måndag 31 december 2012

Greider < 3 Bagarmossen

 Bagarmossen. foto från wiki

Årsta gentrifieras, konstaterar Göran Greider, som bott där sedan 1993, i sin nya diktbok Och dagarna är som små  sekler:

"Ur de gamla husen från fyrtiotalet:
Allt yngre människor
kliver nu ut ur dem.
Närförorten förändras.
Ambulansen hörs inte lika ofta.
Kärleken är arkitektonisk."

Medelklassmammorna och -papporna går över torget, sushibutikerna har landat; "vem är då jag som hör / till denna medelklass men ändå / inte kan förlika mig med den?" Föräldragruppen på dagis blandas mellan "Reklammannen och lastbilschauffören, journalisten och kassörskan." Men ännu är Årsta, till skillnad från staden innanför tullarna, ingen "moderatstad"; Greider går som en general längs med Årstaviken och funderar på politiken och invasionen från innerstaden.

Så flaxar han ut och drömmer om villaboende i Gamla Enskede, eller, mer otippat, till ett Bagarmossen där han trivs:
"Det var länge sen jag var här, på det lilla torget, Folkets Hus, människor som släntrar genom vårkvällen. De södra förorternas särskilda ljus, de lite slitna husen, det lite slitna folket, det är ju här jag hör hemma: kunde ha vuxit upp här i ett annat liv, innerstan långt där borta som suger makt ur folket här. Vänsterpartiland, dessutom, med kämpar från Colombia, Grekland, Sverige, en annan sorts vrede, den kan kanske fångas i pasolinska terziner, men då måste jag vandra länge, känna gesterna hos de där ungdomarna som rör sig nerför rulltrappan. Gatorna, betongen, asfalten har erövrat sina minnen, det är Wedding och Neukölln, lugnet och aktivismen, en äldre radikalism som förmår växa på nytt: Bagarmossen." (203)

måndag 24 december 2012

Låtar att köra bil till

Vissa låtar gör sig bara bättre än andra i bilen. Det är inte alltid helt lätt att sätta fingret på varför. Här är i alla fall några sånger som rullat i min Saab under året som gått.

Beth Orton - Something More Beautiful. För de långa raksträckorna



Winhill/Losehill - The Heart Is A Mussel. För Norrland


(Finns inte på Youtube så det fick bli nästan lika bra låten The House Is Black istället)

Kathleen Edwards - Change the Sheets. För vinterdagar och låg sol



Chromatics - Back From The Grave. För nattvägar genom Europas förstäder



Cat Power - Manhattan. För Södra Länken mellan regnen



Ulf Lundell - Är vi lyckliga nu? För E4:an genom Sverige fort som fan på slitna vinterdäck



Tift Merritt - Traveling Alone. För Appalachernas tomma motorvägar





fredag 21 december 2012

Eriks 2012-listor

2012 är som jag hör det ett väldigt bra musikår. Jag har hört en massa bra musik som jag har gillat från lite olika genrer -- jazz, country, pop och annat. Inte minst har jag varit på en drös spelningar som rockat sockorna av mig. Inom film och litteratur har jag inte alls hängt med eller hittat så mycket. Detta inlägg har därför fokus på spelningar och låtar mer än något annat.

Don Carlo på Staatsoper. Tysk sanhällskritisk Regietheater, just som jag tänkte mig! 
Tortyroffer vid den kungliga middagen, etc!

 Western Toneflyers på Killhults countryfestival

Killhult. En festival som verkligen tog ett stort steg framåt i år.

John Holmström trio på Brötz


Årets livemusik
Will Vinson på Scandic Malmen, februari
Sjostakovitjs “Lady Macbeth från Mtsensk”, Göteborgsoperan, april
PACE på Glenn Miller Café, vår
Wagners “Lohengrin” på Kungliga operan, vår (oändlig längtan!! jfr Horace i DN)
Dwight Yoakam på Cirkus, Stockholm, juni
The Choking Victim Show på Underworld, London, augusti
Western Toneflyers på Killhults Countryfestival, augusti
Verdis ”Don Carlo” på Deutsche Oper, Berlin, oktober (denna uppsättning)
Lisa Bodelius kvartett på Brötz, november
Elin Larsson Group på Jazzkatten/Fasching, november
John Holmström trio på Brötz, december
(+ spelningar jag ångrar att jag missade: Tant strul, Tame Impala, Tift Merritt, Brad Paisley)
Häromveckan pratade jag och en kompis om hur härligt det är som svenskt countryfan gå på spelning med amerikanska countryartister som kör på och kryddar med allt de har, utan rädsla för att falla ner i dansbandsfacket. Inga bugghämningar! Så var det att se Dwight Yoakam: även om han sluddrade lite och tappat lite från den fantastiska sångrösten som han hade förr, så var det fortfarande tryck i pipan och stuns i honky tonken som hans silverpaljettkostymklädda band framförde. Zoe Muths spelning på Big Ben har Arvid redan skrivit om här på bloggen; jag kan bara konstatera att jag fortfarande lyssnar massor på hennes förra skiva, som var min årets skiva här på bloggen förra året, och att hennes lågmälda lunkcountry var en ljuvlig liveupplevelse. Den tredje countryspelningen på min lista är western swing-bandet Western Toneflyers som jag för andra gången såg på Killhults Countryfestival. Jag tror att det är fler än jag som förförts av deras old time style och sound för det var klart mer och högljuddare folk på spelningen i år än för två år sedan; man kan på förhandet skaka på huvudet åt western swing men sen sitter man ändå där och rycks med i 30-talssvänget med lap steel, dragspel, kontrabas och allt. Inom jazzen har jag fått stor-feeling flera gånger i år -- ösiga PACE, cerebrala Will Vinson, och inte minst Cecilia Perssons nyskrivna stycke till Jazzkatten, med årets mest sublima klarinettsolo (av Fredrik Ljungkvist). Av enstaka stycken hörda live var den och Choking Victims klassiska”War Story” höjdpunkterna.


