Proustpassager, 6: med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation

Den 10 juli fyllde Marcel Proust 150 år. Två fina firanden var Jan Berglins artikel i Svenska Dagbladet, och P1 kulturs specialavsnitt. Här på bloggen hade jag för snart tio år sedan en serie inlägg med passager från Proust: på olika sätt träffsäkra, tänkvärda formuleringar från den nuvarande jubilarens stora verk. Mikael van Reis sätter fingret på det i GP, om På spaning:

"Den läser man inte färdigt utan man lever med den – den kan vara prövande och omständlig som ett operarecitativ eller sublim som en blå dag vid havet. Vistelsen är all inclusive."

Just så är det ju. Jag läste På spaning 2003-04, läste om större delen ca 2009-12, och har ännu inte glömt den. Snarare tänker jag på figurer och händelser ur Prousts universum ganska ofta. En av de vanligaste: doktor Cottard! Skyddshelgonet för alla oss socialt inkompetenta, kanske idioter, som någon gång hasplat ur oss något dumt på en bjudning. Herr faux pas. Skyddshelgonet för alla oss som inte är så smarta som vi tror att vi är. The Office-humorn 70-80 år före The Office. För att fira Proust, här är Cottards indexsida från registret till På spaning [skrockar]:

[skrockar vid åsynen av doktor Cottard som spelar kort]

På tio år har min förtjusning i Proust dämpats, spätts ut: det är en oförglömlig läsupplevelse som jag är glad att ha med mig, men jag kanske inte vill sätta Proust på piedestal som jag gjorde som 22-åring. I alla fall, för att fira 150 års-jubiléet: en passage som jag verkligen burit med mig, när doktor Cottard spelar kort på bjudning hos Verdurins i Sodom och Gomorra, svitens fjärde del. Vi är nu ungefär hundra sidor in i skildringen av dennaa onsdagkväll, en skildring som börjar med att berättaren tar tåget till Verudins ställe La Raspelière; på tåget är stamgästerna med: doktor Cottard, Ski och Brichot. Verdurins hyr huset av Cambremers, som värdinnan och hennes "trogna" förtalar; på budningen skvallras också om baron Charlus, och värdeomdömen om vilka konstnärer som är rätt och fel delas ut. Cottards kortspel ramas in av en Proust-typisk illustrativ anekdot om madame Verdurins koketta, falskt blygsamma omnämnande av sin husdoktor Cottard -- ja, just den berömde professorn som bor på Rue du Bac.

Cottard kämpar med kortspelet, men finner så plötsligt inspirationen:

"Och plötsligt, med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation, såsom när en soldat vill ge ett vardagligt uttryck åt sitt dödsförakt, men som blev dubbelt enfaldig i samband med ett ofarligt tidsfördriv som kortspel, anlade Cottard, som beslöt att spela trumf, en mörk och desperat min, slängde sitt kort som en man som riskerar sitt skinn, och utropade: 'Det må bära eller brista -- jag ger fan i det!'" (Sodom och Gomorra, pocketutgåvan, s. 405. Översättning av Gunnel Vallquist)

Det är kanske inte en vid första anblick så anmärkningsvärd passage, men den är så go ändå: uppbyggnaden med den stolta värdinnans humblebrag med att hon minsann känner professor Cottard och har honom som husläkare, och så övergången till Cottard vid spelbordet, och hans futtighet: hans anläggande av en "mörk och desperat min", och hans vulgära överspel. En komik som kanske inte ger ett gapskratt, men i alla fall ett gott skrock.

Proustpassager, 5: en fristående och fortlöpande essay i subjektiv psykologi

"Själens långa klagan när den tror sig leva instängd i sig själv är alltså endast skenbart en monolog, eftersom ekot från verkligheten förändrar den, och en människas tillvaro är som en fristående och fortlöpande essay i subjektiv psykologi, som ändå på visst avstånd påverkar en annan människas tillvaro och formar 'handlingen' i dess rent realistiska roman, varefter vändpunkterna i denna roman i sin tur påverkar den psykologiska essayen och förändrar dess inriktning."

