Skogshuggarmodets återfödelse?

Ett spännande tecken i tiden är Justin Timberlakes senaste stilmakeover, som bland andra Susanne Ljung uppmärksammar i DN. I samband med släppet av nya plattan Man Of The Woods har Timberlake, tidigare mestadels slickt urbant kostymklädd, börjat klä sig i skogshuggarlooken.

Peak beard? Inte för Justin i alla fall.

Första gången vi mera utförligt skrev om den här på bloggen var 2008, och redan då var ju stilen inte ny i det samtida modet. Så här tio år senare känns den om inte omodern så i alla fall väldigt långt från trendfronten. I bästa fall kan väl sägas att skogshuggarlooken och dess olika varianter blivit en mer långsiktigt hållbar stil, en del av nån sorts workwearorienterad permanent fashion-rörelse.

Och på så sätt kanske den är logisk för Timberlake att anamma. Han är årsbarn med undertecknad, och fyllde alltså 37 i början av januari i år. Om han liksom jag finner det allt svårare att med värdighet hänga med i posthipstermodets svängningar, erbjuder ju skogshuggarlooken praktiska, avslappnade, hyfsat färggranna och bärbara plagg som fungerar både hemma och på jobbet.

Dessutom signalerar stilen ju, och för egen del tror jag att den här psykologiska sidan av skogshuggarlooken är en väldigt viktig förklaring till varför jag envisas med att fortfarande (i alla fall delvis) hålla fast i den, att bäraren vill vara eller känner sig nära naturen. Även om han eller hon bor i stan. Stilen blir en daglig påminnelse om en längtan att kliva ut genom ytterdörren för att hugga ved i en glänta i skogen istället för att sätta sig på en överfull tunnelbana in mot de urbana kontorsområdenas betongöknar.

Med tanke på hur enormt stor Justin Timberlake är som artist blir det spännande att se vad som ska hända med skogshuggarlooken den närmsta tiden - kommer den att få ytterligare en revival, eller blir den stilen som dödade Timberlakes karriär och stämplade honom som en hopplös föredetting? Jag hoppas naturligtvis på det förstnämnda!

EDIT: Pitchforks recension av Timberlakes nya platta är en rolig sågning. Aftonbladet är inte heller särskilt begeistrade.

Skjortan. SKJORTAN!!!

Tommy Nilsson byter namn till Black

Ironins definitiva genombrott på 1990-talet har satt ramarna för nästan all svensk underhållning som har skapats sedan dess. Dessutom upplevs mycket av det som har gjorts innan dess lätt som daterat och oskyldigt. Det är en förbannelse och en välsignelse, för även om ironin är ett verktyg som genomsyrar mycket av det jag säger och gör, och som jag inte skulle vilja vara utan, kan det ibland bli tröttsamt att aldrig få ta saker helt på allvar.

Kanske är det så Tommy Nilsson tänker när han nu byter artistnamn till Black. (Och ja, i och med detta har jag tydligen sorterat in herr Nilsson under facket "underhållning" snarare än "kultur".) Det är ett fantastiskt besked, men det är så fantastiskt att det är svårt att veta hur en skall reagera. Skratta? Gråta? Lyssna? Stänga av? Är det ett hedervärt försök att skapa något stort, eller bara ett ofrivilligt komiskt försök från en artist på dekis att blåsa liv i karriären?

Tommy har tidigare givit oss stor ofrivillig komik i och med låten "Vill du ha sex med mig", vilket gör att det senare alternativet tyvärr ligger närmare till hands.

"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?"

...

Läs hela artikeln i Aftonbladet här, och den officiella pressreleasen här.

På twitter skriver Black själv "To follow your hart [sic] is a state of mind" och "Har ni varit med om den fantastiska känslan att bara släppa taget"

...

UPPDATERING: Ja, jo, det var ett PR-trick från ett choklad-företag. Naturligtvis borde jag ha anat det, män som sjunger om vildrosor är naturligtvis benägna att göra precis vad som helst - inklusive att sälja ut hela sitt namn och sin karriär. Det var dock en svindlande tanke, och en härlig tid.

Könens isärhållande och ett inre rum

För några veckor sedan, en fantastiskt fin dag i Hökarängen med funkispromenad, konsthallsbesök och pizza, blev Längre inåt landets mansrolls-bokcirkel klar med sin första bok: Carin Holmbergs Det kallas kärlek från 1993. Det finns mycket att diskutera utifrån denna bok, som handlar om könsroller och maktordning i barnlösa par som ser sig själva som jämställda, men jag ska här bara plocka upp en tråd.

Holmberg säger på ett ställe i boken att genussystemet i förhållandet bygger på två delar: (1) könens isärhållande, och (2) den manliga normens primat. Könens isärhållande är att man skiljer på manligt och kvinnligt, gör olika saker, umgås i olika (homosociala) kretsar och så vidare. Den manliga normens primat är att typiskt manliga egenskaper och värderingar av saker upphöjs till allmän norm som även kvinnor berörs av, medan män inte behöver internalisera egenskaper och värderingar som är vanligare bland kvinnor. Holmberg menar att bland de par som hon intervjuat så är männen mer aktiva i könens isärhållande, och kvinnorna i att upprätthålla den manliga normens primat. De intervjuade männen säger att de spenderar tillräckligt mycket tid med sin partner medan kvinnorna säger att de kunde spendera mer tid ihop som par, och männen betonar att det är viktigt med aktiviteter utanför förhållandet, och de tycker att deras sambos borde vara mer aktiva på det planet. Holmberg menar att de intervjuade kvinnorna i högre grad vill gå upp i förhållandet, medan männen pratar om att det "inskränker deras frihet", etc. På detta sätt är männen mer aktiva i genussystemets första del, könens isärhållande. Kvinnorna, menar Holmberg, internaliserar i hög grad "manliga" normer i stort och smått, och är därför aktiva i att upprätthålla del två av genussystemet, den manliga normens primat.

Och själva poängen om könens isärhållande fascinerar mig utifrån den diskussion so vi haft på den här bloggen om gubbrock, Uffe och "män som längtar bort". Som Waylon Jennings sjunger i "Freedom to Stay":

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where"

Låtens berättare sticker alltså, ut till sitt ramblin' liv, innan kvinnan har vaknat: det är inte som att han berättat för henne att han ska sticka. Och jag tänker mig att detta är ett uppskruvat exempel på könens isärhållande, både på planet att göra saker och på planet vad man tänker: det är inget snack om att Waylon-låtens berättare skulle berätta för kvinnan att han var på väg bort, och än mindre snack om att hon skulle få följa med. Den klassiska rock-gubbe-schablonen är, tänker jag mig, en person som har drivit upp könens isärhållande till extrema nivåer: mellan könen finns det en stor del av vad man tänker som man inte berättar för varandra, och en stor del av vad man gör gör man inte tillsammans. Och det ter sig för mig bisarrt när det antar Uffe- eller "Freedom to Stay"-proportioner, men samtidigt tror jag att det är grundat i något allmängiltigt och rimligt: varje persons behov av ett eget inre rum. Saker som man inte berättar för andra, annat än i ovanliga situationer, av någon anledning: för att tankarna är pinsamma, alltför personliga, inte av intresse för andra, eller något.

Och jag tänker mig att "könens isärhållande" i Holmbergs bemärkelse är relaterat till, på ett uppsvullet sätt, till behovet av "ett inre rum", och undrar varför Uffe-typens inre rum som ingen har tillgång till, är så extremt stort: varför omfattar inte berätta-regeln så mycket?

Ulf Lundell - Vädermannen

Det är inte alldeles enkelt att vara ett Uffe-fan, som vi har konstaterat vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Det finns en skam i att gilla det som är banalt och klyschigt, samtidigt som de största upplevelserna inom konsten inte sällan finns att uppnå i det som ger resonans hos de mest grundläggande mänskliga känslorna. Uffe balanserar likt en drucken man sällsynt ostadigt på en plattform där han i sin bästa stunder är inne i det sublimas trakter, medan han ibland med breda steg kliver ner i pekoralens dalar. Samtidigt finns det något befriande i denna våldsamt kreativa mans förhållningssätt till konsten, att släppa igenom allt, att alltid följa ett ostadigt hjärta och spotta ur sig romaner, skivor och målningar utan att skämmas det minsta.


