Mötet mellan Stockholms-efterkrigstidsarbetarklassen och Hälsingland genom dragspelet

  

Perssons pack live på Pustervik i Göteborg, avskedsturné, september 2014

Förra vintern hamnade jag en kväll i ett sån där internet-googling-kaninhål som man trillar i ibland. Vi kollade på en dokusåpa om träning och där figurerade en gänglig löpningscoach som hade ett förflutet som rocker, närmare bestämt som trummis i Perssons pack. Den där? Jag kände inte alls igen honom och fick googla och uppdatera mig om "Packets" skiftande uppsättningar över åren. Så hamnade jag på dragspelaren, Magnus Lind. Och där trillade något teverelaterat på plats igen: det var ju han som skymtade som Ainbusk-Marie Nilssons sympatiske make på Gotland i dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde.

Och Lind visade sig vara en så go figur att läsa om. Jag hittade en underbar intervju i Hela Gotland och känner bara hur jag snöade in på hur denne urstockholmare först accepterade Hälsingland och skogen där, och sedan Gotland. Så här målas en bild av Linds uppväxt i Hägerstensåsen:

Familjen är bättre bemedlad arbetarklass, farsan portvakt och sjukvårdare på Långbro, morsan sjuksyrra på deltid, från lägenheten på tredje våningen ser man hela världen; flygplanen som landar på Bromma i norr, i söder ända bort till det vida Södertörn.

Magnus drar i sin mustasch och bullrar så kistan hoppar:

– Vet du, vi bodde på Valutavägen i kvarteret Skattmasen. Runt om hette gatorna Vinstvägen och Inteckningsvägen...där jävlar skulle arbetarna veta sin plats, haha, ingen poesi alls.

Han spelade i ett hippieband på 70-talet, körde taxi, hittade på namnet Black Army, "polade med en tjej som bodde i Freddan" (Fredshäll)... Och hamnade på 1990-talet i Hälsingebandet Perssons pack.

Arvid bloggade för länge sen fint om dragspelets historia, om Calle Jularbo och danser. Harry Martinsson skrev:

Dragspelet fick sin största framgång i granskogar.

Det var byggt för att överrösta grov tallskog.

Det kunde sättas i knät som en kittlad piga

och rallarhänderna skyndade tapplande fram över dess

tangenter och basar.

Och segern vanns från Smålands Markaryd till

Stora Lule.

Skogarna gav sig och kastade valsen om Hammarfors

och Västanfors

mellan granstupen i Doversfors, Skogafors och Kilafors.

Och mötet mellan Magnus Lind, stockholmskisen, och det rustika dragspelet fascinerar mig. Mötet mellan Hägerstensåsen och Hälsingland:

Magnus har funnit sig tillrätta där uppe, blivit du och bror med jägare och skogsmän. Tystnaden, myggoljan, tjärveden, voltstarterna på Bollnäs och Hagmyren.

Men att bo där för jämnan, nja. Det är rakt och det är reko, men granskogen alldeles för mörk för hans smak.

– Jag var där uppe ensam och funderade. Jag kom på att jag faktiskt vantrivdes på Kungsholmen, rullatorerna försvann och in kom golfbagar och SUV:ar, grannen köpte balettkläder och började jogga, jag blev både deppig och förbannad, fullt av egomaskiner överallt, Stockholm blev en annan stad.

Så han for hem och gav sin hustru, som inte är hemma när den här intervjun görs, hennes livs överraskning: ”Du, vi säljer skiten och flyttar till Gotland”.

Och så blev det, efter 25 års tjat?

– Ja, och det absurda, vet du vad det är? Jag älskar det. Ljuset, kalkstenen, det finns en lätthet här...jag går bra ihop med hela Nilsson-släkten och samtidigt har Marie och jag kommit närmre varandra. Allt är bara bra.

Sist han var i Voxna, berättar han, blåste han längs Essingeleden utan den minsta ton av längtan in till stan.

Så kan det gå!

– Ja. Vad är det som är så speciellt med det där strecket, har jag alltid sagt. Horisonten. Nu älskar jag den. Livet har gett mig en snyting, kan man säga.

Magnus Lind, en man som kör "Hva gor vi nu, lille du" live!

Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Ett fönster i Sätra

Rätt mycket av min tid spenderar jag på en koboltblå soffa i Sätra, en förort i sydvästra Stockholm. Med läsning, eller kanske teve. Eller bara att se ut genom fönstret. Jag älskar de här fönstren. Det är ett ganska stort vardagsrum, brett, i en tvåa med kök. Genomgång, med köks- och sovrumsfönster (och balkong) mot väster, och vardagsrum mot öster. Utsikt ut över en dunge. Sätra byggdes på 1960-70-talen med lägenhetshus i betongfunkis och serieproducerade villor med träfasader. Det är rätt backigt i Sätra. Så många hus har väldigt fina perspektiv ut genom fönster och från balkonger. Ljusinsläppen är genomtänkta av välmenande socialingenjörer. Vårt hus ligger på toppen av en backe, så det finns ingen insyn in i vardagsrummet. Utsikten går mot den där dungen, och nerförsbacken, och ett annat 60-talshus några tiotals meter längre ut mot vänster. Här kan man ligga på soffan och se ut genom fönstret. Soluppgången över gärdet nere i Sätradalen. Snöfall. Gråa himlar. Livsluft. Det är fantastiskt, i det lilla.

Gula gången: introspektion

En sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes. När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta uttryck för att beskriva den.

Vad är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.

I gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords. Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem. 

Utanför vår lägenhet började jag ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här? Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.

Vad var det här för upplevelse?  Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?

Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.

När Ernst och Eric Schüldt möttes

Ernst Kirchsteiger är en levande legend inom samtida svensk tv4-kultur: mysmannen, sexsymbolen, livsnjutaren, den barfotagående sinnlige som lär tittarna att "känna in" och njuta av mat, vackra ting och livet. Nu har han tillsammans med Carina Nunstedt gett ut en bok med den underbara titeln "Lyckan i det lilla", och på bokmässan i Göteborg fick Expressen Kultur den briljanta idén att sammanföra honom med radioprataren Sveriges största Arvo Pärt-fan Eric Schüldt för ett samtal. Resultatet kan ses här: ett fint samtal om livet utifrån en ny självhjälpsbok.

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Arvids 2013

Här kommer gift trettiplusman förstås sist på bollen (kanske för sent?) men ger sig själv dispens och delar några listor för året tjugohundratretton enligt nedan. (btw - nu är det 2014 och nästa nyårsafton har HALVA TIOTALET GÅTT)

Scen
Sufflören på Dramatens Lilla Scen, oktober - Andreas T Ohlsson från Uddevalla
SCUM-manifestet på Stadsteatern, januari - isärplockad som man
Kendrick Lamar i Slottskogen, augusti - feeeeeeet bas och ännu fetare rhymes
Kaah på Liseberg, augusti - kärlek i luften och sjukt sväng
Lune i Annedalskyrkan, augusti - stockholmshipsterromantik/parodi
bubblare: Uffe i Varberg, juli - ovärdigt folkparksgnäll i trasiga armybyxor

Andreas T Olsson

Skivor:
Kasey Musgraves - Same Trailer Different Park
Abidaz - In och ut
Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
J Cole - Born Sinner
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Kurt Vile - Walking on a Pretty Daze
Mark Kozelek and Jimmy LaValle - Perils From the Sea
Prefab Sprout - Crimson/Red
Justin Timberlake - the 20/20 Experience
Franska Trion - Rim och ramsor
bubblare: Christian Kjellvander - The Pitcher

Abidaz

Kasey Musgraves

Låtar:
Asap Rocky - Long Live Asap
Justin Timberlake - Mirrors
Lana del Rey - Young and Beautiful
Postiljonen - On the Run
J Cole - Land of the Snakes
Azelia Banks - 212
Mariah Carey - #Beautiful
Local Natives - Heavy Feet
Ghost - Per Aspera Ad Inferi
Charlie XCX - You're the One
Lune - Standing Eagle
Pearl Jam - Yellow Moon

Lana Del Rey

Annat bra:
Farstabröllop under äppelblommor, House of Cards, laps på Hammarbybackens baksida i snålblåst och snödrev, redlös subway-måltid i Varberg inför Uffe efter strandhäng i solen och våra rekordsnabbt tömda öl och gammeldansk, Saab 9-3, ensamdrink en lördagkväll på 47:e våningen Ritz Carlton Tokyo, nysnön i Mayrhofen, västerhavet flera omgångar, cykel längs hallandskusten och de bedövande vidderna, piroger och vodka och vänskapligt våld och tung tung bas i Berlin, och söderortspromenader i ständigt större cirklar.

