Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Danmark i våra hjärtan

Blev så glad när jag av en händelse surfade in på Johan Hurtigs blogg på cafe.se idag. Han har varit i Danmark och förmedlar den här ögonblicksbilden nedan. Väldigt välfunnen och träffande bildtext (man måste nog klicka på bilden för att kunna läsa). Jag fick omedelbart en flashback till vår bloggcykelsemester på Jylland för några år sedan, då det dock tyvärr aldrig blev några tatueringar. Älska Danmark!

Reklamfilm för Hornstull

Stadsdelen Hornstull i Stockholm har nyss fått en - enligt många - välbehövlig ansiktslyftning. Stadsdelen tillhör ett område som är känt som "knivsöder" (numera populärt "global-knivsöder") och var för inte alltför länge sedan ruffig och stökig, men har sakta men säkert gentrifierats. I och med att Hornstull nu har fått ett eget köpcentrum (så att en inte längre behöver åka hela långa vägen till Liljeholmen för att handla på H&M) är omvandlingen komplett.

Jag tror att det är närmast omöjligt att stoppa gentrifieringen, och det är möjligt att de förändringar som har skett är till de bättre, men det är väldigt lustigt att se hur det "nya" Hornstull marknadsförs. Den här filmen har roat mig väldigt mycket den senaste veckan, det tycks vara ett skämt men jag tror faktiskt att den är på riktigt. Det är så oerhört billigt att använda en changerad skivbutik och en loppis för att ge något slags "äkta" sken åt att det öppnar ännu en Indiska i stan, och mannen som säger att Hornstull är som ett mini-New York eftersom det ibland sitter en dragspelare i tunnelbanan fullbordar den ofrivilliga parodin. Stor underhållning!

En historia 2

Jag kan fortfarande inte få nog av det här klippet, och även om denna berättelse inte är fullt lika dramatisk är det alltid en stor njutning att höra Thommy Berggren tjöta. Vassegoa!

En unge som gillar bacon

Det finns mycket som är dåligt med reality shows men ibland så uppnår deras regisserade kvasi-verklighet det sublimas nivå. Det här är ett gammalt klipp - från 2009, tv-serien Wife Swap - men denna mycket bestämda unge och hans kärlek till bacon och tubost är det roligaste jag har sett på länge.

Mer tid kommer gå till spillo

För drygt ett år sedan så övertalade min bror mig att jag skulle lyssna på podcasten "The Ricky Gervais Show". Av naturen skeptisk och till läggningen ganska bekväm av mig så fann jag det först rätt motbjudande att lägga en massa dyrbar tid på att lyssna till broderns till antalet tre, timslånga podcastavsnitt. Eftersom jag vid den tidpunkten var relativt nybliven förälder så brukade jag genast somna när jag försökte lyssna. Min bror var dock synnerligen envis och inledde varje konversation med att fråga om jag hade lyssnat ännu.
Så när jullovet infann sig och jag till sist fick lite tid att verkligen lyssna till Rickys podcast blev jag till min egna förvåning, inte lite, utan väldigt positivt överraskad. Det här var ju oerhört underhållande. Podcasten gick i grova drag ut på att Ricky, Stephen Merchant (hans manuskompanjon till serierna The Office och The Extras) samt den märkliga filuren Karl Pilkington satt och diskuterade tämligen egenartade ämnen som håriga kinesiska barn, aprelaterade nyheter samt Karl Pilkingtons vardagsbekymmer. Efter att ha fått blodad tand så inhandlade jag ytterligare cirka 25 timmars radiounderhållning på Itunes.
Konceptet går egentligen ut på att Ricky och Stephen sitter och driver med Karl - som är en slags "global village idiot". Vid något tillfälle säger Ricky att under här säsongen kommer ni få höra Karl "blossom from an idiot to an moron". Elakt? - ja, barnsligt? - ja, i högsta grad. Roligt och underhållande? Ja!
Den här podcasten började de sända 2005 redan, och jag som relativt flitigt undersökt Itunes podcastutbud förbannade mig själv att jag inte upptäckt det tidigare.
Nå, nu slutar (eller börjar) historien inte riktigt där. I våras, då jag började bli en riktigt inbiten fan till podcasten insåg jag att Ricky Gervais och Stephen Merchant hade haft en föregångare på den engelska radiokanalen XFM - under samma namn. Redan 2001 hade de börjat sända sin show. Och på en viss torrentsida fanns ytterligare cirka 90 timmars underhållning att ladda hem. Och där någonstans så började min Ipod gå över till att spela mera talad underhållning än musik...
Karl Pilkington var från början enbart ljudtekniker och skulle inte prata - det var ju The Ricky Gervais show, men Ricky och Stephen förstod snart, när de hade sina off air-diskussioner med Karl att han var något över det vanliga. Så gradvis kom de att involvera honom allt mera, för att till sist så var det egentligen bara Karl som pratade. "When we kind of poked hit with a stick to make him talk, we realized we'd struck gold. Comic gold".

Ett snabbt överslag ger vid handen att jag har cirka 130 timmar Ricky Gervais i min Ipod. Jag tror mig ha hört allt åtminstone två gånger. Det är 260 timmar, eller drygt åtta arbetsveckor. En hel semester (för en lärare i alla fall). Det är med vissa samvetskval jag konstaterar detta. Man hinner göra rätt mycket nytta på 260 timmar.

Nu kommer trion att gå in i studion igen i slutet av november, och jag måste erkänna att jag har högt ställda förväntningar - de har aldrig kommit på skam tidigare. Undertecknad önskar att med bifogade klipp dra ner fler av sina medmänniskor i Karl Pilkingtonträsket! Och håll ögonen öppna efter HBO:s standup av och med Ricky Gervais från i helgen "Out of England". Den ska ha varit grymt bra, enligt mina amerikanska källor.
Det bifogade klippet nedan är ihopmixat från en den tidigare XFM-showen och ger prov på bland annat Pilkingtons olika features "Rock Busters" där han genom sina kryptiska ledtrådar ("not cryptic, mostly wrong" enligt Gervais) söker efter ett band eller en artist, "Monkey News" - Karl har grävt fram någon "nyhet" ur schimpansernas värld och mycket annat.
Jag brukar missionera med måtta - oftast har jag svårt för att pracka på folk musik, litteratur, film - eller som i det här fallet en radioshow - men jag gör ett undantag i det här fallet. Har du aldrig lyssnat till detta så måste du göra det nu!