Jag fortsätter att närma mig centrum för bokcirkeln trippelnöt (om det finns något?) kringelikrok, utstuderat uppsökande omvägarna för att nå till konstellationen UPH--Benjamin--Proust--Paris. Denna gången är det genom kulturskribenten Elin Unnes guidebok Paris för foodisar. Paris "för foodisar": kan det verkligen ha med UPH-Benjamin-Proust att göra? Jag tänker ja: en flanör måste väl äta? Tillhör det inte flanörens livsstil att med sprezzatura (vad heter det på franska?) slå sig ned på ett kafé, eller en bistro, och ta en kaffe, en öl, en enkel måltid? Jag söker mig till Passagearbetet för att se om att vara en "foodis" kan vara en överlappande kategori med att vara en "flanör". Benjamin verkar tyvärr ta en rätt sträng linje mot detta. Ur sektion M, om flanören och flanerandet:
"Ett rus överväldigar den som länge vandrat i rask takt längs gatorna utan att ha ett mål. Själva gåendets makt tilltar för varje steg; förförelsen från butikerna, bistroerna och kvinnornas leenden blir allt svagare, medan dragningskraften från nästa gathörn, en avlägsen lövmassa eller ett gatunamn blir allt oemotståndligare. Sedan kommer hungern. Han vill inte veta av någon enda av de hundratals möjligheterna att stilla den. Som ett asketiskt djur stryker han fram genom okända kvarter, tills han fullständigt utmattad sjunker ihop på sitt rum, vilket ter sig kallt och främmande." (M1,3; s. 396 i Passagearbetet vol. I, 2015 års svenska utgåva)
Det är tufft att vara flanör! Inte heller i På spaning efter den tid som flytt är väl egentligen restaurangbesöken norm. Maten, ätandet och måltiderna spelar en viktig roll i narrativet och metaforerna (liknelsen mellan berättelsen, och hushållerskan Françoise gryta är en av de bästa i hela verket), men maten lagas oftast av tjänare, och äts hemma hos folk, när det hålls bjudning eller salong. Men visst finns det några klassiska scener, i vilket fall den när berättaren och Robert Saint-Loup äter middag i Balbec och berättaren gör betraktelsen om att middagsätarna tyvärr inte gjort "den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." (Att jämföra med Benjamins allegori-begrepp i Passagearbetet?)
Inte desto mindre tror jag att restauranger, kaféer och barer förtjänar sin plats i en utvidgad konception av flânerie och trippelnötens Paris. Så här introducerar Unnes sitt ämne, det samtida, lite alternativa restaurang-Paris som centreras i 10:e och 11:e arrondissementen:
"de nya franska kockarna är inte nödvändigtvis franska. De är fransk-japansk-nordiska. Och det spelar ingen roll var de kommer ifrån.
De lyssnar på samma musik (den bra sorten).
De bryr sig om grönsaker.
Restaurangerna där de lagar mat har handfjort porslin och udda stolar. Där finns kranvatten i urdiskade gamla flaskor, fnasiga affischer på väggarna och klassiska opinelknivar som bara slickas av mellan rätterna.
Och där finns nästan alltid en skicklig sommelier som häller nya, fantastiska naturviner i samma glas som det görra. Det är en berusande, sagolik och vild värld, där menyn förändras varje kväll, varje timme, och där lite vad som helst kan hända." (s. 7)
De restauranger som Unnes hyllar i sin bok från 2017 serverar grismacka: "en flottig ugnsform med en helstekt, intakt babygris ställdes direkt på bardisken, och till varje ny macka pillade närmaste personal loss lite gris som pulades in i en slät bulle tillsammans med pickles eller chili eller pepparrot eller syrad rättika eller nåt liknande." (s. 20) Mängder med ostron. Hjärna i tosazusås (s. 35). Currywurst med techno. (s. 54) Ännu mer ostron. (s. 58) Silkig tofu. (s. 78) Eller, på den hyllade restaurangen Septimes bakficka och vinbutik, Septime La Cave på rue Basfroi:
"små bitar anklever inlindad i ål, pyttesmå fiskar i olja eller de godaste cornichonger jag ätit. Allt serveras tillsammans med aldrig sinande tallrikar staplade fulla av tunna skivor syrligt rostat bröd. Det går att äta snacksen i den lilla baren, eller sittande på en uppochnervänd trälåda med ryggen mot ett av de höga skåpen fulla med naturvin." (s. 109)
Walter Benjamin förekommer inte i Elin Unnes foodie-Paris, inte heller Marcel Proust. Men visst finns det ändå något gemensamt med Benjamins sätt att se på Paris? När han skriver:
"Paris skapade flanörens typ. Det är egentdomligt att det inte var Rom. Av vilket skäl? Drar inte t.o.m. drömmandet fram enom invanda gator i Rom? Och är inte staden alltför full av tempel, inhägnade platser och nationalhelgedomar för att helt och hållet kuna ingå i den förbipasserandes dröm -- med varje gatsten, varje butiksskylt, varje steg oh varje portgång? Något må ligga i italienarnas nationalkaraktär. För det var inte främlingarna som skapade Paris, utan det är parisarna själva som jar gjrt staden till flanörens förlovadet land, till det 'landskap byggt av idel liv' som Hofmannsthal en gång kallade den. Ett landskap -- det utgör staden verkligen för flanören. Eller närmare bestämt: För honom delar sig staden i sina dialektiska poler. Den öppnar sig för honom som landskap och omsluter honom som kammare." (M1,4, s. 397 i svenska utgåvan 2015)
Om inte likheterna är nog, så vill jag anföra detta: den första restaurang som tas upp i Paris för foodisar heter inget annat än Au Passage. Den ligger inte i någon av de passager som tas upp i Passagearbetet utan på den smala gatan passage Saint-Sébastien i 11:e arrondissementet, just i utkanten av kartan i den svenska utgåvan av Benjamins jättebok, norr om Place de la Bastille och söder om Oberkampf. "I mitt huvud börjar allt med Au Passage", skriver Unnes: en trång gränd, en stökiv restaurang i ett skevt gammalt hus, en restaurang som "andas lika delar anarki och solidaritet".
