lördag 28 april 2018

Filmen om Gunilla Palmstierna-Weiss




Staffan Juléns film från 2014, Kvinnor som du gör en man impotent, är medryckande och djupt fascinerande. Vilket liv Gunilla Palmstierna Weiss har levt.

tisdag 10 april 2018

Blaserade posörer



När jag var kanske 21 och, som jag tyckte, politiskt desillusionerad (ha!) efter politiskt aktiva gymnasieår, fastnade jag för några – slitna, vet jag nu –  rader ur en dikt av Yeats:
”The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.”
Ja så är det, tänkte mitt 21-åriga jag. Barnsliga gymnasister rusar in i politiken och tror – ”full of passionate intensity” – att de kan förändra allt, men vi livserfarna 21-åringar har minsann genomskådat det där.

Det var en fas, och den gick över. Men för vissa gör den aldrig det. Bengt ”Benke” Ohlsson, Johan Hakelius och i någon mån Viktor Barth-Kron gör alla sig ett gott leverne på att vecka in och vecka ut skriva krönikor som lyder – min parafras:
”Hå hå ja ja,
Högern tycker si och vänstern tycker så.
Men vi allvetande betraktare, de blaserade posörerna, vet att det är helt meningslöst.
Så vi gör oss lustiga över dem istället.”
De gjorde en världsvan grimas av obryddhet när en vindil kom, och grimasen fastnade. Likgiltighet som ersatz för sprezzatura.

Jag kom att tänka på det här när jag häromdagen satt ochläste Aftonbladet från 1868 och en 1860-talets Hakelius skrev en lustig krönika om modet ”att göra strike”. Så här 150 år senare: jovisst kan man skoja om murare, skräddare och timmermän som ställer till med oreda, men å andra sidan får man nog också säga att de hade rätten på sin sida – vågar jag säga det, historien på sin sida.



torsdag 29 mars 2018

Boktips: Flodernas bok


Osannolikt nog har jag hunnit läsa några böcker första kvartalet 2018, och den bästa av dem är Flodernas bok av Nina Burton.

Flodernas bok är en, som titeln antyder, vindlande reseberättelse och kulturhistorisk essä längs de tre europeiska floderna Rhone, Rhen och Themsen. Nina Burton reser i sin släkts fotspår från flodernas källor ut i havet och diskuterar längs vägen vilken roll floderna spelat, direkt och indirekt, för de samhällen som vuxit upp kring dem. Det är både naturvetenskapliga, idehistoriska och samhällsvetenskapliga betraktelser sammanvävda på ett väldigt sympatiskt sätt med Burtons egna släkthistorier och personliga minnen, iakttagelser och reflektioner.

Boken är fängslande på många sätt - dels tycker jag är Burton en väldigt god skribent, med ett flyhänt, direkt och personligt anslag som inte väjer för historiens stora idéer, naturens skönhet eller själens smärta. Och dels är själva upplägget - att följa en kulturtant/författare 65+ som flodluffar genom Europa på pensionärskryssningsbåtar och lastpråmar och reflekterar över livet - såklart oemoståndligt, i alla fall när författaren är Nina Burton. Ett fint exempel på stilen nedan:



Flodernas bok väcker verkligen reslusten, och uppmärksammar numera lite bortglömda (i alla fall som turistmål) städer som Basel, Köln, Strasbourg, Valence, Avignon och andra genom intressanta essäer om deras naturgeografier, ekonomier och kulturer. För en frihetsberövad småbarnspappa är det välkommen eskapism.

onsdag 28 mars 2018

Slutspelsmelankoli



Jag var på handboll i måndags: HK Malmö mot Sävehof i kvartsfinalerna. Det var slutspelsstämning! Lite nervöst på läktaren, spelarna var taggade, full rulle. Grymt målvaktsspel framför allt av Dan Beutler i Malmö. Det var helt enkelt en väldigt kul handbollsmatch att se, även om det efter hand blev uppenbart att hemmalaget skulle vinna pga större tyngd i anfallen och en bättre målvakt, för dagen i alla fall. De senaste matcherna jag var på var en rätt avslagen match med Hammarby i Eriksdalshallen, och en roligare match med LUGI mot Ystad i "Arenan" i Lund. I jämförelse var detta mer intensivt, mera uppskruvat, mycket bättre.

