Blaserade posörer

När jag var kanske 21 och, som jag tyckte, politiskt desillusionerad (ha!) efter politiskt aktiva gymnasieår, fastnade jag för några – slitna, vet jag nu –  rader ur en dikt av Yeats:

”The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.”

Ja så är det, tänkte mitt 21-åriga jag. Barnsliga gymnasister rusar in i politiken och tror – ”full of passionate intensity” – att de kan förändra allt, men vi livserfarna 21-åringar har minsann genomskådat det där.

Det var en fas, och den gick över. Men för vissa gör den aldrig det. Bengt ”Benke” Ohlsson, Johan Hakelius och i någon mån Viktor Barth-Kron gör alla sig ett gott leverne på att vecka in och vecka ut skriva krönikor som lyder – min parafras:

”Hå hå ja ja,

Högern tycker si och vänstern tycker så.

Men vi allvetande betraktare, de blaserade posörerna, vet att det är helt meningslöst.

Så vi gör oss lustiga över dem istället.”

De gjorde en världsvan grimas av obryddhet när en vindil kom, och grimasen fastnade. Likgiltighet som ersatz för sprezzatura.

Jag kom att tänka på det här när jag häromdagen satt ochläste Aftonbladet från 1868 och en 1860-talets Hakelius skrev en lustig krönika om modet ”att göra strike”. Så här 150 år senare: jovisst kan man skoja om murare, skräddare och timmermän som ställer till med oreda, men å andra sidan får man nog också säga att de hade rätten på sin sida – vågar jag säga det, historien på sin sida.

Skogshuggarmodets återfödelse?

Ett spännande tecken i tiden är Justin Timberlakes senaste stilmakeover, som bland andra Susanne Ljung uppmärksammar i DN. I samband med släppet av nya plattan Man Of The Woods har Timberlake, tidigare mestadels slickt urbant kostymklädd, börjat klä sig i skogshuggarlooken.

Peak beard? Inte för Justin i alla fall.

Första gången vi mera utförligt skrev om den här på bloggen var 2008, och redan då var ju stilen inte ny i det samtida modet. Så här tio år senare känns den om inte omodern så i alla fall väldigt långt från trendfronten. I bästa fall kan väl sägas att skogshuggarlooken och dess olika varianter blivit en mer långsiktigt hållbar stil, en del av nån sorts workwearorienterad permanent fashion-rörelse.

Och på så sätt kanske den är logisk för Timberlake att anamma. Han är årsbarn med undertecknad, och fyllde alltså 37 i början av januari i år. Om han liksom jag finner det allt svårare att med värdighet hänga med i posthipstermodets svängningar, erbjuder ju skogshuggarlooken praktiska, avslappnade, hyfsat färggranna och bärbara plagg som fungerar både hemma och på jobbet.

Dessutom signalerar stilen ju, och för egen del tror jag att den här psykologiska sidan av skogshuggarlooken är en väldigt viktig förklaring till varför jag envisas med att fortfarande (i alla fall delvis) hålla fast i den, att bäraren vill vara eller känner sig nära naturen. Även om han eller hon bor i stan. Stilen blir en daglig påminnelse om en längtan att kliva ut genom ytterdörren för att hugga ved i en glänta i skogen istället för att sätta sig på en överfull tunnelbana in mot de urbana kontorsområdenas betongöknar.

Med tanke på hur enormt stor Justin Timberlake är som artist blir det spännande att se vad som ska hända med skogshuggarlooken den närmsta tiden - kommer den att få ytterligare en revival, eller blir den stilen som dödade Timberlakes karriär och stämplade honom som en hopplös föredetting? Jag hoppas naturligtvis på det förstnämnda!

EDIT: Pitchforks recension av Timberlakes nya platta är en rolig sågning. Aftonbladet är inte heller särskilt begeistrade.

Skjortan. SKJORTAN!!!

Konstbiennalen i Venedig: höjdpunkter

Tillsammans med min bättre hälft besökte jag konstbiennalen i Venedig över midsommar. Vi bytte sill, nubbe och små grodorna mot modern konst, renässansarkitektur och magiskt medelhavsljus.

Konstbiennalen arrangeras vartannat år på två platser strax väster om Marcusplatsen - Giardiniparken och Arsenale, som är ett gammalt skeppsbyggeri. I år hade många av de nationella salongerna flyttat ut till olika platser runtom i Venedig, vilket visade sig vara ett bra tillfälle att också få se några av stadens fantastiska palats från insidan.

Årets biennal har titeln All The World's Futures och har ett starkt politiskt tema. Curator är den nigeriansk-amerikanske Okwui Enwezor och han är den förste afrikanen någonsin som fått uppdraget.

De stora globala politiska utmaningarna är både svåra och ödesmättade, och intrycket av biennalen är därefter, men samtidigt är den kreativa kraften och den politiska medvetenheten och viljan så genomgående stark att vi ändå lämnade Venedig med en mäktig känsla av att förändring är möjlig.

Hela den centrala utställningen i Giardiniparken var egentligen en höjdpunkt i sig eftersom den lyckades förena skilda och ibland rentav motstridiga politiska problem till en samlad helhet med ett poetiskt och känsligt tilltal långt från det tröttsamt plakatpolitiska. Det första som möter en när man kommer in i den stora lokalen är en rund vestibul där italienaren Fabio Mauris verk om exil ställs ut. En vägg av resväskor och tillhörigheter står mitt i rummet, och på väggarna hänger målningar och tryck som på olika sätt beskriver frasen "the end".

I nästa lilla rum spelas franske Christian Boltanskis videoverk "Den hostande mannen" från 1969 upp, en mardrömslik sekvens som förmedlar stark oro och ångest och som satte en stämning som var svår att skaka av sig.

Några rum senare står och hänger egyptiskanInji Aflatouns och peruanskan Elena Damianis verk i samma sal. Aflatuon är influerad av bland annat expressionism och beskriver arbetslivets hårdhet med mjuk drömsk pensel. Damiani ställer ut skulpturer och teckningar som på olika sätt tematiserar utnyttjandet av naturresurser i Peru - jag gillade verkligen hennes pelarskulpturer om gruvbrytning.

Inji Aflatoun

Efter en högersväng (no pun intended) kommer så Isaac Juliens maratonhögläsning av Das Kapital, i byggnadens centrala auditorium. Ett antal skådespelare turas om att läsa alla tre banden av Kapitalet från pärm till pärm under biennalens åtta månader. Knappast ett effektivt sätt att tillägna sig Marx men en mäktig manifestation av en bok vars betydelse för många av biennalens verk naturligtvis är stor.

Det konstverk som gjorde överlägset störst intryck på mig var australiskan Emily Kame Kngwarreye "Earth's creation" - en enorm målning, säkert sex gånger tre meter, som med mängder av små färgpunkter tycks avbilda en sprakande ursoppa, en sammansmältning, samhörighet, flöden, eller bara skogen efter ett regn. Att stå framför den var en existentiell upplevelse och effekten var kanske lite lik den som Ove Wikström i filmen "Trädälskaren" beskriver att träd kan ha - att målningen aktiverar ett själsligt minne av en rest, en skärva av sorg över något som gått förlorat. Mer om konstnären här.

Emily Kame Kngwarreye

Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Ur nyckelpigornas liv

 

”Låt var och en av oss fråga -- inte vad regeringen skall göra för mig, utan vad jag kan göra för mig själv”. Richard Nixons installationstal som president, 20/1 1973

I PO Enquists novellsamling Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974 handlar en av novellerna, "Ur nyckelpigornas liv", om en studentska i Los Angeles, 25 år gammal, som i början av novellen reflekterar över skillnaden mellan John F Kennedys berömda uttalande i sitt installationstal 1961, "fråga inte vad Amerika kan göra för dig utan vad du kan göra för Amerika", och Richard Nixons parafras i sitt installationstal 1973, där fokus ska vara på vad man kan göra för sig själv. Hon avskyr, som "alla goda amerikanska liberaler", Nixon men hennes reaktion till Nixons parafras är förstående: 

"hon blev inte alls ursinnig. Tvärtom fanns det en logik i talet, det var anpassat till situationen. Hon tyckte inte om situationen, men talet var inte ett falskt tal, utan ett tal som rätt speglade det som hänt.

Hon beslöt alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."

Den sistnämnda vändningen återkommer flera gånger i novellen, är dess huvudtema: situationen eller samhället har förändrats, upproren har inställts och det är många vårar som tagit slut, och vad som återstår är att anpassa sig. Bland de yngre i Kalifornien 1973 förekommer överallt, på affischer, askfat, marijuanapipor, snidade prydnadsföremål i trä, en "dikt" som börjar: "I do my thing, and you do your thing..." Bildgooglar man denna dikt, "The Gestalt prayer", idag hittar man mängder av vintage affischer från 70-talet som säljs på ebay -- tre av dem syns ovan. Också denna säger, som Nixons tal, något om samtiden. Studentskan, Katherine Nancy Ann Portitz, tänker:

"Vad betydde den?
Jag gör mina saker. Du gör dina. Jag finns inte här för att leva upp till dina förväntningar. Du är du. Dikten antogs på ett fyndigt sätt beskriva en rakryggad och osentimental individualism. Fast ju längre den satt där ovanför hennes vattenbädd, desto tveksammare blev hon om vad där egentligen stod. Att hon behöll den berodde inte så mycket på att hon tyckte om den, som att den var så omtyckt. Det kan inte vara en tillfällighet, tänkte hon, att just den här dikten, just den här kombinationen av ord representerade just den här livshållningen, att den dyker upp just nu, tillsammans med så många andra likartade ordkonstruktioner och tankekonstruktioner, just nu denna vår just här hos oss. Och att så många anser sig tycka om detta.
Alltså behöll hon bilden. Nyckelpigornas skal en förutsättning för deras sätt att älska. Du är du. Jag är jag. Så var det. Hon ägde allt fler bevis på detta. Hon beslöt sig alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."

