Steve Earle - I'll never get out of this world alive

Jag har inför söndagens konsert lyssnat väldigt mycket på Steve Earle, och då inte minst hans senaste album eftersom de setlistor som florerar på internet tyder på att den dominerar konserterna han ger under denna turné. Det är ingen av mina favoritskivor och mitt första intryck var en mild besvikelse, men efterhand har jag kommit att tycka bättre om den, framförallt tror jag att det akustiska soundet och svänget lämpar sig väldigt bra live. Låtar som "Little Emperor" och "I am a wanderer" kan nog få taket på Filadelfiakyrkan att lyfta, om alla mina osunt högt uppskruvade förväntningar skulle infrias.

Som ett led i uppladdningen inför söndag har jag även läst romanen "I'll never get out of this world alive", som med samma titel och nästan samma utgivningsdatum som skivan är ett exempel på hur nedladdningstidevarvet tvingar konstnärer att uppfinna hjulet på nytt för att nå ut. Att missta romanen för ett PR-trick vore dock helt felaktigt, det är en sann fröjd att ta del av Earles grova men rikt utsmyckade prosa.

Romanen utspelar sig i slumkvarteren i San Antonio, TX. I centrum står Doc, en godhjärtad heroinist som blivit av med sin läkarlicens och numera försörjer sig och sitt beroende genom att hjälpa och behandla horor, narkomaner och illegala invandrare som ej kan eller vill söka sig till ett officiellt sjukhus. Hans huvudsakliga inkomst består av att genomföra aborter, och efter att ha genomfört en sådan operation på en mexikansk flicka vid namn Graciela tycker han sig ana att det är något speciellt med flickan. Snart inser han att hon har helande krafter, och tillsammans tar sig Doc och Graciela an och och både behandlar, botar och bättrar stora delar av det klientel som befolkar södra San Antonios Red Light District. I boken figurerar även Hank Williams spöke, som förföljer Doc sedan den dag då han gav Hank dennes sista morfinspruta tio år tidigare, tillsammans med bl.a. JFK, en gargantuisk mexikansk knarklangare, och en irländsk präst.


Steve rör sig hemtamt på samhällets skuggsida och porträtterar varmt men oförhärligande alla inblandade med en kondenserad och närmast hårdkokt berättarstil. Språket flödar och böljar fram och med min begränsade engelska tvingas jag läsa många meningar två gånger för att förstå dem, utan att alltid lyckas. Jag förstår dock utan vidare att Earle visar prov på stor berättarförmåga, och att han egentligen inte är författare lyser endast igenom på några få ställen.

I'll never get out of this world alive är en vacker historia som är en fröjd att läsa, karaktärerna är skickligt utmejslade och intrigerna är, framför allt mot slutet, andlöst spännande. Jag kan dock tycka att skildringen av Hank Williams spöke, som utgör en kuriös men betydande bifigur, emellanåt bär lite väl tydliga spår av de kalla kårar-ungdomsböcker jag förvisso läste med stor behållning som grabb, beskrivingarna av gastens fysiska uppenbarelse är en smula löjeväckande och bryter därmed åtminstone för mig förtrollningen.

Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag

Detta är i sammanhanget inget annat än en parentes. Berättelsen drar åt många olika håll samtidigt utan att tappa sin klara och tydliga riktning och det är utan tvekan skickligt gjort. Jag har inte läst Doghouse Roses (2001), som består av en samling noveller och är Steve Earles första försök som författare, men jag blir sugen på att göra det efter att ha läst I'll never get out of this world alive. Fast först och främst är jag sugen på att se Steve inta Stockholm på söndag.