Jag har aldrig tidigare varit på en spelning med så stort avstånd mellan de högsta topparna och de djupaste dalarna. - Och det kunde man väl förvänta sig, sa Max.
Höga toppar: en del låtar var mer glädjerus än låtar, typ avslutande delen av ordinarie set "Hon gör mig galen", "Jag saknar dig", "Lycklig man", "Gå ut och var glad" - helt sanslöst bra feelgood-gubbrock med relativt friskt sound, inga elgitarrer, inget bröt, bara en massa akustiska gitarrer och orgel som påminde mig om Gyllene Tider(!). Och sjukt snälla texter som "Gå ut och var glad". :)
Djupa dalar: att bygga en antifeministisk tirad ("Skaka på dom") på det Bo Diddley-riff som använts till hemskheter som "I want candy", är att tigga om denna jämförelse: det var förmodligen det sämsta jag nånsin hört från en scen, det var Björn Rosenström-klass. Vidrig, tjatig bluesrock som bara gick "I want candy, I want candy, I want candy" i fem minuter, fast med antifeministisk text. Och texten kan jag väl leva med, det är väl mest hans privata uppgörelse med människor han stör sig på, men seg tjatig bluesrock á la "I want candy" är inte okej.
Men det goda övervägde lätt det dåliga och på det hela taget - ungefär 2 timmar och 45 minuter - tycker jag att det var en brutalt bra konsert. I den allmänna glädjeyran i slutet av spelningen kom till och med brölsaxen fram!!! När man trodde att det inte kunde bli bättre, när han redan med "Jag saknar dig" etc lagt sig på en nivå á la Jackson Brownes 70-tal (=bättre blir musik inte), då kom brölsaxen fram som extra grädde på moset. Den glädjen kommer jag kunna leva på ett tag. :)
Recensioner: DN, SvD.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar