”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt”

I dagarna läste jag Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om ett ojämlikt förhållande mellan en kulturskribent och poet, Ester Nilsson, och en uppburen konstnär, Hugo Rask. Poeten förälskar sig handlöst i konstnären och tror att de ska spendera resten av sina liv ihop, men han är undflyende också efter att de legat med varandra: har en kvinna i Borås eller Malmö, har eventuellt ihop det med en av sina medarbetare, svarar inte på Esters sms och mejl, utan tycks ha sett samvaron med henne som ett stickspår och en distraktion snarare än som början på något. Likt George Costanza i Seinfeld-avsnittet The Pez Dispenser inser Ester att den som vill mest i ett förhållande allt är i underläge: den som vill minst sätter takten. Och mellan Ester och Hugo är det tveklöst Ester som vill mest. 

Det finns också en annan, relaterad maktordning i deras förhållande (om man kan kalla det så). Redan i början av deras dejtande framgår det, även om Ester då accepterar det som en förutsättning:

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Ester gjorde en inre notering om brist på nyfikenhet och generositet, men lät det inte påverka andakten hon kände.”

Och det här tycker jag är intressant. Att över huvud taget inte vara intresserad av en person, att inte vilja träffa den mer efter en träff eller två, är en sak, rätt okomplicerad. Men detta är mer mångfasetterat: (o)jämlikheten i själva samtalet, i umgänget med den andre, i intresset för vad den andre har att säga. I fallet Ester Nilsson och Hugo Rask är det kanske riggat: han är en äldre, berömd konstnär; de träffas genom att hon anlitas för att hålla ett anförande om hans konst på en tillställning där han är närvarande, och sedan för att hon ska intervjua honom för en kulturtidskrift. Det framgår efterhand att han inte vill ha något jämlikt förhållande utan vill vara dyrkad som den kulturpatriark han är, ett ensidigt förhållande. Även det kan man kanske förstå (om än inte ursäkta): bekvämare kan det inte bli. (Det är också identiskt en annan kärleksskildring jag läste i veckan, i Sun Axelssons roman Nattens årstid, där jagberättaren är i ett hemskt förhållande med en 25 år äldre poet i Chile. Scenen då Gabriel, som han kallas i romanen, har fest omgiven av yngre beundrande manliga poeter och tidigare och nuvarande älskarinnor, samtidigt som hans syster uppmanar den plågade huvudpersonen att anpassa sig, är brutal och etsar sig fast som bild av patriarkatet.) I mer utspädd version är ämnet svårare och intressantare: en holmbergsk, vardaglig ojämlikhet. Jag undrar hur jämställd man är på det sättet.

Och jag tänker på Hansson de Wolfe Uniteds tillbakalutade jazzrock som jag lyssnat på de senaste dagarna, låten ”Existensmaximum” från 1980. Tilltalet där framstår som den raka motsatsen till Hugo Rask.

”Jag har en tro på dig

Jag vill lära känna dig

Du inspirerar mig

Med din tanke, med ditt ord

Säg mig, om jag inspirerar dig?

Du ställer dig så nära mig

Inte bara ord, vi är vad vi gör och allt vi kan

Ingenting är nog, tills vi kan beröra varann

Som du säger

Leva är att leva på existensmaximum

Du attackerar mig med din ömhet och din kind

Och jag ska nog attackera dig med känslan 

som visar sig i melodin

[saxbreak]

Jag har en tro på dig

Du har något att säga mig”

Kate Zambrenos Heroines

Avantgarde-författaren Kate Zambreno kom förra aret ut med boken Heroines, som är en hybrid av essä och självbiografi, med ursprung i en blogg. Zambreno är en författare som är gift med en författare som ocksa är akademiker, och har i boken flyttat pa grund av makens arbete. Heroines är en undersökning av den kvinnliga intellektuelles position, den kvinnliga författarens möjligheter och begränsningar. Hon citerar TS Eliot: ‘I distrust the feminine in literature’. Och Flaubert, i ett brev till hans älskarinna ‘Don’t you feel everything is currently dissolving into the humid element – tears, chatter, breast-feeding. Contemporary literature is drowning in women’s menses.’ Tankegangarna känns sa väl igen -- Flauberts hävdande fran mitten av 1800-talet att den tidens litteratur "drunkar i kvinnors mens", serietecknaren som säger till Liv Strömquist pa 2000-talet, ‘kvinnliga serietecknare ritar bara serier om mens’.

