söndag 30 juni 2013

Söndrums folkets hus, augusti 1898

"en vårdkas för den nya tiden"

Den 7 augusti 1898 invigdes Söndrums folkets hus i Söndrum, ett par kilometer väster om Halmstad. Söndrum var då ute på landet, dominerat av bondgårdar, men där fanns ett stort stenbrott och därför startades också ett folkets hus där, på initiativ av stenhuggarnas fackförening och tillsammans med transportarbetarnas fackförening. På invigningen deltog 300 personer, och en liberal (!) redaktör från Helsingborg talade. Jag har cyklat förbi den oansenliga röda byggnaden, som nu står mitt inne i ett villaområde, mängder av gånger. Och tycker därför att detta citat ur Hallands-Posten från dagen efter invigningen, 8 augusti 1898, är så fascinerande för hur huset en gångs sågs.
"Det gör ett egendomligt intryck att de den röda fanan vaja öfver böljande sädesfält och gröna ängar som en vårdkas för den nya tid, hvilken håller på att bryta in äfven ute på landsbygden. Kyrkan, som så länge dominerat ensam öfver dåsande bondgårdar, har fått en granne, som så obetydlig och anspråkslös han ännu kan synas vara, dock står där som en hotande påminnelse om en fara, som dag för dag rycker allt närmare in på dess egna murkna murar."
---
informationen och citatet ur boken Samling kring en idé: Söndrums folkets hus 1898-1998.

Hyllas den som hyllas bör: Laura Cantrell

Här på bloggen har vi en försmak för nyare country. Vi har spelat förband till Eileen Jewell, hyllat Zoe Muth, nått extas med Gillian Welch, knutit nävarna tillsammans med Steve Earle i Filadelfiakyrkan, hoppats på Tift Merritts återkomst till formen, sagt med Toby Keith "I love this bar", ryckts med i Brad Paisleys fläskiga sväng, och inte minst smällt av på några av de bästa -- "Fearless Heart", "Metal Firecracker" och "Harlem River Blues". Men några favoriter har inte fått något omnämnande. Länge har jag tänkt på att skriva något om Caitlyn Carys (ex-Whiskeytown) solokarriär, och om Laura Cantrell.



Idag blir det Cantrell. Hon föddes 1967 i Nashville och flyttade som ung till New York för att studera på Columbiauniversitetet. Hon gjorde sig känd i musikkretsar som radio-DJ och kännare av gammal country och rootsmusik, och albumdebuterade 2000 med Not the Tremblin' Kind; därefter har det blivit ytterligare fyra skivor, varav en är en coverskiva med bara låtar som honky tonk-legendaren Kitty Wells spelat in. Hon spelar midtempo-countryrock med starka influenser från The Byrds, underbara janglegitarrer och körer. Det är rak musik; Cantrell är ingen märkvärdig sångerska men som Allmusic säger gör hon liksom Merle Haggard det mesta av den röst hon har. Jag rekommenderar hennes skivor varmt.