En rad olika skribenter har spårat nyliberalismens individdyrkan till det tidiga 70-talets hippie-individualism och vänster-baksmälla, elakast av alla Houellebecq i Elementarpartiklarna. "Ur nyckelpigornas liv" är en fascinerande bild, från första parkett, trendsättaren Kalifornien, av just denna omvandling i det tidiga 1970-talet.

Therese Bohman om Värvet

Therese Bohman står i Expressen för den avhyvling av podcasten Värvet som jag väntat på.

"När jag skulle lyssna på intervju-podcasten "Värvet" för första gången, trodde jag att topplistan över de mest lyssnade avsnitten var ett skämt: Alex Schulman, Filip Hammar, Henrik Schyffert och Fredrik Wikingsson.

Samtiden, här är den, tänkte jag. Det är som på Louvren. Killar snackar med andra killar om att vara mediekillar och blir sedan nominerade till Stora journalistpriset som årets förnyare."

Therese Bohman, "Outhärdlig mediahype", Expressen 10 december

Reklamfilm för Hornstull

Stadsdelen Hornstull i Stockholm har nyss fått en - enligt många - välbehövlig ansiktslyftning. Stadsdelen tillhör ett område som är känt som "knivsöder" (numera populärt "global-knivsöder") och var för inte alltför länge sedan ruffig och stökig, men har sakta men säkert gentrifierats. I och med att Hornstull nu har fått ett eget köpcentrum (så att en inte längre behöver åka hela långa vägen till Liljeholmen för att handla på H&M) är omvandlingen komplett.

Jag tror att det är närmast omöjligt att stoppa gentrifieringen, och det är möjligt att de förändringar som har skett är till de bättre, men det är väldigt lustigt att se hur det "nya" Hornstull marknadsförs. Den här filmen har roat mig väldigt mycket den senaste veckan, det tycks vara ett skämt men jag tror faktiskt att den är på riktigt. Det är så oerhört billigt att använda en changerad skivbutik och en loppis för att ge något slags "äkta" sken åt att det öppnar ännu en Indiska i stan, och mannen som säger att Hornstull är som ett mini-New York eftersom det ibland sitter en dragspelare i tunnelbanan fullbordar den ofrivilliga parodin. Stor underhållning!

Anderssons - Sveriges PBR?

Ingen har väl kunnat undgå att den amerikanska ölen Pabst Blue Ribbon (PBR) finns att köpa på Systembolaget sedan en tid tillbaka.

PBR har många år på nacken och valdes år 1893 till Amerikas bästa öl. Försäljningen peakade på 1970-talet med 18 miljoner sålda tunnor, ett antal som vid millenieskiftet hade sjunkit till under 1 miljon tunnor, ett mer än 90-procentigt försäljningsfall.

In trädde så hipstern.

Under nollnolltalet har PBR successivt kommit att bli den amerikanska urbana bemedlade alternativkulturens öl, med en efterföljande försäljningssuccé. PBR självt vill inte fullt ut kännas vid detta faktum, eftersom man tror att det riskerar att underminera märkets klassiska status. Trots detta kan man på PBR:s hemsida hitta bilder inskickade av användare som visar "Pabst-drickare i tjugo-nånting-åldern klädda i alternativt mode". Man sponsrar också "indiemusik, lokala företag, föreningar för ansiktsbehåring, post-college-sport, sunkhak och radioprogram". En tydlig hipsterprofil alltså.

Jag vill nu lansera idén att Sollentunaölet Anderssons snart kommer claima titeln som ett svenskt PBR. Det har visserligen bara funnits sedan 1996 men är billigt (8:30 per flaska), relativt profillöst, kan gillas av alla med sin helt generiska lagersmak, och håller sig på rätt sida om fulölsgränsen, eller som vi på LiL sa när vi testade det: "för att vara billig lager: riktigt bra" och "smakar midsommarfest och hopplös tonårskärlek".

Jag gillar också hur företaget presenterar sin öl. Anderssons är "lika folklig som lättdrucken", menar de. Så här säger grundaren själv: " - Det skulle vara ett öl som passar alla. Lätt att dricka och smaka gott. Det ska vara kvalitet och jag ska kunna vara stolt över mitt öl." Signerat Mats Anderssons (sic). Någon däremot? Trodde inte det.

Jag vågar förutspå att vi redan i sommar kommer att se Anderssons i händerna på de fjäderbeklädda (jo, de kommer att finnas med i sommar också) anemiska unga fashionistas som i sina korta kostymbyxor, kepsar och färgglada sweatshirts kommer att befolka varma sommarklippor runtom Södermalm. Så bli inte förvånad om det är en brun Anderssonsflaska du snubblar över på skogsfesten i sommar. Jag hittar bara nedanstående bild på Anderssonsdrickare i aktion (från Instagram!), och den säger väl inte helt emot teorin i alla fall, även om lite vatten kanske måste flyta under bron först.

Och för de som undrar: nej, vi har inte spons från Anderssons (ännu! @Mats Anderssons)