Årets låtar
Alicia Keys, ”Girl on Fire”
Alina Deceverski, “Flytta på dig”
Audrey Auld, ”I'd Leave Me Too”
The Bad Plus, ”Pound for Pound”
Beach House, “The Hours”
Beachwood Sparks, “Sparks Fly Again”
Beth Orton, “Something More Beautiful”
Bright Moments, “Tourists”
Dirty Projectors, ”About to Die”
Echo Lake, “Another Day”
El Perro del Mar, “Love in Vain”
Frank Ocean, “Pyramids”
Grimes, “Genesis”
Ikons, “Sister”
Iris Dement, “Whole Lotta Heaven”
Johannes Vidén och Bluebird Association, Jag och Bergman
Julia Holter, Our Sorrows
Justin Townes Earle, “Memphis in the Rain”
Justin Townes Earle, “Movin’ On”
Kathleen Edwards, “Change the Sheets”
Love Antell, Du växer upp
Mando Diao, ”En sångarsaga” (av alla band trodde jag aldrig att MD skulle vara med på en av mina topplistor!)
Mattias Bärjed, ”Party”
Näääk, “Jetlag”
Peaking Lights, “Beautiful Dub”
Peter LeMarc, “Gråta som en karl”
Petra Marklund, ”Easy come, easy go”
R. Kelly, “Feelin’ Single”
Sonny and the Sunsets, “Pretend You Love Me”
Taken by Trees, Only You
Tift Merritt, “Feeling of Beauty”
Ulf Lundell, ”Nattvakten stjäl”
Ulf Lundell, “Är vi lyckliga nu?”
Ulf Lundell, ”Moln utan minne”
Winhill/Losehill, ”I Will Never Get Enough”
Zoe Muth and the Lost High Rollers, “I’ve Been Deceived”
Så många fantastiska låtar! Jag ska också ärligt säga att här finns säkert en del grejer från skivor som borde vara med på skivlistan, men där jag bara lyssnat på enstaka spår.



Årets skivor
Taken By Trees, ”Other Worlds”
Kvintetten som sprängdes, “Järnet”
Dirty Projectors, ”Swing Lo Magellan”
Lorentz & Sakarias, ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast”
Beachwood Sparks, ”Tarnished Gold”
Johannes Vidén och Bluebird Association, ”Frid över en stjärna som föll”
Lorentz & Sakarias-skivan fascinerar mig; jag har inte bestämt mig om texterna (inte lyssnat så mycket) men älskar ljudbilden och det sorgsna anslaget i t ex ”Molnen”; tillsammans med Frank Oceans ”Pyramids” tänker jag mig att det där är värdiga uppföljare till ”Runaway”. Beachwood Sparks har också de ett helgjutet sound fast av ett helt annat slag, rotad countryrock á la kaliforniskt 70-tal. Taken By Trees Hawaiiskiva är förförande drömmeri som tilltalar en Beach Boys-romantiker som jag. Johannes Vidéns briljanta skiva konkurrerar med Uffe om årets texter -- ”visst har jag bedragit mig själv ibland / levt med inbillad krona, som herr von Hancken" -- och var som jag tidigare konstaterat soundtracket till min vår. De ord som jag kommer att tänka på av Dirty Projectors ”Swing Lo Magellan” är ”infallsrik” och ”kreativ”. Och ”livsbejakande”. Kvintetten som sprängdes -- då utvidgade till septett -- såg och hörde jag göra en förkrossande bra spelning på Bellevue Jazz förra året, och i år kom skivan.

Årets textförfattare
Ulf Lundell! ”Visa mig bilderna på dom som sålde ut Serafen”, ”När fick du senast ett lönelyft på 79 procent”, ”Jag är socialdemokrat och det här är min klassresa”, etc etc!

Årets tv
Historieätarna – bra komiskt spel och dito tajming från Haag och Lundgren, relevanta experter, intressant mat, kul kläder och miljöer.
Sverige-Danmark i herrhandbollens kvartsfinal i OS. Sverige lyckades otippat slå Niklas Landin m fl, med 24-22.
Dam-EM i handboll
Italien-Tyskland i EM, och Spaniens avklädande av italienarna i finalen (4-0!), sedd på en go O'Learys

 AC Jimbo

Årets radio
Guardians underbara fotbollspodcast Football Weekly med James Richardson, Barry Glendenning och gänget.
Även: Medierna, Studio ett, Godmorgon världen!, Lundströms bokradio, CD-revyn, P2 Kalejdoskop

Film
Jag kan inte säga att jag såg någon film som jag gick igång på till 100%. Men Call Girl tyckte jag var bra, och med ett fantastiskt soundtrack av Mattias Bärjed.

