‎"1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

För länge sen här på bloggen startade jag artikelserien "Sportjournalistisk språkmisshandel" med ett inlägg om Mats Härds kommatecken. Uppföljaren kom med ett inlägg om Ulf Stenbergs frågetecken.

Och idag kommer del tre med ett inlägg om - Jan-Owe Wickströms bindetecken!

JOW, eller "Wicke" som han kallas, är sportjournalist på Hallandsposten som Max och jag vuxit upp med, och är en fast referenspunkt för alla oss fotbollsintresserade från Halmstad (exempel). För icke-hallänningar är han kanske bara ett namn som dyker upp i samband med Roxette-biografier eller Robert Wells "Mitt liv som komphund", men i Halmstad-sporten är Wicke ett household name.

Han är också något av ett stilistiskt unikum, med en stor fäibless för ordet "där" som konjunktion och användning av bindestreck jämt och ständigt, inte minst för dramatisk effekt. Smaka på detta klipp ur en artikel om en 4-0-förlust för Halmstads BK mot AIK i juli i år:

"Första förändring som Jens Gustafsson gjorde var att göra – ingenting.
Samma lag som i den senaste förlustmatchen /../ Och samma scenario – förlust, vilket gav Jens en mardrömsstart som A-lagstränare.
Med facit i handen efter Teteh Banguras 4-verkeri var det naturligtvis – tokfel."
(HP, 12 juli)

Ser ni mönstret? Andra goa exempel kommer från en artikel från en vecka tidigare, också den om en HBK-förlust mot AIK:

"Regnet hade nästan symboliskt börjat falla när Teteh Bangura definitivt sänkte Halmstads BK med sitt 1–3-mål med fem minuter kvar och fick den stora AIK-klacken att börja sjunga 'Hammarby – här kommer Halmstad'.
/.../ men i min värld är Marcus Olsson ingen avslutare och således ingen forward utan en – kantspelare.
/.../
Michael Svensson kan vara just den försvarsgeneral som laget saknar – en vinnarskalle och ledare.
Sedan kanske klubben skulle kolla upp om inte Teteh och Mohamed har några fler fotbollsspelande Bangura-släktingar nere i Sierra Leone.
För det är det som HBK skriker efter just nu – en matchvinnare." (HP, 4 juli)

Och så den magiska sekvensen:

"– Vi gjorde det bra i första halvlek, men ändå inte tillräckligt bra för att vinna. Och vi gör fortfarande för många misstag, påpekade Pep och ruskade på huvudet och slog ut med armarna när 1–1 och framför allt 1–2 kom på tal.

För målen förändrade allt. Igen.

1–1 och gamnacke. 1–2 och – ridå!"

Bindestreck och utropstecken - vilken emfas!

Wikströms andra stilistiska specialitet är som sagt "där" som konjunktion. Så här kan det se ut:

"Jag säger/skriver det igen – den här förnyelseprocessen skulle ha påbörjats för flera år sedan. Nu ska allt göras på en gång och bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår, dels ekonomiskt, dels sportsligt att klara det allsvenska kontraktet." (min fetning) (Wicken blogg 9 juni)

Ist'llet för att skriva att "bristen på pengar bakbinder klubben där 2011 därför blir ett överlevnadsår", ett märkligt val, så skulle man kunna skriva:

"bristen på pengar bakbinder klubben och 2011 blir därför ett överlevnadsår"

eller:

"bristen på pengar bakbinder klubben, vilket gör 2011 till ett överlevnadsår"

Båda alternativen i mitt tycke naturligare val. Men den som läser Wikström regelbundet kommer att se att han konsekvent väljer "där" för att binda ihop meningarna; detta tillsammans med bindestrecksandvändningen gör att han antagligen är en av Sveriges mest lättigenkänneliga sportjournalister.

Ett annat exempel:

"Men då måste förstås HBK börja plocka trepoängare. Och det var laget, trots några ströchanser, inte riktigt nära mot Syrianska i går där Kalle Johnsson håller på att växa ut till en riktig målvaktsklippa."
"I dag var en ledig dag med solig golf i scrambletävlingen Golfhäftet på Ringenäs, där Lenke och jag lyckades knipa en tiondeplats bara fyra slag efter det segrande paret." (Wicken blogg, 13 juni)

Bindestrecket tycker jag är överanvänt men man förstår var det kommer i från; det är ett sätt att fördela emfas i meningarna. Men "där" som konjunktion - det är så konstigt!

Jag tror och ser fram emot att "Wickes" grammatik och stil kommer få oss att häpna - länge till.

The Guardians fotbollsbevakning är som baron Charlus

"...Monsieur de Charlus stod däremot helt fri. Och då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre."

Proust, Den återfunna tiden (s 99 i pocketutgåvan)

Jag är en av de många svenskar som växt upp med att kolla på engelsk fotboll på TV (tipsextra, osv), och därmed också i fotbolls-världsbilden att England är en av de verkligt stora fotbollsnationerna. Varje gång EM eller VM är på gång, så lever jag i föreställningen att England är en av favoriterna till att vinna pokalen; jag känner ju till alla spelare i Englands trupp men har ingen aning om vilka ens Italiens anfallare är, så då måste väl England vara ett topplag?

Nej, gång på gång har jag förvånats över att England aldrig riktigt lyckas. Senast i somras blev de förstås överkörda av ett helt underbart tyskt lag, med 4-1 i åttondelsfinalen, och ännu en gång blev världen och framför allt engelsmännen själva negativt överraskade av det engelska landslaget.

Men inte alla blev förvånade. De senaste åren har jag läst The Guardians fotbollsbevakning på nätet, eftersom de skriver humoristiskt och skickligt, och har slagits av hur ironiskt och kallt de förhåller sig till det engelska landslaget. I somras skedde detta återigen i samband med den massiva bevakningen av VM, och jag har nått en reflektion kring detta: nästan alltid i samband med Guardians sarkasmer kring det engelska landslaget, så rör sarkasmerna också fansens och slaskpressens självöverskattning. För det är ju så att Guardian, liksom Observer och Times, är en up-market dagstidning, lite intellektuell sådär; och dessutom politiskt progressiv - inte bra för fotbollsnationalismen, för att vara oreflekterad fotbollsnationalist är ju inte riktigt politiskt korrekt. Och på den andra änden av kvalitetsspektrat finns de vidriga tabloiderna Mirror och Sun, som liksom Aftonbladet i Sverige mer än gärna reproducerar en totalt icke-tänkande sportnationalism och ställer in sitt kritiska tänkande i förmån för just det. Och det slår mig: the Guardians förhållningssätt till det engelska fotbollslandslaget är som baron Charlus förhållningssätt till Frankrike i det fransk-tyska kriget. "de engelska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak skulle utan tvivel ha retat honom": exakt så retar Sun- och Mirror-idioternas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak (England über alles) Guardian-skribenterna, och driver dem till att bli allt mer Englandkritiska. En klassiker som anti-nationalisterna gärna påminner om är matchen mellan England och Ungern på Wembley 1953, när ett England som också då trodde sig vara världens bästa lag ("vi uppfann sporten") förnedrades 3-6 av Ungern.

Fem exempel från VM i somras:

• Paul Doyle ironiserar över att the Sun jämfört Englands knappa 1-0 seger över Slovenien med kampen mot apartheid (!)


• Paul Hayward (23 juni) ironiserar över att the Mirror 1996 använde rubriken "Achtung! Surrender!" när Tyskland och England möttes i EM


• Scott Murray (27 juni) inför matchen mot Tyskland - "Anyway, the English papers have been embarrassing themselves today, as you'd expect. It's been war this, blitz that, Churchill speeches the other."


• Kevin McCarra (27 juni), efter att England mosats av Tyskland (1-4): "England leave the World Cup and should take up immediate residence in a museum of football history."
  


• Paul Wilson (10 juli): "Now that Holland and Spain are punching their weight again, England stand alone among the so-called top-tier football nations, unmatched for underachievement. It is highly debatable whether England still deserve to be billed as a leading football nation. The only actual achievement was almost half a century ago and the Premier League that showcases our fondness for football to the world is full of foreigners and debt."

Och ett mycket fascinerande uttalande som visar exakt på vilket självbedrägeri engelsmännen lever i vad gäller hur bra deras fotbollslandslag är, och bidrar till att förklara varför de alltid misslyckas och förvånar i EM och VM. Steven Gerrard, augusti 2010: "Joe Cole är bättre än Messi".

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel #2: Ulf Stenbergs frågetecken

Här kommer ett inlägg som är LIL:s första gästbloggare - i form av Per Beijer, dribbler, Guldhedenbo, offensiv back - och del två i serien "sportjournalistisk språkmisshandel", som började med ett inlägg om Mats Härds kommatecken. Den här gången handlar det om Ulf Stenbergs frågetecken.

---

Angående ditt blogginlägg om sportjournalisters användning av skiljetecken så stör jag mig, som jag tidigare nämnt, på att GPs sport&spel-krönikör Ulf Stenberg ställer retoriska frågor hela tiden i sina texter och använder frågetecken på konstiga ställen. Sitter på lektion nu och har inte tid att göra någon noggrann genomgång, men typ:

"Det spanska domarteamet riskerar att hamna i oönskade huvudroller när VM-kvalet skall avgöras - och den här gången blir det knappast 0-3?"

"En boråsare har knappast samma definition av ordet "supporterkultur" som en järnkamin eller bajenfan?"


Det är någonting med att han inte tar ansvar för vad han skriver, samtidigt som han kommer med gubbiga påståenden.


""Zlatan och Henke gör inte media i dag" är återkommande besked från Richts Ministerium, där landslagschefen godkänner att utsända medarbetare utestängs från presskonferenser - och gärna skulle styra kritiska åsikter med censur?"

"Viasat gör verkligen allt för att hjärntvätta tittarna med bedräglig reklam: ”Se Sveriges hetaste serie - hockeyallsvenskan!” Har KO tagit kompledigt?"

"Looking for Eric är klart sevärd. Scenen när brevbärargänget ägnar sig åt gruppterapi med hjälp av en gör-det-själv-bok är obetalbar och Cantona gör som levnadsklok rådgivare en överraskande rollprestation. Fotbollsklippen ger Unitednördar bonusnjutning. Vem minns att fransmannens mest geniala prestation var en passning?"

"Det är ingen tillfällighet att det senaste decenniets profiler, som Rivaldo, Ronaldo och Ronaldinho, inte orkat med rampljuset längre än tre, fyra år. Närmast på tur att bli mentalt utbränd står Cristiano Ronaldo – och hur länge trippar Messi runt på skadefria ben?"

"Doktor Havelange blev förmögen på att styra världsfotbollen i ett kvartssekel. Blatter har brassen som mentor – och tänker fylla på bankkontot tills han passerat 80?"

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel. #1: kommatecknet

Något som jag har funderat ganska mycket på i år är: varför skriver så många fotbollsjournalister så dåligt? Eller åtminstone irriterande.

Kanske är det bara att de skriver många artiklar om ungefär samma saker och att det därför blir monotont.

Men jag tänker mig att det är mer än så. Att flera av dem faktiskt är pikant dåliga stilister. Jag tänkte inleda en liten serie om fotbollsjournaliststilistik här på Längre inåt landet.

Ska börja med en företrädare för vad jag tänker mig är fotbollsjournalisternas stilistiska synd #1: komma-missbrukandet. Jag tänker mig att Mats Olsson gått i bräschen för detta: det ständiga, dåraktigt envisa användandet av kommatecknet, som används i alla situationer då en annan skribent (som inte skriver om fotboll) kanske istället hade använt punkt, semikolon, kolon eller något annat för att få dynamik i texten. Men fotbollsjournalister som Mats Härd jobbar inte så. De älskar kommatecknet. Min teori är att de tänker sig att detta - tre, fyra komma i var och varannan mening - ska ge en häftig stackato-spänning till texten, en James Ellroyskt febrig dynamik. Men jag är ledsen, jag kan inte läsa det så. För mig blir det bara platt, monotont och irriterande.

Jag ger er: Mats Härd, fotbollsskribent på GP.

"Det känns bra att de läser GP på kansliet i Solna, att de lyssnar på goda råd, att de gör rätt vägval för svensk fotboll."

"Erik Hamrén låtsas inte, han vågar stå för såväl kunskap som okunskap, det är en god egenskap."

Mats Härd, GP 5 november s 58

"Det fanns klara brister i den rödblåa organisationen, det åtgärdade Hareide i paus, tätheten framför Ante Covic kunde bara luckras upp med hjälp av kantspel."

"Örgryte har överlevnadsreflexen kvar", GP 29 oktober

"Nicklas Bärkroth var ersatt av Niclas Alexandersson, han orkar inte 90 minuter, men säkert en timme, det gjorde sitt."

"Spännande ända till slutet", GP 28 oktober

"Något definitivt slut för de långa bollarna blev det inte, det lär det inte bli i framtiden heller, den nödutgången behöver varje svensk försvarsspelare, ja, de flesta andra i världen också.
Erik Hamrén har redan berättat om sina drömmar, i alla fall de på längre sikt, vad det gällde den här matchen vet jag inte, men det kunde definitivt ha blivit en drömstart."
"Det blev uppenbarligen för många tankar, knorren var inte tillräckligt bra, Marchetti klarade utan större ansträngning."

"Hamréns vägval", GP 19 november

---

Företrädare för denna kommaspäckade stil i svensk deckarlitteratur är Roslund-Hellström. Några smakprov ur Box 21 som är en intelligent deckare med hjärtat på rätta stället men vars komma-knarkande retade upp mig å det väldigaste:

"Det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där."

WTF?? Varför i hela friden skriva "inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där"?? Varför inte "det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv fanns inte där"?
Vidare:

"Jochum Lang vred om bilens startnyckel, satte på vindrutetorkarna, han ville kunna se ut medan han väntade. Det var en sådan dag, det skulle regna tills mörkret bröt av."

Vidare:

"De här jävla lamporna, tänkte han, jag orkar inte med dem längre, hur gör man för att stå ut med allt detta ljus?"

Vidare:

"Minuterna som försvann och det finns alltid en lösning och den här gången finns det inte det, ibland har man absolut ingenting."