Lästips: den svenska poesins essens

Det är alltid kul att se försök att sammanfatta en hel litteraturgenre på några få rader. Ett lyckat sådant läser jag här, på Den långsamma bloggen som drivs av bibliotekarien Lennart Erling i Tvååker, Halland.

I sitt inlägg sätter han samman titlar från 87 svenska diktsamlingar, och resultatet är beundransvärt pregnant poesi.

Några strofexempel som jag verkligen gillar:

en förmiddag i Sverige
landskap i gult och guld
landskap för länge sedan
fosterlandet under jorden

den blåa himlen
gyllene stunder
ljuskantring, jordrök
tre vägar, vid askens rötter

röster, stenar, sånger
ändå, gluggar och sprickor
ådernät i åderträet

att färdas med en fågel
den dunkla vingen, genomfärd
resor i din tystnad

ord när hösten faller
vägvisare till underjorden
vid nattens tröskel

En av dem vars titlar syns - Werner Aspenström

Hemlängtan

På resa i Italien nyligen greps jag, trots eller kanske tack vare det toscanska överväldigande vackra landskapet, av hemlängtan.

Det är kanske naturligt att i den dammiga värmen och gassande solen längta efter svalkande berg, skogar och sjöar. Passande nog ramlade jag över det här fantastiska klippet som är en amatörfilm gjord i Nordingrå under tidigt 1960-tal till tonerna av Björn J:son Lindhs och Staffan Schejas låt "Lake District" från en av deras Europasvit-skivor.

En kort stund av koncentrerad Sverigeromantik som rådde bot på det mest akuta tillståndet.

Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.

Mitt Land

En av de största inspirationskällor jag har haft de senaste åren är Mauro Scocco, och det är på tiden att han föräras ett eget inlägg. Jag är fascinerad av olika skildringar av hemland, hemstad och så vidare. Tidigare har jag publicerat ett inlägg om småstadsromantik och något som hör ihop med det är nationalromantik, eller vad man skall kalla det. Nu menar jag inte Werner von Heidenstam, utan tänker mig något lite mer lågmält och kanske lite mer nyanserat, låtar som man kan känna igen sig i som handlar om Sverige.

Mauro har alltid varit en mästare på att formulera sånt som alla känner men som oftast är väldigt svårt att sätta ord på, klyschor helt enkelt. Har man ett hjärta finns det garanterat minst en Mauro-låt som sätter fingret på exakt den situation man befinner sig i för tillfället, det är nästan skrämmande! Hur många brustna hjärtan har du innanför västen, Mauro?

Jag har i många år nu följt herr Scoccos utveckling som artist och han har ju som få andra varierat sin stil, allt från syntpop, house med budskap, solopiano, soul, jazz och slick pop (med Michael McDonald som gäst-keyboardist) har passerat revy i Mauros katalog. Senaste plattan "Ljudet av tiden som går" från förra året är (trots att jag är slående okritisk till det mesta han har gjort) min favoritplatta, här möter vi en mer lågmäld och reflekterande småbarnsfar i en underbart gubbig produktion med akustisk gitarr och munspel som bas. Och här hittar vi så låten som detta inlägg lånat sin titel från: "Mitt land". Jag tycker det är en så otroligt vacker och nyanserad bild av det land vi lever i, även om den är väldigt vemodig. Just den här dubbla känslan, att man båda älskar och hatar, tycker jag han får med på ett bra sätt. Jag känner på samma sätt med min hemstad egentligen, det är verkligen både en kärlek och ett hat.

det här är mitt land
floderna och bergen
sjöar som glittar
jag flyger över sverige

det här är mitt land
pubar och hotell
volvo och ikea
snövita fjäll

det här är vårt land
nedlagda fabriker
regnet som piskar
över nybroviken

här har svett och tårar flutit i vår midvinterdröm
några hjärtan brinner ännu som tomtebloss i snön

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


det här är vårt land
bakom leenden som stelnat
bakom välviljans profeter
bakom inget illa menat

det här är vårt land
på akuter och perronger
prinsar och prinsessor
vid stureplans salonger

bland kinakrogar och pizzerior
släcks det drömmar och tänds det hopp
i garage och replokaler
spelar banden som aldrig ger upp

jag minns palme och hasse å tage
evert taube på gröna lund
ingemar stemarks andra åk
då sverige stannade för en stund

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


Just avsnittet med välviljans profeter och inget illa menat känns väldigt på pricken. Och kinakrogar och pizzerior, finns det något svenskare? Jag har nog aldrig varit i en håla värd namnet som saknat dessa obligatoriska inrättningar. Jag skulle tro att kriterierna för att få kalla sin ort för samhälle ser ut som följer: Fotbollsplan, kyrka, pizzeria, kinakrog.

Nu efterlyser jag andra Sverige-skildrare! Kent har en låt som heter Sverige som jag tycker är ganska fin men sedan kan jag inte komma på några fler! Läsekretsen, hjälp!

Han sjunger om landet vi föddes i

Den svenska sångare och låtskrivare som jag tycker bäst förvaltar det amerikanska country/folk-arvet i ett svenskt sammanhang är stockholmaren Tomas Andersson Wij. Han har släppt skivor sen 1999 och byggt upp en allt större lyssnarkrets på det gamla goda sättet, genom flitigt turnerande runt om i Sverige. Sverige är också ett bärande element i hans rockpoesi.

TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.

Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.

TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:

Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer

(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)

Per Gessle, Plura & Småstadsromantik

Jag var på Örjans vall igår för att få lite allsvensk fotboll till livs, i ett långsökt försök att dämpa min halmia-abstinens. Precis innan matchstart dundrar Pers Garages (Gyllene Tider minus Anders Herrlin) Småstad ur högtalarna och jag ryser i hela kroppen. Det är ett vackert ögonblick när stadens hovtrubadur sjunger om det fina med att komma från en mindre ort samtidigt som bygdens söner (nåja, men flest egna produkter i allsvenskan!) äntrar den vattensjuka planen i det ihållande duggregnet tillsammans med dagens motståndare AIK. Även om Gessle knappast är en underdog längre (och dessutom halmian) uppstår en vacker symbios mellan orgelpop, text och budskap i låten och Halmstads största fotbollslag, som alltid slår från underläge.

"Och jag blev född i en småstad.

Jag växte upp, blev kär i en småstad.

Hur jag än vrider och jag vänder mig så kommer allt tillbaka igen.

Och allt jag kan är spår från en småstad.

Och allt jag gör beror på en småstad.

Hur jag än böjer och jag vänder mig så blir det till småstad igen."

Igenkänningsfaktorn är hög! Samtidigt får han in två underbara rockklyschor i en och samma låt; Att vara en underdog och att vara stolt över den man är och det man kommer ifrån. Jag är liksom Gessle övertygad om att mitt perspektiv på tillvaron präglas starkt av att jag kommer från en småstad, en övertygelse vi båda delar med Plura Jonsson, som gång på gång återkommer till sitt Norrköping.

"Kalla mig landsortsgrabb

Jag är vad jag är - en landsortsgrabb

Där blev jag kär - en landsortsgrabb"

Att bli kär i en småstad är nog något av det vackraste jag kan tänka mig, och det är fint hur temat tas upp både i "Småstad" och "Landsortsgrabb". Leta där du står, längre inåt landet!