Och ändå blev jag melankolisk: här sitter jag och ser på folk som hejar på ett lag som bildades 2007 och som lirar högklassig elitseriehandboll, när mitt lag Drott just degraderades för tredje året i rad och så nästa säsong ska spela i division II.


2013 tog Drott SM-guld. När säsongen 2015-2016 började var det 48:e säsongen i rad som Drott spelade i högstaligan. Men de åkte ur. Så åkte de 2016-17 ur andraligan (Allsvenskan), och så nu 2017-2018 åkte de ur division ett. Senast jag såg dem var förra säsongen, och det var fruktansvärt. Så dålig handboll. Som att träffa en gammal släkting som man verkligen gillar men som helt gått ner sig på ett sorgligt sätt. Så där satt jag bland malmöiternas glädje, och blev melankolisk.

:(

måndag 26 mars 2018

Konspirationer


I noir-litteratur är allting en konspiration. Alla ljuger, alla döljer någonting, och de på toppen kommer aldrig åka dit. Det är ett starkt dramaturgiskt grepp. Inte bara i noir heller kanske -- det har påpekats* om Proust att ingen är vad de verkar vara, alla har en fasad och i slutet visar sig de flesta vara prostituerade eller i alla fall ha ett helt annat sexualliv än det som de projicerar utåt.

Kul i litteraturen. I verkliga livet är konspirationsteoriker däremot ingen hederstitel. En pust av svettig gubbe som ägnar all sin vakna tid åt teorier om Palmemordet.

Därför tyckte jag att det var extra slående med två riktigt smutsiga uppgörelser som avtäckts nyligen, av väldigt olika karaktär. 

Den ena är att Frankrikes tidigare president Nicolas Sarkozy i förra veckan häktades, anklagad för att ha tagit emot 50 miljoner euro i olagliga kampanjbidrag från Libyens ex-diktator Muhammad Khadaffi. En så otroligt mustigt smutsig historia, inte minst med tanke på att Khadaffi innan han störtades i en väst-stödd revolt var en av Västs verkliga idealskurkar, medan Sarkozy alltid verkat svinig, men inte på den nivån.


Den andra är mer bekräftat djävulsk. Jag kollade på dokumentären Massakern i Loughinisland på SVT Play, om en lojalistisk terrorattack på en pub i en liten by i Nordirland sommaren 1994. Tre män från den lojalistiska paramilitära gruppen Ulster Volunteer Force (UVF) sprang in på en pub där folk kollade på fotbolls-VM och sköt vilt omkring sig. Sex män dog, utan att ha gjort något annat brott än att de var katoliker. Attacken var en pervers hämnd för ett IRA-attentat på en annan plats mot helt andra personer. Att Nordirland sett  alltför mycket av terroristiskt vansinne det senaste halvseklet eller så är visserligen inget nytt. Vad dokumentären däremot visade väldigt tydligt var hur polisen -- den brittiska polisen -- medvetet "misslyckades" med att sätta dit de skyldiga. De slängde bort bevis, skrotade bilen som terroristerna hade kört, och inte ens när ledarens fru själv gick till polisen och angav honom satte polisen dit honom. Den UVF-grupp som begick dådet bestod mest av poliser och militärer, vilket ger konspirationspoäng bara det, och polisen struntade i att sätta dit de skyldiga eftersom de skyldiga inkluderade en informatör för polisen. Dokumentären spårar också de tjeckisktillverkade automatgevär som terroristerna använde tillbaka till en enorm UVF-import av vapen några år tidigare -- en import med båt som polisen kände till innan den skedde men som de helt enkelt struntade i att förhindra. Oskyldiga dog på grund av polisen och militärens samspel med paramilitära terrorgrupper.

"Collusion" talas det om i dokumentären -- kan det bli mer noir? Jag kommer fortsätta läsa James Ellroy-romaner utan att skämmas.