Sheila Heti har en väldigt bra recension i London Review of Books av Heroines, där hon diskuterar  Zambrenos framställning och historiska paralleller -- till paret Eliot, Virginia Woolf, Simone Weil, Scott och Zelda Fitzgerald...

”Zambreno is usually talking about a historical figure, or several at once, or about her own life, or comparing her female subjects to herself. The comparisons aren’t meant to flatter her: their purpose is broader. She is endeavouring to create a type and determine whether and to what extent she belongs to it. She needs to do this because she doesn’t trust the inherited pictures of female types, since they are produced by ‘the patriarch’ who ‘decides on the form of communication. Decides on the language.’ Her task is urgent because we can only understand ourselves if others like us have come before. To imagine we are the first and only of our kind is certainly alienation.

So the comparisons begin: ‘We echoed the Eliots. Marrying fast out of a sense of noble adventure (they had known each other three months, we had known each other nine).’ Jane and Paul Bowles are always on the move – so are she and John. Zelda and Virginia Woolf had debilitating periods and headaches – she does, too. How far can she go? In one scene, she looks at Simone Weil. ‘I am Simone Weil,’ she declares, ‘although Simone Weil pushed bravely past her sinus headaches, working in the fields and organising worker protests, and writing her crystalline philosophical texts in her notebooks, while at the slightest hint of sinus troubles I dive under the covers. I am the exact opposite of Simone Weil.’

The unfortunate thing for Zambreno is that the women she has chosen are all mad. Or perhaps they weren’t mad, but were driven mad by their lives: their men, their culture, the doctors who didn’t understand them, and especially by the oppressiveness of their husbands’ genius and work, in which they were routinely turned into literature – the sickness came partly from being a character in someone else’s creation, a heroine not of one’s own making or in one’s own words. All we know for sure of these women survives in scraps – in their letters, in the few biographies, in the scant literary texts they managed to write, and in the way they appeared in the poems, novels and reports of people more famous than they were. ‘There appears to be a project to destroy these remnants, these reminders,’ Zambreno writes, ‘to destroy these women. And I have married a keeper of archives. I feel compelled to act as the literary executor of the dead and erased. I’m responsible for guarding their legacy.’”

Heroines kanske kan vara nagot för LIL:s bokcirkel?

---

om Heroines på svenska: http://ettlysandenamn.se/gurlesk/fagertun.html

Om Emily L. och alkoholromantik

Alkoholromantik är för mig ett ständigt aktuellt dilemma. För mig är alkohol något i grunden positivt, en drog som förhöjer intryck, skärper somliga sinnen och behagligt trubbar av andra, och får en att vandra en centimeter ovanför marken. Dessutom är det smak och kultur, gemenskap och sammanhang, tradition och arv, och givetvis flyktsoda.

Att det finns bekymmer kopplade till alkohol är inget att hymla om, och sannolikt skulle flera av samhällets problem vara lättare att tygla om tillgången till alkohol var skarpare reglerad eller rent av helt strypt. Eftersom jag gillar rusdryck och är sentimentalt lagd är jag svag för alkoholromantik, men som antyds här ovan skänker det ofta en besk eftersmak, inte alltid helt olik den beska smak som hyllandet av det manliga geniet lämnar efter sig. Många av våra firade konstnärer har ju varit män med stor aptit på svammelvatten, och som levt liv med mycket kreativitet, ångest och missbruk, där samtliga dessa ingredienser verkat i en slags symbios där det varit omöjligt att utröna var det ena börjar och det andra tar vid. Många av de alkoholrelaterade problem som finns i samhället har dessutom en tydlig koppling till patriarkatet och rådande maskulinitetsnormer. En stor del av den kvinnomisshandel och de våldtäkter som begås är exempelvis kopplade till berusning, och påfallande ofta ursäktas eller åtminstone förklaras problemen med att förövaren var onykter. Ett nästan dagsaktuellt exempel finns i söndagens Sydsvenskan, där det rapporteras att de våldtäkter som inträffat under helgen beror på fint väder och mycket alkohol, och där polisen i Västmanlands talesperson förklarar att "Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus". Detta är tyvärr ett vanligt sätt att skildra dylika händelser, där brottslingar frias från ansvar och alkohol, sol och avsaknad av heltäckande klädsel framställs som de direkta orsakerna till att våldtäkter inträffar.

Nu farligt nära att glida ifrån ämnet tänkte jag skriva några ord om Marguerite Duras fantastiska bok Emily L. som Modernista gav ut på nytt för några år sedan. Boken är sprängfylld med tankvärt stoff, knappt 100 sidor tjock som den är. I nytugåvan finns dessutom ett briljant förord av Sara Stridsberg, vilket känns helt logiskt, då det är uppenbart att Stridsberg och Duras är samma andas barn. I centrum står ett alkoholiserat par, en kapten och hans hustru, som spenderar sina dagar på en bar i Quillebeuf i ett trögflytande töcken av bourbon och svart pilsen. Berättaren sitter själv tillsammans med en älskare några bord längre bort, och genom fragmentariska fraser får vi ta del av det engelsktalande parets historia. Berättandet är abstrakt och drömskt, ja närmast drucket. Alkoholen är central, för övrigt lär Duras själv ha varit gravt alkoholiserad då hon skrev Emily L., och även om historian som långsamt vecklar ut sig är allt annat än munter är alkoholen ändå en skön lindring mot livets kantiga orättvisa och inte minst det oerhörda svek som kaptenen gjort sig skyldig till. Vad som fick mig att sväva ut i de inledande funderingarna kring alkoholromantik och genus är att jag inte kan minnas att jag tidigare läst en romantisk skildring av en alkoholiserad kvinna. Vad jag erinrar mig finns det gott om alkoholiserade och kraftfulla, kreativa och fascinerande män i konsten, medan kvinnors alkoholism skildras som något fult, hårt, enbart dekadent och motbjudande.Därför är det uppfriskande att genom Duras få detta perspektiv, innehållandes bomullslena rus och mjuka landningar efter många glas mörkt öl.

Men endast alkoholromantik gör ingen roman, det är i de hisnande miljöskildringarna och den lösryckta men knivskarpt fångade dialogen som den stora behållningen finns. Genom Duras skarpa penna tillåts vi läsare snudda vid förståelsen av smärta, rädsla, beroende, död, men också evig kärlek. 

Följande utdrag tycker jag väl sammanfattar Duras lätta språkbehandling, poetiska penseldrag och dunkla mystik. Det utspelar sig när berättaren i bokens inledning betraktar det engelska paret och försöker komma underfund med vad det är för mörk hemlighet de bär på:

"Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och  från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet."

Sundströms "Maken": LIL:s bokcirkel #3

Den tredje boken i LiL:s bokcirkel var Gun-Britt Sundströms moderna klassiker Maken från 1976; mötet hade vi före Ulf Lundells spelning i Lisebergshallen strax före jul. Detta är en 500 sidors "förhållanderoman", om de två studenterna Martina (som berättar) och Gustav som i det tidiga 70-talets Stockholm inte riktigt kan bestämma sig för om de vill vara tillsammans eller inte, utan över flera år vacklar fram och tillbaka mellan att vara tillsammans och inte. Inte för inte är bokens motto från Kierkegaard, som de två filosofistudenterna flitigt läser: "du gifter dig och du ångrar dig, du gifter dig inte och du ångrar dig ändå". (En Martina-variation: "att vara gift är för jävligt. Men att vara skild är så tragiskt!") Man kan tro att det skulle bli segt med ett så långt ältande, men icke. Berättandet är blixtrande intelligent; mer eller mindre giftiga observationer står som spön i backen och språket är personligt och högklassigt. Maken är oförblommerat intellektuell; referensramarna är sådana att Kierkegaard eller Nietzsche aldrig är långt borta. Eller varför inte Platon:

"Att vara på bio med någon som fnyser när man själv sitter gastkramad är utomordentligt störande både för filmupplevelsen och vänskapen; ännu värre är det med någon som sitter hänförd av något man själv bara ser pekoral i.
Gustavs och min biosmak är så likartad att vi inte ens behöver kommunicera med blickar eller handtryckningar, man hör på varandras andning att man är överens. /.../
Ni ser tvåiga ut, säger Cilla. Så det är så man känner sig när man ser ut så? Hade aldrig trott att jag skulle uppleva det. Inte halv, inte alls så där som i Symposion, där Aristofanes talar om hur människorna ursprungligen var klotformiga men sedan klövs mitt itu av Zeus och först i kärleken återförenas (jag har alltid sett dem för mig som krocketklot: med en kulört rand runtom i skarven). Gustav är inte min andra hälft, han är min andra hela, jag visste bara inte att det fanns en till. Att vara singel framstår för mig som naturtillståndet, och ändå känner jag mig nu som om vi hör ihop -- helt enkelt och oerhört alltså: hophörig.
Som syskon eller lekkamrater, så känns det när vi nojsar oss hem över gatorna från Eriksberg.
Ibland slås jag av oro för att Gustav bara är något som jag har hittat på: Är det kanske inte för bra för att vara sant?
Det finns fler iakttagelser som pekar i den riktningen: Vi är misstänkt lika."

Så sett känns Maken väldigt samtida: högt och lågt, och modern romantisk och sexuell frihet (även om Gustav och Martina i början smusslar inför Gustavs borgerliga föräldrar). Och åtminstone jag tycker att såna här parskildringar är så bra som det kan bli -- och notera den spetsiga ironin, "en Bild av olyckan", som kommer även i stycken om så allvarliga saker:

"-- Jag kommer dig aldrig närmare, det är för långt mellan oss.
(Jag tycker att det är precis lagom som det är jag).
-- Jag orkar inte, säger han. Jag har försökt, men du blir inte annorlunda.
(Varför skulle jag bli annorlunda? Det var ju sån jag var när du valde mig, och du visste att jag inte är sympatisk.)
-- Du gör aldrig nånting för mig. Jag är säker på att den du verkligen vore kär i skulle du kunna göra vad som helst för.
(Gör jag aldrig nånting för dig? Nej om du säger det så.)
Det är inte anklagelser som man kan bemöta. Jag stänger mig totalt. Kränkt i mitt innersta (varför tror du inte på min kärlek, varför erkänner du inte mitt sätt att älska, varför ger du mig inte rätt att vara den jag är) -- och skuldmedveten (det är sant: jag älskar honom inte så som han älskar mig, och det borde jag förstås).
Kränkt och skuldmedveten, javisst.
-- Du är tillsammans med mig bara för att man kan ha mig, bara för att man kan. Du söker bara nån sorts trygghetsgaranti i mig, den trygga typen som sitter i sin fåtölj med pipa och tweedkavaj --
-- Tweedkavaj!
Det blir för mycket för mig.
-- Trygghet! Är det något jag inte behöver så är det trygghet, jag har alltid varit tillräckligt trygg i mig själv.
-- Vad ska du ha mig till då?
-- Ja, du kan väl inte vänta att jag ska söka äventyret i dig.
-- Du kan söka i mig, det är det du inte gör.
Kanske det. Jag förstår bara inte varför det måste vara ett sånt sökande och bökande och bråkande hela tiden -- varför kan det inte få vara som det är, vi är ju lyckliga tillsammans?
Han sitter tyst med huvudet i händerna, en Bild av olyckan."

Eller:

"Är jag attraktivare på ryggen? frågar han bittert. Men det är bara hans klängande på mig som jag inte kan uppskatta. När han älskar mig med en sådan där självutplånande, självförtärande kärlek, blir det ju inget kvar av honom åt mig att vara kär i. Allt som behövs är lite likgiltighet, lite eldande likgiltighet. Det maa De da vite, citerar jag på glad norska ur Kjaerlighetens tragedie, at jo mer den ene elsker, des mere svinder den andens kjaerlighet.
Sen är det alltså bara det att han för sin del fungerar på motsatt sätt, det är det som gör att vi lever i en evig cirkel. Så här: Han vill ha mig -- jag vill inte ha honom -- han vill inte ha mig -- jag vill ha honom -- han vill ha mig -- etc."

