Joni Mitchell - Coin in the pocket (rap)

Joni Mitchells tionde studioalbum är på samma gång ett samarbete med och en hyllning till den legendariske jazzbasisten Charles Mingus. Flera av albumets spår innehåller musik skriven av Mingus med texter av Joni Mitchell, blandat med inspelningar av samtal mellan Charles Mingus och dennes fru Sue Graham Mingus. Det finns mycket att säga om detta fantastiska album (Jaco Pastorius basspel, ylande vargar, att albumet färdigställdes i samband med att Mingus dog, 56 år gammal, och att 56 kaskelotter strandade på Mexicos västkust samma dag som döden inträdde, det daterade soundet) men en detalj som särskilt har följt med mig är en personlig reflektion relaterat till spåret Coin in the pocket. Som frilansmusiker är det lätt att drabbas av ekonomisk oro och att emellanåt avundas de med stadig inkomst, men samtidigt finns det en unik charm i att plötsligt få ett gig och därmed ha några extra kronor på fickan efter att ha levt snålt en period. Detta är vad jag tar med mig när Mingus förklarar sin situation som följer:

Charles: "I never hit too, too hard, uh, y'know. All my life, uh y'know, just everything I touched, turned to gold. I'm not, I'm not rich but, y'know, I've always had a few, some dollars in my pockets"

OK: "inga jämförelser i övrigt" har aldrig känts som en så stor underdrift, och det jag relaterar till är alltså inte att allt jag rör vid blir till guld. Det är helt enkelt bara det att jag inbillar mig att känslan av att ha "a few, some dollars" på fickan är speciellt njutbar när ens inkomst sällan är förutsägbar och ofta något i underkant.

Beach House - Wildflower

Drömpopbandet Beach House från Baltimore har tvivelsutan givit oss drömpopfanatiker några av 2000-talets vackraste stunder. Victoria Legrands förmåga att glida på tonen är oefterhärmlig och hennes sublima vokala insatser utgör lök på laxen i den förföriska ljudbild av luftiga syntar, jangliga gitarrer och analoga trummaskiner som kännetecknar Maryland-duon.

Texterna är också oftast drömska och sällan glasklara. En formulering som jag dock har fäst mig särskilt vid, efter att min gode vän A gjort mig uppmärksam på den, finns att hitta i låten Wildflower från senaste albumet Depression Cherry. Som jag tolkar det behandlar texten en person som kämpar med demoner - "the shadows stay by your side". Det magiska ögonblicket inträffar i den vändning som uppstår efter att situationen målats upp, när sångjaget plötsligt säger: "baby I'm yours". Det abstrakta, plågade, subjektet som hittills porträtterats med en viss distans är plötsligt alldeles nära i och med detta omedelbara och intima tilltal. Baby I'm yours: Ibland är det de enda ord som behövs.

No better color
Look everywhere
We're driving home every night
The shadows stay by your side

You built a city
All in your head
Triangle of every light
It turns you on every night
Need a companion
A hidden prayer

You know you're not losing your mind
What’s left you make something of it
The sky and what's left above it
The way you want nothing of it
Baby I'm yours

Anna Ahnlund på Södra Bar 11/6 2014

I onsdags förra veckan var jag en del av den vältaliga publik som hade det stora nöjet att få bevittna Anna Ahnlunds releasefest på Södra Bar vid Mosebacke Torg i Stockholm. Anna nämner själv influenser som Dungen, Turid, Linda Perhacs och Beatles, namn som förpliktigar men samtidigt ger en rättvis fingervisning av det musikaliska innehållet. Till detta kan vi addera underbart välformulerade låtar, och det gäller i synnerhet texterna som skruvar sig långsamt mellan stora och små iakttagelser på ett sätt som öppnar för fantasieggande associationer och känsla av sammanhang. Bandet är understundom nio musiker starkt, och låtarna framförs med ackuratess med de tre körsångarna och Annas plysch-onepiece som särskilt lyckade detaljer. Poetiska texter på svenska av det här slaget är en fröjd att höra, och Anna och bandet utnyttjar samspelet mellan texternas finstilta detaljer och de intrikata musikaliska inpassen på ett mästerligt sätt. Det är proggigt i bemärkelsen improvisatoriskt, utsvävande, nyfiket, och soundet domineras av täta körstämmor, tvärflöjt och härligt ärtiga gitarrer.

