Gula gången: introspektion

En sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes. När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta uttryck för att beskriva den.

Vad är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.

I gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords. Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem. 

Utanför vår lägenhet började jag ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här? Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.

Vad var det här för upplevelse?  Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?

Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.

Det aitologiska

Babels torn så som Pieter Bruegel d.ä. (c. 1525-1569) föreställde sig det

"Stjärnmattan bakom, bakom! de synliga stjärnorna, den var det som icke kunde nedritas. Det var förklaringen till att frågorna var så svåra, och svaren så enkla att man nästan inte kunde tro."
PO Enquist, Lewis resa

I Staffan Ottossons bok om Gamla Testamentet, Profeter, kärlek och ond bråd död (2002), lär jag mig begreppet "det aitologiska". Många av Bibelns berättelser är mycket märkliga och kan verka långsökta. Till exempel Babels torn: berättelsen om hur människorna vill samlas på en enda plats -- en dal i Shinar -- och bygga ett enda torn till himlen för att "göra sig kända" (för vem?). Så långsökta berättelser, säger Ottosson, kan sägas ha en aitologisk funktion: de är till för att förklara något svårbegripligt, som varför människorna talar olika språk. (Enligt den bibliska berättelsen straffar Gud människornas övermod i tornbygget med att sprida dem över världen och ge dem olika språk.) En djup, filosofisk fråga: varför talar vi från början olika språk? En fråga svårbesvarad och kanske är mytens "aitologiska" form då på ett sätt det mest rimliga svaret inför förklaringarnas otillräcklighet.

Tyska hippies, ca 1900

I helgen var jag på bio och såg dokumentären Freak Out! (regisserad av Carl Javer), om en grupp borgerliga tyska ungdomar som ca 1900, trötta på borgerligheten och materialismen, flyttar ut på landet i Schweiz, till en kulle som de döper till Monte Verita, för att leva vegetariskt och självförsörjande. De har okonventionella kläder, långt hår och männen skaffar långt skägg  -- likheten med 60-70-talens hippies är tydlig, och den kopplingen görs också fint genom intervjuer med en forskare i Kalifornien som vittnar om hur tyska flummarimmigranter, de kallades Naturkinder, som kom på 1910-talet för att undvika kriget startade den kaliforniska hippieestetiken att se ut som Jesus. I filmen får man bl a höra den magiska historien bakom jazzstandarden "Nature Boy", som skrevs av en av Kaliforniens tyska ökenhippies, och se filmmaterial från när han träffade Nat King Cole som spelade in låten och gjorde den till en hit -- en go kulturkrock. 

 tyska urhippies på Monte Verita

proto-hippie, ca 1917

Annat gott material i filmen är sånt som Monte Verita-hippien Gusto Gräsers ca 70-åriga bayerska lärling som berättar om att han var student i München på 20-talet (?) men hoppade av efter att ha träffat Gusto, och vandrade i två år, eller chefen för dagens Monte Verita-museum som berättar på underbar schweizertyska om hur kollektivets succé förstörde det lugn de var ute efter och drev upp markpriserna så att deras konstnärsvänner inte längre hade råd att komma dit (känns det igen?). Så fint när han säger ungefär: "det är som när man griper något och i gripandet förstör man vad man ville gripa".

Van Morrison - Haunts of Ancient Peace

Haunts of Ancient Peace är det inledande stycket på den redan LiL-hyllade Van Morrison-skivan Common One (se här och här) från 1980. Jag älskar hur man invaggas i en jazzig, mystisk, andling stämning redan efter några sekunder. Titeln är tagen från den engelska poeten Alfred Austins bok från 1902, och den poetiska texten fördjupar ännu mer intrycket av harmoniskt lugn. Ljudbilden domineras av en hräligt plonkig elbas, elpiano, stor kör, trumpet, och i förgrunden finner vi Vans röst i underbar symbios med Pee Wee Ellis blödande saxofon.

"Jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa"

 Laguna Beach. foto från Wikipedia

Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden från 1963, om svensk-amerikanen Albert Carlson som på sin ålders höst sitter på ett hotellrum mellan motorvägen och havet i Laguna Beach i södra Kalifornien och tänker igenom sitt liv, är ohyggligt vacker och gripande litteratur.  Jag kommer antagligen återkomma till den här på bloggen, men nu vill jag bara citera detta stycke från första kapitlet, som anslår tonen för berättelsen:

"Det föresvävar mig att jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa, där jag har spolats upp från ett oändligt hav och där jag med möda och ansträngning klänger mig kvar, väntande på det enda som ännu kan hända mig: Att samma hav som har fört mig hit skall ta mig tillbaka igen, skall skölja mig bort från mitt lilla landfäste och i sitt djup förunna mig sömnen utan slut.
Om natten när insikten härom tränger sig inpå mig ligger jag och lyssnar till Stilla havets rörelser mot stranden nedanför hotellterrassen. Jag flyr undan min förföljare, in i mina hörselförnimmelser. I mina öron följer jag gången av vågorna, som med oerhörd kraft kastar sig mot klippornas granitvall och splittras emot den. Jag lyssnar till Oceanens kanonad emot strandmuren. Vågen sjunker tillbaka, men det kommer en ny. Havet laddar åter sin kanon, avlossar sitt dova skott, och vågen slår sönder sig mot klipporna, som åter översköljs av vattensvärmen, som av en häftig regnskur. Jag hör de tunga jättedropparna falla.
Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan min förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.
Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som skall föra mig tillbaka."

Röda Tallen

På NYROB:s blogg, en ständig källa till intressant läsning, hittar jag den här underbara gubben.