* Kristoffer Leandoer, Jag. Du. Vi. En bok om Proust (1998).

måndag 19 mars 2018

Barrskog



Värderingen av olika typer av natur varierar över tid. I det sena 1800-talets nationalromantik uppvärderades de svenska skogarna av den tidens kulturmänniskor. De stora skogar som tidigare, liksom fjällvärlden, hade setts som kaotisk och skrämmande vildmark, kunde nu istället ses som vemodiga, vackra tempelsalar -- skogen kunde bli ”en plats för kontemplation, stillhet och ensamhet”, konstaterar etnologen Orvar Löfgren i en fin essä.

Jag tänker mig Arvid -- förlåt för eventuell fultolkning, kompis! -- och många andra av dagens naturvurmare i Sverige som sentida utlöpare på denna tråd i svensk historia. Naturen som plats för kontemplation och skönhetsupplevelse, även -- eller kanske just när -- när den inte böjer sig för våra inomhus-inrednings-konventioner. Fjället, skogen.

I upplysningstidens Sverige var det annorlunda. Italiensvärmaren Carl August Ehrensvärd förklarade år 1800: ”Vad granar angår hatar jag dem nu mera än nånsin /.../ den runda formen som lövträden giva är agreablare än den uddvassa barrskogen”. Tallen, kanske vårt favoritträd här på LIL, med sin smäckrare kontur jämfört med granen började däremot omvärderas redan då.

Vissa saker är mer konstanta. Smålands fulhet hör därtill. Ehrensvärds samtida, poeten Oxenstierna sade om den otillgängliga småländska naturen: ”Jag genomvandrar ett land vars ohyggelighet ej kan beskrivas”.

Referens
Orvar Löfgren (1993) ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm: Natur och Kultur).

onsdag 7 mars 2018

Skivtips: Slowgold


Den är nästan så uppenbart mitt i prick i Längre Inåt Landets musikaliska måltavla att det inte behöver sägas, men det känns som en principsak att ändå lyfta fram göteborgska Slowgolds senaste platta Mörkare - vilket sound, vilken känsla.

Slowgold är ett alias för Amanda Werne, en 28-åring från Göteborg som de senaste åren figurerat lite varstans på den västkustska musikscenen. Mörkare är hennes fjärde album som Slowgold, och det är det bästa hittills. Slingrande 70-talsdoftande gitarrslingor varvas med atmosfärisk telecaster-sustain och mjuka, repetitiva basgångar. Över alltsammans ligger Wernes röst som i alla fall i mitt tycke är något helt särskilt. Hon är fantastiskt känslig i sin dynamik och frasering, kanske lite lik Anna Järvinen men med mera kraft i botten.

Slowgold är en av ett antal musikaliska akter från västkusten som alla har något gemensamt. Jag har svårt att identifiera vad detta något är, och det kanske inte kan reduceras till en enda grej. Vad är de gemensamma nämnarna mellan exempelvis Slowgold, Graveyard, Silverbullit, The Soundtrack of Our Lives och Franska Trion? Det finns ju något krautigt och repetitivt hos alla dessa. Det är musik som lyfter blicken och vidgar horisonten med sin närvaro och sitt djup, den går direkt in och tar inga omvägar. Den skäms inte för sig, kanske som en socialt utsvulten alkis på ett sunkhak som liksom skippar allt småprat och går direkt på det som bränns i livet, kanske handlar det om samma känsla av omedelbarhet som ett vinterbad i västerhavet?

Ja ja, lyssna i alla fall på Slowgold tycker jag.

måndag 26 februari 2018

Ett fönster i Sätra


Rätt mycket av min tid spenderar jag på en koboltblå soffa i Sätra, en förort i sydvästra Stockholm. Med läsning, eller kanske teve. Eller bara att se ut genom fönstret. Jag älskar de här fönstren. Det är ett ganska stort vardagsrum, brett, i en tvåa med kök. Genomgång, med köks- och sovrumsfönster (och balkong) mot väster, och vardagsrum mot öster. Utsikt ut över en dunge. Sätra byggdes på 1960-70-talen med lägenhetshus i betongfunkis och serieproducerade villor med träfasader. Det är rätt backigt i Sätra. Så många hus har väldigt fina perspektiv ut genom fönster och från balkonger. Ljusinsläppen är genomtänkta av välmenande socialingenjörer. Vårt hus ligger på toppen av en backe, så det finns ingen insyn in i vardagsrummet. Utsikten går mot den där dungen, och nerförsbacken, och ett annat 60-talshus några tiotals meter längre ut mot vänster. Här kan man ligga på soffan och se ut genom fönstret. Soluppgången över gärdet nere i Sätradalen. Snöfall. Gråa himlar. Livsluft. Det är fantastiskt, i det lilla.

söndag 25 februari 2018

Skogshuggarmodets återfödelse?