torsdag 27 juni 2013

Sundströms "Maken": LIL:s bokcirkel #3


Den tredje boken i LiL:s bokcirkel var Gun-Britt Sundströms moderna klassiker Maken från 1976; mötet hade vi före Ulf Lundells spelning i Lisebergshallen strax före jul. Detta är en 500 sidors "förhållanderoman", om de två studenterna Martina (som berättar) och Gustav som i det tidiga 70-talets Stockholm inte riktigt kan bestämma sig för om de vill vara tillsammans eller inte, utan över flera år vacklar fram och tillbaka mellan att vara tillsammans och inte. Inte för inte är bokens motto från Kierkegaard, som de två filosofistudenterna flitigt läser: "du gifter dig och du ångrar dig, du gifter dig inte och du ångrar dig ändå". (En Martina-variation: "att vara gift är för jävligt. Men att vara skild är så tragiskt!") Man kan tro att det skulle bli segt med ett så långt ältande, men icke. Berättandet är blixtrande intelligent; mer eller mindre giftiga observationer står som spön i backen och språket är personligt och högklassigt. Maken är oförblommerat intellektuell; referensramarna är sådana att Kierkegaard eller Nietzsche aldrig är långt borta. Eller varför inte Platon:
"Att vara på bio med någon som fnyser när man själv sitter gastkramad är utomordentligt störande både för filmupplevelsen och vänskapen; ännu värre är det med någon som sitter hänförd av något man själv bara ser pekoral i.
Gustavs och min biosmak är så likartad att vi inte ens behöver kommunicera med blickar eller handtryckningar, man hör på varandras andning att man är överens. /.../
Ni ser tvåiga ut, säger Cilla. Så det är så man känner sig när man ser ut så? Hade aldrig trott att jag skulle uppleva det. Inte halv, inte alls så där som i Symposion, där Aristofanes talar om hur människorna ursprungligen var klotformiga men sedan klövs mitt itu av Zeus och först i kärleken återförenas (jag har alltid sett dem för mig som krocketklot: med en kulört rand runtom i skarven). Gustav är inte min andra hälft, han är min andra hela, jag visste bara inte att det fanns en till. Att vara singel framstår för mig som naturtillståndet, och ändå känner jag mig nu som om vi hör ihop -- helt enkelt och oerhört alltså: hophörig.
Som syskon eller lekkamrater, så känns det när vi nojsar oss hem över gatorna från Eriksberg.
Ibland slås jag av oro för att Gustav bara är något som jag har hittat på: Är det kanske inte för bra för att vara sant?
Det finns fler iakttagelser som pekar i den riktningen: Vi är misstänkt lika."
Så sett känns Maken väldigt samtida: högt och lågt, och modern romantisk och sexuell frihet (även om Gustav och Martina i början smusslar inför Gustavs borgerliga föräldrar). Och åtminstone jag tycker att såna här parskildringar är så bra som det kan bli -- och notera den spetsiga ironin, "en Bild av olyckan", som kommer även i stycken om så allvarliga saker:
"-- Jag kommer dig aldrig närmare, det är för långt mellan oss.
(Jag tycker att det är precis lagom som det är jag).
-- Jag orkar inte, säger han. Jag har försökt, men du blir inte annorlunda.
(Varför skulle jag bli annorlunda? Det var ju sån jag var när du valde mig, och du visste att jag inte är sympatisk.)
-- Du gör aldrig nånting för mig. Jag är säker på att den du verkligen vore kär i skulle du kunna göra vad som helst för.
(Gör jag aldrig nånting för dig? Nej om du säger det så.)
Det är inte anklagelser som man kan bemöta. Jag stänger mig totalt. Kränkt i mitt innersta (varför tror du inte på min kärlek, varför erkänner du inte mitt sätt att älska, varför ger du mig inte rätt att vara den jag är) -- och skuldmedveten (det är sant: jag älskar honom inte så som han älskar mig, och det borde jag förstås).
Kränkt och skuldmedveten, javisst.
-- Du är tillsammans med mig bara för att man kan ha mig, bara för att man kan. Du söker bara nån sorts trygghetsgaranti i mig, den trygga typen som sitter i sin fåtölj med pipa och tweedkavaj --
-- Tweedkavaj!
Det blir för mycket för mig.
-- Trygghet! Är det något jag inte behöver så är det trygghet, jag har alltid varit tillräckligt trygg i mig själv.
-- Vad ska du ha mig till då?
-- Ja, du kan väl inte vänta att jag ska söka äventyret i dig.
-- Du kan söka i mig, det är det du inte gör.
Kanske det. Jag förstår bara inte varför det måste vara ett sånt sökande och bökande och bråkande hela tiden -- varför kan det inte få vara som det är, vi är ju lyckliga tillsammans?
Han sitter tyst med huvudet i händerna, en Bild av olyckan."
Eller:
"Är jag attraktivare på ryggen? frågar han bittert. Men det är bara hans klängande på mig som jag inte kan uppskatta. När han älskar mig med en sådan där självutplånande, självförtärande kärlek, blir det ju inget kvar av honom åt mig att vara kär i. Allt som behövs är lite likgiltighet, lite eldande likgiltighet. Det maa De da vite, citerar jag på glad norska ur Kjaerlighetens tragedie, at jo mer den ene elsker, des mere svinder den andens kjaerlighet.
Sen är det alltså bara det att han för sin del fungerar på motsatt sätt, det är det som gör att vi lever i en evig cirkel. Så här: Han vill ha mig -- jag vill inte ha honom -- han vill inte ha mig -- jag vill ha honom -- han vill ha mig -- etc."
Nu kanske det verkar som en klaustrofobisk roman, ett kammarspel. Så är det inte. Sundström håller berättartempot uppe i de 540 sidorna genom att slänga in nya älskare och älskarinnor åt de två huvudpersonerna, nya jobb på nya platser (Gotland, Sundsvall), nya miljöer. Läsningen är underhållande, haha-rolig, och samtidigt tankeväckande. En av de bästa romaner jag har läst.

---tidigare bloggat ur bokcirkeln: Faludis Ställd, Carin Holmbergs Det kallas kärlek (1, 2).

tisdag 25 juni 2013

Sommarlåtar, juni 2013



Rikard "Skizz" Bizzi -- "Kärlek, funk och solidaritet" 
Riktig sommarmusik: skivan förenar 90-talssoul (Kayo!)/hip hop-sound med grym bas och, på sina ställen, jazzig flöjt. Samt riktigt rakt på sak fina och smöriga texter! Löv it. Nöjesguiden: "Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik"

Maria Eriksson -- "Ljus i gråa dagar"
Den här skivan har jag lyssnat på några månader nu och den växer på mig. Det kanske inte låter så märkvärdigt vid första lyssningen men några av låtarna är råstarka, däribland denna.