Tomteskägg, skrynklig kortärmad skjorta, fuskläder-manbag och träd - väldigt zen och väldigt 2012

Mannen är Bill Porter, översättare av kinesisk diktkonst och zenbuddism-kännare. Han har levt i åratal på food stamps och hittills inte sålt mer än ett tusental böcker i USA, trots sitt fantastiska översättaralibi "Röda Tallen" (赤松). Så här beskriver NYROB hans bakgrund:

"He had been a doctoral student in anthropology at Columbia University and took Chinese because it was a way to get a scholarship. Around the same time he became interested in Buddhism and eventually found it more spiritually rewarding. In 1972, he dropped out of the program to move to Taiwan and live in a Buddhist monastery. He stayed in Taiwan twenty years, making the translation of Chinese poetry into English his spiritual practice—for him, sitting down in front of the classics and figuring out what a writer from a thousand years ago was trying to say is a meditative experience."

Och så här säger Bill Porter om zen:

“Christianity asks you to believe in things that you can’t see: that there’s a god, that he had a son and so on. In Buddhism there is that too—there’s a paradise and so on. But in Zen Buddhism it’s mainly about your mind and your heart. You believe in something that is in your heart. That is something not abstract but real.”

Definitivt en man jag skulle vilja ha som sällskap när LiL pilgrimsvandrar, om inte annat i bokform.

Nattvardsgästerna: Jonas Perssons depression

I Gotlands-och-Tarkovskij-youtube-inspiration såg jag om hela av Bergmans i mitt tycke bästa film, Nattvardsgästerna från 1963, den andra filmen i hans trilogi om Guds tystnad, just på "tuben" igår och jag vill uppmuntra läsarna att göra detsamma. Börja gärna, om du är tveksam, 4:55 in i del 2 på yt för en blixt-inblick i hur ohyggligt bra denna film är.

Prästen Tomas har drabbats av djupaste tvivel i sin gudstro, så när fiskaren Jonas Persson och hans fru söker stöd och hjälp av Tomas för Jonas ångest över livets meningslöshet, blir det svårt för prästen att hjälpa till. "Jonas är villrådig", säger hustrun, "Kan inte pastorn tala med Jonas?". Och hon berättar hur det började:

"det började i våras. Jonas läste i tidningarna om kineserna. Det stod att kineserna uppfostras till hat. Det stod att det är en tidsfråga innan de har atombomber. De har ingenting att förlora, så stod det. Ja, jag oroar ju mig inte så mycket, men det kanske beror på att jag inte har så mycket fantasi. Men Jonas, han tänker jämt, och vi vänder och vrider. Och jag kan ju inte hjälpa så mycket, vi har ju tre barn och så den som kommer."

Prästen svarar, plågad och långsamt, plågad av sin otillräcklighet, och med flackande blick:

"Ja, vi går ju alla med samma rädsla, mer eller mindre. Vi måste lita på gud. (lång paus) Vi lever i vår enkla vardag, och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande, och Gud blir så avlägsen. (suckar) Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår er ångest. Men vi måste ju leva."

Då först tittar den deprimerade fiskaren upp:

"Varför måste vi leva?"

På det kan Tomas inte ge något svar.

Vi kan bortse från att scenen i sin detalj - Kinas atombombsambitioner - är tidstypisk i sin kalla kriget-situation. Den handlar ändå om, och gestaltar på ett kraftfullt och drabbande sätt, något fullständigt allmängiltigt: hur "den lilla människans" tro på livet och världen krossas i mötet med den stora världens gräsligheter och grymheter. Teodicéproblemet, i en religiös kontext, men också mycket mer allmängiltigt. Och så fenomenalt träffsäkert och minnesvärt - ja, oförglömligt - gestaltat av Bergman: Nattvardsgästerna och denna scen mellan Karin och Jonas Persson och Tomas är ingen enkel "skildring" eller ens iscensättning av problematiken, utan den fullständiga konstnärliga gestaltningen, konst när den är som allra starkast.

Den torra jorden, den varma vinden

Det känns sorgligt att det snart är över. Min tid på gården Hort de Gloria i Sella, Spanien närmar sig nu dryga tre veckor. Om två dagar kommer jag lämna det här enkla livet bakom mig. Jag kommer lämna olivträden, lämna människorna som tagit så väl hand om mig, lämna vattenhämtningen ur den djupa brunnen, lämna eftermiddagarna i solen på terrakottaplattorna vid vattenmagasinet, lämna kvällssolen som värmer bergen och färgar dem apelsinorange, lämna de snälla svarta hundarna som springer lösa över nejden och skäller om nätterna.

Jag har förlorat mycket sömn till drömmar, sjöng The Roots i mina lurar när jag tog förortståget hit från Alicante. Min vistelse här är kanske ett svar på en dröm jag haft länge. Jag har gett efter för en längtan efter det enkla, efter att andas medelhavsluft, efter att sitta i skuggen under pinjeträden och läsa och att låta dagarna få gå lite mer utan plan och riktning.

Den första morgonen går jag ut när det fortfarande är kallt och fuktigt i luften efter natten. Medan solen kastar sina första strålar över bergen i väster begraver jag fingrarna djupt i den rostbruna spanska jorden. Morernas övervuxna odlingsterasser klättrar uppför sluttningarna och försvinner in i pinjeskogarna. Olivträden står överallt runt om mig i sin tusenåriga tystnad. Enstaka hundskall nere i dalen är det enda som bryter stillheten.

 Jag har arbetat här mot mat och husrum tillsammans med en eller två andra frivilligarbetare. Det är oftast inte särskilt betungande sysslor vi har utfört - matlagning, disk, städning. Emellanåt har vi sysslat med tyngre saker, som att städa ur gamla förråd eller hyvla virke. Allt har vi utfört tillsammans, våra arbetsgivare inkluderade. Alla bidrar med det de kan under dagen och i den mån det behövs, och alla förser sig med mat och vila efter behov.

Det finns något besjälat i det här landskapet. Kanske beror det på den uråldriga odlingskulturen och de spår den satt i det. Kanske kommer det sig av att naturen här är både så karg och så livskraftig. Eller så är det bara glädjen att få arbeta och vistas här tillsammans med likasinnade. Men under vissa av pauserna från mitt arbete i köket i det stora huset, när jag sätter mig under den stora pinjen utanför och ljumma vindbyar drar fram längs bergssidorna och genom dalgången nedanför, då drabbas jag av en känsla av total, allomfattande närvaro. I mitt ateistiska sinne kan jag då trots allt inte låta bli att tänka: kanske är det så här Gud känns.

Andra gånger ligger jag i solen utanför vårt lilla hus, på gräset under olivträdet. Genom tyget på kepsen jag lagt över ansiktet skimrar solen som en vit het skiva. Skogen på andra sidan ravinen dallrar grön och svart i värmen. I mina lurar: Crosby Stills and Nash, Guinevere - en låt jag av någon anledning inte kan få nog av här. Sneglar under skärmen mot de blå och lila blommorna på terassen som lapar i sig av solskenet. Sedan tar jag promenader längs kanten av ägorna där de uppodlade avsatserna övergår i stup ner mot floden på dalens botten. Det känns som om tiden stannar upp här mellan bergen. Som om mitt liv de senaste veckorna befunnit sig i en drömlik inbromsning där det invandas konturer blir suddiga och flyter ut i ett töcken av damm och sol. Jag känner mig hemma här, här finns en liten del av världen som vill mig väl.

 Jag kommer att bära den här platsen och dess människor med mig.

De gnostiska evangelierna

Nag Hammadi-manuskript. Bild från Wikipedia

"Dom fann en gyllne regel, och de bar den till en stad
och dom talade till folket, och en del föll ner och bad
och där kom maktens män och såg att där fanns en kraft
som var större än vad dom själva nånsin haft
så dom fängslade och dräpte men nån kom undan och kunde fly /.../
det spreds från stad till stad, en gyllene regel
men en dag sa en härskare, 'den regeln är nu min lag'
och han satte regeln högt på sin hjälm och drog i fält
han tog guld och han tog länder, han spred död och han spred svält
han hade män i svarta rockar vid sin sida, vid sin tron
det var rika män nu, som förut varit fattighjon
de bar kors av ädelstenar och gav sig ut att frälsa världen
de tog slavar, de tog skatter; blod på rockar, blod på svärd
och de hotade de fattiga med en eld som allt förtär
de gjorde regeln till en lysande affär"
Ulf Lundell, "Dom fann en gyllne regel" (1988)

Elaine Pagels, De gnostiska evangelierna (1979)

Jag tillhör dem, som anser att människan har skapat "Gud" och inte tvärtom. Inte desto mindre kan förstås studier av religion vara intressant, och denna populärvetenskapliga bestseller från 1979 är ett mycket bra exempel på det. Elaine Pagels är professor i religionsvetenskap vid Princeton och disputerade i början av 70-talet vid Harvard, på en avhandling om och i ett forskarlag som forskade om de s k Nag Hammadi-manuskripten, som Pagels handledare Helmut Koster hade fått tag på kopior av i en stor och snurrig global forskningspolitisk dragkamp om de unika manuskript som en egyptisk bonde år 1945 hittade bevarade i pergament liggande i en nergrävd urna. De gnostiska evangelierna är Pagels populära bok på detta ämne, och verkligen värd sin kultklassiker-status. Det är nämligen en mycket fascinerande och perspektivgivande analys det här för en okunnig lekman som jag själv, full med spännande uppgifter om den mångfald av kristna tolkningar som fanns i kristendomens tidiga period, innan läran/dogman fastslogs och kodifierades, och heterodoxa tolkningar såsom gnosticismen, fokus här, rensades ut.

Nag Hammadi-manuskripten, sammanlagt 52 texter, innehöll bland annat en partiell koptisk översättning av Platons staten, men framför allt innehöll de texter tillhörande den gnostiska religiösa traditionen från de tre-fyra hundra första åren e.Kr, bland annat Thomasevangeliet. Och jag lär mig av Pagels framställning att det finns en stor skillnad mellan gnosticismen och den typ av kristendom som genom ideologisk kamp blev den "rätta läran" i form av katolicism respektive ortodoxa tolkningar. Ett tydligt exempel finns i det första fascinerande kapitlet, "Debatten om Kristi uppståndelse: historisk tilldragelse eller symbol?". Gnostikerna hävdade att berättelsen om Kristi uppståndelse bara var en metafor; att hans återkomst från de döda i kött och blod egentligen inte hade skett. Och detta var en viktig tolknings-skillnad, för i den ortodoxa tolkningen så sågs uppståndelsen och inte minst vilka Jesus träffade efter sin uppståndelse som en avgörande fråga. Traditionen säger där att eftersom Petrus var "det första vittnet till uppståndelsen", så var han kyrkans rättmätige ledare. (Även om Markus- och Johannes-evangelierna nämner Maria Magdalena, inte Petrus, som den som först träffade Jesus efter återuppståndelsen.) Pagels:

"Vad vi än tror om den historiska verkligheten bakom den ortodoxa versionen, måste vi beundra det skarpsinne den ger uttryck för. Denna teori att all auktoritet kommer från vissa apostlars erfarenhet av den uppståndne Kristus, en erfarenhet som sedan aldrig upprepats, har oerhörda följder för den samlade kristna styrkans politiska struktur. Såsom den tyske forskaren Karl Holl påvisat, begränsar den ledarskapet till en liten krets av personer vars auktoritet är helt obestridd. Vidare innebär den att endast apostlarna hade rätten att insätta nya ledare som sina efterföljare. Under andra århundradet använde sig de kristna av Lukas skildring för att lägga grunden till speciella, begränsade traditionskedjor som rättfärdigade makten över alla kommande generationer av kristna. Den som ville bli ledare för församlingen måste härleda - eller göra anspråk på att härleda - sin auktoritet från de tolv apostlarna. /.../
Gnostikerna insåg att deras teori, i likhet med de ortodoxas, hade politiska följder. För den gnostiska teorin blir följden att var och en som 'ser Herren' kan göra anspråk på att hans eller hennes auktoritet är jämställd med eller överstiger de Tolvs och deras efterföljares auktoritet." (s 61, 65f)