En av kvällens höjdpunkter är när Anna inledningsvis, ensam på scen, framför Tellus Korona, som är en tolkning av den italienske nobelpristagaren Salvatore Quasimodos dikt "och plötsligt är det afton". Hennes tonsättning av denna text är långsamt flytande, med en melodi som dröjande vecklar ut sig. Detta ger en god anvisning om vad som väntar resten av kvällen, och jag upplever denna afton en sann musikalisk vederkvickelse. En annan favorit är den bitterljuva Kalaset, som med sitt snabba gitarrplock och vackra melodi ger tyngd åt den försiktigt jublande texten:

nu flyr jag till kalaset

äntligen blir det av

och flyr från lilla aset

hon som satt i mitt hår

alltför länge

med för stora

och för tunga ord för mig

Skivan är nu släppt på Havtorn Records och rekommenderas varmt!

* Här är en länk till Anna Ahnlunds soundcloud.

* Se videon till Glömmer aldrig:

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt”

I dagarna läste jag Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om ett ojämlikt förhållande mellan en kulturskribent och poet, Ester Nilsson, och en uppburen konstnär, Hugo Rask. Poeten förälskar sig handlöst i konstnären och tror att de ska spendera resten av sina liv ihop, men han är undflyende också efter att de legat med varandra: har en kvinna i Borås eller Malmö, har eventuellt ihop det med en av sina medarbetare, svarar inte på Esters sms och mejl, utan tycks ha sett samvaron med henne som ett stickspår och en distraktion snarare än som början på något. Likt George Costanza i Seinfeld-avsnittet The Pez Dispenser inser Ester att den som vill mest i ett förhållande allt är i underläge: den som vill minst sätter takten. Och mellan Ester och Hugo är det tveklöst Ester som vill mest. 

Det finns också en annan, relaterad maktordning i deras förhållande (om man kan kalla det så). Redan i början av deras dejtande framgår det, även om Ester då accepterar det som en förutsättning:

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Ester gjorde en inre notering om brist på nyfikenhet och generositet, men lät det inte påverka andakten hon kände.”

Och det här tycker jag är intressant. Att över huvud taget inte vara intresserad av en person, att inte vilja träffa den mer efter en träff eller två, är en sak, rätt okomplicerad. Men detta är mer mångfasetterat: (o)jämlikheten i själva samtalet, i umgänget med den andre, i intresset för vad den andre har att säga. I fallet Ester Nilsson och Hugo Rask är det kanske riggat: han är en äldre, berömd konstnär; de träffas genom att hon anlitas för att hålla ett anförande om hans konst på en tillställning där han är närvarande, och sedan för att hon ska intervjua honom för en kulturtidskrift. Det framgår efterhand att han inte vill ha något jämlikt förhållande utan vill vara dyrkad som den kulturpatriark han är, ett ensidigt förhållande. Även det kan man kanske förstå (om än inte ursäkta): bekvämare kan det inte bli. (Det är också identiskt en annan kärleksskildring jag läste i veckan, i Sun Axelssons roman Nattens årstid, där jagberättaren är i ett hemskt förhållande med en 25 år äldre poet i Chile. Scenen då Gabriel, som han kallas i romanen, har fest omgiven av yngre beundrande manliga poeter och tidigare och nuvarande älskarinnor, samtidigt som hans syster uppmanar den plågade huvudpersonen att anpassa sig, är brutal och etsar sig fast som bild av patriarkatet.) I mer utspädd version är ämnet svårare och intressantare: en holmbergsk, vardaglig ojämlikhet. Jag undrar hur jämställd man är på det sättet.

Och jag tänker på Hansson de Wolfe Uniteds tillbakalutade jazzrock som jag lyssnat på de senaste dagarna, låten ”Existensmaximum” från 1980. Tilltalet där framstår som den raka motsatsen till Hugo Rask.

”Jag har en tro på dig

Jag vill lära känna dig

Du inspirerar mig

Med din tanke, med ditt ord

Säg mig, om jag inspirerar dig?