Nu kanske det verkar som en klaustrofobisk roman, ett kammarspel. Så är det inte. Sundström håller berättartempot uppe i de 540 sidorna genom att slänga in nya älskare och älskarinnor åt de två huvudpersonerna, nya jobb på nya platser (Gotland, Sundsvall), nya miljöer. Läsningen är underhållande, haha-rolig, och samtidigt tankeväckande. En av de bästa romaner jag har läst.

---tidigare bloggat ur bokcirkeln: Faludis Ställd, Carin Holmbergs Det kallas kärlek (1, 2).

Susan Faludis "Ställd": Längre inåt landets manscirkel #2

 För ungefär ett år sedan drog vi igång en bokcirkel på temat mansrollen och jämställdhet, med att läsa Carin Holmbergs obekväma och intressanta avhandling Det kallas kärlek; om detta har Max bloggat här och jag här. Som en andra bok att läsa diskuterade vi en stor mängd titlar: Förklädd till man, Knausgård, Kvinnorummet, Strindberg, etc. Till sist så enade vi oss om den US-amerikanska feministen, journalisten och författaren Susan Faludis bok Ställd, som kom år 2000 (på engelska Stiffed). Faludis genombrott som författare kom 1991 med Backlash: The Undeclared War against American Women, som hon följde upp år 2000 med Stiffed: The Betrayal of the American Man. Tesen i Ställd kan kortfattat sägas vara att manligheten i det postindustriella USA är i kris: att inte bara kvinnorna utan också männen mår dåligt av patriarkatet, och att männen söker sin tröst i fel rörelser.

 Max slår i Ställd

"Vi måste skapa en vårdande manlighet"

Den är en mycket lång -- uppemot 600 sidor -- reportagebok med åtta-nio reportage från olika aspekter av den US-amerikanska mansrollen idag, eller rättare sagt på 1990-talet. Jämfört med annan feministisk litteratur som jag har läst så är Ställd mycket mindre teoretisk; Faludi håller sig nära till sina reportageobjekt och har inte så mycket av övergripande diskussion, utan en del slutsatser får man dra själv utifrån hennes framställningar. Jag hann inte läsa hela boken men de delar jag läst har reportage om arbetslösa arbetare från varvs- och flygplansindustrierna i södra Kalifornien, värstingkillar i ett småhusområde också i SoCal, en enkönad militärskola i Södern som får sin första kvinnliga lärare, den kristna mansgruppen Promise Keepers, och fans av football-laget Cleveland Browns som hotades av en flytt till Baltimore.

Ramverket för Ställd är att den US-amerikanska mannen har som ideal att vara en ansvarstagande familjeförsörjare men att avindustrialiseringen och den ökade arbetslösheten under 1980- och 90-talen försämrat många mäns chanser att leva upp till detta ideal. Uppsagda varvsarbetare säger till Faludi att de sen de förlorat jobbet och inte fått något nytt känner sig "kastrerade". För många av arbetarmännen som Faludi träffar kraschar också deras förhållanden och äktenskap när de blir av med jobbet, och de blir då tungt drabbade och vilsna i världen. De söker sig då bland annat till grupper som den kristna mansgruppen Promise Keepers, och Faludi hade också som hypotes i början av boken -- även om hennes resultat enligt hon själv talar emot detta -- att hustrumisshandel bland annat orsakades av att männen kände att de förlorat kontroll över sina liv. I någon mån är framställningen i Ställd ekonomistisk: förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden förändrar männens identifikationer och välmående. Förvånansvärt lite diskuterar hon den "andra sidan av myntet": kvinnorollens utveckling sedan den moderna feminismens startskott på 1960-70-talen; dessa förändringar har rimligtvis också förändrat männens villkor. Faludi jämför på ett par ställen 90-talets mansrörelser med samtida och tidigare kvinnorörelser, och säger att hennes stora fråga när hon började med reportagen var "varför motsätter sig så många män kvinnornas frigörelse?", men att den stora frågan efter ett tag blev "varför engagerar sig inte fler män i sin egen frigörelse?". Faludi menar nämligen att de flesta män mår dåligt av vårt samhälles mansroll. Hennes positiva alternativ tycks vara vad hon kallar "vårdande manlighet" och som hon kontrasterar mot dagens "ornamentala manlighet". Den ornamentala manligheten går ut på att visa upp yttre attribut av "manlighet", såsom muskler, styrka och bestämdhet. Den vårdande manligheten går däremot ut på att ta hand såväl om sin familj och sina nära, som om samhället i bemärkelsen att hjälpa till och engagera sig i gemensamma angelägenheter.