Eriks 2013-listor

Spelningar
Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Rubinen, augusti (bloggat). Mind: blown.
Tristan och Isolde på Göteborgsoperan, februari (bloggat). Större än livet!
Honey Boy Slim and the Bad Habits på Göteborgs Bluesförening/SS Marieholm, juni. Fest!!
Beach House på WOW, augusti. Tungt, fantastiskt liveband.
IKI på Nefertiti, december. Inspiration!
hedersomnämnanden: Tame Impala och Mariam the Believer på WOW, Håkan Hellström på tv (Skansen), Uffe i Varberg, Brittens Peter Grimes på Kungl. operan

Skivor 
Maria Eriksson, Stjäl det du behöver
Saturday Looks Good to Me, One Kiss to End It All
Nord och Syd, Som en människa
Neko Case, The Worse Things Get...
Håkan Hellström, Det kommer aldrig va över för mig
Christopher Owens, Lysandre
(om den kom under året: Matthew E White, Big Inner)

Låtar, övriga
Eleanor Friedberger, ”My Own World”
Slow Fox, ”Hard Work”
Johan Blohm, ”Bad Case of a Broken Heart”
Beachwood Sparks, ”Desert Skies” (gammal men nysläppt version)
Israel Nash Gripka, ”Woman at the Well”
Caitlin Rose, ”No One to Call”

Övriga höjdpunkter
Disputationsfest i en klubbstuga; förfesta inför Uffe på klipporna i solen i Varberg med öppna skjortor & dito sinnen, Uffe i högtalarna, öl och gammeldansk i struparna; avskedsmiddag i Köln med ett underbart gäng; Gelsenkirchen; läsa Klingspor i Paris; fantastiskt bröllop i Farsta; snowboard i Polen med 'Detaljen'; Lewandowskis fyra mål mot Real Madrid och Bayerns Barcakross; Visby; Halmiaseger hemma mot Landskrona; ”nights I can't remember, friends I'll never forget”.

Lovin Makes Livin' Worthwhile

Så här tids på året, och alla andra tider på året, är Jerry Jeff Walkers visdom värd att fundera på: att älska gör livet värt att leva. 

Det, och det magiska 80-talscountrysoundet, och det fantastiska mode som Jerry Jeff och hans band visar upp i denna video från Texas, 1990.

Tommy Nilsson byter namn till Black

Ironins definitiva genombrott på 1990-talet har satt ramarna för nästan all svensk underhållning som har skapats sedan dess. Dessutom upplevs mycket av det som har gjorts innan dess lätt som daterat och oskyldigt. Det är en förbannelse och en välsignelse, för även om ironin är ett verktyg som genomsyrar mycket av det jag säger och gör, och som jag inte skulle vilja vara utan, kan det ibland bli tröttsamt att aldrig få ta saker helt på allvar.

Kanske är det så Tommy Nilsson tänker när han nu byter artistnamn till Black. (Och ja, i och med detta har jag tydligen sorterat in herr Nilsson under facket "underhållning" snarare än "kultur".) Det är ett fantastiskt besked, men det är så fantastiskt att det är svårt att veta hur en skall reagera. Skratta? Gråta? Lyssna? Stänga av? Är det ett hedervärt försök att skapa något stort, eller bara ett ofrivilligt komiskt försök från en artist på dekis att blåsa liv i karriären?

Tommy har tidigare givit oss stor ofrivillig komik i och med låten "Vill du ha sex med mig", vilket gör att det senare alternativet tyvärr ligger närmare till hands.

"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?"

...

Läs hela artikeln i Aftonbladet här, och den officiella pressreleasen här.

På twitter skriver Black själv "To follow your hart [sic] is a state of mind" och "Har ni varit med om den fantastiska känslan att bara släppa taget"

...

