inga bilder på nätet - är stor, den sladdrar i vinden, och snarast gråbrun, förvånansvärt o-slick kan man tycka. Mina drömmars trenchcoat.

lördag 14 augusti 2010

Bandanacount, Way out West fredag 13 augusti

37 stycken.
varav män: 3 st
varav heltäckande Axl Rose-bandana: 1

årets bandanatrend: knuten fram

onsdag 11 augusti 2010

Ett lille øltest



öl, öl och mera öl. Denna låt hörde vi på ett sunkhak i
Hirtshals när vi satt och drack våra 16-kronorsöl

Arvid och jag - Max hade tyvärr varit sjuk - var i förra veckan i Danmark, närmare bestämt på norra Jylland, "ljusets land", i fem dagar på cykelsemester. Selvfölgelig drack vi också en och annan öl. Här kommer ett femdagarstest av tjugo danska öl.

Tuborg Classic
"smaklös folköl", "menlös", väldigt o-classic"
betyg: A 1+. E 1+

Carls Lager
"fruktig, konstig", "inte lik nåt utom möjligtvis primator fast ljusare", "äpplegodis, surt"
betyg: A 2+, E 1+

Carls Special

?



Løkken mild bris
"fruktig för att vara pilsner", "bra kolsyra utan att vara dominerande", "klassisk mikrosmak"
betyg: A 4, E 4

Vendia Ale
"'beer is food'-öl", "för söt", "för stark", "för lite frukt/humle"
betyg: A 3-, E 2

Jerry's Pale Ale
"blaskig", "ljus", "god smak men lite smak", "väldigt drickbar", "saknar rondör som förknippas med en större beska och blir därför lite sur", "nu tycker jag att det är lite betygs-deflation här"
betyg: A 3, E 2+

Jacobsen Pilsner

"en syntetisk aspekt som påminner om WC-anka", "börjar som 3+ men blir sämre och sämre", "sting!", "tysk beska"
betyg: A 2+, E 4+

Harboe Classic (33-centiliters flaskor köpta för 2,95 DKK på Netto)
"ljummen räv... inte så dumt", "om denna vore en möbel vore den en parkbänk", "bryggt på humle, malt, vatten och glukossirap och antioxidant E3000", "söt eftersmak"
betyg: A 2-, E 2-


Lønstrup Pilsner
"rund och god beska", "väldigt pilsner"
betyg: A 4-, E 2+


Thy Pilsner
"åt det fula hållet", "ful beska men också lite räv"
betyg: A 3-, E 2+


Royal Pilsner
"riktigt bra fulöl", "inte söt, smakar inte finkel, man kan inte begära så mycket mer", "stabil", "jag älskar det, jag skulle kunna dra en lång kvinnometafor nu, men det är nog bäst att jag avstår"
betyg: A 2+, E 2+


Carls Hvede
"slät på ett snällt sätt", "inte så mycket frukt", "middle of the road-vete", "väldigt god", "barn i cykelbyxor joggar förbi baklänges och ler mot oss - ett David Lynch-moment"
betyg: A 4-, E 3+


Carls Ale
"lite för söt för mig", "för lite beska", "åt det tama hållet", "smakar chips", "den är god alltså", "de sjunger vit gospel"
betyg: A 3-, E 3-


Aekte Fynsk Ale
"åååh vilken doft - det här är lovande", "fruktigt och jävligt gott", "den var rik du", "den är lite mörkare väl? [Erik häller öl på benet]", "[gurglar] den är besk, riktigt besk", "rakar nån sig nu??", "[med bara chips i munnen] fy fan vilken god öl", "det smakar jellybeans", "ja, jellybeans dränkta i ett hav av beskhet", "tänk att bjuda folk på det här - de hade blivit chockade"
betyg: A 4, E 3


Skagens Bryghus

Krøyer
"frisk doft", "aj, där snortade jag skum", "det här är 'Kid' i 'Kid'", "ser ut som en fulöl", "jag tycker det är lite mediokert ändå", "väldigt välbalanserad", "välbalanserad välschmalanserad"
betyg: A 4-, E 2+


Nordlys Hvedeøl
"frän", "smakar giftigt", "olikt det man är van vid", "belgisk touch", "inte mycket frukt", "räv", "en hint av godis"
betyg: A 2+, E 2-


Drachmann Pilsner
?
betyg: A 4, E 4


Sandmilen Luksus øl
"smakar Pripps", "- fast mycket beskare", "smakar mer som en tysk lager", "vad fan är guldöl?", "enkel och rättfram"
betyg: A 3+, E 3+