Du ställer dig så nära mig

Inte bara ord, vi är vad vi gör och allt vi kan

Ingenting är nog, tills vi kan beröra varann

Som du säger

Leva är att leva på existensmaximum

Du attackerar mig med din ömhet och din kind

Och jag ska nog attackera dig med känslan 

som visar sig i melodin

[saxbreak]

Jag har en tro på dig

Du har något att säga mig”

All My Life

 ...
My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again

Strophe 3

[Instrumental]

Strophe 4

My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again 

Så här mer än femtio år efter Ornette Colemans genombrott med dunder och brak i slutet av 50-talet är det väl hans tidiga skivor -- Shape of Jazz to Come, This Is Our Music, Free Jazz etc -- som utkristalliserat sig som hans mest erkända klassiker, men en skiva som man inte bör missa är Science Fiction från 1972. Här finns topp-spräckjazz som ”The Jungle is a Skyscraper”, men också två fantastiska låtar med sång, av indiska Asha Puthli, varav en är kärleksballaden (!?) ”All My Life” (för en musikologisk analys, se Nathan A. Frink här). Energin i kompet är stor med två trummisar och en frenetisk Charlie Haden, samtidigt som de fyra blåsarna bara kommer och går och spelar temat, i fantastisk kombination med Puhtlis sång. Och det hela blir så fint, och samtidigt så starkt. NPR: ”There's not even a solo here, but the strength of the internal harmonies — and the band's sheer force — buoys the whole sloppy, surprisingly tender and wonderful mess.”

Tre till fantastiska låtar just nu:

Avett Brothers, ”The Clearness Is Gone” (2013)

Colin Blunstone, ”I Don't Believe in Miracles” (1972)

Joni Mitchell, ”Refuge of the Roads” (1976)

Eva Dahlgrens dialog med Edith Södergran

Jag läste just Hillevi Ganetz uppsats "Kropp, själ och modernitet - en komparativ studie av Edith Södergran och Eva Dahlgren" i Feministiska Litteraturanalyser 1972-2002 och blev genast väldigt munter.

Eva Dahlgren

Jag måste erkänna att Eva Dahlgren till största del har hamnat utanför min radar. Detta faktum är en smula slående med tanke på det stora intresse som jag har ägnat åt Ulf Lundell - inte minst på denna blogg -, eftersom vi talar om en av Sveriges största artister på 1980-talet, verksam i samma genre och sfär. Mina känslor inför Eva nu tangerar de jag kände för Ulf för låt oss säga sex-sju år sedan, dvs att det rör sig om en artist som är en dinosaurie i svenskt musikliv, och just därför är en smula skrämmande och ointressant på samma gång. Jag tror att jag kommer att få anledning att uppdatera dessa känslor; Ganetz' komparation mellan Edith Södergrans poesi och Eva Dahlgrens rocklyrik är ögonöppnande. Som exempeltexter använder hon Södergrans berömda dikt "Dagen svalnar..." och Dahlgrens hit "Jag klär av mig naken".


Dagen svalnar...

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

I denna dikt ställs yta och djup mot varandra, och det manliga "duet" blir besviket av att finna hur blomman/källan/kvinnan han söker är en mogen gestalt som till och med innehar en själ. Här finns kopplingar till den piedestal-filosofi som Ulf Lundell har varit med om att etablera (och, om jag skall vara lite vänlig, till viss del nedmontera). Ebba Witt-Brattström talar om hur intellektuella unga kvinnor vid den här tiden (1910-talet) fann den platonska kärleken som eftersträvansvärd i en tid när kvinnan vann rättigheter och gjorde frammarsch i samhället samtidigt som sexualmoralen släpade efter betänkligt. Ganetz' påpekar apropå fjärde strofen i Dagen svalnar... att "det tycks som om den kropp som så länge hade fängslat den nya kvinnan måste göras osynlig för att hennes själ skulle kunna framträda desto mer tydligt."

Texten till Eva Dahlgrens Jag klär av mig naken ser ut så här:

Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker djupen i mej
jag säger djupen finns i haven
Du söker ljuset i mej
jag säger ljust är det på dagen
Ge mej din nakna själ
jag säger själen och jag
Är samma människa

Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag
Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker kvinnan att älska
jag säger älska med mej
Du söker vishet i mej
jag säger vis är den kvinna som överlever
Du komplicerar ett liv
jag säger liv i enkelhet
föder en ärlighet

En naken man är en naken man

I Dahlgrens text är uppbyggnaden du söker-jag säger, hos Södergran är det du sökte-och fann. Det föreligger flera rent tekniska likheter mellan de båda texterna, men det är framförallt innehållet som är det intressanta. I båda texter finns det ett komplicerat förhållande mellan ett du och ett jag. Om Södergran når frihet genom att frikoppla sig från kroppen tar Dahlgren diskussionen vidare, utifrån den position som "kvinnofrågan" har nått på 1980-talet i Sverige. Duet i hennes text har en upphöjd bild av Kvinnan och söker ljus, djup och hennes nakna själ, men får till svar att djupen finns i haven, ljust är det på dagen och kropp och själ är ett. Som Hillevi Ganetz påpekar är det ett mycket snyggt sätt att kommentera och komma runt hora/madonna-komplexet; "själen och jag är samma människa", "du söker kvinnan att älska / jag säger älska med mej". 


- - - 

Ebba Witt-Brattström om Edith Södergran: http://youtu.be/fWklUduNaYQ

Bryan Ferry: "Smoke Gets in Your Eyes"

1933 skrev Jerome Kern och Otto Harbach låten "Smoke Gets in Your Eyes" till musikalen Roberta. Låten fick vingar och har spelats in av alla från Cannonball Adderley till Cher, från Serge Gainsbourg till Grateful Dead-Jerry Garcia och Judy Garland, från västkustrockaren JD Souther till Barbara Streisand. Den mest kända versionen är doo-wopgruppen The Platters från 1958. Pilotavsnittet av tv-serien Mad Men hette just "Smoke Gets in Your Eyes", The Wire-mannen David Simons deckare Homocide: Life on the Street hade också ett avsnitt med samma namn, Holden Caufield i JD Salingers generationsroman Catcher in the Rye lyssnar på låten, och den förekommer i filmer så olika som Rainer Werner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar och George Lucas Sista natten med gänget. Kern-Harbachs låt har med andra ord gjort ett rejält avtryck i popkulturen. Men jag undrar om något förekommande är så mäktigt och fantastiskt bra som Roxy Music-mannen Bryan Ferrys version från 1974 och coverplattan Another Time, Another Place. Croonern Ferry skruvar upp allting till max i denna version med en sånginsats som riskerar mycket och vinner allt, och ett rikt komp med massa stråkar och blås, inklusive ett magiskt saxsolo.

Saxsolot är lysande inte bara i sig, utan också hur det spelar en roll i låtens dramaturgi. Denna är enkel, en klassiker: först älskar huvudpersonen och är lycklig, sedan kraschar kärleken och hen är olycklig, men sällan har den berättats så elegant som här. Metaforen i titeln är nyckeln: i andra versen förklarar protagonistens vänner att alla som älskar är blinda, eftersom när hjärtat brinner "smoke gets in your eyes". Han vill inte höra någon sådan cynism utan skrattar bort det, men förstås går allt åt helvete ändå. Därför i sista versen, efter saxsolot: "tears I cannot hide / so I smile and say / 'When a lovely flame dies / smoke gets in your eyes'". Kärleksskildringar i populärmusik är ett fält med hård konkurrens, och jag vill lyfta på hatten åt textförfattaren Harbachs underbart eleganta ekonomi att lyckas med i en låt på under tre minuter använda samma bild -- rök i ögonen -- både för lyckofasen och olyckofasen. Det är en precision och sparsamhet med orden som är få poptexter förunnad.

They asked me how I knew

My true love was true

Oo--oo--oh I of course replied

"Something here inside

Cannot be denied"

They said someday you'll find

All who love are blind

Oo--oo--oh When your heart's on fire

You must realize

Smoke gets in your eyes

So I chaffed them and I gaily laughed

To think they could doubt my love

Yet today, my love has flown away

I am without my love

-- saxsolo --

Now laughing friends deride

Tears I cannot hide

Oo--oo-oh So I smile and say

"When a lovely flame dies

Smoke gets in your eyes"

....Smoke gets in your eyes....

Anna Järvinen -- Porslin

Anna Järvinen-schlager är den bästa schlagern.

I tjugo år

Har vi haft varann

Det finns ingen

del av dig

Som inte passar

in i mig

Ja du och jag

Har filat ner varann

Jag kan nästan se

mig själv

I det som blivit

utav dig

Förvånar mig hur snabbt

Det faktiskt går.

Så du..

Vi kör väl

Kanske inte tjugo till

Men tills vårt hjärta

Står helt still

Och du..

Minns du

Vad som gjorde oss

så bra

För det gör nu

inte jag.

En otrohet

Och ett fyllebråk

Några barn

Och ett nytt hus

Ett liv som vänt sig

In och ut

Så sakta då

Som det faktiskt går

Ja du märker ingenting

Förens du har vatten

mot din kind

Men jag har tryckt bort

Värre känslor

än de här.

Så du..

Vi kör väl

Om inte för vår

egen skull

Så för barnen

Och dess lugn

Och du..

Ser du

Kanske känns som

skit för dig

Men tänk på hur

det är för mig.

"Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig": Jag fick feeling som skilsmässoskiva

 

Det finns många sätt på vilka man kan lyssna på Anna Järvinens mästerliga solodebut från 2007 Jag fick feeling; ett är att plocka upp den röda tråden "skilsmässoskiva" och nysta i den. Jag fick feeling är knappast någon skilsmässoskiva rakt av pang bom så som t ex Uffes Den vassa eggen är; men den är många saker och kan höras också på det sättet.

Det börjar på skivans första spår, hittiga Götgatan som berättar en historia lessnare än man kanske vid första anlyssningen tänker. Berättarjaget saknar i svaga stunder -- "jag gick där mitt i våren den lyckan var kort" -- något som varit, och fantiserar om att få personen tillbaka, med briljanta textrader om att låtsas att vara på väg hem till någon som man förstås inte längre är välkommen till:

Jag låtsas att jag är på väg till dig

och det här, här är tåget som tar mig hem till dig

Denna storyline, denna röda tråd är utlagd. Temat om saknad fortsätter, mindre originellt uttryckt, på nästa låt, PS Tjörn:

Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var

Där är du nu,
du är här nu,
i min tanke träffar jag hårt

Det är en bedrövelse som uttrycks här. I skivans fjärde låt, Kan du gå uttrycker berättarjaget den omöjliga, dumma men naturliga strävan att försöka ersätta den som lämnat en med någon precis likadan: "kan du gå som han?"

Kan du gå som han

försök lyfta på din fot som han

...

kan du stoppa tid som han

be mig komma dit som han

få allt att kännas fint som han

om du lyckas, då kan det hända

att jag stannar över dan

och att jag följer med dig in till stan

och för att minnas varför allt tog fart

och varför ingen sa 'snart, snart är allt över'

Nedgångslåten, en av skivans riktiga höjdpunkter med visslingssolo och fint piano, uttrycker inte något specifikt om ett brustet förhållande, utan det mer allmänna temat "något fint är definitivt slut".

Vi dröjde oss kvar på askungens bal
Förtrollade av den kvällen
Natten var en enig sång
Jag såg upp
det var morgon

Den lika fantastiska Vårmelodi ansluter till melankolin från Nedgångslåten:

Om jag gråter ikväll

så finns det ingen anledning alls

jag gråter utan vidare

Och skivans avslutning är såklart den fantastiska Kom hem. Ingenting har löst sig, ingenting har blivit bättre under skivans tio spår, saknaden är lika stark och lika kraftfullt uttryckt på spår tio Kom hem som på spår ett Götgatan. Drömmen densamma: en återkomst. För:

Kom hem

vem ska annars se på mig

som att hela världen var vatten bredvid mig?

Pianots ekon och det drömska soundet för med sig en nattstämning. I Götgatan är man i rörelse, på väg till och från ställen, med fantasin om ett annat mål än det verkliga. Kom hem är stillastående: "här är du alltid". Götgatan är just gatans myller och rörelse, Kom hem nattens lugn, men smärtan och saknaden exakt desamma. Uttrycket lika sublimt.

Fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje

Det direkta berättandet -- utan abstraktioner och jockebergsk obegriplighet -- är en av de saker som jag tycker mest om med countryn och dansbandsmusiken. Ett bra exempel på den utkristalliserade, konkreta erfarenheten (fiktiva förstås) som jag tycker i sin enskildhet blir så stark när den för stå som exempel för det hela -- i detta fallet, ett kärleksmöte på ett hotell i Södertälje, en bild av kärlekens förgänglighet.

Den absoluta höjdpunkten i Alf Robertsons "Finlandsbåten och januari blåste kall" är versen som börjar: "fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje / gav mig mig än livet nånsin haft att ge min själ förut". Alf sjunger med riktig feeling -- eftertrycket på SÖDERtälje!! -- och 80-talsbassoundet är fantastiskt. Och den fullständiga sentimentaliteten och uppgivenheten serveras med så få ord, så precist.

"hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två /.../

då steg hon på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
där stod jag och det var kallare än nånsin
ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
där stod jag och januari blåste kall

fyra dag av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje
gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut
vi sa inte mycket, det var inget som behövdes
men även vackra sagor ska ha ett slut"

---
Fint bloggat om Emily's foto: Per Wiker här.

Robert Forster: "Baby Stones"

I want you to stay
You search for a worthwhile need
But why not do the searching around here and try to involve me?