Nyligen läste jag Lundells roman Vädermannen, som kom ut 2008. Min uppfattning är att Ulf har mer att ge världen som sång- och dansman än som författare, och även om denna roman knappast får mig att tänka annat tvingas jag konstatera att det finns behållning att hämta även i hans litterära yttringar.

Den gamle och havet

Vädermannen är en bitvis ganska svamlig historia om en man i Ulfs ålder som liksom Ulf är konstnär (fast endast bildkonstnär), liksom Ulf har hus på Österlen, liksom Ulf har alkoholproblem, liksom Ulf är svag för yngre kvinnor, liksom Ulf längtar bort var han än är, och liksom Ulf är osocial och vresig. Georg Boell, som han heter, åker till Österlen mitt i vintern för att sälja huset och sedan återvända ner till sin kvinna vid Medelhavet. På grund av en snöstorm blir han kvar längre än tänkt och istället för att följa den ursprungliga planen stannar han kvar i huset och följer ensam årstidernas växlingar med omväxlande djup fascination och frustration, medan hans kvinna stannar nere i Frankrike och där träffar en annan.

Romanen puttrar på utan att något särskilt händer de första trehundra sidorna, sedan utvecklas en slags detektivhistoria som aldrig nystas upp, och sedan är det slut. Det är emellertid inte handlingen, utan de vackra naturskildringarna och de självrannsakande tankarna om sig själv, konsten, och livet som är behållningen. Lundell skriver med tydlig inspiration från Beat-generationens poeter, och då främst Kerouac, med mycket talspråk och meningsbyggnadsfel. Fem meningar på rad bestående av ett enda ord följs ofta upp av en mening på en halv sida. Ibland är det frustrerande tungt att läsa, men i vissa passager sugs man med och då är det riktigt njutbart och spännande att ta del av Georgs öde. Det skulle vara lätt och tacksamt att driva med den hopplöst idealistiska (dock till viss del självmedvetna) kvinnosynen, men att göra så vore att missa poängen.

Ulf på Österlen

Istället tecknas faktiskt ett fint och inkännande porträtt av en konstnär som åldrats och som tvingas göra upp med de ungdomliga idealen. Kvinnor förekommer naturligtvis i hög grad, trots att Georg gör sitt bästa för att få lugn och ro i sitt hus.

Min inledande skepsis kommer på skam ju mer jag läser, och även om detta inlägg håller sig med den lätt raljanta ton och distanserade hållning som kännetecknar hela mitt förhållande till Ulf blir jag stadigt allt mindre distanserad och måste till slut erkänna både för mig själv och andra att Vädermannen, trots allt, är en mycket läsvärd roman. För varje dag som går blir det lite lättare att vara ett Uffe-fan.

Män som längtar bort #4: Waylon Jennings

Skivan Honky Tonk Heroes från 1973, ett epokgörande "outlaw"-album

"I can settle dow-own and be doin' just fine

Til I hear an old train rollin' down the line
Then I hurry strai-aight home and pack
And if I didn't go, I believe I'd blow my stack
I love you ba-aby, but you gotta understand
When the Lord made me
He made a Ramblin' Man."
Hank Williams, "Ramblin' man", 1951

"Well, I'm a ramblin' man,
don't fall in love with a ramblin' man"
Waylon Jennings, "I'm a ramblin' man", 1974

"The ramblin' man" är en av countrymusikens starkaste mytologier och mansbilder: mannen som ständigt är på väg, rastlöst, "the drifter" (Hanks band på skivan länkad ovan heter "the Drifting Cowboys").