Gnostikernas uppfattning om det andliga och hur denna sfär skulle organiseras var, enligt Pagels, tydligt anti-hierarkisk i bjärt kontrast till den ortodoxa tolkningens hierarkibyggande och maktspel. Enligt gnostiker som Valentinus var den egna erfarenheten det yttersta kriteriet på sanning, med överhand över alla andrahandskällor och läror (s 81). Pagels:

"de [gnostikerna] prisade varje form av skapande verksamhet som bevis på att personen ifråga hade blivit andligen levande. Utifrån denna uppfattning kan auktoriteten aldrig sättas in i en institutionell ram, den måste förbli spontan, karismatisk och öppen." (s 81)

På gnostiska möten kunde man klara sig utan hierarki präst-biskop-påve etc. Pagels återger en skildring från en gnostisk församling i Lyon, där mötena började med en lottdragning bland medlemmarna om vem som skulle vara "präst", "biskop", respektive "profet" på mötet! Prästen skulle leda mötet, biskopen utdela sakramenten, och profeten förkunna och ge improviserad andlig visdom (s 102). För någon bara förtrogen med organiserad religion så som den ser ut idag är det hisnande anti-hierarkiskt.

Zauberberg

Lunchtid
ett folktomt fik i Andermatt, Schweiz
sitter i jeans och instoppad t-shirt
längre in i lokalen

Lågmält swytzerdytschmummel från kökspersonalen
do you believe in life after love
skvalar högtalarna autotunat
konfekt i långa rader längs disken och
tantens kvarlämnade Die Zeit i ögonvrån

Det hade kunnat vara ett genomsnittligt stadscafé i Zürich eller Wien
men det är här
mellan flermeterhöga snömassor
i fonduedoften längs bygatan
bland bergen
jag sitter

I självvald exil från ombudsmannalivet
väntar jag på bilder av tillvaron
alternativa framtider
eller
meningsskapande spår

Men det finns inga svar
bara ljudet av country från en sprucken laptop
en och annan afterski
och rymden mellan topparna

Skapa mening och gå upp på berget emellanåt

Julaftonskväll. Med Drakes fantastiska Take Care i lurarna läser jag en intervju med Ulf Lundell i Nya Upplagan och påminns återigen om varför denne man har en särskild plats i våra hjärtan.

"Jag vet inget om gud. Den enda gud jag kan se är den gud som avspeglar sig i naturen och och jag är inte så säker på att den guden är så synnerligt kärleksfull. Vilket gör kärleken till ett ännu större mysterium. Jag gillar att läsa Beckett, Schopenhauer, hårda filosofer, zenmunkars visdomar, sånt. Livet är lika vackert som det är fasansfullt. Vi vet inte varifrån vi kom, egentligen inte vad vi gör här även om vi förstås gör så gott vi kan, vi vet inte vart vi ska. Man får ta vara på livet bara, leva det så mycket det går. Skapa mening och gå upp på berget emellanåt när det blir för trångt på människotorget där käbblandet tenderar att studsa mot väggarna. Så här års tror jag på rödhakarna och trastarna."

Vandlighet

Van visar var det andliga rockskåpet ska stå med den här rökaren som på skiva - Common One från 1980 - är femton minuter lång. En rockdikt (?) om Coleridge och Wordsworth som får feeling uppe i Lake District.

"Can you meet me in the country
In the summertime in England
Will you meet me?
Will you meet me in the country
In the summertime in England
Will you meet me?
We'll go riding up to Kendal in the country
In the summertime in England.
Did you ever hear about
Did you ever hear about
Did you ever hear about
Wordsworth and Coleridge, baby?
Did you ever hear about Wordsworth and Coleridge?
They were smokin' up in Kendal
By the lakeside
Can you meet me in the country in the long grass
In the summertime in England
Will you meet me
/.../"

Den frispråkige LO-ombudsmannens inre vandring

Olle Sahlström, Gå hem (Atlas, 2011)

Häromveckan kom jag över en bok som sällsynt väl passar in på vad jag har försökt göra här på LiL de senaste åren. Jag har ju blivit intresserad av - andlighet. Nej inget religiöst, jag ser mig som ateist, men en sekulär andlighet. Jag har bloggat om Van Morrisons och Uffes andliga sökande och intresset har inte avtagit. Vi skojar mycket om det här med andlighet så klart, för det är ju svårt att ta "andlighet" på allvar, men det finns också något ärligt menat och känt i det hela. Och så nu härförleden i Stockholm så kom jag över en bok som kombinerar min fascination för andligt sökande idag med min fascination för fackföreningsrörelsen: den tidigare LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som har skrivit böcker om den patriarkala traditionen i arbetarrörelsen såväl som om Transportarbetareförbundets globaliseringsstrategier, har nu skrivit en bok om sitt andliga sökande!

Närmare bestämt har Sahlström, som för några år sedan lämnade arbetarrörelsen efter ett liv av aktivism, skrivit en bok utifrån tre (pilgrims-)vandringar i Frankrike och Spanien. Det är anteckningar från vägen och pauser, med tankar om hans liv, om politiken, och framför allt om det andliga och specifikt kristna sökandet. Sahlström karaktäriserar sig själv: "Jag är en pilgrim och har varit det sedan många år utan att förstå det."