Årets läsning
Som vanligt har jag inte läst någon ny skönlitteratur. Men Ola Anderssons Vykort från utopia, om stadsplanering och Stockholm, var väldigt bra, och jag har lånat hem Ronny Ambjörnssons Ellen Key-biografi som jag också förväntar mig mycket av. Årets läsupplevelser av gamla grejer var inom skönlitteraturen Stina Aronsons stilistiskt briljanta Feberboken och Vilhelm Mobergs vackra, poetiska Vår stund på jorden. På en delad god andraplats kommer Eva-Marie Liffners mustiga 1700-talsskröna Lacrimosa, Gun-Britt Sundströms intellektuella, diskuterande Maken och Eyvind Johnsons Krilontrilogi, som jag förvisso inte tycker är så bra, men ack så fascinerande.
 
Tidningsvis har London Review of Books och New York Review of Books varit topparna. Vi har haft några diskussionen några gånger i höst, vilken dagstidning/veckotidning kan man egentligen läsa?, utan något tillfredsställande svar: DN och SvD borgerliga och lite svajiga, vänstertidningarna bara underfinansierade och undermåliga. Skönt då att det finns en annan tidningsgenre – bokrecensionstidskrifter – med så lysande produkter. Några favorittexter: Patrick Crotty om Sorley MacLean i TLS, Neal Ascherson om ostpreussare, Thomas Meaney om Comte, och en massa annat.
Årets blogginlägg var för min del JW Masons ”Pain is the Agenda: The Method in the ECB’s Madness”. En klarsynt analys av hur EMU egentligen fungerar.

Årets citat
”Det blir mycket studsinspel. Vi kallar honom Tommy Balic.” – Aranäs tränare om bristen på mittnior i laget, inför säsongen, som gjort att kantspelaren Tommy Atterhäll spelat på den positionen.

Choking Victim Show, Camden/London

Årets spelningsanekdot
I baren på en Choking Victim-spelning i London frågar jag en av killarna, en kompis kompis, som jag är där med om vad han jobbar med (vi har aldrig träffats innan), men han vill inte svara. Efteråt kommer det fram att han jobbar på Goldman Sachs, vilket han inte ville säga inne på spelningen eftersom han var rädd för att någon av punkarna kring oss skulle höra det. Så kan det vara att vara kulturell medelklass år 2012.

Årets mest otippade, långsiktiga och välmenande råd
Min kollega R, fyrtio år äldre än mig, engagerar sig: ”Erik, du måste tänka på att när ni som rörelseintellektuella skaffar barn, så får ni inte bo i ett rikt område som Lidingö eller Djursholm, där era barn växer upp och bara umgås med andra rika barn. Då blir de moderater! Det var vad som hände med Rudolf Meidner. Han bodde på Lidingö och hans barn växte upp och blev moderater!” Min kollega R bryr sig om mig

Årets "jag mötte Lassie"
Jag diskuterade tidiga Magnus Lindberg med Robert Perlskog på twitter, och träffade en av sångarna i Lars-Kristerz på Dwight Yoakam-spelningen. Och så åt jag middag med min favoritledarskribent, Martin Lindblom (tidigare LO-Tidningen).

Årets resor
Cykelsemester på Gotland. Funkisområdet Britz i Berlin. För första gången såg jag något vackert i England (landsbygd). Nacka, Hökarängen, Ålsten och Enskede med K och LIL-gänget.

Årets begrepp
Politisk depression

Ulf Lundell - Rent Förbannat

Ulfs senaste album har nu varit ute i handeln ett tag, och det har blivit dags för en liten summering av de intryck som denna digra samling låtar bjuder på.




Det tar inte lång tid innan en kan konstatera att Ulf är Ulf. Han förnekar sig inte, och "Rent förbannat" innehåller samtliga av de element vi i vanliga fall förknippar med denna oerhört produktiva artist. De eftersinnade balladerna, pop-hitsen, tung-gunget, brölet, den politiska vita reggaen, allt finns här. Jag kommer att få anledning att återkomma till detta senare, för det är en annan sak som är viktigare än de musikaliska variationerna och som ligger som en tydlig ram runt hela albumet - den politiska vreden.

Ulf har ju sedan länge sällat sig till arbetarrörelsen/vänstern med någon slags mer eller mindre diffus ideologi som inte sällan har fått stå tillbaka för hans piedestal-filosofi (och här får ni gärna rätta mig om jag har fel, för jag är inte alls särskilt insatt i detta) och längtan ut på vägarna. Något har dock hänt som har väckt hans engagemang, och jag tror att han erfar samma trötthet och irritation som väldigt många andra som har levt med alliansens politik i dryga sex år. Det finns nästan inte en enda låt på skivan som inte innehåller politiska funderingar, tankar eller käftsmällar. Den senaste tidens samhällsdebatt har enligt min uppfattning polariserats allt mer på bekostnad av djupgående analys och debatt, och jag var en smula rädd för att Ulf skulle falla under samma kategori som hans namne Brunnberg, och bara framstå som ännu en privilegierad, medelålders, vit man, som saknar förmåga att se sina egna fördelar i samhället. Som väl är finns få eller inga tecken på detta, och även om det så klart blir förenklade sanningar och kommentarer är kritiken av alliansen överraskande konkret och skarp. Jag håller mer eller mindre med honom om allt det han säger, och den dominerande känsla jag får av att lyssna på Rent förbannat är att det är så obeskrivligt skönt att höra någon som skriver och sjunger om läget i Sverige 2012. Att denna någon är Ulf Lundell i högform gör inte saken sämre.