Skawskum Mørk lager
"härlig doft - doftar kaffe", "det är väl bara chalmeristiska ölnördar som dricker bayerskt?", "god för att vara den här typen av öl", "om en mörk öl knackar på min dörr, då öppnar jag inte"
betyg: A2-, E 1+


Gamle Skagen IPA
"aaaah - motherfucker!", "nyponros - min barndoms somrar", "man 2.0", "man kanske inte ska dricka den här utan hälla den över sig", "vindsförsäljnings-IPA", "snygg bulgarisk kulstötarkvinna", "öl som klampar med hälarna i golvet"
betyg: A 4-, E 4-


Bundgarn Porter
"usch - det här kommer jag inte gilla", "luktar kräks klockan fem på morgonen", "hiskelig", "skabb", "smakar som ett helt pojklags svettiga matchtröjor urkramade i en hink"
betyg: A 1-, E 1

måndag 9 augusti 2010

Poll: vilken Grymling är du?



Idag ska vi ha den första pollen i LiL:s historia! Frågan är, såklart, vilken Grymling är du? Se på filmen ovan och tänk efter: om du vore en Grymling, vem skulle du vilja vara/vem skulle du vara? Blanda gärna önsketänkande med realism. Helt i enlighet med barndomens diskussioner på teman som "vem av oss är vilken Teenage Mutant Ninja Turtle?" Vem är den skojfriske Michelangelo, vem är ledaren Leonardo, vem är den fundersamme Donatello, och vem är Rafael, som ingen vet vad han är speciell för? 2010 års version av den leken blir: vilken Grymling är du? För visst är det en fascinerande tanke: vi på LiL, får vi slåss om vem som ska få vara Magnus Lindberg? Eller identifierar många av oss i själva verket oss med Göran Lagerberg? Vad säger det om oss bloggare och våra vänner - positivt och negativt - om vi alla vill vara Mikael Rickfors?


Vilken Grymling är du?

View Results
Create a Blog Poll

EXTRAMATERIAL
Magnus Lindberg, "Nattens lekar" (spotify) - fantastiskt bra
Mikael Rickfors, "Vingar" - løk
Kebnekajse, "Leksands skänklåt" live på Nyhetsmorgon 2009 - tunggung tidigt på morgonkvisten med Göran Lagerberg och grabbarna
Pugh Rogefeldt, "Här kommer natten" - en av rockhistoriens tyngsta låtar
Grymlings, "Mitt bästa för dig"

Tacka vet jag vanligt folk


Kvalitets-radioprogrammet P3 Kultur med briljanta Johanna Koljonen gick för någon vecka sedan igenom de sju riksdagspartierna för att göra en kulturell analys av varje parti, "knäcka deras populärkulturella DNA". Två tyckare - en från vänster och en från höger - bjöds in för att bedöma varje parti på kategorierna:
  • pocketbok
  • motionsform
  • fotbollslag
  • musikgenre
  • och guilty pleasure
Väl värt att lyssna på! Men här ska jag bara spinna vidare från en av klassificeringarna, nämligen Martin Aagårds omdöme att den mest kristdemokratiska musikgenren är "Göran Hägglund-country", det vill säga country som skildrar "vanligt folk" ("verklighetens folk" i Hägglunds parlör) och klagar på olika typer av ovanliga folk. Aagård valde som exempel svensktoppen-countrysångaren Alf Robertsons låt "Tacka vet jag vanligt folk", som rackar ner på skvallerpressen och deras kändisar, och hyllar vanligt folk "som sliter och gnor på fabriker och kontor".

Som Aagård också konstaterade är "vanligt folk"-temat ett av de största i countryn, och som ett fan tänkte jag flika in med en lista på nio favoritcountrylåtar på temat "tacka vet jag vanligt folk".

--
Politisk anti-hippie-country
Merle Haggard, "Okie from Muskogee" (1968)

Den är ofrånkomlig att nämna.. Merle Haggard, tidigare fängelsekund - han satt på San Quentin när Johnny Cash spelade där i slutet av 50-talet och var tre av Cashs konserter där - från arbetarklassen i oljestaden Bakersfield i Kalifornien, skrev 1968 denna "protestsång" mot hippies och den då starka hippieinriktningen och anti-krigsrörelsen i USA. Den är nog musikhistoriens tydligaste uttryck för en "verklighetens folk"-attityd, med text som denna:

"We don't smoke marijuana in Muskogee;
We don't take our trips on LSD
We don't burn our draft cards down on Main Street;
We like livin' right, and bein' free.

