Ljuset i augusti

"Och mig syns det som hade den mätbara världen

Tvenne Halvor, av vilka vi bara känner en "

Lars Gustafsson

Det är något särskilt med ljuset nu i slutet av augusti. Hösten nalkas; det blir mörkt tidigare och det finns en sorts latent kyla i luften, även om det fortfarande kan vara varmt i solen om dagarna.För två söndagar sedan var vi på efter en långpromenad på Gamla Enskede matbod och åt köttbullar och drack öl i solskenet på uteserveringen mitt i den totala småstadsidyllen. Så kom en episk störtskur och vi fick dra oss in och vänta ut den, innan vi kunde gå tillbaka till Hammarbyhöjden. Efter regnet var Söderort fantastiskt, gnistrande i ett magiskt augustiljus. Allra mest speciellt var höghuset i Björkhagen, som mer än nånsin framstod som en shining city upon a hill.

Idag träffades två vänner och jag i en kolonistuga i Majorna för att umgås, äta och dricka. Vid fyratiden när vi möttes var det soligt och varmt; under kvällen drog små regn förbi fram tills att vi blev tvungna att flytta in i stugan vid åttatiden. Återigen framträdde det där magiska ljuset, den totala inbäddningen av tingen i ett vänligt fluff av dimmigt ljus, kontrasterat med de punkter -- fruktträden i trädgården -- där det kraftfulla gula ljuset faller.

Ljuset i augusti - det är förunderligt!

Höstlåtar

Nu när hösten börjar ge sig till känna på allvar kan det vara läge att lägga lite tid på att få till en riktigt go lista höstlåtar. Det har jag i alla fall gjort, och här kommer några höjdpunkter från den.

War on drugs - Baby Missiles

Det retar mig att jag lyckades missa dessa amerikaner när de giggade här i Stockholm på Lilla hotellbaren 21 september. Hos War On Drugs förenas nämligen väldigt mycket musik jag gillar - Springsteen, Tom Petty och Perssons Pack med indieklanger och livsbejakande Håkan-körer. Dessutom är skivan monoton och repetitiv, lite krautig, och det trycker vi såklart på gilla-knappen för. Musik att gå ut och vara glad till.

Gillian Welch - Hard Times

Fantastiska altcountry/folkduon Gillian Welch kom med ny platta i somras, och den här låten är en av pärlorna därifrån. En väldigt bra låt att läsa Cormac McCarthy och gråta ned sina hängslebyxor till.

Steve Earle - Goodbye

På Steves comebackplatta Train a'comin från 1997 finns den här fina lunkande kompositionen om att ta farväl. Passar bra för höstbluseiga söndagar där man sparkar löv, dricker te och tänker på alltings förgänglighet.


ZZ Top - Got Me Under Pressure

Den här ZZ Top-låten om att vara förälskad i en kvinna som skrämmer en kan väl var och en känna igen sig i. Billy Gibbons frasering precis före andra refrängen när han sjunger raderna "she's about all I can handle, it's too much for my brain, she's got me under pressure" måste vara ett av åttiotalets största rockögonblick, i samma sublima liga som bryggan i Saknade te havs och andra odödliga moments.

Kathleen Edwards - Hockey Skates

En av de många konserter jag ser fram emot denna mäktiga konserthöst 2011 är Kathleen Edwards uppvärmning inför Bon Iver på Annexet fjärde november. Från debuten "Failure" från 2003 plockar jag låten Hockey Skates, en vemodig och väldigt vacker komposition om konfliktfyllda relationer med härligt countryplonk och lågmäld pedal steel.

Eileen Jewell - Santa Fe

Avslutningen på den här höstlistan kommer från Idaho-bördiga altcountryundret Eileen Jewell som ger oss en smäktande ballad om förlorad kärlek. Motivering överflödig.

And I fell in love with trains,
Haunted by the old refrain
You ride the Southern, I’ll ride the Santa Fe
Santa Fe

And I’d give the world if it were mine
To let these memories slip my mind
And wake up next to you one more time
One more time

Bubblare: Christian Kjellvander - Long Distance Runner, Girls - Love Like A River, Little Dragon - Crystalfilm (grymt snygg fan-made video!!), Alexis Weak - Drömmare

Söderbärke Mikroölfestival

Enligt kännarna är hösten ölens årstid. Själv är jag något mer tveksam, eftersom höstens ölutbud domineras av mörka lager och tunga, alkoholstinna ales, medan jag mer är en ljus lager- och fruktig ale-snubbe.


Det går dock inte att förneka att en av världens viktigaste ölbegivenheter, den bayerska oktoberfesten, äger rum på hösten, och det är en av mitt livs största drömmar att en gång åka till München och medverka på en sådan tillställning.

I senaste numret av Kupé (som för övrigt är en läsvärd tidning, snudd på en guilty pleasure) står det om en ölfestival i den lilla byn Söderbärke i Bergslagen som äger rum i folkets hus och satsar på mikrobrygd öl - det låter som ett riktigt Längre inåt Landet-resmål och ett närapå fullgott oktoberfest-subtitut. Söderbärke Mikroölfestival pågår 28-29 oktober, jag önskar lycka till! Bilderna kommer från hemsidan och är från SMÖF anno 2008 och 2009.