Det parti i boken som jag kanske tycker passar allra bäst in på hur jag själv tänker kommer - och det känns bisarrt att säga det - från läsningen av en karmelitmunk och katolsk präst; sittandes i en kyrka läser Sahlström Wilfrid Stinissen och reflekterar:

"Jag stannar här under förmiddagen. Sitter i ett av sidoskeppen och läser Wilfrid Stinissens bok 'Kristen djupmeditation'. Genom att människan är bunden vid jorden, skriver han, 'står hon i tiden'. Hon flyger inte över jorden, hon går på den, steg för steg. Hon bör därför erövra världen och sig själv, bit för bit, ögonblick för ögonblick, i tiden.
Samtidigt som vi är bundna vid jorden och i tiden genom vår dödlighet, är vår horisont också oändligt vid, fortsätter Stinissen. Vi kan med vår tanke omfatta hela universum. Och vi är förmögna att uppfatta ett evighetsperspektiv. Det innebär att vi tvingas uthärda och acceptera en 'existentiell spänning' i våra liv; i tiden och rummet tar vi steg för steg. Men på den obestämda längtans nivå söker vi efter helhet, mening, fullhet. Därför kan vi aldrig riktigt bli helt tillfreds.
När jag nu går kan jag också, i vissa stunder, förena ögonblickets skärpa, närvaron mitt i steget, med en känsla av evighet. Stunden utmed vägen står i förbindelse med något annat, bortom tid och rum. Något jag berör och som berör mig, men som jag inte kan sätta ord på.
Vandringens sällhet."

Jag tror inte att man behöver vara kristen/troende i allmänhet för att kunna hålla med om värdet av en sådan karaktärisering: å ena sidan ens ytterst ändliga, markbundna liv, å andra sidan ens förmåga att föreställa sig det oändliga; spänningen däremellan. (Jfr Dickinson: "the brain is wider than the sky".) Och även om man inte är troende, och det tycker jag inte att man ska vara, så måste man på något sätt tampas med denna spänning: förtiga den kanske, men åtminstone för min egen del skulle en sådan strategi inte fungera.

Spänningen mellan mondänt och andligt framkommer också i mer banal form i följande passage som i sin lite tonåriga trotsighet jag ändå tycker är fin:

"Thviers. Den lilla staden högt uppe på kullen har inte vaknat. Yrvaket läser jag av min mobiltelefon, under dagen och natten är den alltid avstängd. Ligger där och bläddrar sömnigt bland sms:en.
Det är 'Wanjakris', 'Monakris', facklig och socialdemokratisk kris. Och jag hör de välbekanta ropen, långt där borta någonstans, som från en annan värld. Radio, teve och tidningar vill att jag ska uttala mig. Analysera krisen. Men jag säger nej.
Jag har en annan väg att gå."

Jag har kommit på mig själv - och jag har en del vänner som är ytterst politiskt aktiva, "politiker" t o m - på sistone att åtminstone någon gång referera till politiken som "andefattig". Och det tror jag att den är, och att den också i någon mån bör vara. (Fan ta intellektuella skönandar som även i och från politiken värderar poesi högre än reella resultat för jämlikhet och frihet.) Denna andefattighet gör också att idén på en människa som är blott politiker, en ren politiker, är så skrämmande: en nihilistisk (ett ord till som jag börjat använda som värdeord!) röstmaximerare vars hela referensvärld utgörs av dagens slaskpress med deras opinionsmätningar och påståenden om vad "medelklassen vill ha".

Mitt andliga intresse är tunt. Det uttrycker sig mest i form av Van Morrison-lyssnande, skogspromenader på söndagar och amatöristiska försök till mindfulness. Och jag är glad så länge det är så. En sekulär, Uffeistisk motsvarighet till Sahlströms:

"Min kyrka finner jag på vägarna. Och jag skulle önska att mässor kunde äga rum där. Vid vägkanten, i en skogsdunge, på en äng, på torget i en by. Hemma hos någon som bjöd in oss att delta.
Dit skulle jag skynda."

En frilansares värld

Häromveckan unnade jag och Lars oss en frilansardag. Vi började med ett övningspass ute i Bagarmossen. Lars mötte mig i linne ute på en gårdsplan som badade i septembersol; han bedrev cykelvård av den italienska racer från åttiotalet som han köpt av den lokala cykelgubben dagen innan. Efter genomfört övningspass mötte vi upp ytterligare två kålsupare (en frilansare, en mellan två arbeten) vid Gullmarsplan och for ut till Lars hemtrakter Åkersberga, och friskvårdsanläggningen Domarudden.



Jag har tidigare sökt med ljus och lykta efter en tillgänglig och trevlig anläggning i Stockholmsområdet som kan erbjuda vedeldad bastu och bad i hav/sjö, och det är precis vad Domarudden kan. Efter en löprunda (som för en av oss blev en svamprunda) pyntade vi femtio riksdaler i utbyte mot fri tillgång till omklädningsrum, bastu och sjö. Inspirerade av finsk bastukultur hade vi med oss korv, aluminiumfolie och senap och gjorde paket som vi värmde på aggregatet.


Det är något speciellt med att iklädd adamsdräkt umgås med kända och okända nakna män. Ett behagligt lugn infinner sig i hela kroppen i takt med att temperaturen stiger, och sedan är det så oerhört befriande att få kasta sig i det iskalla vattnet. När proceduren har upprepats några gånger och man sitter och käkar varmkorv med senap och blickar ut över en magnifik utsikt med sjö, skog och berg upplever man ett ljuvligt rus - en himmelsk drog om man så vill - och livet känns enkelt och meningsfullt.

Blommor topp 5, #1 - Isranunkel

Idag är det fredag, och jag tänkte fira veckoslutet med att avslöja förstaplatsen på listan över mina svenska favoritblommor. Valet är enkelt. Vinnaren är: isranunkel.

Isranunkeln (ranunculus glacialis) tillhör blomfamiljen ranunklar och är därmed släkt med flera vanliga inslag i vår hemmaflora, som smörblomma och vitsippa. Men isranunkeln är väldigt mycket mer hardcore än sina sydländska släktingar.

Den är nämligen en arktisk blomma som växer högt uppe i de svenska fjällen, i norra Ryssland, Alaska och i Alperna där den blommar på mer än 4000 meters höjd. Den trivs bäst i extremt karga och näringsfattiga miljöer, som till exempel i gamla snölegor, där dess frön kan ligga i träda i åratal tills snön plötsligt en dag smälter bort och den börjar blomma.