Proustpassager #4: alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann

Berättaren Marcel har ett sjukt, dominerande och sanslöst svartsjukt, förhållande med Albertine. Till slut flyr hon (titelns "rymmerska"), men dör i en ridolycka. Detta slungar ut Marcel i månader av bisarra av svartsjuka drivna utredningar av vilka (kvinnor och män) Albertine egentligen bedrog honom med, och reflektioner över huruvida han har kommit över henne eller inte. Gång på gång försöker han övertala sig själv att han kommit över henne, men motbevisar sig själv med att inte kunna släppa spekulationerna om hennes hemligheter.

I en av de tillbakablickande sessionerna fortsätter han ut i en utläggning om jagets natur, och det här är vackert:

"Men det var längesedan jag tänkt på Buttes-Chaumont eller på Albertines blick i spegeln på casinot i Balbec eller hennes aldrig förklarade sena ankomst den kväll då jag väntat så ivrigt på henne, efter soiréen hos Guermantes - alla dessa delar av hennes liv som befann sig utanför mitt hjärta och som jag hade velat vara förtrogen med, så att de kunnat assimileras och bli en del av det, tillsammans med de ljuvare minnen som där givit gestalt åt en inre Albertine, som jag verkligen hade ägt. När jag lyfte ett hörn av vanans tunga slöja (den fördummande vanan, som under hela vårt liv döljer nära nog hela universum för oss och i djupaste mörker, utan att byta ut etiketterna, ersätter livets farligaste eller mest berusande gifter med någonting menlöst och alldeles njutningsfritt), kom dessa minnen tillbaka till mig, friska och nyskapade, med en genomträngande kraft likt en återuppstånden årstid, en plötslig förändring i en invand rutin - en känsla som, även när det gäller nöjen, kommer en att uppleva helt obetydliga handlingar, exempelvis att stiga upp i en vagn den första vackra vårdagen eller gå ut på en promenad i soluppgången, med en klarsynt berusning som gör att denna intensiva minut överträffar summan av alla föregående dagar. Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."

Så fint: "varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter." Och jagets skiftningar och instabilitet - jagets historias lagringar förskjuts, omvälvs och ändrar sina konstellationer och äldre skikt stiger i dagen, delar av jaget som man glömt kommer oombett tillbaka.

Proustpassager, #3: den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende

Kristoffer Leandoer skriver i sin bok om Proust Jag. Du. Vi. från 1998 fint om hur något av det stora med Proust är hans icke-hierarkiska inställning till sinnesintrycken och hans inställning att lite vad som helst kan ge en person en estetisk upplevelse, givet att personen är öppen och har fantasi. Jag kommer att återkomma till denna poäng, men vill här endast återge en kortare passage som stilistiskt inte är märkvärdig men som ger en inblick i Prousts subjektivism.

Marcel är och äter middag, på ett finare ställe, i Balbec med sin vän Robert, och brister ut i denna reflektion:

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier. De tänkte på att de åt middag tillsammans med den eller den, att räkningen skulle belöpa sig på så och så mycket, och att de skulle göra om det hela nästa dag."

"den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." - en mycket proustsk tankegång.