Det formligen flödar av fantastiska textrader, redan i första singeln "Är vi lyckliga nu?" finns ett knippe. 


Utsålt, förskingrat,
hela landskapet förändrat och bränt
...
Dom vill bara ha dina stålar
Hala som ålar
är dom försvunna
innan du hinner räkna till sju
Är vi lyckliga nu?
...
att välja vilka bluffmakare
vi vill och kan
Frihet och ansvar, men alla vet
att om girigheten får härja fritt
förgiftar den land efter land
...
Nu har vi alla rätt och skyldighet
Är du ens människa längre, eller är du
en förlust bara, eller en vinstandel?

Hård och gnällig ton? Ja, men också sakligt och sant enligt mig. 

Att bli bitter är en kraft som verkar i en nedåtgående spiral, men från vrede finns det mycket energi och kreativitet att utmynna. De senaste åren har Ulf snavat och ibland fallit in i bitterhetens spår, men nu står han rakt och stolt på rätt sida gränsen. Jag nämnde tidigare att det är en typisk Ulf-platta, och det är sant, med undantag för det faktum att Rent förbannat är bättre än en genomsnittlig Ulf-platta. De lunkande balladerna finns här, och flera av dem är riktigt bra. "Redan där" inleder skivan förtjänstfullt och behandlar det andra dominerande temat på skivan förutom politiken - åldrande. "Nattvakten stjäl" är ett socialrealistiskt porträtt av en Åhléns-vakt som tar med sig saker hem för att få tillvaron att gå ihop. Flera av balladerna ekar faktiskt av det magiska sound som präglar "Evangeline", som i mitt tycke är hans bästa skiva, inte minst avslutande "Exil".




En annan favorit är "Mitt ansikte", där Ulf sjunger om en rånare som lever ett liv i marginalen och efter egna regler, men som är beredd att ge upp detta liv och ta sitt straff om rätt villkor uppfylls:


Ge mig bilderna på dom som köpte och sålde Serafen
Och jag ska ge er mitt ansikte, utan mask
hos den bästa fotografen

Jan Emanuel, Expedition Robinson-vinnaren som är före detta riksdagsman för sossarna och numera sitter i kommunfullmäktige i Norrtälje, får sig en mycket välförtjänt släng av sleven efter de mycket tveksamma affärer som denne varit inblandad i de senaste åren. Detta sker i låten 79%, som tyvärr är en reggae-låt, men texten är så jäkla bra att jag ändå köper låten som helhet.

Du gör dig ett nylle i televisionen 
sen öppnar du en mottagning för ensamkommande flyktingbarn
Du sköter den så gott du kan
och byger upp och bygger upp
slår dövörat till för alla klagomål
och säljer sen hela skiten för 200 miljoner till ett riskkapitalbolag
och säjer:
"Jag är socialdemokrat
och det här är min klassresa"

Detta är egentligen inte mycket mer än en saklig sammanställning av vad Jan Emanuel gjorde, men det är helt sublimt att göra en låt bara för att sätta dit honom.

Det finns även gott om mellan-tempo-låtar, och där sticker framför allt "Arbete och bostad", "Moln utan minnen" och "Eld i berget" ut. Att släppa en trippel-LP innebär onekligen en visst mått av självförtroende, och möjligen även av bristande självinsikt, och det är inget snack om att det hade blivit en bättre produkt om Ulf hade begränsat sig till en dubbel-LP istället. Vissa av de brötigaste stickspåren hade jag gott klarat mig utan, men på det hela sammantaget är det ett vitalt och viktigt album som kommer att hålla i många år fram över. 

Imorgon tar jag mina bloggbröder i handen och går till Lisebergshallen för att se herr Lundell spela live. Peppen är total!

måndag 17 december 2012

Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.

lördag 15 december 2012

En vinterdikt av Lars Gustafsson

Eketånga, Halmstad, december.

 Norra begravningsplatsen, Solna, december.


Snöns täcke ligger över riket och det barkar mot jul. Jag läser i höst och vinter mig igenom volym 1 av Lars Gustafssons valda skrifter, den volym som innehåller poesin. Och från En resa till jordens medelpunkt och andra dikter från 1966 vill jag idag, en dag då snön yr utanför mitt fönster, över Kvibergs marknad, ingredienserna till tacopajen trängs med julölen i kylen, dagen efter att jag lyssnade på The Bands jullåt på Publik, dela med mig av "En vinterdikt" av Lars Gustafsson. En väldigt fin dikt, om bland annat "alla de som bara finns om vintern".


Något som händer med grenarna
utanför fönstret

Något som gör isarna allt blankare

Och hela tiden kan man höra hur det klirrar

För skidlöparna med sina röda mössor,
för de skämtsamma skridskoåkarna på dammarna

för de krokiga gamla vedhuggarna i skogsbrynen
för alla dem som bara finns om vintern

finns någon underlig musik:
den klirrar, som på skämt.