You say there’s nothing wrong with us
That what we have here is good
But you have more needs and the fire cannot burn on the same old wood

So excuse me if I look tired
So excuse me if I just look at the sun
You see I wanted to be blinded
And I wanted to be your only one

The yellow time of autumn comes
The dying sound of distant drums
The old me that sit on doorsteps know I am an unfortunate man

---
text
tidigare bloggat om omslaget till Forsters Danger From the Past

Ashes to Ashes - Funk to Funky

Jag har tidigare diskuterat vad som gör att man gillar viss musik så mycket mer än annan - och ibland är svaret enklare än man tror. Det kan exempelvis räcka med att äta mängder av ost och till det dricka ett par glas vin för att inse att "Ashes to ashes" av David Bowie är en av de bästa poplåtar som någonsin har gjorts. Åtminstone var det så för mig.

Jag har gillat den här låten skarpt tidigare men den har inte varit top of mind på något sätt, faktiskt inte ens självskriven på min tänkta lista över David Bowies bästa låtar. Nu när jag har lyssnat på låten intensivt i ett par veckor tycker jag att det är en hörnpelare i den moderna populärmusiken. Låten återfinns på skivan "Scary Monsters" och det kan vara så att 1980-talets fräschaste låt släpptes redan 1980. På knappa fyra minuter (beroende på om vi talar om singel- eller albumversionen) finns det nog med kreativt material för en dubbel-lp. Låten har påståtts innehålla fler "meddelanden per sekund" än någon annan singel som släpptes det året, och nog är det en fascinerande mystisk text som spänner över allt från barnsliga rim till bråddjupa reflektioner. Huvudperson Major Tom är en karaktär som Bowie-fans fick stifta bekantskap med för första gången på (den fantastiska) låten "Space Oddity" (1969), och som då var en relativt neutral astronaut som flöt omkring i rymden. I Ashes to Ashes får vi veta att "Major Tom's a junkie, strung out in heavens high, hitting an all time low", något som möjligtvis inte helt slumpartat sammanföll med en av Bowies mer nerknarkade perioder.

It's bulldozer time

Om man vill kan man dra stora växlar på texten, som precis som all stor konst går att tolka och förstå på flera sätt. Man skulle också rätt och slätt kunna se det som en historia om en astronaut som blivit knarkare, men det finns ett större djup. Till synes lösryckta ord bildar i sammanhanget en märklig men kraftfull enhet, och textrader som:

"I've never done good things

I've never done bad things

I've never done anything out of the blue"

och

"I'm happy, hope your happy too

I've loved all I've needed love"

ger mig rysningar varje gång jag lyssnar på låten.

But why?

Förutom att texten är stark är naturligtvis själva låten stark. Det är en oerhört melodisk poplåt som innehåller en mängd delar som följer på varandra i en följd som gör att det nästan är svårt att avgöra vad som är refräng, vers, stick, osv. Bowies sånginsats är fullkomligt magisk, även om texten antyder ett melanokliskt resonerande drag hos författaren sjunger Bowie med en kraft och attack som lyfter fram skönheten i låten på ett imponerande sätt. Soundet är futuristiskt med njutbara syntstråkar, syntgitarrer och en framträdande funk-bas som viktigaste ingredienser.

Musikvideon var den dyraste någonsin när den kom (med en budget på £250.000) och är också den en spacead historia som innehåller mängder av solariserade scener och där sångaren bland annat befinner sig i en madrasserad cell samt framträder i rymddräkt och clownkostym. Möjligen har en del av de visuella effekterna åldrats med något förlorad värdighet, men det är fortfarande en upplevelse att ta del av videon.

Ett av mina favoritögonblick (det är möjligt att ett separat inlägg med de fem bästa ögonblicken i låten följer) är när Bowie inför första refrängen sjunger "but I'm hoping to kick but the planet is glowing" och en ekoeffekt på sista ordet (glowing-glowing-glowing-glowing) gör att meningen liksom svävar ut i rymden. Denna effekt är oerhört tydlig och används bara vid detta enda tillfälle vilket gör den brutalt effektiv och får mig att spola tillbaka till just den där frasen gång efter annan.