Jag har fjällvandrat en hel del genom åren, och isranunkeln är i mitt tycke ett av de finaste inslagen i fjällen. Man kan gå en hel dag på någon stenig miserabel högslätt i Sarek där regnbyarna kommer och går och det enda man ser är dimma, block och svarta mossiga gölar. Sinnet försätts lätt vid de tillfällena i ett tillstånd som ibland beskrivs som "vildmarkens tryck" - en känsla av naturens tomhet och skoningslöshet kommer över en, man känner sig väldigt långt borta från mänsklig värme och gemenskap, liksom klämd mellan det dåliga vädret och den oländiga terrängen. Man känner sig nedstämd, ensam och liten.

Och så ser man plötsligt en isranunkel lysa som en ensam stjärna på ett svart himlavalv av mossa och stenblock. Efter att ha halkat fram timmavis i landskap där nästan ingenting tycks kunna leva, är åsynen av blomman smått osannolik och överväldigande. Jag må vara blödig och pretentiös, men jag blir fan tårögd av hur fint det är att något så litet och vackert kan överleva och till och med blomma på så karga och bistra platser.

På så sätt förmedlar isranunkeln ett på samma gång djupt existentiellt och lite banalt budskap: även i de mest hopplösa lägen finns det hopp för livet. Isranunkeln ger fingret åt ett kallt, likgiltigt och obönhörligt universum.

Trädälskaren

Min vana trogen är jag sent ute, men måste ändå tipsa om en riktigt bra dokumentär som jag såg häromdagen.

Platsen för visningen var en tågkupé på nattåget mot Norrbotten. Jag hade blivit medbjuden av en vän att övernatta på Treehotel som ligger i Harads fem mil norr om Boden. Han hade fått övernattningen i trettioårspresent, och det som fick honom att önska sig denna lite udda grej var dokumentären Trädälskaren från 2008.

Trädälskaren handlar om tre män som bygger en stuga sju meter upp i en tall i skogen på stranden av Luleälven. Byggandet av stugan blir den röda tråden i en diskussion om urbanisering, modernitet, rotlöshet och längtan hem till ett ursprung, till naturen. Huvudpersonen Jonas bor i Stockholm och känner längtan tillbaka till sin uppväxts Norrland, till vidderna, skogarna, himlarna och ett till synes mer okomplicerat, mänskligt och långsamt liv.



Klipp från bygget och hur det fortskrider blandas med intervjuer med olika "experter" på trender, livsåskådning, genus, religion osv. Låter det som ett tråkigt upplägg? Alls inte. Bara fotot i filmen är supervackert och musiken, skriven av Loney Dear, skapar en vemodig och finstämd fond för de existentiella samtalen.

Jag fastnade särskilt för hur berättelsen om stugbygget gestaltar existentiell rastlöshet och sökande, utan att detta egentligen någonsin diskuteras explicit. Istället får de intervjuade experterna stå för verbaliseringen av det tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i.

Speciellt Owe Wikström, känd religionspsykolog och miljonär på boken Långsamhetens lov, säger saker som jag kan känna igen mig i. Han menar att upplösningen av kollektivets meningsskapande och normerande funktion har lämnat oss i ett förvirrat tillstånd av individualism utan inre, själsliga och andliga riktmärken. Naturen kan sätta oss i kontakt med andliga dimensioner av vårt väsen som inte syresätts i det moderna urbana livet. De här skönhetsupplevelserna är så att säga anti-alienerande, dvs de skalar bort alla lager av kultur, ekonomi och andra samhällsförhållanden som i det dagliga livet ligger mellan vår medvetna tillvaro och ett mera "rent" existentiellt tillstånd. De här upplevelserna svarar mot vårt behov av ett andligt hem, en, med Wikströms ord, helig plats (på latin: Hic locus sanctus est). Att sitta i en stuga i en tall vid Luleälven kan vara att hitta just en sådan andlig plats, ett både geografiskt och metafysiskt betydelsefullt ställe. Men som Wikström också säger: trots att naturens skönhet tillfredsställer det här själsliga sökandet kommer det mitt i allt det ljuvliga alltid finnas en slags rest, ett outgrundligt vemod eller en skärva av sorg som han menar är en upplevelse vars existens kan fastlås objektivt. Trädet aktiverar denna sorg och visar vägen mot något som finns bortom och utanför människan.



Och visst är det väl just detta som Uffe sjunger om i Gå upp på klippan? "Han behöver inga katedraler. Han har sitt tempel där han står. Han behöver inga kardinaler. Han behöver bara vinden i sitt hår."

Nå, Trädälskaren rekommenderas i alla fall till alla naturvurmare som känner sig vilsna i tillvaron mellan varven. Om inte annat för att filmen innehåller så mycket annat gött som vi här på LiL gillar: en grön gammal Saab, långa diskussioner om Eyvind Johnson, rutiga fodrade snickarskjortor och hörselskydd med inbyggd radio, kaffe på fat, brasor, mormödrar, etc.

Uffe-andlighet: "Gå upp på klippan"

"Det står en man på en klippa.
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.

Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)

En av Ulf "Uffe" Lundells bästa och mest andliga (ja!) låtar är "Gå upp och klippan" från skivan Evangeline från 1988, en skiva som jag redan skrivit om här i ett livsåskådningsperspektiv. "Gå upp och klippan" har ett mycket tydligt tema och budskap: "Du behöver inga processioner / Ingen guldbroderad skrud / Du behöver inga orgeltoner / för att gå upp och möta Gud." Alltså: Gud - om Lundell menar detta bokstavligen, som en kristen gud, eller mer allmänt som något heligt, vet jag inte - finns inte särskilt på en privilegierad plats, "förheligad" av en till syvende och sist värdslig auktoritet som en påve eller en präst, som en kyrka eller en katedral, utan Gud/"Gud" finns där en person med rätt inställning och sinnesstämning söker det. Jag, som inte är troende, har tolkat denna text som en panteistisk/new age/sekulär epifani-skildring.