I'm proud to be an Okie from Muskogee,
A place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse,
And white lightnin's still the biggest thrill of all

We don't make a party out of lovin';
We like holdin' hands and pitchin' woo;
We don't let our hair grow long and shaggy,
Like the hippies out in San Francisco do"

Så klart gillade Richard Nixon, en man från den undre medelklassen med mindervärdeskomplex och ett djupt hat mot USA:s liberala elit, denna låt, likt Hägglund idag ville han tala till en påstådd "silent majority" och Haggards låt passade, även om det kanske inte var meningen, fint in i det programmet.

--
Hylla arbetarklassen-country
Alan Jackson, "Working class hero" (1991)


"this song is for my daddy and for all the working class heroes in this country"

Alan Jackson är sedan början av 90-talet ett av mainstreamcountryns absolut största namn: en mustaschprydd lintott i cowboyhatt som håller sig till mitten av mittfåran i något slags historiskt index över hur country låter. Han spelar in låtar som "Small town southern man" och "I still like Bologna" (som handlar om den billiga, o-fancy korvsorten, inte den italienska staden) och låtar som handlar om faderskap och att lära sin dotter köra pick-up truck (fantastiska "Drive for daddy Gene"), gör sjukt folkliga arena-liveskivor som Live in Texas med George Strait och spjuvern Jimmy Buffett, och traditionalistiska protester mot Nashvilles förändringar som "Murder on Music Row".

"Working class hero" skrev han, förklarar han i youtube-konsertklippet ovan, angående att hans pappa hade gått i pension efter trettio år av arbete för samma företag, och inte uppmärksammades mer för det än att han fick en klocka. Det finns, konstaterar Jackson i låten, "no hall of fame for that working class hero". Men, konstaterar Jackson helt i enlighet med vanligt folk-etoset, det är inte värdslig berömmelse eller glamour som är det viktiga i livet, utan det är det lilla livet och de små gemenskaperna som räknas: "his greatest reward is the love of a woman / and his children / So after he's gone / That old working class hero lives on". Vanligt folks motsvarighet till Diotima, helt enkelt.

"there's no hall of fame for that working class hero
No statute carved out of stone
And his greatest reward is the love of a woman
And his children
So after he's gone
That old working class hero lives on

That three-bedroom house
He built in the '50s
Seems so much bigger today
With just him and mama
And not many bills
'Cause all of the kids moved away

What he's done with his life
Might not be remembered
But he's got every right to be proud
'Cause the blood sweatin' years
Of this workin' class hero
Is really what livin's about"

Kalla mig cheezy men Alan Jackson är en av mina absoluta favoritartister: han är ingen ekvilibristisk sångare, ingen George Jones, men han har en fenomenal förmåga att blanda avslappnade bar-country-låtar med djupt kända budskapslåtar som den ovan och att framföra allt i rätt tonfall. Och om Göran Hägglunds/Richard Nixons destruktivitet och lögnaktighet är det negativa med "tacka vet jag vanligt folk"-diskursen, så är den djupa respekt för varje människa, bortom fåfängans fyrverkerier, som Alan Jacksons "Workin' class hero" uttrycker det mest positiva med densamma

Se också: Alan Jackson, "Meat and potato man".

--
Självironisk sydstats-par-country
Tammy Wynette & George Jones, "(We're not) the jet set"
Ironi är väl inte det konstnärliga drag som countryn förknippas med allra mest, men det här är vanligt folk-självironi så tydlig som aldrig förr. Låten börjar med ett stillsamt intro där Tammy och George konstaterar att deras förhållande startade i Rom och fortsatte i Aten och Paris, och det låter ju extravagant, men så fortsätter det med konstaterandet: "Rome, Georgia Athens, Texas And Paris, Tennessee ...No we're not the jet set". Nej detta är inte några dekadenta rikemans-halveuropéer, utan riktiga amerikaner från Södern.

"By a fountain back in Rome
I fell in love with you
In a small cafe in Athens
You said you loved me too

(G.J)
And it was April in Paris
When I first held you close to me
(T.W)
Rome, Georgia
Athens, Texas
And Paris, Tennessee

No we're not the jet set
We're the old Chevrolet set
There's no Riviera
In Festus, Missouri

And you won't find Onassis
In Mullinville, Kansas
No, we're not the jet set
We're the old Chevrolet set
But ain't we got love?"

--
Gentil ranchägar-country
George Strait, "Heartland"

George Strait. En välmående man som inspekterar sina ägor.