UPPDATERING: Ja, jo, det var ett PR-trick från ett choklad-företag. Naturligtvis borde jag ha anat det, män som sjunger om vildrosor är naturligtvis benägna att göra precis vad som helst - inklusive att sälja ut hela sitt namn och sin karriär. Det var dock en svindlande tanke, och en härlig tid.

AJ igen - hos Kjell Alinge

Förträfflige radiomannen Kjell Alinge träffade i lördags sångerskan och låtskrivaren Anna Järvinen, som vi nyligen uppmärksammat också här på bloggen (tack jazzbasist L för tipset!).

Det är en fin intervju med många härliga referenser - Bob Dylans underbara Simple Twist Of Fate, Franska Trion, Ella Fitzgerald och förvirrade vårfåglar.

En timmes högkvalitativ radio, som ger oss Anna Järvinenfrälsta en stunds nåd.

"Jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa"

 Laguna Beach. foto från Wikipedia

Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden från 1963, om svensk-amerikanen Albert Carlson som på sin ålders höst sitter på ett hotellrum mellan motorvägen och havet i Laguna Beach i södra Kalifornien och tänker igenom sitt liv, är ohyggligt vacker och gripande litteratur.  Jag kommer antagligen återkomma till den här på bloggen, men nu vill jag bara citera detta stycke från första kapitlet, som anslår tonen för berättelsen:

"Det föresvävar mig att jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa, där jag har spolats upp från ett oändligt hav och där jag med möda och ansträngning klänger mig kvar, väntande på det enda som ännu kan hända mig: Att samma hav som har fört mig hit skall ta mig tillbaka igen, skall skölja mig bort från mitt lilla landfäste och i sitt djup förunna mig sömnen utan slut.
Om natten när insikten härom tränger sig inpå mig ligger jag och lyssnar till Stilla havets rörelser mot stranden nedanför hotellterrassen. Jag flyr undan min förföljare, in i mina hörselförnimmelser. I mina öron följer jag gången av vågorna, som med oerhörd kraft kastar sig mot klippornas granitvall och splittras emot den. Jag lyssnar till Oceanens kanonad emot strandmuren. Vågen sjunker tillbaka, men det kommer en ny. Havet laddar åter sin kanon, avlossar sitt dova skott, och vågen slår sönder sig mot klipporna, som åter översköljs av vattensvärmen, som av en häftig regnskur. Jag hör de tunga jättedropparna falla.
Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan min förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.
Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som skall föra mig tillbaka."

Ljuset i augusti

"Och mig syns det som hade den mätbara världen

Tvenne Halvor, av vilka vi bara känner en "

Lars Gustafsson

Det är något särskilt med ljuset nu i slutet av augusti. Hösten nalkas; det blir mörkt tidigare och det finns en sorts latent kyla i luften, även om det fortfarande kan vara varmt i solen om dagarna.För två söndagar sedan var vi på efter en långpromenad på Gamla Enskede matbod och åt köttbullar och drack öl i solskenet på uteserveringen mitt i den totala småstadsidyllen. Så kom en episk störtskur och vi fick dra oss in och vänta ut den, innan vi kunde gå tillbaka till Hammarbyhöjden. Efter regnet var Söderort fantastiskt, gnistrande i ett magiskt augustiljus. Allra mest speciellt var höghuset i Björkhagen, som mer än nånsin framstod som en shining city upon a hill.

Idag träffades två vänner och jag i en kolonistuga i Majorna för att umgås, äta och dricka. Vid fyratiden när vi möttes var det soligt och varmt; under kvällen drog små regn förbi fram tills att vi blev tvungna att flytta in i stugan vid åttatiden. Återigen framträdde det där magiska ljuset, den totala inbäddningen av tingen i ett vänligt fluff av dimmigt ljus, kontrasterat med de punkter -- fruktträden i trädgården -- där det kraftfulla gula ljuset faller.

Ljuset i augusti - det är förunderligt!

Årets första dopp

Idag tog jag årets första dopp i havet, i Grötvik i västra Halmstad. Femton grader i luften och lite mindre i vattnet kanske, så jag fick ha bryggan för mig själv. Imorgon tar jag med mig en kaffetermos.

Ostranenie

Jazz washes away the dust of every day life. — Art Blakey

Med bra musik smakar maten lite mer, luktar tallarna lite starkare, är känslan av brisen mot huden lite skönare.

En helg i Halmstad

Helgen spenderades för min del på västkusten, och huvudanledningen till det var att jag tillsammans med Fredrik Nyström (en gång skjutjärnsskribent här på Längre inåt landet) agerade förband åt Eilen Jewell när hon tillsammans med sitt band gästade Immanuelskyrkan i Halmstad i fredags. Det blev en mycket lyckad kväll.

För det första var det väldigt glädjande att närmare 250 personer hade hittat till kyrkan denna strålande fredagskväll, inte minst sedan ett flertal evenemang konkurrerade om den ibland något kräsna Halmstadpublikens gunst denna afton. Jag och Nyström rev av fyra låtar, varav två från det album som han släppte förra året, och sedan var det dags för huvudakten. Eilen hade med sig tre kompmusiker; en elgitarrist, en kontrabasist och en trumslagare. Själv spelade hon akustisk gitarr och munspel. Bandet gjorde sin näst sista spelning i Sverige efter en tre veckor lång sväng, och det var ett väldigt samspelt och avspänt gäng som mötte den entusiastiska publiken. Eilen rör sig i mittfåran av altcountry-scenen (om man nu kan vara i mittfåran av en scen som per definition är alternativ) och bandet varierade sig stilsäkert och proffsigt mellan, country-, blues och gospellåtar. Förutom hennes egna låtar bjöds det på covers av bland andra Loretta Lynn och Hank Williams, samtliga valda med god omsorg.

Det är alltid glädjande när band i den här genren bemödar sig om att släpa med en kontrabas på turné, jag tycker att en stor del av countrysvänget sitter i kontrabasens sound och korta sustain som liksom driver musiken framåt. Basisten Johny Sciascia spelade huvudsakligen slapping bass och stod för ett svängigt och stabilt komp, även om gitarristen Jerry Miller (namne med gitarristen i Moby Grape, vilket kan verka förvirrande - och är förvirrande) var kvällens klarast lysande stjärna med sina ytterligt intrikata och klockrena inpass. Att han var minst tjugo år äldre än alla andra i bandet och uppträdde helt klädd i svart, med cowboyhatt och solglasögon gjorde näppeligen intrycket svagare. Det var samma sak med Zoe Muths gitarrist i vintras - tydligen är det kutym bland dagens yngre countryartister att turnera med en nestor på leadgitarr.

Jerry Miller bär solglasögon även utomhus

Efter konserten gick vi ut tillsammans för att ta ett glas, och samtliga medlemmar i bandet, inklusive Eilen själv, visade sig vara synnerligen sympatiska och ödmjuka. Det blev ett ganska långt och brokigt samtal där vi hann med allt mellan himmel och jord. Jag pratade socialdemokrati med nämnde Miller och bassträngar med Sciascia. Det visade sig att flera i bandet på sistone hade utvecklat en fäbless för belgisk öl, och det var just vad som inmundigades i ett stadigt flöde. Nyström fick reda på att huvuddelen av bandet är ateister, men förstod mellan raderna att vår vän bastraktören är ett levande exempel på en strikt katolsk republikan. Så fortsatte det in på småtimmarna och övriga frågor som dryftades var bland annat turnéliv och skillnader mellan Sverige och USA.

Som svensk kan jag ofta känna mig väldigt imponerad av amerikaner bara för att de är amerikaner - och om de då dessutom är professionella musiker inom en genre som präglat de senaste åren av mitt liv blir det naturligtvis extra spännande. Detta är en kväll som jag kommer att minnas med glädje.

Eilen and her band

På lördagen var vi för övrigt och såg Nisse Hellberg i Norre Katts park, det var också ganska bra.

Lukten av jord och träd

I år har jag cyklat till jobbet hela tiden, med undantag för en vecka i januari då det var för mycket snö. Annars har jag rullat på, även när det var minus tio och kronjuvelerna ville krypa tillbaka in i kroppen. Ironiskt nog har jag sällan varit så gnällig över cyklingen som när våren och masscyklismen kommit de senaste två veckorna, då den rejäla motvind som allt som oftast möter oss som bor i östra Göteborg och cyklar till jobbet i centrum framkallat mycket muttrande på mina cykelbanor.