Skillnaden mellan alfasyror och isoalfasyror har aldrig varit mer uppenbar

Öl byggde dessa kroppar

Livat i holken

Höstar vi minns: 2001

Jag är en nostalgiskt lagd person och mina regelbundet återkommande sentimentala attacker utlöses ofta av musik som jag lyssnade mycket på under en viss period. För mig, och jag tror inte jag är ensam om det här, kan en låt eller ibland bara några toner förflytta mig år tillbaka, och jag riktigt känner hur det var, hur jag såg ut, vad jag tänkte på, vilka jag umgicks med, det känns som om man är där igen helt enkelt. Spela första ackordet på "Without You I'm Nothing" med Placebo och jag kastas tillbaka till Hallägraskolans korridorer och nionde klass. Brian Blades fantastiska platta "Perceptual" kan jag inte lyssna på utan att tänka på hur jag och Johan sitter i radhuset(!) han hyrde på Dalabergsvägen i trean på gymnasiet, hur vi sitter och lyssnar med levande ljus tända och dricker rödvin eller te eller något annat som vi trodde var tecken på god smak och mognad. Vi drömmer om att gå på folkhögskola och spela jazz.. Hör jag Hurricane #1:s självbetitlade album sitter jag plötsligt på loftsängen på Antons rum och tycker att det är det bästa jag hört sedan Oasis. Etc, etc..

En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..

Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).

Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.

För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).

De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..

"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;

I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day

Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!

Höstkänning

En dag som denna kan man exempelvis damma av Ola Magnells vackra sång Höstkänning från LP:n med samma namn från 1977. Vem är då Ola Magnell? Är han välkänd? Är han bortglömd? Jag vet inte, svårt att säga. Själv hade jag lyckan att upptäcka honom 1992 - jag minns året för associationskedjan ser ut såhär: Första egna lägenheten, Fotbolls-Em i Sverige, Moviebox från Fredsgatan, Ola Magnell, The Smiths, första försöken att laga mat till sig själv (ska man ha lök i köttfärssås?).
Hur som helst. Idag kom den här låten till mig igen när jag gick med min son för att hälsa på hans farföräldrar.
Tacksamt kan man konstatera att vissa produktioner överlever, andra inte. Mycket av Magnells 70- och 80-talsalster är överlastat och alltför tungt, men den här är - tja, tidlös. Till Magnells storhet hör dock att där produktionen gått vilse är, oftast, låtarna så starka att de trots allt tränger igenom.
Ola Magnell är en av de där artisterna man vill att alla ska tycka lika mycket som man själv gör, samtidigt som man paradoxalt nog vill älska honom allra mest själv. Men Höstkänning borde alla somna till ikväll.

Höstens Guld

Jag har alltid avskytt hösten. Egentligen är det väl inte själva hösten som är det största problemet, utan att den påminner en om att den långa svenska vintern är i antågande. Jag har en tendens att leva i den relativt snara framtiden, vilket gör vintern uthärdlig eftersom våren finns inom räckhåll, men att genomleva höstens regn, rusk och förkylningar bara för att mötas av kyla, slask och brun snö är mer än jag står ut med. Varje år frågar jag mig själv varför jag bor kvar i norden när hösten kommer - fram tills i år!

Jag har kommit till den enkla och egentligen självklara insikten att man måste göra det bästa av det man har. En stor hjälp på vägen till denna insikt har jag fått av Plura. Hans bok "Resa Genom Ensamheten" har gjort att jag längtar efter att möta hösten genom att fiska och plocka svamp, sitta ensam i en stuga och skriva musik, och gå ut i natten och känna duggregnet mot ansiktet. Sitta inne en kväll och lyssna på Bobo Stenson med en god kopp te i handen med levande ljus tända, lyssna på "En Regnmetares sång" med Eldkvarn under en promenad i den Sörmländska skogen klädd i höstskrud eller bege sig ut för att plocka svamp är saker som gör hösten till en riktigt fin, ja rentav nödvändig årstid. Det sistnämnda gjorde jag och Edvin för några veckor sedan, och vad underbart det var! Vi åkte buss från slussen ut till Ingarö, och gick sedan in i Björkö natrurreservat utrustade med en rejäl matsäck, en svampbok och söndagsfirarens lättsinniga humör. Många timmar senare återvände vi hem med påsar fyllda av kantareller, trattkantareller, taggsoppar, m.m., och gjorde svamptoast så det stod härliga till. Så skall hösten tas till vara! Det är lätt att missa sådana fina sysselsättningar som årstiden erbjuder, eftersom det kräver en ganska stor portion initiativtagande och engagemang, men om man gör det är det lättare att njuta av det och sluta klaga på det svenska klimatet.

Att romantisera höstregnet istället för att förbanna det tror jag är rätt väg!

När jag letar igenom min iPod efter höstlåtar är det mest jazzlåtar jag får upp. Jag vet inte vad det beror på, att det är en blå årstid kanske? Autumn Blues, Autumn In New York, Autumn Leaves och Autumn Waltz. Jag kan inte riktigt komma på några favoritlåtar som handlar om hösten, bara låtar jag själv förknippar med hösten. Jag har redan nämnt Eldkvarns "En Regnmetares sång", även "Man Överbord" är en låt som känns "höstig". Förra året lyssnade jag väldigt mycket på Robert Plant & Alison Kraus och Neil Youngs "Harvest Moon", tidigare höstar förknippar jag med Belle & Sebastian, the Field Mice, Clientele och Mauro Scocco, men det beror som sagt mer på att jag lyssnade på dem när bladen föll från träden än att låtarna handlar om hösten. Därför ber jag nu om läsekretsens hjälp för att kora de ultimata höstlåtarna!