"Sing a song about the heartland, the only place where I feel at home
Sing a song about the way a good man works until the daylight's gone
... Sing a song about the heartland, sing a song about my life"
George Strait kommer från Texas, var i armén i fyra år, har en examen i agrikultur från Southwestern Texas State University, och har spelat på the Houston Livestock Show and Rodeo fler än tjugo gånger. Han slog, liksom Dwight Yoakam, igenom stort i början av 1980-talet som en del av den s k nytraditionalistiska rörelsen inom countryn, som tog avstånd från Nashvilles urartning i stråkindränkt popcountry och ville ha sin honky tonk tillbaka. Strait är dock betydligt mer polerad och mindre rock'n'roll än Yoakam, mindre innovativ och kreativ än Rodney Crowell, och på något sätt mindre personlig än Alan Jackson. Strait är för mig mer en kompetent mainstreamsångare med ett välmående uttryck och som ibland får till något fantastiskt ("Love Without End, Amen"! En av tiderns bästa countrylåtar), och i övrigt mest en klippa av enkel, go' country.

--
Kvinna av folket-country
Loretta Lynn, "Coalminer's daughter" (1970)

Loretta Lynns barndomshem. Bild från Wikipedia Commons

Kentucky, i nordöstra delen av amerikanska Södern, är en av countrymusikens hjärtland, med en tradition av "mountain music" och så klart stilen bluegrass, som är uppkallad efter Kentucky, "the bluegrass state". Kentucky är också kolgruveland, och ett familjeliv kring kolgruvearbete skildras i Loretta Lynns självbiografiska "Coalminer's Daughter" från 1970, en låt vars titel sen också blev titel för hennes självbiografi i bokform och en spelfilm baserad på boken. Låten skildrar hennes fattiga uppväxt i samhället Butcher's Hollow, KY och innehåller den för "tacka vet jag vanligt folk"-genren nödvändiga stoltheten över att vara vanlig: "I'm proud to be a coalminer's daughter".

--
Kristen fundamentalism-country
The Louvin Brothers, "The family who prays" (1958)


Verklighetens folk vid köksbordet

The Louvin Brothers bestod av bröderna Ira (mandolin och sång) och Charlie (gitarr och sång) Louvin, och gjorde fenomenalt bra, avskalad country inspirerad av andra harmonisjungande akter som the Delmore Brothers. The Louvin Brothers var också kristna fundamentalister, uttryckt på skivor som Satan is Real (1960), och vevade allt som oftast på enorma pekpinnar. Så också här på "The Family Who Prays".

--
Socialhistorisk kolarbetarcountry
Dwight Yoakam, "Readin', writin', Rt. 23" (1987)
Dwight Yoakam är yngre och mer urban än Loretta Lynn, men också han har familjebakgrund bland Kentuckys gruvarbetare, och det sjunger han om på "Readin, Writin', rt. 23" som handlar om kolarbetare som på Route 23, en motorväg i syd-nordlig riktning, lämnar Södern för att ta jobb i fabriker i Norr.
"They learned readin', writin', Route 23
To the jobs that lay waiting in those cities' factories
They learned readin', writin', roads to the north
To the luxury and comfort a coal miner can't afford
They thought readin', writin', Route 23
Would take them to the good life that they had never seen
They didn't know that old highway
Could lead them to a world of misery
/.../
And I'm proud to say that I've been blessed
And touched by their sweet hillbilly charm"
Observera stoltheten. Viktigt.

--
Män som jobbar hårt-country
Billy Joe Shaver, "Manual labor" (1991)


"From the garden of eden right on up to today
By the sweat of his brow is how a mans supposed to earn his pay
But the VIP's and the rich folks of this land
Think manual labor aint nothing but a mexican
Who swam the rio grande"

--
Ont om pengar-country
Rodney Crowell, "I've got my pride but I've got to feed the kids" (1988)



Socialrealistisk country när den är som bäst, ett extraspår från den magnifika skivan Diamonds and Dirt, en av musikhistoriens bästa skivor med tio rakt igenom lysande spår av honky tonk, rockabilly, hjärtekrossande Roy Orbison-ballader i en skinande putsad 80-talsproduktion. Att en så tokstark låt som "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" inte ens fick plats på skivan säger en del om hur hård konkurrensen var. Tänk Tupelo Honey fast 80-talscountry och du har en idé om hur bra det är. Skivan flödar, som sig bör, det här är ju country, fullständigt över av känslor: undran och en underliggande ångest över ifall ett gammalt förhållande kan fungera igen ("It's Such a Small World", en duett med Roseanne Cash), sårad stolthet och förlorad stolthet ("I Couldn't Leave You if I Tried"), rockabilly-kärlek och kättja ("I Know You're Married", "Crazy Baby"), och den största jävla deppigheten som kan uttryckas i musik (tänk George Jones eller Roy Orbison!) i "I Didn't Know I Could Lose You". Så fastän "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" bara är ett extraspår passar den in fint, med sin tunga känsloladdning ur den förödmjukande situationen som berättaren har funnit sig när han inte får några jobb utan till slut måste gå till soc för att få bidrag för att ha råd att ta hand om barnen.