Waylon Jennings var på 50- och 60-talen aktiv som låtskrivare och musiker baserad i Nashville, men hans stora genombrott i eget namn var på 1970-talet som en av fanbärarna för "outlaw"-countryn, country av långhåriga, skäggiga typer i cowboyhatt som influerades av rocken och tog flera steg från Nashville-mainstreams dåvarande sockrade, stråkindränkta stil. Honky Tonk Heroes från 1973, avbildad ovan, är en klassisk skiva från den perioden, med låtar som "Willie the wanderin' gipsy and me" och "Ain't no god in Mexico" och textrader som "the devil made me do it the first time, the second time I did it on my own". Det är manlig country, helt enkelt.

På Lonesome, Onry and Mean finns dock en av - bredvid "Hjärta av sten" - rockens stora dekonstruktioner av män som längtar bort temat, "The freedom to stay". Det handlar om en rambler, som knyter sin bandana en morgon och "bara draar", men som inser att vad han letat efter var det som han nu lämnat. Klassisk country!

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where
That's when it hit me, I was already there

Chorus:
I could ramble a thousand miles or more
Never find the light i've seen in your eyes before
You gave me the freedom to go on my own way
But you gave me much more,you gave me the freedom to stay"
(youtube)

17 dec 09, #2: "Into the wild", 8 mars 09 "Män som längtar bort"; 7 juli 10 "Ulf Lundells frihetsbegrepp".

Män som längtar bort, #3: Ulf Lundells frihetsbegrepp

Frihet = att vara naken i en havsvik? Skivan Kär och galen, 1982

"Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
/.../
så låt dom bygga sitt torn upp i himmelens höjd
låt dom dyrka sin gyllene kalv
/.../
ta din packning,
sätt dig här bredvid
allt jag vill är att känna mig fri -
ute på vägen igen
"Ute på vägen igen", 1993

...

Ulf Lundell framstod länge för mig som något av det sämsta som fanns i musikväg. En gubbjävel. Som sprungen fix och färdig ur Zeus panna med elgitarr i famnen, en arm vevande i rockpose, det jeansklädda skrevet juckande, skrikandes på Stockholmsdialekt "Kom igen nu då publiken! Är ni med!?" alternativt sluddrande "När jag kysser havet..." eller "Oh la la, jag vill ha dig"...

De senaste veckorna har jag läst Håkan Lahgers bok om Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen från 1985, och de två första delarna av Måns Ivarssons biografi i tre band över Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den. Och Lundell framstår då, naturligt nog, i ett helt annat ljus.

Det ska genast sägas att det är två mycket olika böcker, varav Lahgers är väldigt mycket bättre. Lahgers bok är en personlig historia om skilsmässoskivan Vassa eggen, om texterna, om vilken roll skivan spelat i Lahgers egna liv och under hans egna skilsmässa. Den handlar om rockens utveckling, om eventuella djup i rocken, och vilken roll enkel rockmusik kan spela i ens egna själsliv. Ivarssons bok är däremot ett 1500 sidor långt rabblande i kronologisk ordning av vad Lundell gjort i sitt liv, med fokus på turnéer, skivor och böcker. Jag tror inte att den rymmer en enda minnesvärd analys av en låt eller skiva, utan allt avhandlas kortfattat, men i gengäld avhandlas allt: i princip varje låt som Lundell gjort omnämns och karaktäriseras ("den raka Springsteenrockern Chans", "Kyssar och smek är en fulländad ballad med klara drag av Jackson Browne och med ett glänsande gitarrsolo som coda", etc etc). Vi får veta vilka bonusspåren på skivorna är, hur många gånger alkohol eller droger nämns i romanerna, vilka verklighetens förebilder för karaktärer i låtar och romaner är, t o m Lundells taxerade inkomst (!) för varje år.