Men så igår och förrgår kom pendelcyklingen som gjorde allting så värt igen. Långa arbetsdagar, slut vid niotiden på kvällarna, fyllda av ekonometri och essäism, kort sagt sådant som förvisso är väldigt roligt men som gör att man är rejält bäng i bollen när arbetsdagen är slut. Och så komma ut i underbar regnindränkt skymning, aprilkvällar, i lukten av jord och träd som tar mig tillbaka till barndomslycka våren 93 och ger mig ett totalt lugn och andlig tillfredsställelse.

Våren med Santa Monica

"Santa Monica Beach underbar. Allting är mycket stillsamt, bortkopplat

från världen, han tycker sig på något sätt återförd till idrottsturnén
i Israel tio år tidigare, strandliv, sova, ett mjukt hippieliv utan ansvar
och ångest och krav. Man kan leka sig fram genom veckorna. /.../
Kalifornien är fullt av hemlighetsfulla tecken. Brechts hus, och Thomas
Manns. De måste ha upplevt samma narkotiserande sol och stillhet.
Här skulle de kanske kunnat leva för alltid."
PO Enquist, Ett annat liv

"Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu
längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men
varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt
bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen
ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det
förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga
massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt
täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna
innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande
sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig
och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga
och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd
man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna
lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga
omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."
Marcel Proust, Rymmerskan

Santa Monica Beach, utsikt från piren

utsikt från piren

promenad hem sydösterut till Mar Vista från Santa Monica, en sommarkväll

typisk gatuvy i SaMo

stora delar av Santa Monica är villagator som dessa: gröna, allt som oftast tomma

söta småhus på en tvärgata till Main Street

huset på 26:e gatan i Santa Monica där Bertolt Brecht bodde 1942-1947

SaMo beach, vyn norrut mot bergen borta vid Malibu

Vad tar man med sig, bildligt talat alltså, från platser där man varit och bott? Från Los Angeles tar jag i alla fall med mig något liknande detta: känslan av Santa Monica. Promenader och cykelturer.

Los Angeles är en gigantisk stad och man kan inte vara hemma över allt där, kan inte röra sig överallt, inte hitta överallt, utan man måste hitta sin lilla del av stan som är "hemma" och varifrån man kan röra sig utåt på utflykter till de andra fickor av intressant som man vill till - Bootleg Theater i Westlake, barer i Silver Lake, kultur i downtown och så vidare. Jag bodde i Mar Vista på västra sidan av stan och studerade på UCLA i Westwood, också det på västra sidan, och följaktligen höll jag mig mest på Westside.

Santa Monica har Westsides mest attraktiva centrum, med utomhus-gallerian Third Street Promenade med mera, och dessutom en finfin strand såväl som vackra lummiga gator att ta sig runt på, så där spenderade jag en hel del tid. Mina intryck från SaMo är undflyende och processas fortfarande; vad som är klart är att det är ett "alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann".

Zauberberg

Lunchtid
ett folktomt fik i Andermatt, Schweiz
sitter i jeans och instoppad t-shirt
längre in i lokalen

Lågmält swytzerdytschmummel från kökspersonalen
do you believe in life after love
skvalar högtalarna autotunat
konfekt i långa rader längs disken och
tantens kvarlämnade Die Zeit i ögonvrån

Det hade kunnat vara ett genomsnittligt stadscafé i Zürich eller Wien
men det är här
mellan flermeterhöga snömassor
i fonduedoften längs bygatan
bland bergen
jag sitter

I självvald exil från ombudsmannalivet
väntar jag på bilder av tillvaron
alternativa framtider
eller
meningsskapande spår

Men det finns inga svar
bara ljudet av country från en sprucken laptop
en och annan afterski
och rymden mellan topparna

Arvids 2011-listor

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers - Starlight Hotel
Erik har uttryckt det väldigt bra nedan, denna platta är helt enkelt helgjuten. Klassiskt country-låtsnickrande, fantastiska musiker, och Zoes magiska röst. Musik för hela livet.
2. Anna Järvinen - Anna själv tredje
Anna Järvinens tredje skiva var vårens och sommarens mest spelade soundtrack i mina hörlurar. Också denna gång samarbetar hon med musikerna i Dungen, och resultatet är väldigt, väldigt bra.
3. Explosions in the Sky - Take Care, Take Care, Take Care
Årets fynd för min del är postrockbandet från Texas, Explosions in the Sky. Jag slogs nästan medvetslös av deras mångbottnade ljudorkaner på Way Out West i somras, och sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att bekanta mig med deras produktion. Sinnesutvidgande rock.

