tisdag 30 juli 2013

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.









söndag 28 juli 2013

90-talsmode i Snoken

På sistone har jag ägnat en del tid åt mysdeckaren Snoken från 1993-1995, som finns i sin helhet på SVT:s Öppet arkiv. Privatdetektiven Anders "Snoken" Grip bor på en skorv vid Djurgården i Stockholm, medlar bråk mellan sin kapitalistpappa (Stig Grybe) och konstnärsmamma (Yvonne Lombard), spelar blues för sin hund Tubbe, och umgås med kapten Nelson, ett original som också bor i småbåtshamnen. Och så utreder han fall, av det oskyldigare slaget jämfört med andra svenska deckare -- förskingring i en hotellbar, otrohet, stöld av kameror och liknande. Det är inte stor konst men go' underhållning av det enklare slaget, och inte minst med briljant 90-talsestetik. Inte minst Snokens mode håller högsta klass. Double denim är alldeles för klent för honom, som oftare kör med triple denim (jeans, jeansskjorta, jeansjacka) när han inte kombinerar en riktigt hängig trenchcoat med en pappatröja värdig Bill Cosby. Och som om inte Snokens stil var nog är hans mamma konstnären en lika bra stilikon -- kolla in bilden med den svartvita matchningen nedan. Hade Snoken varit en amerikansk tv-serie hade snoken och hans mamma varit klockrena för Nerd Boyfriend.





tisdag 9 juli 2013

Om Emily L. och alkoholromantik

Alkoholromantik är för mig ett ständigt aktuellt dilemma. För mig är alkohol något i grunden positivt, en drog som förhöjer intryck, skärper somliga sinnen och behagligt trubbar av andra, och får en att vandra en centimeter ovanför marken. Dessutom är det smak och kultur, gemenskap och sammanhang, tradition och arv, och givetvis flyktsoda.

Att det finns bekymmer kopplade till alkohol är inget att hymla om, och sannolikt skulle flera av samhällets problem vara lättare att tygla om tillgången till alkohol var skarpare reglerad eller rent av helt strypt. Eftersom jag gillar rusdryck och är sentimentalt lagd är jag svag för alkoholromantik, men som antyds här ovan skänker det ofta en besk eftersmak, inte alltid helt olik den beska smak som hyllandet av det manliga geniet lämnar efter sig. Många av våra firade konstnärer har ju varit män med stor aptit på svammelvatten, och som levt liv med mycket kreativitet, ångest och missbruk, där samtliga dessa ingredienser verkat i en slags symbios där det varit omöjligt att utröna var det ena börjar och det andra tar vid. Många av de alkoholrelaterade problem som finns i samhället har dessutom en tydlig koppling till patriarkatet och rådande maskulinitetsnormer. En stor del av den kvinnomisshandel och de våldtäkter som begås är exempelvis kopplade till berusning, och påfallande ofta ursäktas eller åtminstone förklaras problemen med att förövaren var onykter. Ett nästan dagsaktuellt exempel finns i söndagens Sydsvenskan, där det rapporteras att de våldtäkter som inträffat under helgen beror på fint väder och mycket alkohol, och där polisen i Västmanlands talesperson förklarar att "Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus". Detta är tyvärr ett vanligt sätt att skildra dylika händelser, där brottslingar frias från ansvar och alkohol, sol och avsaknad av heltäckande klädsel framställs som de direkta orsakerna till att våldtäkter inträffar.



Nu farligt nära att glida ifrån ämnet tänkte jag skriva några ord om Marguerite Duras fantastiska bok Emily L. som Modernista gav ut på nytt för några år sedan. Boken är sprängfylld med tankvärt stoff, knappt 100 sidor tjock som den är. I nytugåvan finns dessutom ett briljant förord av Sara Stridsberg, vilket känns helt logiskt, då det är uppenbart att Stridsberg och Duras är samma andas barn. I centrum står ett alkoholiserat par, en kapten och hans hustru, som spenderar sina dagar på en bar i Quillebeuf i ett trögflytande töcken av bourbon och svart pilsen. Berättaren sitter själv tillsammans med en älskare några bord längre bort, och genom fragmentariska fraser får vi ta del av det engelsktalande parets historia. Berättandet är abstrakt och drömskt, ja närmast drucket. Alkoholen är central, för övrigt lär Duras själv ha varit gravt alkoholiserad då hon skrev Emily L., och även om historian som långsamt vecklar ut sig är allt annat än munter är alkoholen ändå en skön lindring mot livets kantiga orättvisa och inte minst det oerhörda svek som kaptenen gjort sig skyldig till. Vad som fick mig att sväva ut i de inledande funderingarna kring alkoholromantik och genus är att jag inte kan minnas att jag tidigare läst en romantisk skildring av en alkoholiserad kvinna. Vad jag erinrar mig finns det gott om alkoholiserade och kraftfulla, kreativa och fascinerande män i konsten, medan kvinnors alkoholism skildras som något fult, hårt, enbart dekadent och motbjudande.Därför är det uppfriskande att genom Duras få detta perspektiv, innehållandes bomullslena rus och mjuka landningar efter många glas mörkt öl.


Men endast alkoholromantik gör ingen roman, det är i de hisnande miljöskildringarna och den lösryckta men knivskarpt fångade dialogen som den stora behållningen finns. Genom Duras skarpa penna tillåts vi läsare snudda vid förståelsen av smärta, rädsla, beroende, död, men också evig kärlek. 

Följande utdrag tycker jag väl sammanfattar Duras lätta språkbehandling, poetiska penseldrag och dunkla mystik. Det utspelar sig när berättaren i bokens inledning betraktar det engelska paret och försöker komma underfund med vad det är för mörk hemlighet de bär på:

"Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och  från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet."

Hemlängtan

På resa i Italien nyligen greps jag, trots eller kanske tack vare det toscanska överväldigande vackra landskapet, av hemlängtan.

Det är kanske naturligt att i den dammiga värmen och gassande solen längta efter svalkande berg, skogar och sjöar. Passande nog ramlade jag över det här fantastiska klippet som är en amatörfilm gjord i Nordingrå under tidigt 1960-tal till tonerna av Björn J:son Lindhs och Staffan Schejas låt "Lake District" från en av deras Europasvit-skivor.

En kort stund av koncentrerad Sverigeromantik som rådde bot på det mest akuta tillståndet.



onsdag 3 juli 2013

Lägg dig ner - Mack Beats feat. Julia Spada

Vi har skrivit om Julia Spada förut, senast angående hennes samarbete med Saturday Monday, och vi kommer med all säkerhet att skriva mer om henne i framtiden. Att vi talar om en fantastisk sångerska är uppenbart för alla och envar, och nu är hon aktuell med ett samarbete med den hyllade Mack Beats i och med hans debutskiva "Centrum". Skivan rekommenderas i sin helhet, men framför allt är det spåret där Spada gästar som sticker ut. "Lägg dig ner" är en av sommarens hetaste låtar! Läckert och snyggt 90-tals-doftande beat, fluffiga synthar och sköna körer utgör grunden i denna låt. Jag vet inte om det är vad upphovsmännen har tänkt sig, men jag kan inte låta bli att tänka på Mauro Scocco, vilket är en stor komplimang i min bok. "Lägg dig ner" är soulig, tung, och Spada levererar ett knäckande bra sångspår. Den finns ännu inte på youtube, så för att lyssna kan en använda spotify, eller göra som förr i tiden och köpa skivan.

Julia
Mack
***

Vidare läsning: Nöjesguidad med Julia Spada.