Rockstjärnan
Den bild som jag får av Lundell, de tankar som läsningen ger upphov till, efter läsningen om hans tidiga år som artist är: Lundell var och är i grund och botten en mycket vanlig person. För oss som inte var med när det begav sig framstår Lundell som en rockens alfahanne, som en bredbent machoman på scen och som en kvinnokarl av format. I Ivarssons skildring av Lundells unga år, jag tänker nu främst på skildringen av kompisgänget med Joakim Strömholm med flera, som också skildrats i Jack, framstår han snarare som en blyg kille, inget givet socialt centrum, även om hans blyghet i någon mån försvann när han drack. En av hans flickvänner från den tiden beskriver honom som tystlåten men väldigt snygg. En rätt intressant episod är också den när han var tillsammans med journalisten Maria-Pia Boëthius. Första gången hon kom hem till hans lägenhet, detta är ca 1975, var den en enda röra, han sov på en obäddad madrass på golvet och hade i princip inget ätbart hemma, och överallt fanns papper som skvallrade om hans kreativa verksamhet. Så framstår den unge Lundell här: blyg, söp en del, en enstöring med ett starkt kreativt driv.

Sedan slog han givetvis igenom stort med skivan Vargmåne 1975 och den rumlande "generationsromanen" Jack 1976. I båda förekommer ett av de inslag i Ivarssons biografi som känns mest sorgliga: nostalgin för 1967 (t ex i låten "Sextisju, sextisju"), de glada hippiedagarna med peace, love and understanding. Redan i mitten av 70-talet var Lundell nostalgisk för något som vi åttiotalister kanske snarare skulle anta fortfarande pågick 1975, och utlevdes i Jack och alla historierna kring den. Med framgången blev Lundell också en symbol för en ung generation och fick stå till svars för väldigt mycket: för supande, för drogromantik med mera.

Hans kompis Joakim Strömholm säger 1988 om en dokumentär som han gjorde om Lundell:

"Tanken var att förklara hur skitjobbigt det blev av att bli geniförklarad i 25-årsåldern, att drabbas av hela Carola-syndromet och inte vilja vara någon Carola, att egentligen vilja leva enkelt som förr. Och att visa människan bakom myten och att framgång kan vara farligt." (II s 200f)

Och Lundell framstår också i Vill du ha din frihet så får du ta den som en everyman, inte som ett rockmonster eller alfahanne utan som en rätt vanlig kille - fast med mer vantrivsel och mer kreativitet - som blev rockstjärna med allt vad det innebär av förväntningar, rampljus, pengar, groupies och sprit.
Lundell säger själv till DN om "pojkarna längst fram" på hans konserter:

"De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987. "

När jag läser Ivarsson framstår Lundell då som mycket mer sympatisk än vad jag tänkte förr: inte som en normerande översittare som vill styra och ställa, utan som i grund och botten en individualist som inte vill sätta upp regler för andra utan som håller på med sitt eget projekt och genom berömmelsen fått ett inflytande som han upprepade gånger velat avsäga sig.

Friheten
Lundell verkar som sagt varit en man som vantrivts och som längtat bort, alltid bort, till något odefinierat och till friheten. Han var starkt influerad av Kerouac och av gymnasial läsning av litteratur och filosofi, och längtan till friheten - aldrig klart definierad, men som en riktning bort. Det kan vara att inte vara bunden av det materiella (många är de låtar där han kritiserar vulgära rika, t ex "Posörerna" eller raderna om den gyllene kalven i början av detta inlägg) eller av sociala förväntningar. Något slags rock-existentialist är han nog.

"Jag slänger min Rolex
Värd femtusen spänn
Jag vill ut!"
"På fri fot", 1978

"Och den enda kvinna nånsin
Som jag kunnat ta mig när
Tog mig över bergen ensam
Hon sa hon höll mig kär
Hon var den enda som jag mött
Som frågat:
'Varför denna kamp
varför jaga lyckan
när du kan stanna här i natt?'
Men när natten kom, och hon sov
Sken stjärnorna så klart
Längre inåt landet
Jag tog mig ut på vidderna..."
"Längre inåt landet", 1980

"När jag var sexton så rymde jag
hemifrån en kulen vinterdag
bort från hem och skola ut till friheten
snart så kommer väl min egen son
och längta ut och sticka hemifrån
kanske blir vi fiender om vad som är vad i friheten
Men även om det kan va både svårt och tungt
ska jag göra vad jag kan för att hålla sinnet ungt
jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn
allt är ännu ett mysterium
men det är spännande som fan"
"När jag kysser havet", 1982