En mycket bra och lång recension i London Review of Books har dock satt Lundells text mot en ny bakgrund för mig. Det är historikern Keith Thomas som recenserar en ny bok av Cambridge-historikern Alexandra Walsham, The Reformation of the Landscape: Religion, Identity and Memory in Early Modern Britain and Ireland. Thomas börjar med att konstatera att de flesta av världens religioner har platser som de anser som heliga, med närmre tillgång till det gudomliga. Betlehem och Mecka är grundarens födelseplats, Jerusalem och Lourdes platser för uppenbarelser, martyrskap eller mirakel, berget Ararat i Turkiet är heligt för armenierna eftersom det är var Noaks ark stannade, berget Kailas i Tibet ses som hinduerna som guden Sivas paradis och av buddhisterna som kosmos centrum. Också platser utan historisk-religiös laddning kan ses som extra heliga i sin kraft av naturuppenbarelser: Ayers Rock i Australien, eller berget Fuji i Japan.

Walshams bok handlar om hur kristendomens användning av landskapet förändrades i Storbritannien och på Irland i och med reformationen och i dess efterdyningar. I katolska Storbritannien kryllade det av föregivet "heliga platser", som en källa där en viss helgonförklarad person druckit, eller en grotta där någon annan helig person uppgavs ha bott. St Winefrides källa i norra Wales sades ha sprungit upp när den kyska adelskvinnan Winefride blev halshuggen på platsen av en man som hon avvisade; St Patrick's Purgatory ansågs ha varit en plats där Jesus själv (!) visade St Patrick ingången till helvetet (!). Med protestantismens inträde förändrades de kristnas förhållande till landskapet: i protestantismen (lärde jag mig i religionsundervisningen i skolan) betonas den enskilde individens direkta förhållande till Gud i jämförelse med katolicismens större betoning på ett förhållande förmedlat genom prästerskapet och den organiserade religionen, och därför minskade med reformationen betydelsen av särskilda "heliga platser". Thomas: "this sacralised landscape was dealt a devastating blow by the Protestant Reformation". Man anknöt till ett drag i den tidiga kristendomen i att tona ner betydelsen av tempel/kyrkor - fram till 300-talet hade de kristna alls inga kyrkor - och istället "encouraged to see themselves, not buildings or sanctuaries, as the temple of the living God". (Korintierbrevet: "Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?") Protestanterna rev och brände ner kloster, helgedomar och kors vid vägarna, och gjorde narr av målen för pilgrimsfärderna.

Walshams bok går förvisso ut på att komplicera och revidera den traditionella bilden av ett definitiv brytpunkt i och med reformationen, och att istället framhäva kontinuiteterna mellan pre-reformations-katolicismen och protestantismen. Men alla skillnader lärorna emellan försvinner inte. Och Lundells uppmaning "gå upp på klippan" framstår i detta ljus som ett led i en protestantisk tradition.

Höst-andlighet med Van

Efter det bedrövliga valresultatet i söndags vill jag rekommendera lite andlig verklighetsflykt med den gudaktige caledonian soul-mannen Van Morrison. Dagens andliga Van-tips är låten "Foreign Window", en flummig sak med munspel, kör och Byron-referenser från den klassiska oboerock-skivan No Guru, No Method, No Teacher från 1986.

Se också: Van och Bob Dylan lirar "Foreign Window" tillsammans, och Van berättar om låtens historia.

Se också:

Var det någon som sa "hedfeeling"? Skivan Common One från 1980

Van Morrison som sökare

Brian Hinton, Celtic Crossroads: The Art of Van Morrison (Sanctuary Publishing, 2000)

Liveskivan It's Too Late to Stop Now (1974): Van som ledare för sitt
magiska band The Caledonia Soul Orchestra

Jag har tidigare här på bloggen lyft fram Van Morrison som rockhistoriens för mig främsta artist. Detta gör jag utifrån Vans musiks enorma rikedom (jag tänker då på grejerna från Astral Weeks, 1968, till det tidiga 90-talet), såväl musikaliskt och instrumentalt som "innehållsmässigt" och andligt. Om Håkan Lahger tycker att Ulf Lundell - på den Vassa eggen - är den enda artist som inom rockmusikens form lyckats spegla livets komplexitet, så vill jag snarare nominera Van till den posten.

En skribent som åtminstone delvis skulle hålla med mig där är Brian Hinton, som har skrivit Van Morrison-biografin Celtic Crossroads. Hinton börjar faktiskt sin biografi med att bråka med en annan Van-biograf för att denne hävdat att Van inte är en poet. Det är han visst, säger Hinton som har tagit en doktorsexamen i engelsk litteratur från Oxford och därmed har viss auktoritet på området. Det finns en fem-sex stycken Van-biografier och Hinton inriktar sin på Vans poetiska och andliga sida: detta är Van Morrison som sökare.

Van föddes 1945 i en protestantisk arbetarfamilj i Belfast. Efter skolgången jobbade han ett tag bland annat som fönsterputsare, men fick sedan sitt största (kanske enda) intresse musik som yrke, när han började som sångare i olika showband som spelade längre gigs baserade på covers. Vans pappa var ett stort countryfan och därmed hade Van med sig den musiken redan, men i showbanden spelade man mer dansvänlig musik baserad på rock'n'roll. Förutom rock'n'roll och country var van också ett bluesfan. När han spelade i Tyskland i början av 1960-talet plockade han också upp ett större intresse för soul och R & B från afro-amerikanska soldater som var posterade där. Förutom att sjunga spelade Van också saxofon och gitarr.

1964 var Van med och bildade R&B-bandet Them, som var starkt influerat av engelska band som The Downliners' Sect. Them fick över åren bland annat hitsen "Here Comes the Night" och "Gloria", och spelade flitigt i Nordirland och Storbritannien. De flyttade 1965 till London.

