måndag 14 november 2011

Den frispråkige LO-ombudsmannens inre vandring

Olle Sahlström, Gå hem (Atlas, 2011)

Häromveckan kom jag över en bok som sällsynt väl passar in på vad jag har försökt göra här på LiL de senaste åren. Jag har ju blivit intresserad av - andlighet. Nej inget religiöst, jag ser mig som ateist, men en sekulär andlighet. Jag har bloggat om Van Morrisons och Uffes andliga sökande och intresset har inte avtagit. Vi skojar mycket om det här med andlighet så klart, för det är ju svårt att ta "andlighet" på allvar, men det finns också något ärligt menat och känt i det hela. Och så nu härförleden i Stockholm så kom jag över en bok som kombinerar min fascination för andligt sökande idag med min fascination för fackföreningsrörelsen: den tidigare LO-ombudsmannen Olle Sahlström, som har skrivit böcker om den patriarkala traditionen i arbetarrörelsen såväl som om Transportarbetareförbundets globaliseringsstrategier, har nu skrivit en bok om sitt andliga sökande!

Närmare bestämt har Sahlström, som för några år sedan lämnade arbetarrörelsen efter ett liv av aktivism, skrivit en bok utifrån tre (pilgrims-)vandringar i Frankrike och Spanien. Det är anteckningar från vägen och pauser, med tankar om hans liv, om politiken, och framför allt om det andliga och specifikt kristna sökandet. Sahlström karaktäriserar sig själv: "Jag är en pilgrim och har varit det sedan många år utan att förstå det."

Det parti i boken som jag kanske tycker passar allra bäst in på hur jag själv tänker kommer - och det känns bisarrt att säga det - från läsningen av en karmelitmunk och katolsk präst; sittandes i en kyrka läser Sahlström Wilfrid Stinissen och reflekterar:

"Jag stannar här under förmiddagen. Sitter i ett av sidoskeppen och läser Wilfrid Stinissens bok 'Kristen djupmeditation'. Genom att människan är bunden vid jorden, skriver han, 'står hon i tiden'. Hon flyger inte över jorden, hon går på den, steg för steg. Hon bör därför erövra världen och sig själv, bit för bit, ögonblick för ögonblick, i tiden.
Samtidigt som vi är bundna vid jorden och i tiden genom vår dödlighet, är vår horisont också oändligt vid, fortsätter Stinissen. Vi kan med vår tanke omfatta hela universum. Och vi är förmögna att uppfatta ett evighetsperspektiv. Det innebär att vi tvingas uthärda och acceptera en 'existentiell spänning' i våra liv; i tiden och rummet tar vi steg för steg. Men på den obestämda längtans nivå söker vi efter helhet, mening, fullhet. Därför kan vi aldrig riktigt bli helt tillfreds.
När jag nu går kan jag också, i vissa stunder, förena ögonblickets skärpa, närvaron mitt i steget, med en känsla av evighet. Stunden utmed vägen står i förbindelse med något annat, bortom tid och rum. Något jag berör och som berör mig, men som jag inte kan sätta ord på.
Vandringens sällhet."

Jag tror inte att man behöver vara kristen/troende i allmänhet för att kunna hålla med om värdet av en sådan karaktärisering: å ena sidan ens ytterst ändliga, markbundna liv, å andra sidan ens förmåga att föreställa sig det oändliga; spänningen däremellan. (Jfr Dickinson: "the brain is wider than the sky".) Och även om man inte är troende, och det tycker jag inte att man ska vara, så måste man på något sätt tampas med denna spänning: förtiga den kanske, men åtminstone för min egen del skulle en sådan strategi inte fungera.

Spänningen mellan mondänt och andligt framkommer också i mer banal form i följande passage som i sin lite tonåriga trotsighet jag ändå tycker är fin:

"Thviers. Den lilla staden högt uppe på kullen har inte vaknat. Yrvaket läser jag av min mobiltelefon, under dagen och natten är den alltid avstängd. Ligger där och bläddrar sömnigt bland sms:en.
Det är 'Wanjakris', 'Monakris', facklig och socialdemokratisk kris. Och jag hör de välbekanta ropen, långt där borta någonstans, som från en annan värld. Radio, teve och tidningar vill att jag ska uttala mig. Analysera krisen. Men jag säger nej.
Jag har en annan väg att gå."

Jag har kommit på mig själv - och jag har en del vänner som är ytterst politiskt aktiva, "politiker" t o m - på sistone att åtminstone någon gång referera till politiken som "andefattig". Och det tror jag att den är, och att den också i någon mån bör vara. (Fan ta intellektuella skönandar som även i och från politiken värderar poesi högre än reella resultat för jämlikhet och frihet.) Denna andefattighet gör också att idén på en människa som är blott politiker, en ren politiker, är så skrämmande: en nihilistisk (ett ord till som jag börjat använda som värdeord!) röstmaximerare vars hela referensvärld utgörs av dagens slaskpress med deras opinionsmätningar och påståenden om vad "medelklassen vill ha".

Mitt andliga intresse är tunt. Det uttrycker sig mest i form av Van Morrison-lyssnande, skogspromenader på söndagar och amatöristiska försök till mindfulness. Och jag är glad så länge det är så. En sekulär, Uffeistisk motsvarighet till Sahlströms:

"Min kyrka finner jag på vägarna. Och jag skulle önska att mässor kunde äga rum där. Vid vägkanten, i en skogsdunge, på en äng, på torget i en by. Hemma hos någon som bjöd in oss att delta.
Dit skulle jag skynda."

1 kommentar:

Arvid A Larsson sa...

Mäktigt!! Ett av de bästa inläggen på länge.