"Vill du ha din stolthet får du ta den innan Jante visar upp dej
på sitt torg
Du kan foga dej i flocken. Du kan kuva ner din kraft
Men aldrig se dej i dom ögon du en gång haft

Du har ditt äventyr
och du vet vad och vem som styr
Vill du vara den som alltid flyr
eller stanna och slåss
laglös"
"Laglös", 1982

"Jag vill känna mig fri
Ute på vägen igen"
"Ute på vägen igen", 1993

"Jag kan aldrig vara något annat än en varg i denna vackra värld
Du vet att jag är fången i min frihet
Men det är vägen som är mödan värd"
"Cecilia", 1989

"Det finns män som har vunnit varenda batalj
Men ändå känner att de ingenting har"
"Utanför murarna", 1989

"Jag är en ensamvarg på väg
Önskar att jag kunde va som dom
som alltid samlas tillsammans
som alltid tycks tycka så mycket om
att va många ombord
alla dom som sjunger i kör i samma land

Men jag är den jag är
Jag har min egen väg att gå
Jag har mitt öde att ta hand om
mina hinder att rå på
Jag ta mej an vad det än är
Jag tar mej an det som en man"
"Fyra hjul som rullar", 2002

Lundell är kanske det tydligaste exemplet i världen på fenomenet "män som längtar bort". Bilar, "frihet", "bara dra". Och intressant nog står han också för en av de mest brutala avklädningarna och dekonstruktionerna av denna myt.

skivan Evangeline, 1988

Män som längtar bort
Denna avklädning kom 1988 med hans nyktra, andliga skiva Evangeline. Efter sex års äktenskap skilde sig Ulf och Barbro Lundell 1985. Uffe var alkoholist och krisade, och gjorde den känsloladdade skilsmässoskivan Den vassa eggen. "Jag är inte kär och galen längre, den lögnen kan jag inte pracka på mej själv längre", skrev han till sin producent, anspelande på megasuccén LP:n Kär och galen som kom 1982, sålde 300 000 ex, gjorde honom folkkär på riktigt med "Öppna landskap" och med vilken han gjorde en bjässe-succéturné. Han skulle göra en glad uppföljare Mellan hägg och syrén men istället blev det alltså Den vassa eggen som är full av ångestvrål, ekande trummor och fruktansvärda synthar. Lahger beskriver Lundells livssituation vid inspelningen som "en blodig skilsmässa och ett trasigt liv". Därefter fortsatte Lundell att supa ännu mer. Ivarsson beskriver våren 1987 som: "Vin och video,vin och video. De gånger törsten och tristessen driver honom ut söker han sig till någon av de många oansenliga kinakrogarna i grannskapet."

Oktober 1987 blev han intagen på ett behandlingshem för alkoholister. När han 1988 börjar spela in den skiva som blir Evangeline är Dylans John Wesley Harding ett ideal. I samband med nykterheten och vistelsen på behandlingshem har Lundell också fått en andlig laddning. På Evangeline finns utifrån det några låtar som är gripande som uttryck för vändningen från rock-mannens frihetstörst och projekt. Så här beskriver han sig i "Underbara ting":

"Jag var så trött jag var trött på mig själv
Men jag såg ingen väg ut ur skiten
Jag borde varit en vuxen man
Men i känslorna var jag liten"

Hela skivan är full med såna uppgörelser med sig själv och idealet om den frihets-sökande individen som är ensam är stark, som ständigt är på väg. Allra bäst uttrycks det i den fantastiska "Ett hjärta av sten" som jag räknar till topp3 hans bästa låtar någonsin. Där beskriver Lundell sin väg så här:

"Jag gick min egen väg
Jag sökte friheten
Och jag tog varenda genväg jag kunde ta
Jag gjorde konst och äventyr av kärleken
Och jag trodde jag visste vad jag ville ha
Snart var jag ute på någon vandring över slätterna
Där ingen överlever, där ingen kan bo
Men min frihet var så helig att jag inte kunde se
Att den blivit till en kedja runt min fot ...
Jag ljög för mig själv, jag ljög för min kvinna
Och alla vet att lögnen och rädslan går hand i hand
Men den största lögn jag åstadkom
Var lögnen om mig själv
Som en ensam varg på flykt i ingenmansland
Jag var en stolt och bitter döende i en galen värld
Från min höjd såg jag ner på allt
Idag är det inte längre så självklart att jag lever
Nu törs jag tacka någon annan för varje dag jag får ...
Om du tror att du kan klara allting själv,
Då har du ett hjärta av sten"
"Ett hjärta av sten", 1988

Nästan lika bra är oboe-balladen "Tempel", som också den uttryckligen gör upp med individualismen och idén om frihet.

"Jag antar att jag aldrig nånsin blir fri
Och jag vet inte heller om jag vill det ...
Jag trodde att jag levde av egen kraft
Jag sa 'ensam är stark' och höll mig till mitt
Nu går du bredvid mig som om jag aldrig haft
Något annat mål än det som är ditt"
"Tempel", 1988

Låtar som dessa, tillsammans med mer konstruktiva som "Evangeline" och "Gå upp på klippan" gör skivan Evangeline till ett oerhört intressant, gripande och fascinerande dokument över "män som längtar bort"-individualismens lockelser och tillkortakommanden. Lundell har senare inte återkommit delvis till "män som längtar bort"-estetiken, till "öppen väg"-romantik, men efter Evangeline kan det, tror jag, aldrig vara på samma sätt ("aldrig gå ner i samma flod två gånger").

"- I mina böcker och texter har det alltid funnits en längtan efter nånting. Jag har alltid undrat vad det där är ... hur det skulle se ut. Det har varit allt ifrån kvinnor till ett hus vid havet till jag vet inte vad.
- Jag tror att det här hela tiden varit en längtan efter en verklig frihet. En frihet jag mötte redan runt 1967-68. För mig var det inte en politisk tripp utan mer en andlig och själslig befrielse. /.../
- Det jag tycker positiva rörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen handlar om är besinning och försoning. Att se människan i rätt proportion. Att inte vara egotrippad, att inte fortsätta skövla och förstöra och själv leka Gud. /.../ att leva i samklang med naturen."

Lundell intervjuad av Ivarsson, oktober 1988 (cit i del II s 189f)

---
Tidigare delar i serien "Män som längtar bort": nr 1 om själva fenomenet och Jackson Brownes "Sleep's dark and silent gate", nr 2 om filmen Into the Wild.

Män som längtar bort #2: Into the Wild

Skäggig man läser bok ute i naturen

Sean Penns film Into the Wild från 2007, som är baserad på ett verkligt livsöde som journalisten Jon Krakauer skrivit en bok om, är en vacker och rörande tematisering av ett mycket gammalt tema i mänsklig kultur: försöket att göra sig oberoende av alla andra, av "samhällets" "förljugenhet", att leva i sanning och i absolut frihet, ensam med naturen.

Ett tämligen "manligt" kodat tema, en del av det tema som vi tog upp här på bloggen i mars i år och utlovade en serie om: män som längtar bort.

Innan jag såg filmen var jag rädd att den skulle vara något slags "Cast Away" i Alaska: en skäggig man blir vän med en volleyboll. Det lät rätt tråkigt. Men så var det verkligen inte. Större delen av filmen berättar om huvudpersonens bakgrund, orsakerna till att han bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken för att hitta frihet, och om hans liftande resa på väg till det stora projektet Alaska; på vägen stannar han bland annat i öknen i Nevada (?) där han tältar och blir vän med en gubbe.

Filmen berättar om hans bråkande och hycklande föräldrar, om hans inställning till college, om hans syster som han har en meningsfull relation till, och hans förtjusning för författare som Tolstoj och Jack London.