"you know, standin' in some welfare line
has never been any way of mine
I've got my pride but I've got to feed the kids"
...
Sometimes I think those better days
aren't ever gonna look my way
seems the more I wait, the more I waste my time
oh, the weeks turn into years so fast
I find that livin' in the past is the only way to keep my hopes alive
Oh I've got to get a job somehow.."

For everyman
-country. Det sägs ofta att en av countryns största styrkor är dess berättande tradition: att i låtform berätta livshistorier om vanliga människor. "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" lever verkligen upp till det.

söndag 8 augusti 2010

Test: Sunkhak i Halmstad

För några veckor sedan var jag och mina goda Halmstad-vänner C och A på sunkhaksrunda i Halmstad. Vi besökte gamla kära sunkhak och nya mindre kära. Här är våra samlade intryck, så vitt jag kan bedöma:

Bar & Mat (Brogatan 28)

Före detta Musses, före detta New Bar (för mig för alltid New Bar), detta är på något vis sunkhakens sunkhak. Förr i världen hade stället en inredning som gick i rött och som inte ville något annat än att sälja billig öl. Då, under gymnasietiden, var det den självklara mötespunkten i natten och det var nästan omöjligt att gå dit utan att träffa någon man kände. Nu, efter x antal ägarbyten, marknadsför sig stället på ett något splittrat sätt som sportbar, rockbar (med sloganen "live koncerter och live videos" trots att det mig veterligen aldrig någonsin givits några konserter där inne) och pizzeria. Stället har en halvsnygg inredning, det vill säga inte ren sunkhak-style med träbänkar och gamla stolar, men heller inte någon medveten design utan bara hyfsat fräscht fast mest smaklöst och ganska fult.

Nej, det är inte jag som har en dålig digitalkamera, bilderna är hämtade från hemsidan

"På min tid" var det nästan bara 18- och 19-åringar blandat med en och annan alkis, till exempel fick jag en gång lära mig hemligheten med att köra svarttaxi utan att åka dit av en väl förfriskad äldre man ("begär aldrig ett pris!"). Nu när vi var där (en torsdag) var det inte särskilt mycket folk men ändå hyfsat blandat. Alkisarna dominerar väl stället men det hade också letat sig in en och annan turist. Musiken var schysst, gammal och ny rock (Foo Fighters, Van Halen osv) och volymen behaglig. Överlag ett mycket trevligt ställe att sitta och ta en öl på i goda vänners lag.

Notera Drott-tröjan ovanför spelautomaterna. Pluspoäng!

Jag kan rent parentetiskt tillägga att jag under sommaren hamnat här flera gånger, och vid ett av tillfällena då jag hade sällskap med några av Halmstads finaste musiker träffade vi en av våra gemensamma bekanta, stadens demonregissör, här. Han hade slagit sig i slang med en före detta bollklubbare som numera var bra matig och bra på lyran, men som en gång hade gjort hat-trick för HBK i allsvenskan. Bara en sådan sak.

Bar & Mat, sammanfattning:
Stor stark: 37 kr
Betyg: 4 laxar


Elvan (Karl XI väg 24)

Nästa stopp på vår odyssé genom Halmstads oaser blev Elvan, fast ärligt talat är jag inte säker på att stället fortfarande heter så. Elvan är ett sunkhak som sitter sammanlänkat med restaurangen Blue Thai, och förr hade i alla fall själva bardelen namnet Elvan, men även om det fortfarande sitter en stor romersk elva på fönstret misstänker jag att hela stället numera heter Blue Thai. I vilket fall är Elvan, liksom New Bar, ett klassiskt tillhåll för alla ur min generation som spenderat sin ungdom i staden med tre hjärtan. Dock kanske ett något sunkigare alternativ än de andra redan då, numera visade det sig vara beyond sunk. Klientelet består till 100% av kraftigt berusade medelålders människor och följaktligen var det riktigt obehaglig stämning. De stackars thailändarna som (antar jag) en gång öppnat stället med ambition om att skapa en bra thai-krog tvingas nu servera alkisar som är så berusade att de knappt lyckas tyda menyn. Sorgligt, riktigt sorgligt, och vi försvann vidare till nästa ställe så fort ölen var urdrucken. Vissa ställen går det utför för riktigt snabbt...