Ett spännande tecken i tiden är Justin Timberlakes senaste stilmakeover, som bland andra Susanne Ljung uppmärksammar i DN. I samband med släppet av nya plattan Man Of The Woods har Timberlake, tidigare mestadels slickt urbant kostymklädd, börjat klä sig i skogshuggarlooken.


Peak beard? Inte för Justin i alla fall.

Första gången vi mera utförligt skrev om den här på bloggen var 2008, och redan då var ju stilen inte ny i det samtida modet. Så här tio år senare känns den om inte omodern så i alla fall väldigt långt från trendfronten. I bästa fall kan väl sägas att skogshuggarlooken och dess olika varianter blivit en mer långsiktigt hållbar stil, en del av nån sorts workwearorienterad permanent fashion-rörelse.

Och på så sätt kanske den är logisk för Timberlake att anamma. Han är årsbarn med undertecknad, och fyllde alltså 37 i början av januari i år. Om han liksom jag finner det allt svårare att med värdighet hänga med i posthipstermodets svängningar, erbjuder ju skogshuggarlooken praktiska, avslappnade, hyfsat färggranna och bärbara plagg som fungerar både hemma och på jobbet.



Dessutom signalerar stilen ju, och för egen del tror jag att den här psykologiska sidan av skogshuggarlooken är en väldigt viktig förklaring till varför jag envisas med att fortfarande (i alla fall delvis) hålla fast i den, att bäraren vill vara eller känner sig nära naturen. Även om han eller hon bor i stan. Stilen blir en daglig påminnelse om en längtan att kliva ut genom ytterdörren för att hugga ved i en glänta i skogen istället för att sätta sig på en överfull tunnelbana in mot de urbana kontorsområdenas betongöknar.

Med tanke på hur enormt stor Justin Timberlake är som artist blir det spännande att se vad som ska hända med skogshuggarlooken den närmsta tiden - kommer den att få ytterligare en revival, eller blir den stilen som dödade Timberlakes karriär och stämplade honom som en hopplös föredetting? Jag hoppas naturligtvis på det förstnämnda!

EDIT: Pitchforks recension av Timberlakes nya platta är en rolig sågning. Aftonbladet är inte heller särskilt begeistrade.


Skjortan. SKJORTAN!!!

fredag 23 februari 2018

Om Skogskyrkogården

Svt Play har just nu en intressant dokumentär om planeringen och uppförandet av Skogskyrkogården i Stockholm. Arbetet innebar bland annat ett totalt brott mellan de två arkitekterna och vännerna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Filmen går väl inte på djupet i den saken, och inte heller i de arkitektoniska aspekterna av Skogskyrkogården, men den är en sevärd betraktelse. Underbart långsamt tempo också, även om det var lite av en utmaning för undertecknad småbarnspappa att hålla sig vaken när den sågs i sängen i mörkret på kvällen.



måndag 19 februari 2018

Cézannes porträtt



Cézanne sägs ha sagt till sina modeller: "Var ett äpple!" Är hans porträtt opersonliga, objektifierande av människorna, görandes dem till ytor inte annorlunda än tingens ytor (väggar, tyger, etc.)? T.J. Clark diskuterar det i en väldigt fascinerande essä. Är hans porträtt objektifierande? Och är det i så fall något dåligt?

T. J. Clark, "Cezanne's Intimacy", London Review of Books, 25 januari 2018

söndag 11 februari 2018

Gula gången: introspektion


En sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes. När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta uttryck för att beskriva den.

Vad är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.

I gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords. Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem. 

Utanför vår lägenhet började jag ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här? Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.

Vad var det här för upplevelse?  Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?

Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.