1967 flyttade Van till USA för att börja en solokarriär och jobba med skivbolagsgubbar som han kände från tiden med Them. Hitten "Brown Eyed Girl" (som från början hette "Brown Skinned Girl", men det var för känsligt för skivbolaget) var en av de första låtarna som Van spelade in solo, men LP:n Blowin' Your Mind gavs ut utan Vans medgivande och till och med utan att han fick veta det på förhand. Van var redan vid denna tid känd för att vara svår att jobba med, eftersom han var så individualistisk och lynnig, och med starka idéer om hur han ville ha sin musik. 1968 flyttade Van med sin amerikanska flickvän och hennes son till den lilla staden Cambridge vid Boston, och bildade där ett nytt, softare band med bland annat kontrabas och flöjt (spelad av en filosofistudent vid Harvard). LP:n Astral Weeks spelades in 1968 i New York med det bandet plus studiemusiker bland annat från Modern Jazz Quartet. Astral Weeks är en luftig, flummig, väldigt jazzig skiva med långa delvis improviserade låtar; Elvis Costello kallar den "still the most adventurous record made in the rock medium".

1969 flyttar Van och Janet till Woodstock, NY, som då - före festivalen - är en undanflykt från storstan. Van vill komma iväg från Astral Weeks loosa jammande och vill starta ett mer tight band med bland annat tre körtjejer - "part of the general sweetening of the sound", konstaterar Hinton. Med detta band spelar han in LP:n Moondance, "consciously presented as music for a new era" och "lessons on how to run your life happily", en rakt igenom fantastisk skiva med bland annat låtarna "Brand New Day", som Van skrev efter att för första gången ha hört The Band och blivit knäckt över hur bra de var, och "And It Stoned Me", om vilken Van säger:

"And It Stoned Me is about a real experience. It's just about being stoned off nature. Remembering how it was when you were a child and just got stoned from nature and you didn't see anything else."

Efter denna fantastiska LP tyckte Van ännu en gång att det var dags för en förändring - det är slående hur han under detta magiska 70-tal aldrig var nöjd trots att han gjorde den ena rakt igenom enastående skivan efter den andra - och ville starta en a cappella-gathörns-grupp, som skulle göra låtar influerade av a cappella-sång i afro-amerikanska områden i USA. Det blev inte av även om gathörnsgruppsidén står kvar i LP:n som kom därefter, Van Morrison, His Band and the Street Choir.

Hinton säger: "Ever since," - efter att han trots allt inte gav sig in på en helt annan väg med gathörnsgruppsidén - "his music has alternated between the twin poles of Astral Weeks and Moondance; drifting impressionism and tight, compact, tuneful songs".

1971 flyttade Van och Janet, på Janets initiativ, till Kalifornien, ute i bergen norr om San Fransisco. Ännu en gång skaffar Van ett nytt band, och spelar i SF in LP:n Tupelo Honey, som släpps i november 1971. Han har vid denna tid osannolikt nog - med tanke på hans bakgrund i showband som kunde spela 4 gigs per kväll 7 kvällar i veckan - drabbats av scenskräck, och uppträder under en period bara på små ställen i Kalifornien, gärna oannonserat. Han gjorde också, obetalt, ett program i lokalradion i San Fransisco, där han spelade sin favoritmusik. LP:n St Dominic's Preview kommer 1972 och Hard Nose the Highway 1973. 1972 flyttar Janet ut och de är på väg mot skilsmässa, men Van har blivit av sin scenskräck och bildar ett nytt band, med det episka namnet The Caledonia Soul Orchestra - Caledonia var romarnas namn för området norr om området Britannia som de själva kontrollerade; dvs norra Skottland. Van var alltså i Kalifornien, och hade bott i USA i fem år, men återkopplade till sitt nordirländska arv (han har också skotskt påbrå).

Tiden med Caledonia Soul Orchestra beskriver Hinton som en "creative pinnacle" för Van, och en period när han hade ett av världens bästa band; spelningar från denna period är med på listor när tidningar som Mojo listar rockhistoriens bästa spelningar. Ett vittnesmål från detta är live-dubbel-LP:n It's Too Late to Stop Now som kom 1974. Trots detta splittrar Van redan 1974 bandet, och förklarar sig senare med "there was nothing else to do within that particular context". Vilket återigen speglar hur rastlös han var musikaliskt under 70-talet.

LP:n Veedon Fleece, med låtar som Van skrivit under en period på Irland, släpps 1974 men efter det går Van in i en period när han inte släpper någon musik utan spelar in grejer hemma som aldrig kommer ut, och ägnar sig åt new ageigt andligt sökande och sätter sig in i olika religioner och läror. Först hans framträdande på The Bands avskedskonsert i San Fransisco november 1976 betecknar Hinton som Vans återkomst till publiken.

Efter detta kommer två av de LP:s som jag gillar allra mest, Wavelength 1978 och Into the Music 1979. Det är två extremt softa, souliga skivor som speglar Vans new ageiga intressen med låtar som "The Healing Has Begun", "Kingdom Hall" och "Take It Where You Find It". Här förenas referenser till hans mammas Jehovas Vittnen-tillhörighet ("Kingdom Hall" = Rikets sal) med långa call and response-avsnitt om "Change, change come over / Change come over /
Talkin' about a change".

Van med band framför "Kingdom Hall" på Saturday Night Live, november 1978.

Brian Hinton betonar att Van är en poet kanske inte genom att man vill sätta sig ner och läsa hans texter utan musiken, utan genom hur han framför texterna, med sina tvära kast mellan sinnesstämningar och sina många improviserade textstycken. Så är det också med de andliga grejerna på Wavelength och Into the Music - jag skulle inte vilja läsa en diktsamling av Van, men när det gäller att förmedla texter på ett löjligt inlevelsefullt och samtidigt nyansrikt sätt i samklang med grymt svängiga och tighta band, är Van i mitt tycke oslagbar - se bara låtar som just "Kingdom Hall" som är så sjukt svängig soulpop så att man trillar av stolen.

Van betonar vid ett tillfälle i boken att han aldrig har varit en rockartist, att han aldrig har gjort rock. Och det är ett intressant påpekande. Han tar country, R&B, soul, jazz och folkmusik och gör av detta sin egna musikaliska blandning, med som jag visat ovan ofta föränderliga sättningar, och med personliga, ofta obegripliga texter.