Jag är själv inte så lockad av den här frihetsidén om att frihet är att vara bortom alla andra; är väl mer kommunitaristisk än så och är ofta tvärtom lockad av en idé om frihet som meningsfullt och ömsesidigt beroende av andra människor (jfr Nina Björk, Fria själar), men den är onekligen ett mer eller mindre konstant inslag i våra samhällen och de flesta har nog i alla fall en liten dragning åt det hållet, och Into the Wild är en vacker och väldigt tänkvärd skildring av en person som tog denna dragning till en extrem.

---
SvD:s recension, av fine & pålitlige Carl-Johan Malmberg.
8 mars "Män som längtar bort"

Nytt tema på LIL: Män som längtar bort

På promenad i ett blaskregnigt Svedmyra idag kom Arvid och jag på att vi ska starta en ny artikelserie på Längre Inåt Landet, med temat Män Som Längtar Bort. Vi är båda i 20-årsåldern och funderade, passande nog på denna regniga, nollgradiga, gråa Stockholmssöndag, på den eviga frågan och kulturella urbilden av den vuxne eller nästan vuxne mannen som av någon anledning vantrivs i sin vardag och längtar efter det där större, något bortom bergen, det grönare gräset, efter en ny mening, efter det vilda livet, eller vad det nu kan vara.
'
Tänk Neal Cassidys och boysens uppror mot det normala livet i Kerouacs On the Road, tänk Updikes Harry Angstrom i Rabbit, Run, tänk halva Ulf Lundells lökiga mytologi och mans- och självbild... Det finns hur många exempel som helst. Det är en kulturell urbild, en viktig del av mansrollen, något som antagligen de flesta genomlever någon gång. Vi upplever det själva i vår 20-årsålder, även om på ett o-episkt sätt och inte så distanslöst och hängivet som en Lundell. Vi tänker på våra kommande 30-årskriser, våra kommande 40-årskriser och våra kommande 50-årskriser. Kommer vi också köpa en motorcykel och vilja "bara dra!" när vi är 40? Kommer vi vilja ha en affär när vi är 50? Kommer vi söka efter meningen i new age när vi är medelålders? (Gud förbjude!)

Vi tänkte börja serien något i den här stilen:
- Arvid läser om On the Road och skriver om Kerouac och drömmen bort, drömmen till Kalifornien som vi två bär så totalt, som en del av vår stora fascination för USA,
- Erik läser den antagligen rätt lökiga Zen och konsten att sköta en motorcykel, som verkar vara medelålderskrisernas medelålderskris.

Ett annat intressant exempel på män som längtar bort är allas vår idol Jackson Browne. När han var i början av 20-årsåldern låg han med Nico, 23 år gammal skrev han Eagles stora hit "Take it Easy", han hängde med Los Angeles coola rockscen, när han var 24 gav han ut sin första solo-LP som hyllades och sålde bra, därefter gjorde han som stor rockstjärna under sjuttiotalet fyra skivor till och fick hits. När han var 28 år gammal - 28! inte särskilt gammalt - och redan hade uppnått allt det, var gift med en filmstjärna och var stor rockstjärna, skrev han låten "Sleep's dark and silent gate" till skivan The Pretender, och sjöng där:

"Sometimes I lie awake at night and wonder
Where my life will lead me
Waiting to pass under Sleep's dark and silent gate
...
Sitting down by the highway
Looking down the road
Waiting for a ride
I don't know where I've been
Wishing I could fly away
Don't know where I'm going
Wishing I could hide
Oh God this is some shape I'm in
When the only thing that makes me cry
Is the kindness in my baby's eye

Sometimes I lie awake at night and wonder
Where the years have gone
They have all passed under
Sleep's dark and silent gate"

Han var 28 år gammal då! Och hade redan börjat fundera på vart åren försvunnit.. Då hade han som noterat ovan ändå haft ett jävligt gott liv. Jag tror att det är som Kierkegaard sa: "Du gifter dig, och du kommer att ångra dig. Du gifter dig inte, och du kommer att ångra dig." Gräset är grönare och så vidare. Ett evigt tema. Existentialistiskt. Därför startar vi nu temat Män Som Längtar Bort på LIL.