På fastlandet är vintern mera stilla.
Ju längre in, dess mera vinter!

Eld i de stora spisarna! Mer eld,
som dånar genom rökgångarna, eld,

som flyger som någon ande mellan trä och trä,
orolig eld, som inte vill sova.

För rödhett järn som kastas i snö
blir fläckvis svart och fläckvis blått.

Ju längre in, dess mera vinter.

Pålarna står alldeles stilla i isen.

Högtidliga, ovanligt skämtsamma dagar
kan man gå över var man vill,

förstår ni det? Var man vill.

Och när de går där, några, i skogen,
med sina yxor, och söker ut torrt trä,

och klyver det med korta torra slag,
då säger det HOLZ, tydligt: HOLZ, HOLZ

Elden dånar och vill inte sova, i rökgångarna. 
Pålarna står alldeles stilla i isen.

Och en morgon ser man några vita hästar som försvinner.

Några underbara djur.

torsdag 6 december 2012

Nattlåtar för tunnelbanan

Eftersom det ju är december tänkte jag köra igång med årsbästalistor här på bloggen redan nu, och dela upp det hela tematiskt. 2012 har varit ett extremt bra musikår så det kommer att bli svårt att välja.

Det finns en särskild sorts melankoli som bara inträder på väg hem från nån krog, klubb eller fest, när man sagt hejdå till vännerna, när alkoholen börjar gå ur kroppen, man somnar på sätet en stund, vaknar av mörkret över Årstaskogen just som tåget åker ut på Johanneshovsbron, och sen kliver man ut i kylan vid Skärmarbrink och vinglar hem genom ett folktomt söderort.

Utan inbördes ordning kommer således här årets bästa låtar för nattliga färder i tunnelbanan.



dom dränker sin ångest 
jag möter den
säger "wazzup" till den
ger den greenlight go
och sen löper den



I tried to feel something for you
But that's all that I can do
Give my shadow to you



Is there a way to hold off the dawn?





you say you want to love but do you want it enough
the end of us it never hurt so much
I need your devotion





And I've been wondering about what we're gonna do


Nästa gång kommer, bara för att jag saknar min avställda Saab så mycket, en lista med årets bästa bilåkarlåtar.

måndag 3 december 2012

Jag och min farfar vid ett ruckel på landet, 1989

Den fina teveserien Historieätarnas avsnitt om den oskarianska eran -- slutet av 1800-talet -- påminde mig om två foton från min barndom som jag hittade under min räd i gamla fotoalbum för några veckor sedan. Fotona, som jag inte vet precis när de är tagna, föreställer mig och min farfar vid ett gammalt ruckel någonstans ute på landet. Det är sommar: solen skiner, jag har shorts på mig, och den vildvuxna ängen och träden kring det uppenbart övergivna rucklet blommar i grönt. Jag är fyra eller fem år gammal. På den ena bilden står vi framför rucklet: jag framför farfar, han håller mig om axlarna (nyper mig?) och jag smilar. På den andra bilden går vi från rucklet över ängen. Utöver en kraftledning syns ingen annan bebyggelse.

Vad gjorde vi där ute? Varför besöka ett tomt ruckel?



Jag kom inte alls ihåg denna dag eller plats, så jag frågade pappa och han förklarade att rucklet är något slags fattigstuga där någon av min farfars äldre släktingar -- jag tror det var farbror eller faster -- bodde. Min farfar växte upp i ett torp (eller om det var en backstuga) på adlig mark väster om Halmstad och jag har varit också på den plats där detta torp en gång stod, bara några kilometer från den villaförort -- som inte fanns ens i tanken när min farfar växte upp i en jordbruksekonomi -- där jag själv växte upp sextio-sjuttio år senare. Så kort geografiskt avstånd, så stort socialt och historiskt avstånd. Och det fascinerar mig att farfar kom på tanken att ta med mig som barn till dessa platser: de besöken är inte vad jag kommer ihåg att vi gjorde på somrarna, utan vad jag kommer ihåg är att vi åkte till den barnvänliga stranden i Ringenäs och badade, men uppenbarligen gjorde vi också mer familjehistoriska (och socialhistoriska!) utflykter. Och detta måste ha påverkat mig på något sätt: min politik, mitt intresse för historia.

"Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig": Jag fick feeling som skilsmässoskiva


Det finns många sätt på vilka man kan lyssna på Anna Järvinens mästerliga solodebut från 2007 Jag fick feeling; ett är att plocka upp den röda tråden "skilsmässoskiva" och nysta i den. Jag fick feeling är knappast någon skilsmässoskiva rakt av pang bom så som t ex Uffes Den vassa eggen är; men den är många saker och kan höras också på det sättet.