Elvan / Blue Thai, sammanfattning:
Stor stark: 35kr
Betyg: 1 lax


Valentine Night Club (Karl XI väg 47)

När vi anlände Valentine (före detta Liberty) märkte vi till vår förvåning att det stod två vakter utanför på denna mycket lugna torsdag. Nåja, vi fick i alla fall passera och en tredje vakt gav oss varsin stämpel. När vi kom in i lokalen var den nästan helt tom, kanske att det var totalt 20 personer där inne och då är det ett ganska stort ställe. Bartendern hejade mycket hjärtligt på oss, nästan som om vi vore gamla vänner faktiskt, och sålde snabbt på oss varsin Carlsberg Hof för 20 kronor. Musiken som dånade över det folktomma stället var Gyllene Tiders liveplatta, och vi snackar inte en låt nu utan hela plattan. En kavajklädd man i yngre medelåldern stod och dansade för sig själv intill bardisken, vilket såg lite märkligt ut. Ett gäng ungdomar hängde lite avvaktande i ingenmansland mellan baren och dansgolvet, ett par damer från detta gäng började småningom dansa och fortfarande avvaktande började också hannarna i gänget ta några stapplande steg. Det var kul att höra Gyllene och väldigt billig öl, men stark musik och stort dansgolv där ingen dansar är knappast en optimal grogrund för goda samtal, som trots allt är en stor del av poängen med att gå på sunkhak.

Valentine, sammanfattning:
Carlsberg Hof: 20 kronor
Betyg: 2 laxar

The Corner (Klammerdammsgatan 29)

Så hamnade vi då på the Corner (f.d. Penny Lane) som under sitt förra namn var ett någorlunda legendariskt ställe med mycket livemusik och ståhej, dock med en något äldre publik så undertecknad missade stället under sina glansdagar. Vi hade hört rykten om att detta numera är det ställe som 18-åringar går till, så det var spännande att se hur stället skulle vara. Nå, ölen visade sig vara billig, 19 kronor för en 33cl Sofiero. Dock var musiken skränig R'n'b och Hip-Hop på jäkligt hög volym vilket är ett stort minus när man tillsammans med tio andra personer befinner sig i en bar en vardagskväll. Jag undrar bara varför? Det går ju inte att föra ett normalt samtal, och om ingen dansar eller visar en ansats till att vilja dansa verkar det helt meningslöst att brassa på så att högtalarna spricker. Klientelet var dock verkligen ungt, och befriande fritt från skumma alkisar.

The Corner, sammanfattning:
Sofiero 33cl: 19 kronor
Betyg: 2 laxar

C och A på väg från the Corner under den berörda kvällen

lördag 7 augusti 2010

En historia

Nej, det här handlar inte om gubbrock, inte om musik ur ett socialt eller feministiskt perspektiv, ej om Jackson Brownes eller Håkan Hellströms frasering, inte om någon brölande träblåsare eller bandanaprydd rockpoet, inte om vare sig ethos, hedar, tallar eller sandstränder, inte ens om kvinnor eller mode. Kort sagt handlar det här inte om något som Längre inåt landet vill verka för eller i vanliga fall brukar skriva om.

Men det är en förbaskat bra historia, och jag är så himla svag för bra historier.



fredag 6 augusti 2010

Brölsaxen i våra hjärtan #7: Dom vet ingenting om oss


Den skiva Moneybrother gjorde på svenska, Pengabrorsan (2006), är i mitt tycke hans bästa hittills. Skivan består (med ett undantag) av översatta covers vilket innebar att hans förra skivbolag Burning Heart inte godtog den som en "riktig" platta. Detta ledde i sin tur till ett långt och uppslitande bråk eftersom Moneybrother menade att han i och med denna skiva hade uppfyllt sitt kontrakt på tre skivor, medan skivbolgaet hävdade att så inte alls var fallet.

Nå, det om detta, jag tycker det är en grym platta med några riktigt minnesvärda tolkningar. De flesta låtarna har jag om sanningen skall fram inte hört förut, men inför det här inlägget har jag försökt lyssna in mig lite och jag måste konstatera att han har god smak, den gode Anders. Visserligen tycker jag undantagslöst att Pengabrorsans versioner slår originalen, men det handlar nog mest om vilken låt man har hört förut.