Ställd är fascinerande och läsvärd men för lång och jag saknar lite djupare essäistiska diskussioner som en omväxling från de konkreta reportagen. Frågan är också hur relevant boken är för en svensk medelklasspublik som jag själv: Faludis reportageobjekt är arbetarklass i USA med allt vad det innebär. Jag gissar att medelklassen i USA -- universitetsutbildade, kontorsarbetare mm -- inte har fått samma försörjningskris som arbetarklassen fått de senaste trettio åren, och vad gäller skillnaden mellan länderna så kan man knappast säga om Sverige att männen här som skakas i sin identitet söker sin tröst i kristna grupper som Promise Keepers; det är ett specifikt US-amerikanskt uttryck för krisen.

Inte desto mindre är Ställd en intressant och tankvärd bok, och jag tror att även om jag inte håller med hennes betoningar och detaljer, så fångar Faludi något av det viktigaste i dagens manskris. Som Maria-Pia Boëthius skriver i en debattartikel i SvD år 2008, där hon uppmanar Per Ström att läsa Ställd:

"Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män.

Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld."

Profitörerna

"Man kan säga, att strukturen är pyramidformad. Längst ner i basen så har vi alla människor som vill ha någonstans att bo, och prostituerade som behöver en lokal för sin verksamhet. Sedan här på nästa nivå har vi alla som sköter det praktiska -- det är flyttkarlar, hantverkare. Sen här har vi de som förmedlar, och det är alla från hyreshajar med kontoret på fickan till vanliga fastighetsmäklare med skylt på dörre och annonser i tidningarna. Och så på toppen själva gräddan, fastighetsägarna, de som äger hus, lägenheter, lokaler. Och som har den yttersta rätten att bestämma hur och av vem deras egendom ska nyttjas. Det är en elegant struktur, väl sammanhållen, stöttad, och försörjd av svarta pengar." -- Melander i Profitörerna

"Det är strukturerna som är betydelsefulla. De ekonomiska, politiska och sociala strukturerna."
Leif GW Persson i Grisfesten

"Långt innan stenen urholkats, har droppen upphört att falla".  Så lyder de resignerade slutorden i teveserien Profitörerna från 1982, uttalade av reportern, spelad av Agneta Pleijel, som i sista scenen tar över som berättarröst. Slutorden anspelar på en diskussion tidigare i serien. Docent Lars M Nilsson, ledamot av prostitutionsutredningen, intervjuar den prostituerade Kataryna Rosenbaum och frågar vad hon tycker om män, och om förhållanden mellan män och kvinnor.

-- Hur är din inställning till män?
-- Alla män är likadana. Män älskar bara sig själva. Kanske andra män.
-- Hur menar du då?
-- Varför har män kvinnor? Jo, för att visa för andra män hur duktiga de är. Inte för att de tycker om kvinnor. De är rädda för andra män, för att inte vara bäst.

Tror du inte att det blir bättre nu, med kvinnorörelsen och feminismen, frågar docent Nilsson, tror du inte att droppen urholkar stenen? Rosenbaum tror inte det minsta på det där -- långt innan den stenen har urholkats, så har det nog slutat att droppa, säger hon. Och sådan är sensmoralen i denna "deckare" där mordet aldrig löses; en "deckare" där mordet, liksom kommissarie Melanders pyramid, står för något annat: filmvetaren Michael Tapper tolkar det olösta mordet i seriens kärna, med en rad misstänkta män från olika samhällsskikt, som att "skulden kan vara kollektiv, mordoffret ett symboliskt uttryck för det patriarkala samhällets kvinnohat."

