En good guy - med lite klös i! Den perfekta mannen

Jag antar att de flesta som lyssnar mycket på musik någon gång reflekterar över vad för slags personer de kan vara, de här musikerna. Är Neil Young ett original med humör? Brian Wilson ett vuxet barn? Ulf Lundell en mansgris? Donald Fagen en fantastiskt rolig, torrt ironisk intellektuell som njuter av livet?

När jag lyssnar mycket på musik av män har jag kommit att tänka lite speciellt just på mansroller kanske. De senaste åren har jag haft en ganska intensiv känsla av att bli äldre, ibland till och med av att bli gammal (men inte nu, jag är 24 och tycker att rent objektivt är det ungt, även om jag mentalt sett varit gubbe sen jag var 14). Och just i den här känslan av att bli äldre undrar man väl lite över hur man kommer bli som vuxen man. (Ifall jag inte redan är det.) Som Beach Boys formulerade det i en fantastisk låt från 1964, "What will I be when I grow up to be a man?"

Något som jag var rätt övertygad om för några år sedan, när jag inte förstod ett smack av Ulf Lundell, var att jag inte ville bli som Ulf Lundell. Även nu när jag lyssnar på Ulf Lundell och tycker att en del av hans låtar är fantastiskt fina så tror jag att även om jag hade velat (vilket jag inte vill) så hade jag inte kunnat bli som honom.

En sångare som däremot ger ett riktigt helylle intryck, som en good guy - fast med lite klös i! - är Huey Lewis, sångare i klassiska Huey Lewis and the News. Deras 80-talsplattor är så grymt sjysta, slapp gitarrpop som varierar mellan dansbandstakter ("Stuck with you"), uptempovrålhis ("The power of love", "Do you believe in love"), postpunk typ Elvis Costello (första skivan) osv. Ett snällt sound, aldrig högljutt, alltid melodiöst. Och med en helt underbar sångare, Huey är verkligen kungen av inlevelse i snälla poptexter om att det är hippt att vara tråkig, att ett förhållande varat så länge så att det inte är någon mening att göra slut trots att vi ibland haft våra tvivel, om att kärlek är det enda vi verkligen behöver. Viktigt är förstås också körarrangemangen, call and response i refrängerna är verkligen typiskt Huey Lewis and the News och får Hueys lena stämma - ibland med lite klös i! - att framstå i än bättre ljus.

"I like my bands in business suits, I watch them on tv
Im working out most everyday and watching what I eat
They tell me that its good for me, but I dont even car
I know that its crazy
I know that its nowhere
But there is no denying that
Its hip to be square"

http://howlongtosingthissong.blogspot.com/2008/07/huey-lewis-and-foos.html