Proustpassager, #2: vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån

LIL:s serie Proustpassager fortsätter med ett resonemang ur del 2, I skuggan av unga flickor i blom. Det handlar om ett av PSEDTSF:s stora teman, nämligen Marcels vilja att bli konstnär (närmare bestämt författare), och funderingar om hur man blir en sådan. Jag kommer säkerligen att återkomma till några av resonemangen om konstnärskapet - vad baron Charlus fäbless för dammode säger om vilken stor författare han hade varit, och hur hushållerskan Françoise arbete med en köttgryta inte står Michelangelos skulpturer efter i komplexitet, osv - men denna gång utgår funderingen ifrån Marcel själv och hans inre arbete, inte från potentiella konstnärer som Charlus och Françoise eller någon av de många faktiska konstnärer som befolkar boken: violinisten Morel, tonsättaren Vinteuil, författaren Bergotte eller målaren Elstir.

stranden i Cabourg, den badort som stått modell för romanens Balbec

Marcel är ung, i övre tonåren (?) och spenderar sommaren på (den fiktiva) badorten Balbec i Normandie. Han har blivit vän med en grupp tjejer, titelns "unga flickor i blom", och har ett livligt socialt liv. I dagens passage funderar han över strategier på hur han ska kunna bli en stor författare, och motsättningen som han ställer upp är: umgås med vänner i ytligt prat, eller utforska sin egen inre värld? I Proust är varje individ till synes oändligt komplicerad och mångfasetterad; att känna sig själv är ett svårt projekt såväl eftersom man ständigt förändras som att man, enligt Proust, har än större anledning att ljuga för sig själv än för andra. Så även om jag kan tycka att detta solipsistiska utfall är oväntat, och knappast något som Proust skulle kunna skriva under på (betänk att det är en mycket ung Marcel som tänker i denna passage), med tanke på den oerhörda materialinhämtning till PSEDTSF som verklighetens Proust sysslade med innan han isolerade sig och gick upp i sitt skrivande, så är detta ingen isolerad eller obegriplig passage i Proust.

Here goes:

"De människor som har möjlighet att leva för sig själva - det vill säga konstnärerna, och visserligen var jag ju sedan länge övertygad om att jag aldrig skulle kunna räknas till dem - är också förpliktade att göra det, och vänskapen är ett avsteg från denna plikt, ett uppgivande av det egna jaget. Till och med de samtal som utgör vänskapens uttrycksmedel är ett ytligt prat där man inte har något att inhämta. Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet, men under konstnärens skapande i ensamheten tränger tanken inåt, på djupet, den enda riktning som inte är spärrad och där man, visserligen med större ansträngning, kan nå fram till ett resultat av verkligt värde. Och vänskapen är inte endast värdelös liksom konversationen - den är dessutom förödande. Ty människor som utvecklas efter enbart inre lagar kan inte undgå att känna leda i sina vänners sällskap, det vill säga när de lever på ytan av sig själva i stället för att fortsätta sin upptäcktsresa på djupet - och denna känsla av leda tvingas man av vänskapen att söka utplåna så snart man åter är ensam; man påminner sig med rörelse de ord ens vän yttrat och vill övertyga sig om att de har något väsentligt att ge en. Men vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning. Jag lurade mig själv och avbröt växandet i den enda riktning i vilken jag verkligen kunde utvecklas och vara lycklig, då jag lyckönskade mig till att vara älskad och beundrad av en så god, intelligent, och eftersökt person som Saint-Loup, och när jag inriktade min intelligens inte på mina egna dunkla intryck som det egentligen varit min plikt att reda ut, utan på de ord min vän yttrade." (s 532f)

Här finns några formuleringar som jag verkligen tycker om:

"Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet"

"vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning"

Som sagt så håller jag nog inte helt med om andemeningen i passagen; även om ytligt prat som går runt, runt är frustrerande så tror jag att det, även inom På spaning, finns mer av den sociala samvarons betydelse för det konstnärliga skapandet än vad som framgår här. Men som en pusselbit - även om det är en opassande o-dialektisk metafor - i den proustska konstdiskussionen är det ändå en göttig och fascinerande passage.

Proustpassager, #1: som en sten runt vilken snön har samlats

Jag håller sedan flera år tillbaka på med att läsa om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som jag läste för första gången 2002-2003. I och med att jag redan läst den en gång, och gör rätt så omfattande anteckningar som ligger i böckerna, så kan jag nu läsa sporadiskt och hoppa in i oktober på en sida som jag slutade läsa på i april. Anteckningarna blir delvis för att hålla reda på handlingen och personer som introduceras, men också för att kunna återfinna favoritpassager.