Nå, jag misstänker att mitt budskap vid det här laget har gått fram och gör mig därmed beredd att runda av, men inte innan jag har publicerat texten i sin helhet. Håll till godo:

Do you remember a guy that's been
In such an early song
I've heard a rumour from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing
Just pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet is glowing

Ashes to ash and funk to funky

We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Time and again I tell myself
I'll stay clean tonight
But the little green wheels are following me
Oh no, not again
I'm stuck with a valuable friend
"I'm happy, hope you're happy too"
One flash of light but no smoking pistol

I've never done good things
I've never done bad things
I never did anything out of the blue, woh-o-oh
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom

Lucinda Williams - Everything Has Changed

I can't feel my love anymore
I can't feel my love anymore
mystery and the splendor
don’t thrill me like before
I can't feel my love anymore

I don’t want to talk to anyone
I don’t want to talk to anyone
all the words that used to work
are melted in the sun
and I don’t want to talk to anyone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

I can’t find my joy anywhere
I can’t find my joy anywhere
all the magic vanished into the misty air
and I can’t find my joy anywhere

Now I don’t know where my faith has gone
Now I don’t know where my faith has gone
from the wonder I had a sense of
to the brightest star that shone
and now I don’t know where my faith has gone

Faces look familiar,
but they don’t have names
towns I used to live in
have been rearranged
Highways I once traveled down
don’t look the same
Everything has changed
Everything has changed

Annorlunda hyllningar

Något som jag verkligen uppskattar inom rockmusik är när textförfattaren lyckas undvika de största rock'n'roll-klyschorna men ändå få texten att kännas omedelbar. Jag är absolut inte mot klyschor, tvärt om, men ibland är det så underbart när personer eller företeelser som aldrig lovsjungs annars föräras en låt.

Glasvegas har jag ju redan talat mig varm om här på LIL, och deras största hit handlar ju som sagt om en socialarbetare, "Geraldine". Jag älskade låten redan innan jag förstod vad den handlade om, men när det gick upp för mig att textrader som

"I will, I will turn your tide

Do all that I can to heal you inside"

handlar om en socialarbetare som talar till en knarkare blev min kärlek till låten gränslös.

Ett annat mycket fint exempel på detta är Jackson Brownes låt "The Load Out", hämtad från "Running On Empty", en slags temaplatta om turnelivet. Här är det inte socialarbetare som besjungs utan roadies, dessa hjältar i det tysta! Jackson framstår som en verkligt god människa när han i en vacker ballad lägger ut texten om killarna som aldrig får ett uns uppskattning men som gör hela turnén genomförbar.

"Now the seats are all empty

Let the roadies take the stage

Pack it up and tear it down

They're the first to come and the last to leave

Working for that minimum wage

They'll set it up in another town

Tonight the people were so fine, they waited there in line

And when they got up on their feet, they made the show

And that was sweet, but I can hear the sound

Of slamming doors and folding chairs

And that's a sound they'll never know

Now, roll them cases out and lift them amps

Haul them trusses down and get 'em up them ramps'

Cause when it comes to moving me

You know you guys are the champs"

Hjärta och smärta är eviga teman inom konsten, men jag efterfrågar fler annorlunda hyllningar!

Mitt Land

En av de största inspirationskällor jag har haft de senaste åren är Mauro Scocco, och det är på tiden att han föräras ett eget inlägg. Jag är fascinerad av olika skildringar av hemland, hemstad och så vidare. Tidigare har jag publicerat ett inlägg om småstadsromantik och något som hör ihop med det är nationalromantik, eller vad man skall kalla det. Nu menar jag inte Werner von Heidenstam, utan tänker mig något lite mer lågmält och kanske lite mer nyanserat, låtar som man kan känna igen sig i som handlar om Sverige.

Mauro har alltid varit en mästare på att formulera sånt som alla känner men som oftast är väldigt svårt att sätta ord på, klyschor helt enkelt. Har man ett hjärta finns det garanterat minst en Mauro-låt som sätter fingret på exakt den situation man befinner sig i för tillfället, det är nästan skrämmande! Hur många brustna hjärtan har du innanför västen, Mauro?

Jag har i många år nu följt herr Scoccos utveckling som artist och han har ju som få andra varierat sin stil, allt från syntpop, house med budskap, solopiano, soul, jazz och slick pop (med Michael McDonald som gäst-keyboardist) har passerat revy i Mauros katalog. Senaste plattan "Ljudet av tiden som går" från förra året är (trots att jag är slående okritisk till det mesta han har gjort) min favoritplatta, här möter vi en mer lågmäld och reflekterande småbarnsfar i en underbart gubbig produktion med akustisk gitarr och munspel som bas. Och här hittar vi så låten som detta inlägg lånat sin titel från: "Mitt land". Jag tycker det är en så otroligt vacker och nyanserad bild av det land vi lever i, även om den är väldigt vemodig. Just den här dubbla känslan, att man båda älskar och hatar, tycker jag han får med på ett bra sätt. Jag känner på samma sätt med min hemstad egentligen, det är verkligen både en kärlek och ett hat.