Huvudpersonen Lewin, spelad av Krister Henriksson, är instängd och asocial, soundtracket är kantig stråkkvartett, och färgskalan är dominerad av grå och brun. Samhällsanalysen motsvaras av allegorin på bilden ovan, när kommissarie Melander förklarar för docent Nilsson hur bostadsmarknaden i Stockholm är uppbyggd. Som jag minns romanen Profitörerna, av Leif GW Persson, så blev den stundtals lite väl grå, men teveserien är faktiskt helt lysande. Den är välspelad, har bra dialog, bra musik, och en salt samhällskritik á la svensk deckare som ändå är mycket bättre än den svenska deckaren i gemen. Och Sven Wollters charm som bifiguren Jarnebring lättar upp i allt det mörka. Leif GW Perssons tre första deckare -- Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna -- är juvelen i den svenska deckarens krona; lika briljanta som Ibsenreferensen (Samfunnets Støtter, en överklasskildring) i titeln till trilogins tredje del, en skildring av polisbrutalitet. Det strukturella perspektivet och den realistiska uppgivenheten förenas med mustigt underhållande personskildringar. Och liksom Mannen från Mallorca, en filmatisering av Grisfesten, och till skillnad från I lagens namn, en filmatisering av Samhällsbärarna, så är teveserien Profitörerna faktiskt minst lika bra som boken på vilken den är baserad.

--
Profitörerna på SFI.

Michael Tapper i Snuten i skymningslandet: "För ensamvargen Levin -- annars, som Martin Beck, uppskattad för sin 'kyla, noggrannhet och objektivitet' -- blir engagemanget plågsamt personligt på det sätt som vi senare ska se präglar kollegorna Wallanders, Van Veeterens och Grens utredningsarbete."

Bara män i Kupé

På musiksidan i senaste numret av SJ:s tidning Kupé (maj 2012) finns ett tydligt exempel på vad bristande genusperspektiv kan resultera i. Musikredaktionen listar månadens skivor och har då valt ut Joel Alme, Love Antell, Soundtrack of Our Lives och the Nomads, alltså fyra skivor av män. 

Jag vet att vi på Längre inåt landet har gjort oss skyldiga till ett flertal liknande inlägg, och jag tycker om samtliga dessa artister och band, så det här inlägget handlar inte om att korsfästa någon utan bara om vikten att tänka efter. Att i ett månatligt magasin som ägnar en av 100 sidor åt musik inte ha med en enda kvinna är tråkigt på så många sätt. Det är dags för ökade perspektiv och större förståelse, och så länge man oemotsagd kan bedriva journalistik på det här sättet måste protester höras.

I krönikan bredvid de fyra recensionerna skriver musikredaktören Mattias Boström om hur besviken han oftast blir då han går på livekonserter och lyckas i sitt resonemang endast nämna manliga artister och band som Fleet Foxes, Bon Iver och Arcade Fire (där visserligen två av sex medlemmar är kvinnliga). Han skriver även att det är hans sista krönika för Kupé, som står inför en stor omgörning. Låt oss hoppas att den nya musikredaktionen har en större medvetenhet.

Könens isärhållande och ett inre rum

För några veckor sedan, en fantastiskt fin dag i Hökarängen med funkispromenad, konsthallsbesök och pizza, blev Längre inåt landets mansrolls-bokcirkel klar med sin första bok: Carin Holmbergs Det kallas kärlek från 1993. Det finns mycket att diskutera utifrån denna bok, som handlar om könsroller och maktordning i barnlösa par som ser sig själva som jämställda, men jag ska här bara plocka upp en tråd.

Holmberg säger på ett ställe i boken att genussystemet i förhållandet bygger på två delar: (1) könens isärhållande, och (2) den manliga normens primat. Könens isärhållande är att man skiljer på manligt och kvinnligt, gör olika saker, umgås i olika (homosociala) kretsar och så vidare. Den manliga normens primat är att typiskt manliga egenskaper och värderingar av saker upphöjs till allmän norm som även kvinnor berörs av, medan män inte behöver internalisera egenskaper och värderingar som är vanligare bland kvinnor. Holmberg menar att bland de par som hon intervjuat så är männen mer aktiva i könens isärhållande, och kvinnorna i att upprätthålla den manliga normens primat. De intervjuade männen säger att de spenderar tillräckligt mycket tid med sin partner medan kvinnorna säger att de kunde spendera mer tid ihop som par, och männen betonar att det är viktigt med aktiviteter utanför förhållandet, och de tycker att deras sambos borde vara mer aktiva på det planet. Holmberg menar att de intervjuade kvinnorna i högre grad vill gå upp i förhållandet, medan männen pratar om att det "inskränker deras frihet", etc. På detta sätt är männen mer aktiva i genussystemets första del, könens isärhållande. Kvinnorna, menar Holmberg, internaliserar i hög grad "manliga" normer i stort och smått, och är därför aktiva i att upprätthålla del två av genussystemet, den manliga normens primat.