Just såna passager får bli tema för en ny serie här på bloggen: Proustpassager. Eftersom jag nu håller på med att läsa om del sex, Rymmerskan, så börjar jag med ett stycke därifrån. Det är taget från när berättaren Marcel visar en bild på sin flickvän Albertine för sin gamla bästa vän Robert Saint Loup, som är militär och inte träffar Marcel så ofta. Passagen handlar om Roberts brist på förståelse för Marcels - förvisso galna - kärlek till Albertine, och exemplifierar på ett tydligt sätt ett av Prousts stora teman: hur varje människa lever i sin egen psykologiska värld och inte alls behöver ha gemensamma referensramar med omgivningen, vilket allt som oftast dömer försök att förstå varandra att misslyckas. Robert är inte imponerad av Albertines fotografi:

"'Hon måste vara underbar', fortfor Robert, som inte märkte att jag räckte honom bilden. Plötsligt upptäckte han den och tog den ett ögonblick i sina händer. Hans ansikte uttryckte en häpnad som gränsade till bestörtning. 'Är detta den flicka du älskar?' sade han slutligen i en ton där förvåningen dämpades av fruktan att förarga mig. Han gjorde ingen kommentar men hade anlagt den förnuftiga, försiktiga, och ofrånkomligen något nedlåtande min som man får inför en sjuk vilken hittills varit en högt begåvad man och en nära vän men inte längre är något av detta emedan han drabbats av galenskap och talar om en himmelsk varelse som uppenbarat sig för honom, och fortsätter att se denna varelse där man själv, som är vid sunda vätskor, inte kan upptäcka något annat än ett duntäcke. Jag förstod genast Roberts häpnad, ty det var samma häpnad som åsynen av hans älskarinna hade väckt hos mig, med den enkla skillnaden att jag i henne funnit en kvinna som jag redan kände, medan han trodde sig aldrig ha träffat Albertine. Men skillnaden mellan vad den ene och den andre såg hos en och samma person var säkerligen lika stor. Den tid var långt borta, då jag i Balbec så sakta hade börjat komplettera mina synintryck med smak- lukt- och känselintryck när jag såg på Albertine. Sedan dess hade djupare, ljuvare och mer obestämbara förnimmelser tillkommit, och därefter också smärtsamma. Kort sagt, Albertine var, på samma sätt som en sten runt vilken snön har samlats, endast själva utgångspunkten för en jättelik konstruktion där mitt hjärta ingick som en del. Robert, som inte kunde se alla dessa skikt av förnimmelser, uppfattade endast en skärva, som däremot var bortskymd för mig. Vad som bringat Robert ur fattningen när han fått syn på Albertines fotografi var ingalunda samma bestörtning som grep de trojanska gubbarna, vilka vid åsynen av Helena utbrast:

Mot minsta blick från hennes ljuva öga
vårt grymma olycksöde väger lätt,

utan den rakt motsatta, som kommer en att säga: 'Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!' Vid åsynen av en person som berott någon nära vän smärta, omstörtat hela hans liv och kanske rentav drivit honom i döden, är denna reaktion sanningen att säga oändligt mycket vanligare än de gamla trojanernas, ja, den är faktiskt regel. Det beror inte bara på att kärleken är individuell till sitt väsen eller på att det faller sig naturligt att, när man inte själv erfar den, anse den möjlig att undvika och filosofera över andras oförstånd. Nej, skälet är detta: när kärleken nått det stadium där den ger upphov till sådana olyckor, har anhopningen av känslointryck i området mellan kvinnans ansikte och älskarens ögon (det kolossala, smärtande ägg som omsluter och döljer det som ett snötäcke döljer en källa) redan gått så långt, att den punkt där älskarens blickar fäster sig, den punkt där han möter sin lust och smärta, befinner sig på lika långt avstånd från den punkt som andra människor ser, som den verkliga solen från den plats på himlen där dess förtätade sken låter den framträda för oss."