Det börjar på skivans första spår, hittiga Götgatan som berättar en historia lessnare än man kanske vid första anlyssningen tänker. Berättarjaget saknar i svaga stunder -- "jag gick där mitt i våren den lyckan var kort" -- något som varit, och fantiserar om att få personen tillbaka, med briljanta textrader om att låtsas att vara på väg hem till någon som man förstås inte längre är välkommen till:

Jag låtsas att jag är på väg till dig
och det här, här är tåget som tar mig hem till dig

Denna storyline, denna röda tråd är utlagd. Temat om saknad fortsätter, mindre originellt uttryckt, på nästa låt, PS Tjörn:

Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var

Där är du nu,
du är här nu,
i min tanke träffar jag hårt

Det är en bedrövelse som uttrycks här. I skivans fjärde låt, Kan du gå uttrycker berättarjaget den omöjliga, dumma men naturliga strävan att försöka ersätta den som lämnat en med någon precis likadan: "kan du gå som han?"

Kan du gå som han
försök lyfta på din fot som han
...
kan du stoppa tid som han
be mig komma dit som han
få allt att kännas fint som han
om du lyckas, då kan det hända
att jag stannar över dan
och att jag följer med dig in till stan
och för att minnas varför allt tog fart
och varför ingen sa 'snart, snart är allt över'

Nedgångslåten, en av skivans riktiga höjdpunkter med visslingssolo och fint piano, uttrycker inte något specifikt om ett brustet förhållande, utan det mer allmänna temat "något fint är definitivt slut".

Vi dröjde oss kvar på askungens bal
Förtrollade av den kvällen
Natten var en enig sång
Jag såg upp
det var morgon

Den lika fantastiska Vårmelodi ansluter till melankolin från Nedgångslåten:

Om jag gråter ikväll
så finns det ingen anledning alls
jag gråter utan vidare

Och skivans avslutning är såklart den fantastiska Kom hem. Ingenting har löst sig, ingenting har blivit bättre under skivans tio spår, saknaden är lika stark och lika kraftfullt uttryckt på spår tio Kom hem som på spår ett Götgatan. Drömmen densamma: en återkomst. För:

Kom hem
vem ska annars se på mig
som att hela världen var vatten bredvid mig?

Pianots ekon och det drömska soundet för med sig en nattstämning. I Götgatan är man i rörelse, på väg till och från ställen, med fantasin om ett annat mål än det verkliga. Kom hem är stillastående: "här är du alltid". Götgatan är just gatans myller och rörelse, Kom hem nattens lugn, men smärtan och saknaden exakt desamma. Uttrycket lika sublimt.

måndag 26 november 2012

Förortspoesi av Greider

Årsta. bild från Wikipedia

Förorten har inte varit ett populärt ämne i svensk poesi, konstaterade Göran Greider på 90-talet. Själv jobbar han på att jämna ut detta förhållande: hans nya diktsamling Och dagarna är som små sekel utspelas till större delen i Stockholmsförorten Årsta. Dan Hallemar skriver fint om boken i Expressen:
"Sverigeromantiken hoppade över en plats längs tunnelbane-, buss- eller spårvagnslinjerna. De små folkhemsför­orterna med sina små torg, sina – så här års – tömda fontäner, sina tallar mellan husen. Jag bor på en sådan plats, mina barn har växt upp där de senaste tio åren. Jag har kommit hem nästan varje dag de senaste tio åren, men ingen har skrivit dikter om vår hembygd som berör mig, ingen har satt ord på varför jag tycker om att komma hem just hit.

Förrän nu. Göran Greider har stått i 20 år på en balkong i närförorten Årsta och tittat ut bland tallarna ("den gren som hela Årsta hänger på") och rökt och diktat. Resultatet är boken Och dagarna är som små sekler. Och jag vill skriva hembygdsmusik till det han skriver:

"Tidiga vårar / finns en särskild gråhet i förorterna / Perrongerna urblåsta / de bleka ansiktena / all den grönska som förorterna / är så beroende av har ännu inte slagit ut / Skräp rullar över gatorna, allt som kom fram. / De få affärerna orkar inte lysa upp med några färger. / Ändå förnimmer jag det: ren kärlek / till de här ytorna som jag, och min fru / och min dotter vuxit in i / Videobutikens dörr går knappt att öppna / i den hårda blåsten."

Det är förströdd förortsdikt, "som ett försvinnande ingen märker". Greiders dikter tycks skrivna i de där ögonblicken vi alla låter passera. /.../ Hans dikter skulle kunna vara de vackraste Facebook-uppdateringar.
När de här förorterna byggdes var byn förebilden. Riksbyggens projektledare Ivar Olsson skrev 1954 i en text om Årsta att "det är vår förhoppning att Årsta Centrum skall fylla uppgiften att skapa en sund lokalpatriotism som befordrar föreningsliv och affärsverksamhet i syfte att ge denna stadsdel sin egen atmosfär och därmed skapa förutsättningar för kollektiv samverkan", arkitektbröderna Ahlsén formade en samarbetskommitté med "representanter från samtliga hyresgästföreningar, politiska organisationer, idrott, företagare, ideella sammanslutningar mm".

Det utrymme där de flesta av Greiders Årstadikter utspelar sig är i just denna halvoffentlighet, mellan det privata (Göran röker på balkongen) och det offentliga (Göran Greider pratar i radio). Det halvoffentliga är krockkudden mellan familj och arbete.

