Höstar vi minns: 2001

Jag är en nostalgiskt lagd person och mina regelbundet återkommande sentimentala attacker utlöses ofta av musik som jag lyssnade mycket på under en viss period. För mig, och jag tror inte jag är ensam om det här, kan en låt eller ibland bara några toner förflytta mig år tillbaka, och jag riktigt känner hur det var, hur jag såg ut, vad jag tänkte på, vilka jag umgicks med, det känns som om man är där igen helt enkelt. Spela första ackordet på "Without You I'm Nothing" med Placebo och jag kastas tillbaka till Hallägraskolans korridorer och nionde klass. Brian Blades fantastiska platta "Perceptual" kan jag inte lyssna på utan att tänka på hur jag och Johan sitter i radhuset(!) han hyrde på Dalabergsvägen i trean på gymnasiet, hur vi sitter och lyssnar med levande ljus tända och dricker rödvin eller te eller något annat som vi trodde var tecken på god smak och mognad. Vi drömmer om att gå på folkhögskola och spela jazz.. Hör jag Hurricane #1:s självbetitlade album sitter jag plötsligt på loftsängen på Antons rum och tycker att det är det bästa jag hört sedan Oasis. Etc, etc..

En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..

Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).

Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.

För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).

De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..

"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;

I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day

Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!