En hedrande tredjeplats.

Plats 4-10:
Little Dragon - Ritual Unions
Drake - Take Care
Eileen Jewell - Queen of the Minor Key
Alexis Weak - Till Minne Av
Bon Iver - Bon Iver
Gillian Welch - The Harrow and the Harvest
Girls - Father, Son, Holy Ghost

Bubblare: Jonathan Johansson - Klagomuren, Alison Krauss & Union Station - Paper Airplanes, My Morning Jacket - Circuital, Veronica Maggio - Satan i gatan, Mohammed Ali - Vi, Marissa Nadler - Marissa Nadler

Låtar
Tre-i-topp:
Bon Iver - "Holocene"
2011 var året då Bon Iver blev lika stora som Lennart Hyland, och den här var låten som gjorde det.
Explosions In The Sky - "Last Known Surroundings"
Existentiellt, andligt, asbra.
Lützenkirchen - "Afterhour Is The Pusher (Flea Remix)"
2011 års mest förhäxande high brow-techno kom från Lützenkirchen, vars Afterhour is the Pusher i Fleas version är det svängigaste jag hört sedan ZZ Tops Got Me Under Pressure.

Men också:
Zoe Muth - "If I Can't Trust You With A Quarter (How Can I Trust You With My Heart)"
Mavado - "Star Bwoy"
Burial - "Street Halo"
Alexis Weak - "Drömmare"
Jonathan Johansson - "Centrum"
Lucinda Williams - "Born To Be Loved"
The War On Drugs - "Come To The City"
Me And My Army - "Anthem"
Ryan Adams - "Dirty Rain"
Little Dragon - "Crystalfilm"
Mattias Hellberg - "Born Into Being Alone"
Skriet - "Glömska och åska"
Duvchi - "Turtleduvs"

Konserter
Explosions In The Sky - Debaser Medis, Stockholm, november
Little Dragon - Way Out West Göteborg, augusti
Pulp - Way Out West, Göteborg, augusti
Gillian Welch - Cirkus, Stockholm, november
Kathleen Edwards/Bon Iver - Annexet, Stockholm, november
Steve Earle - Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Böcker
Jag har inte läst så mycket som utkommit i år, men två som var bra är
Tom Rachman - The Imperfectionists
Jonathan Franzen - Frihet
Min största läsupplevelse i år är annars Cormac McCarthys The Border Trilogy - stenhårda, fruktansvärda, otroligt vackra böcker som tvingar en att se livet i vitögat.

Filmer
Play (Ruben Östlund)
Melancholia (Lars von Trier)
Black Swan (Darren Aronofsky)
The Fighter (David O. Russell)
Winter's Bone (Debra Granik)
Bridesmaids (Paul Feig)

TV
Parks and Recreation och Community satte guldkant på vardagslivet. Treme likaså. Men den mäktigaste TV-upplevelsen 2011 var tveklöst Game of Thrones. Så sjukt spännande och välgjort, och en kraftfull allegori över det gladiatorsamhälle vi är på väg att skapa och som borde få oss alla ut på gatorna.

Ögonblick
Ett urval av 2011 års bästa stunder (av de som lämpar sig för publicering):
Skidturerna i trädgränsen ovanför Tegefjäll, Åre, februari
Grateful Dead:s American Beauty på slingrande bergsvägar i Yosemite, Californien, april
Kvällsbad i västerhavet efter vedbastu, Hönö, midsommar
Solnedgång och techno, Schwedenparty, Bohuslän, augusti
På toppen av Tanit, Sella, Spanien, oktober
Haiku i Hammarbyhöjden, Stockholm, december