Nord & Syd -- "En av er"
Detta är så nära jag kommer att gilla U2: politisk arena-indie som jag älskar. Hittig pianorock med en text om arbetslöshet, socialbidrag eller liknande:
Så svårt att glömma:
jag var en människa
och mycket mer än en siffra
på nyheterna
mycket mer än ett fall

Men nu när ni ser mig
hamnar huvuden på sned
ni tar er rätt att berätta
om allt jag gör som är fel
så jävla vänligt av er
Men jag var en av er
jag tog del, jag var en del
behövde aldrig försvara mig
jag såg er rakt in i ögonen
”Inte ett bidrag”
säger handläggaren
men det känns som att mössan
har vuxit fast i min hand
när allt jag gör är att be
Bandet säger själva: "Musikaliskt tänkte vi lite snabb kraut och ABBA, förstås."

Woods -- "Cali in a Cup" 

Underbart sound, rätt likt Beachwood Sparks, väldigt Laurel Canyon 1967; jag tröttnar lite på effekterna på sången men i övrigt grymt sound som sagt och massvis med bra låtar.

Big Deal -- "Golden Light"
Melodiöst, låter som Dinosaur Jr. Räcker för mig!

onsdag 5 juni 2013

En värld av sorg: Elisabeth Rynells Till Mervas


Elisabeth Rynells Till Mervas från 2002 är en dyster, otroligt bra skriven roman om en kvinna som lever i total ensamhet efter ett mentalt sammanbrott många år tidigare. Den tar sin början i att kvinnan får ett mystiskt, kort brev från den man hon en gång älskade, som anger sig nu vara i Mervas, en nedlagd gruvort i Norrbottens inland. Kvinnan, Martas, minnen spelas upp och hennes resa till Mervas skildras. Det finns knappt någon dialog och knappt några personer förutom Marta. Skildringen av brevets ankomst är signifikant för stämningen i Till Mervas:
”Det hade kommit ett brev från andra änden av tiden och det blinda och självuppfyllande en-dag-i-sänder-liv jag gått i under så många år hade hastigt gått i bitar. Nu hade jag i stället fått hela livet, hela livsberättelsen i famnen, och den liknade ett flått djur, ett flått men ännu sprattlande, levande djur. Och jag skalv av att hålla det, skalv nerifrån bottnen av mig själv.”
Valet av bild – det flådda djuret – är talande: här är man aldrig långt från katastrofen, från skadan, från smärtan, från det köttiga såret. Inte mycket senare kommer bilden, för Martas sårbarhet: ”Jag var så nyförlöst, så nyöppnad.” Martas smärta är fysisk, allomfattande, till synes uteslutande all omvärld. Man kan tro att detta skulle bli monotont, såsom Thomas Bernhards utstuderade monomani av ilska, men även om stämningen är monoton blir inte läsningen det; Rynells språkbehärskning är så total, så elegant, att till och med denna kompakta sorg blir läsbar och till med njutbar. Det förvånar mig inte att Rynell skrivit mer poesi än prosa; här finns en förtätning i formuleringarna och en precision som jag associerar med en mer fåordig konstform. Inte heller att Rynell nyligen givit ut en poetik, hyllad av recensenterna, förvånar.

Bilderna är direkta, fysiska. Marta förnimmer ”känslan att någonting otröstligt drack av mig och livnärde sig”; ”det finns”, konstaterar berättaren, ”i mitt liv en stad försänkt i mörker”. I Till Mervas kan man bo inne i en gråt, ”som i en grotta, en röstgrotta av hes, utmattad gråt.” Och värme kan beskrivas som att ”som låg jag i en stor munhåla”. Rynells stil är magiskt bra – Nabokovsk i sin precision, om än temperamentet är den ironiske ryssens motsats.

”Kanske drivs man i kärlek av en lidelse att bli älskad helt och fullt, på varje fläck, i varje skrymsle. När jag alltmer enträget ville släpa ned Kosti i mina svartaste, fulaste, mest stinkande små skrymslen och hål, då stötte han bort mig. Med ens var han hård och ointaglig, jag hade passerat en gräns, hans annars så milda väsen förändrades och han blev torr och karg och sträv. En bergöken. Och han tvingade mig ut ur sitt liv, någon väg tillbaka fanns det aldrig. Han tvingade mig ut med bara orden. Inte ens höja rösten, inte ens skrika behövde han. Bara de hårt och torrt frampressade orden. Med dem drev han mig ifrån sig, ut ur lägenheten, den lilla studentlägenheten som vi delat. Mer behövdes inte, jag var redan krossad.”