För övrigt hade ju Anders Wendin redan tidigare visat prov på en mycket god känsla för att välja covers, minns Monsters fantastiska version av Lauryn Hills "Ex-Factor":




En av de mest minnesvärda låtarna på Pengabrorsan är dock helt fantastisk både i originalversion och på svenska, jag talar om Tom Waits "Downtown Train" från skivan Rain Dogs. I det här fallet handlar det om en coverversion som är ganska lik originalet, men ändå tycker jag att något tillförs när låten framförs på svenska.

Min absoluta favoritlåt på Pengabrorsan är emellertid "Dom vet ingenting om oss", i original kallad "They Don't Know" och först inspelad på skiva av Kirsty MacColl. Detta är en fulländad poplåt, med en underbart känslodrypande sånginsats, klinkpiano, fantastiskt trumspel, snygga körer och som lök på laxen ett riktigt svettigt brölsaxsolo.

torsdag 5 augusti 2010

Next Stop is Vietnam

Läste en recension i GP igår om den nya samlingsplattan "Next Stop is Vietnam - The War On Record 1961-2008". Samlingen är utgiven av det tyska skivbolaget Bear family och innehåller väldigt mycket ambitiöst material, som exempelvis gamla radioutsändningar från amerikanska presidenter, men framförallt innehåller den 13 cd-skivor tunga boxen musik som på ett eller annat sätt handlar om vietnamkriget. Det verkar vara en spännande samling artister, och mina ögon dras framförallt till namn som Flying Burrito Brothers, John Lee Hooker, Beach Boys, Doors, Huey Lewis & the News och Old Crow Medicine Show, men det finns väldigt många andra som också är värda att upptäcka. Har jag en dag plötsligt väldigt mycket tid och pengar över kommer jag säkert sätta mig in i denna matiga box.

Dock måste jag erkänna en sak, och nu kommer vi in på ett känsligt område. Ni kan kalla mig okänslig, respektlös gentemot Vietnam, typiskt ignorant 80-talist - ja ni kan kalla mig vad ni vill - men när jag såg bilden på Country Joe Mcdonald från Woodstockfestivalen 1969 som prydde recensionen i GP tänkte jag bara en enda sak:
- Sicken jäkla snygg bandana!


Country Joe Mcdonald 1969. Stylish!

onsdag 4 augusti 2010

Tre tips


1. Mauro Scoccos twitter är rolig, smart och mycket välfunnen. Jag har aldrig tidigare begripit mig på twitter, men med Mauro i fören känns konceptet plötsligt genialt. Han gör små miniföljetonger om sina marsvin, länkar till gamla intervjuer med Keith Richards och driver med sig själv, allt flitigt uppdaterat. För några år sedan bloggade Mauro i en ljuvligt intensiv men alldeles för kort period, risken finns att han inte heller kommer twittra för evigt, så passa på!





2. Att Johannes Vidén & Bluebird Association är ett fantastiskt band lett av en fantastisk låtskrivare och sångare kommer inte som en överraskning för någon följare av den här bloggen. Hans singel "Självsabotören" släpptes i juni och har snurrat ett tag nu, och skivan är på gång. "Självsabotören" visar prov på ett mer producerat och tight sound än den demo som tidigare funnits tillgänglig för nedladdning på myspace, och det är inte alls bandet till nackdel. Som vanligt är texten välformulerad och bara första strofen

"Du tycker säkert jag ser ilsken ut
det finns en svarthet i ögonen som röjer mig"

visar prov på en talang och en språkbehandling som inte växer på träd bland landets popmusiker. Förväntningarna inför fullängdaren är enorma!




3. Min goda vän Mats T har bloggat sedan en tid tillbaka nu. Streamline Cooking är en matblogg som lyckas vara både estetiskt tilltalande, inspirerande, lekfull och "hipp" på samma gång. Kolla in den!

Fabriksromantik

Idag skulle jag, Erik och Arvid åkt på cykelsemester på Jylland för att se Skagens magiska ljus och dricka öl från danska mikrobryggerier, men jag har dagen till ära begåvats med hög feber och fick ensam ta tåget från Göteborg tillbaka till Halmstad istället för att tillsammans med de andra sätta mig på färjan till Frederikshavn.