Det finns något trösterikt i att få befinna sig där. Något blir synligt: ett samhälle, en möjlig gemenskap. "Byar: / att få syn på folk"."
Dan Hallemar recenserar Och dagarna är som små sekler i Expressen 23 november.

söndag 25 november 2012

Cecilia Persson på galan Jazzkatten, 13 november

Cecilia Persson ensemble live på Fasching/Jazzkatten, 13 nov 2012.
foto av Mattias Ahlm, från Sveriges Radio


Pianisten Cecilia Persson, som förutom i eget namn bl a spelar i Paavo, fick för två veckor sedan priset Jazzkatten i kategorin "årets kompositör". På galan Jazzkatten, på Fasching i Stockholm, framförde hon i en niomannakonstellation också ett beställningsverk som beställdes av P2 förra året. Detta stycke var helt lysande och utan att ha något vettigt att säga om det så vill jag bara göra reklam för att man kan lyssna på det på P2:s hemsida, här. Lyssna lyssna!

Aislers Set på Storan, 23 november


Aislers Set i Stockholm i onsdags

Aislers Set på Storan i fredags

The Aislers Set, ett indieband från San Francisco som var ett av mina favoritband från 2001-02 nånting och några år framåt, har i år gjort en återföreningsturné efter att inte ha gjort någon skiva sedan 2003, och jag såg dem spela på Storan i Göteborg i fredags. Det var en fascinerande och väldigt fin kväll. Lite av en indie-reunion: i och med att de -- utöver en jullåt som kom 2010 -- inte gjort nånting på nio år så har de knappt några nya fans, utan publiken bestod säkerligen till stor del av folk som jag och mina vänner, 27-29-åringar som var stora fans för snart tio år sedan. Många ansikten som man mer eller mindre vagt kände igen, och ett lysande dj-set med en massa gammalt indiegodis som Talulah Gosh, Girls at Our Best! och McCarthys "Red Sleeping Beauty".

Och jag älskade spelningen; Aislers Sets skramliga Phil Spector-influerade tweepunk tryckte verkligen på alla rätt knappar. "Emotional Levy", "Catherine Says", "The Red Door" -- varje låt var en hit. För att vara ett bands kanske sista spelning nånsin var den väldigt osentimental och mellansnacket var sparsamt: med tanke på att låtskrivaren och bandledaren Amy Linton är arkitekt, så antar jag att bandmedlemmarna har goda liv också efter Aislers Set. Och över huvud taget var något av intrycket i fredags av en avslappnad och härlig kväll: en av mina kompisar konstaterade att för tio år sedan, när vi var tonåringar, så var man så mycket mer nervös och spänd för såna här saker, nu var det verkligen bara kul.

Det var också roligt att med Aislers Sets många texter om San Francisco -- Mission-området och annat -- att bli påmind om hur lyssningen på Aislers Set och andra indieband från SF, Portland och Seattle i början av 00-talet introducerade en till hipsterkulturen från nordvästra USA. TV-serien Portlandia som skojar med hipsters i Portland såg jag på SVT i år och skämten om Portland Timbers och Seattle Sounders hipsterfans har kommit de senaste åren, och det känns så logiskt när man har lyssnat just på Aislers Set eller Dear Nora i tonåren.

---
Bloggens vän Tommy introducerar Aislers Set här. Recension av Aislers Sets spelning i Stockholm. Twisterella -- läste jag flitigt då! -- om How I Learned to Write Backwards, 2003.

fredag 23 november 2012

Hos andra hör man sig själv

"här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel 
Narcissus, och ser sig själv i allting"
Goethe, Valfrändskaperna

Jag satt och kollade igenom gamla recensioner av Anna Järvinens första skiva, Jag fick feeling. De flesta recensionerna var positiva eller starkt positiva, men Nöjesguiden är ett tydligt undantag, där fick skivan en arg gubbe som betyg, och jag tycker att motiveringen är intressant. Det handlar nämligen om associationer och vilka slags situationer och personer som man tänker på när man hör musiken, och som i det här fallet får NG:s recensent att inte stå ut med Jag fick feeling:
Jag älskade Granada när det begav sig, och jag älskar Anna Järvinens klara stämma än idag. Jag älskar de stillsamma arrangemangen, och visslingarna som doftar höst. Ändå är det något som inte stämmer. Det kan vara de svenska texterna som spökar, som gör att referenser till nittiotalsfenomenet Lisa Ekdahl ligger för nära till hands. Det här osar så mycket Vasastan, hjortstek, parmiddag, fredagskväll, kakelugn, levande ljus och benvita gardiner att det omöjligen kan nå hela vägen ända in. I alla fall till mitt hjärta. 
http://nojesguiden.se/recensioner/musik/anna-jaervinen

torsdag 22 november 2012

Fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje


Det direkta berättandet -- utan abstraktioner och jockebergsk obegriplighet -- är en av de saker som jag tycker mest om med countryn och dansbandsmusiken. Ett bra exempel på den utkristalliserade, konkreta erfarenheten (fiktiva förstås) som jag tycker i sin enskildhet blir så stark när den för stå som exempel för det hela -- i detta fallet, ett kärleksmöte på ett hotell i Södertälje, en bild av kärlekens förgänglighet.