det här är mitt land
floderna och bergen
sjöar som glittar
jag flyger över sverige

det här är mitt land
pubar och hotell
volvo och ikea
snövita fjäll

det här är vårt land
nedlagda fabriker
regnet som piskar
över nybroviken

här har svett och tårar flutit i vår midvinterdröm
några hjärtan brinner ännu som tomtebloss i snön

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


det här är vårt land
bakom leenden som stelnat
bakom välviljans profeter
bakom inget illa menat

det här är vårt land
på akuter och perronger
prinsar och prinsessor
vid stureplans salonger

bland kinakrogar och pizzerior
släcks det drömmar och tänds det hopp
i garage och replokaler
spelar banden som aldrig ger upp

jag minns palme och hasse å tage
evert taube på gröna lund
ingemar stemarks andra åk
då sverige stannade för en stund

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


Just avsnittet med välviljans profeter och inget illa menat känns väldigt på pricken. Och kinakrogar och pizzerior, finns det något svenskare? Jag har nog aldrig varit i en håla värd namnet som saknat dessa obligatoriska inrättningar. Jag skulle tro att kriterierna för att få kalla sin ort för samhälle ser ut som följer: Fotbollsplan, kyrka, pizzeria, kinakrog.

Nu efterlyser jag andra Sverige-skildrare! Kent har en låt som heter Sverige som jag tycker är ganska fin men sedan kan jag inte komma på några fler! Läsekretsen, hjälp!

Fäst vid dig

Låtar om kärlek som håller genom åren är ganska sällsynt, åtminstone i min skivhylla. Ska någon göra det så är det så klart allas vår favorit Huey Lewis. En av mina favoritlåtar med honom handlar om just det här, och det är så fint, så självklart och enkelt att leva i Huey's värld. Efter ett bestämt trumfill vaggas vi in i en lagom romantisk stämning med hjälp av ett effektivt dansbandsgung. Huey börjar reflekterande;

We've had some fun, and yes we've had our ups and downs
Been down that rocky road, but here we are, still around
We thought about someone else, but neither one took the bait
We thought about breaking up, but now we know its much too late

Det är ju klart att solen inte jämt skiner, man har sina ups and downs, men vem har inte det? Sådant som andra människor ägnar hela liv åt att ha ångest över avhandlar Huey snyggt med fyra textrader. Dags för ett stick som mest konstaterar fakta:

We are bound by all the rest
Like the same phone number
All the same friends
And the same address

Lite tyngre trumkomp nu under sticket; en orgel smyger sig in och tersbas-ackord bygger upp till refrängen. Notera hur han lite busigt betonar adre-y-ess för att ytterligare höja temperaturen inför vad som komma skall:

Yes, its true, (yes its true) I am happy to be stuck with you
Yes, its true, (yes its true) I'm so happy to be stuck with you
cause I can see, (I can see) that you're happy to be stuck with me

Huey som vanligt smakfullt klösig och hurtig, och körerna understryker faktum på ett sublimt sätt. Dags för ett mellanspel där den nyss insmugna orgeln får lite mer spelrum och förstärker liksom sådär mysigt som bara orgel kan känslan av att livet inte blev så dumt trots allt. Dags för vers två:

We've had our doubts, we never took them seriously
And we've had our ins and outs, but thats the way its supposed to be
We thought about giving up, but we could never stay away
Thought about breaking up, but now we know its much too late

And its no great mystery
If we change our minds
Eventually, its back to you and me

Kören följer med in i andra versen och det är som vanligt när vi snackar Huey Lewis & the News ett underbart arrangemang, först lite oande och sedan call & response på "giving up" och "breaking up". Också här löser han upp knutar lätt och ledigt; tvekar du någon gång i ett förhållande så ta inte dina tvivel seriöst.. Refräng maestro!

På det hela taget är "Stuck With You" en verkligt fantastisk låt som har ett sådant helylle-tema. Jag brukar inte gilla musik som är för snäll eller för lagom, men som vi förut konstaterat här på LIL lyckas Huey Lewis hitta de små dynamiska skillnaderna och betoningarna som gör det intressant, och lagom rivigt.

Han sjunger om landet vi föddes i

Den svenska sångare och låtskrivare som jag tycker bäst förvaltar det amerikanska country/folk-arvet i ett svenskt sammanhang är stockholmaren Tomas Andersson Wij. Han har släppt skivor sen 1999 och byggt upp en allt större lyssnarkrets på det gamla goda sättet, genom flitigt turnerande runt om i Sverige. Sverige är också ett bärande element i hans rockpoesi.

TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.

Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.

TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:

Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer

(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)