Berättaren tar alltså Roberts reaktion som utgångspunkt för en mycket lång utläggning om kärlekens individuella psykologi och obegriplighet. Inte bara tematiskt utan också stilistiskt är det en rätt typisk Proustpassage, med specialiteter som poetiska liknelser ("som en sten runt vilken snön har samlats"), mer bisarra liknelser och metaforer ("kolossala, smärtande ägg"), inflätningar av talspråk i tänkta motrepliker ("Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!"), och klassiskt litterära referenser (sköna Helena).

---
tidigare Proustbloggat på LIL: "Proust om hjärtats jämvikt", januari 2009.

Proust om hjärtats jämvikt

"hur trygg man än känner sig i sin kärlek, är jämvikten i hjärtat alltid osäker. Det behövs nästan ingenting för att det skall vara inställt på lycka: man strålar av glädje, man överhöljer med ömhetsbetygelser inte den man älskar utan dem som prisat en inför henne eller bevarat henne för onda frestelser; man känner sig i säkerhet - men det behövs bara ett ord: 'Gilberte kommer inte', 'Mademoiselle Vinteuil är bjuden', för att all den hägrande lycka som man sträcker sig mot skall störta samman, solen gå i moln och kompassrosen snurra och stormen bryta ut inom en, stormen som man en dag skall duka under för. Och då, den dag då hjärtat blivit så sårbart, blir beundrande vänner upprörda över att dylika bagateller, av den eller den människan, kan såra en så djupt, ja till döds. Men vad kan de göra åt saken? Kan man tänka sig vännerna till en poet som ligger döende i lunginflammation förklara för bacillen att denne poet är begåvad och borde få tillfriskna?"

Marcel Proust, Den fångna (svensk pocketutg. s 240)

- Man kan tycka att detta är överkänsligt, ja lite hysteriskt. Så är det väl också ofta i gamla borgerliga romaner. Men det finns också en positiv sida av denna känslighet hos Proust: den står också förbunden med en oerhörd emottaglighet och öppenhet för intryck, ett intresse för tillvarons detaljer, en djuplodande precision i tingens väsen, som utmärker På spaning efter den tid som flytt.

I just Den fångna (svitens femte del) som jag nu läser om, faktiskt under samma promenad från Avenue Napoleon till paret Verdurins salong - funderingar, tillbakablickar och små essäer monteras av Proust in i texten medan tiden är frusen, och på så sätt kan det ta 50 sidor att ta sig från gatan till farstun - spekulerar berättaren i hur den mycket specielle baron Charlus hade varit, om han hade varit författare. Charlus, konstaterar berättaren, har sällsynt fin iakttagelseförmåga och dessutom utsökt smak, för konst och litteratur såväl som för kvinnokläder och smycken, och skulle därför kunna bli en stor författare, menar berättaren, även om iakttagelseförmåga och smak inte kan garantera det, för skrivandet är också en förmåga i sig. Säkert är i alla fall att iakttagelseförmåga och smak, det hade Proust i högsta grad, och i honom kombinerades det med ett unikt skrivande.

Det må handla om svartsjuka en gång - och det gör det i mitt tycke lite för ofta i Den fångna, och i någon mån i Rymmerskan - men det handlar oftare om något annat: smaker, mat, Wagners musik, moraliska dilemman hos Dostojevskij, att somna, att ligga i sängen på morgonen och lyssna på ljuden från staden utanför, kyrkobyggnader, vänskap, konst, dammode, dialekter och sociolekter, snobbism, och så vidare.

Och när Proust med sin unika intelligens, iakttagelseförmåga och stilistik behandlar dessa ämnen - då blir det det största konstverket i mänsklighetens historia, På spaning efter den tid som flytt.