Den absoluta höjdpunkten i Alf Robertsons "Finlandsbåten och januari blåste kall" är versen som börjar: "fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje / gav mig mig än livet nånsin haft att ge min själ förut". Alf sjunger med riktig feeling -- eftertrycket på SÖDERtälje!! -- och 80-talsbassoundet är fantastiskt. Och den fullständiga sentimentaliteten och uppgivenheten serveras med så få ord, så precist.
"hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två /.../

då steg hon på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
där stod jag och det var kallare än nånsin
ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
där stod jag och januari blåste kall

fyra dag av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje
gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut
vi sa inte mycket, det var inget som behövdes
men även vackra sagor ska ha ett slut"
---
Fint bloggat om Emily's foto: Per Wiker här.

onsdag 21 november 2012

Bert Kaempfert - That Happy Feeling

Ibland får all analys, konkretisering, politisering och diskussion ställas åt sidan. Allt annan undantaget behöver vi alla en injektion med pur lycka då och då, och vad kan bättre hjälpa oss med det än mycket taffligt dirigerad instrumental populärmusik från Tyskland?




Pluspoäng för elbas-soundet, körsångarnas handklapp, samt frisyren på mannen längst till vänster i trombon-sektionen.

onsdag 14 november 2012

Oceanen




"Oceanen" - det är titeln på ett 400+ sidor långt diktverk av svenske poeten Göran Sonnevi, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2006 för just denna bok.

"Oceanen" är ett riktigt diktepos - många av dikterna är tiotals sidor långa, svepande och väldigt kärnfulla beskrivningar av vistelsen i ett hus vid havet någonstans längs den västsvenska kusten. Strandängar, fåglar, stränder, vågor och oväder blandas med författarens olika inre tillstånd och funderingar kring livet, döden och kärleken. Låter det pretentiöst? Det är det, men värdet av det pretentiösa har sällen framkommit så tydligt som i den här boken.

Sonnevi skriver nämligen helt utan överdrivna gester eller kletigt patos - språket är glasklart, ibland kyligt, ibland varmare, men alltid men en nästan sinnessjuk precision i metaforerna. Jag drar ibland paralleller till en sådan författare som Cormac McCarthy, som också är en mästare på att binda samman naturskildringar och själsliga tillstånd.

Det känns också helt logiskt att Sonnevi tog hem just Nordiska rådets litteraturpris. Boken skildrar också författarens/diktjagets brottningskamp med tillvarons andliga dimensioner. Resonemang om kvantfysik och infinitesimalitet blandas med tankar om en närvaro utöver den mänskliga - kanske en alltets kärlek, eller nåt sånt. Och med sina starka naturskildringar tänker jag mig att "Oceanen" tilltalar en nordisk publik lite extra - naturen har ju i mångt och mycket blivit de moderna nordbornas tempel.

För jag tror många kan känna igen sig i de känslor som en vistelse vid ett blåsigt hösthav kan ge upphov till, utan att man för den skull har lyckats formulera vad de egentligen består i. Det gör Sonnevi åt oss, och det är väl bland annat därför som det är så härligt att läsa honom. Han tar mig i handen och öppnar upp en värld av inre erfarenheter kopplade till havet och livet som jag alltid anat finns där men som jag aldrig riktigt kunnat identifiera.

Så visst längtar jag lite extra till julens västkustresa - att ta på mig den tjocka stickade islandströjan, regnrocken och stövlarna och promenera ner till det decembermörka västerhavet där jag ska sätta mig på en sten på stranden i duggregnet och dricka starkvinsglögg ur en termos och skåla för Göran Sonnevi.


Som om jag åter rörde mig
i Oceanen av tid, ut
från archipelagen    Horisontlöst
hav, utan föremål    Ljus

Mörker   Färg, bortanför
allt    I det oförställbara
Varför då dessa ord? Där-
för att det finns inga andra

Det som blöder ur mig,
osynligt    Ur det som inte finns
annat än nu, detta ögonblick

någon annanstans    Envar är
särskild    Annars skulle inte något
finnas     Detta är Oceanen

tisdag 13 november 2012

Den halländska kustens tallar

Eketånga, oktober 2012


Man trivs bättre i vissa biotoper än andra. Vi alla tre på LiL, tror jag att det är rättvist att säga, känner oss instinktivt hemma i Söderorts "luft, ljus och susande tallar", trots att ingen av oss är uppvuxna där. En annan miljö som jag älskar och förstås känner mig än mer hemma i, är den halländska kusten. Tall och bergtall, björk, nyponbuskar, och långa sandstränder. Jag har alltid älskat den här miljön men tycker bara mer om den med åren, och häromveckan fick jag för mig att titta på hur den formats.

Och den är faktiskt inte så gammal. Tallarna och bergtallarna i områden som Eketånga i västra Halmstad, där mina föräldrar bor och där bilderna i inlägget är tagna, odlades i slutet av 1800-talet för att förhindra erosion av sandstranden. Idag har skogsväxten i vissa fall gått för långt, anser Länsstyrelsen som nu driver ett projekt för att glesa till skogen på sex platser längs med Hallands kust och därmed öka tillgängligheten och den biologiska mångfalden.






"Bergtall är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig. Grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna. Barken är gråbrun. Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från tall (P. sylvestris). Barren är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa. Kottarna är blanka, inte matta som hos tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.
Bergtall hör hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna. På de platser där den har planterats frösår den sig och måste betraktas som helt naturaliserad."
Den virtuella floran: Pinus mugo Turra

---
Tidigare bloggat på LiL om tallar: "Trädälskaren", september 2011.