I ett tillstånd av besvikelse susade jag genom det underbart böljande halländska landskapet. Någonstans utanför Varberg, precis vid en sträcka där man ser havet, stod en fabrik och spydde ut avgaser i luften, och jag slogs omedelbart av hur otroligt vackert det var. Detta fick mig att fundera en smula över vad det är som gör att något så otidsenligt och omiljövänligt som en fabrik kan väcka romantiska känslor inom mig. Kanske är det kännetecknande för en generation uppväxt i industrialismens tidsålder att känna trygghet och vördnad inför fabriker, kanske är det bara en reaktion mot det naturromantiska tillstånd jag varit som fastlåst i under hela sommaren. I vilket fall tvingades jag konstatera att rök, utsläpp och stora fabriker må vara hur skadligt som helst för vår miljö; icke desto mindre kan det vara riktigt intagande. Jag insåg snabbt att jag inte är ensam om att känna på detta sätt.

Det första exemplet på fabriksromantik som dök upp i mitt huvud är Twin Peaks-vinjetten. Angelo Badalamentis komposition skapar tillsammans med tremolo-gitarr och fluffiga syntar ett fantastiskt soundtrack till något jag skulle vilja beskriva som rena fabriks-porren. Aldrig har väl avgaser från ett sågverk varit så skärande vackert (obs, omedveten ordvits).


Jag kom också osökt att tänka på New Romantic/oboe-gruppen China Crisis. Bandets grundare Eddie Lundon och Gary Daly växte upp i Kirby strax utanför Liverpool, en stad som i början av 1980-talet mest var känd för sin tunga industri och sin höga arbetslöshet.

Gary Daly & Eddie Lundon på Albert Dock i Liverpool

Kanske är det en sådan bakgrund som krävs för att man skall få en sann känsla för fabrikers skönhet. Hur som helst pryddes omslaget till deras skiva "Working with Fire and Steel" från 1983 av ett kärnkraftverk.

Singeln "Wishful Thinking" från just denna skiva är i mitt tycke en av de bästa låtarna som gjordes under 1980-talet, och även om videon med sina höskullar och storslaget grådassiga landskap knappast är fabriksromantisk kan jag inte låta bli att bifoga den här.



Bandets nästa platta producerades för övrigt av Walter Becker från Steely Dan, men det är en helt annan historia!

En annan aspekt av fabriksromantik är den skönhet som bor hos övergivna och förfallna fabrikslokaler. Denna har de båda franska fotograferna Yves Marchand och Romain Meffre tagit fasta på i sitt konstnärskap. Tidigare har de givit ut boken "Eastern Industries" med bilder från gamla Östtyskland, och snart kommer deras bok "The Ruins of Detroit" ut. Fabriksromantik när den är som bäst.

Chemiewerk, Eilenburg

Zementwerke, Rüdersdorf

Malzfabrik, Halle


Farwell Building

Packard Motors Plant

Fisher Body 21 Plant

måndag 2 augusti 2010

Modecykler

Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's.
http://twitter.com/dealbreakerblog/status/19391239783

--

28 dec 09, "En idé om ett modereportage"

Var möts countryn och hårdrocken?

Arvids fina inlägg om soundtracket till Young Guns 2, och den fantastiska bilden på Jon Bon Jovi i boots, skinnbrallor och gitarr, fick mig att tänkta på: var möts hårdrocken och countryn? Inte så många ställen, tror jag. Men så kom jag på det givna. Alla vi 80-talister som har eller har haft en svag sida för hård rock har väl någon gång lyssnat på Pantera. Och då vill jag säga: Cowboys from Hell!

honky tonk metal

Panteras debutalbum från 1990, knappast deras bästa skiva (det borde väl vara Vulgar Display of Power från 1992), kanske deras sämsta, men man kan inte säga annat än att den förenar countryns dåliga smak med hårdrockens tyngd.

söndag 1 augusti 2010

I Should Have Known It


Tom Petty & the Heartbreakers senaste album MOJO bjuder på en ny sida av denna mycket hedervärda orkester - gubb-blues! Hittills (efter ett par genomlyssningar) kan jag inte säga mig vara helsåld men första singeln "I Should Have Known It" är en riktig hit.

Jag hörde den på radion häromdagen, och när den kom mitt i ett smetigt P4-program blev effekten nästan knockande. Soundet är stenhårt, jag tänker närmast på Led Zeppelin och deras superhit "Black Dog", röjig riffrock av bästa märke helt enkelt. Tompa själv visar prov på en riktigt klassisk amerikansk sångstil som är både bräkig och brötig, och jag måste säga att jag tycker det är hur bra som helst - svängigt, bejakande, gubbigt, levnadsglatt och inspirerat. Hatten av!