onsdag 12 oktober 2011

Ulf Lundell - Vädermannen

Det är inte alldeles enkelt att vara ett Uffe-fan, som vi har konstaterat vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Det finns en skam i att gilla det som är banalt och klyschigt, samtidigt som de största upplevelserna inom konsten inte sällan finns att uppnå i det som ger resonans hos de mest grundläggande mänskliga känslorna. Uffe balanserar likt en drucken man sällsynt ostadigt på en plattform där han i sin bästa stunder är inne i det sublimas trakter, medan han ibland med breda steg kliver ner i pekoralens dalar. Samtidigt finns det något befriande i denna våldsamt kreativa mans förhållningssätt till konsten, att släppa igenom allt, att alltid följa ett ostadigt hjärta och spotta ur sig romaner, skivor och målningar utan att skämmas det minsta.


Nyligen läste jag Lundells roman Vädermannen, som kom ut 2008. Min uppfattning är att Ulf har mer att ge världen som sång- och dansman än som författare, och även om denna roman knappast får mig att tänka annat tvingas jag konstatera att det finns behållning att hämta även i hans litterära yttringar.

Den gamle och havet

Vädermannen är en bitvis ganska svamlig historia om en man i Ulfs ålder som liksom Ulf är konstnär (fast endast bildkonstnär), liksom Ulf har hus på Österlen, liksom Ulf har alkoholproblem, liksom Ulf är svag för yngre kvinnor, liksom Ulf längtar bort var han än är, och liksom Ulf är osocial och vresig. Georg Boell, som han heter, åker till Österlen mitt i vintern för att sälja huset och sedan återvända ner till sin kvinna vid Medelhavet. På grund av en snöstorm blir han kvar längre än tänkt och istället för att följa den ursprungliga planen stannar han kvar i huset och följer ensam årstidernas växlingar med omväxlande djup fascination och frustration, medan hans kvinna stannar nere i Frankrike och där träffar en annan.

Romanen puttrar på utan att något särskilt händer de första trehundra sidorna, sedan utvecklas en slags detektivhistoria som aldrig nystas upp, och sedan är det slut. Det är emellertid inte handlingen, utan de vackra naturskildringarna och de självrannsakande tankarna om sig själv, konsten, och livet som är behållningen. Lundell skriver med tydlig inspiration från Beat-generationens poeter, och då främst Kerouac, med mycket talspråk och meningsbyggnadsfel. Fem meningar på rad bestående av ett enda ord följs ofta upp av en mening på en halv sida. Ibland är det frustrerande tungt att läsa, men i vissa passager sugs man med och då är det riktigt njutbart och spännande att ta del av Georgs öde. Det skulle vara lätt och tacksamt att driva med den hopplöst idealistiska (dock till viss del självmedvetna) kvinnosynen, men att göra så vore att missa poängen.

Ulf på Österlen

Istället tecknas faktiskt ett fint och inkännande porträtt av en konstnär som åldrats och som tvingas göra upp med de ungdomliga idealen. Kvinnor förekommer naturligtvis i hög grad, trots att Georg gör sitt bästa för att få lugn och ro i sitt hus.

Min inledande skepsis kommer på skam ju mer jag läser, och även om detta inlägg håller sig med den lätt raljanta ton och distanserade hållning som kännetecknar hela mitt förhållande till Ulf blir jag stadigt allt mindre distanserad och måste till slut erkänna både för mig själv och andra att Vädermannen, trots allt, är en mycket läsvärd roman. För varje dag som går blir det lite lättare att vara ett Uffe-fan.

1 kommentar:

Erik Bengtsson sa...

"Uffe balanserar likt en drucken man sällsynt ostadigt på en plattform där han i sin bästa stunder är inne i det sublimas trakter, medan han ibland med breda steg kliver ner i pekoralens dalar. Samtidigt finns det något befriande i denna våldsamt kreativa mans förhållningssätt till konsten, att släppa igenom allt, att alltid följa ett ostadigt hjärta och spotta ur sig romaner, skivor och målningar utan att skämmas det minsta."

Genau so! Mycket bra skrivet.