Och själva poängen om könens isärhållande fascinerar mig utifrån den diskussion so vi haft på den här bloggen om gubbrock, Uffe och "män som längtar bort". Som Waylon Jennings sjunger i "Freedom to Stay":

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where"

Låtens berättare sticker alltså, ut till sitt ramblin' liv, innan kvinnan har vaknat: det är inte som att han berättat för henne att han ska sticka. Och jag tänker mig att detta är ett uppskruvat exempel på könens isärhållande, både på planet att göra saker och på planet vad man tänker: det är inget snack om att Waylon-låtens berättare skulle berätta för kvinnan att han var på väg bort, och än mindre snack om att hon skulle få följa med. Den klassiska rock-gubbe-schablonen är, tänker jag mig, en person som har drivit upp könens isärhållande till extrema nivåer: mellan könen finns det en stor del av vad man tänker som man inte berättar för varandra, och en stor del av vad man gör gör man inte tillsammans. Och det ter sig för mig bisarrt när det antar Uffe- eller "Freedom to Stay"-proportioner, men samtidigt tror jag att det är grundat i något allmängiltigt och rimligt: varje persons behov av ett eget inre rum. Saker som man inte berättar för andra, annat än i ovanliga situationer, av någon anledning: för att tankarna är pinsamma, alltför personliga, inte av intresse för andra, eller något.

Och jag tänker mig att "könens isärhållande" i Holmbergs bemärkelse är relaterat till, på ett uppsvullet sätt, till behovet av "ett inre rum", och undrar varför Uffe-typens inre rum som ingen har tillgång till, är så extremt stort: varför omfattar inte berätta-regeln så mycket?

Längre inåt landets mancirkel #1; Om asymmetriskt rollövertagande

Längre inåt landet har formerat en studiecirkel om mansrollen i dagens samhälle. Efter mycket skämt om Man 2.0, och ett liv till stor del format av gubbar (Uffe, Plura, Mauro, Morberg, Palme, etc.) kändes det logiskt att på lite större allvar börja ifrågasätta och problematisera mansrollen anno 2012. Studiecirkeln går under arbetsnamnet "Fria män i stan", ett namn som endast en träff senare ger en mer än lovligt fadd eftersmak och som med största sannolikhet inte kommer att hålla hela vägen.

Första träffen ägde rum förra veckan. Av en till synes outgrundlig anledning har studiecirkeln hittills kommit att präglas av funktionalism och jämställdhet, därför valde vi att förlägga detta inledande möte i söderort (mötet är numera känt som Extasen i Årsta, separat inlägg kommer). Med ett vackert folkets hus som bakgrund beslutade vi att Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" skulle bilda diskussionsunderlag till nästa träff.

Efter att (i varierande grad) ha tagit del av Holmbergs avhandling var det ett lätt stukat gäng som träffades i Alvik idag. Det kallas kärlek är en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Hon har gjort en studie av par som anser sig själva vara jämställda, och där de flesta är politiskt aktiva, och har på det sättet kunnat visa på flera generella drag i vår syn på vad som är kvinnligt och manligt och vår värdering av dessa. Det är en läsning som är snudd på omskakande, och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Det är nästan så att man rodnar när man läser vissa avsnitt, men lyckligtvis är tonen "milt fördömande" och man känner sig som man inte mer utpekad och utskälld än vad man förtjänar.

Den inledande halvan av avhandlingen är tungt teoretisk och består huvudsakligen av redogörelser för vilka studier Holmberg har läst och hur hon har använt dessa som utgångspunkt för sitt eget arbete. Det är mycket som är intressant, och något som vi fastnat särskilt för och tog upp till diskussion idag är hennes översättning av William J. Goodes sex punkter som under rubriken "överordningens sociologi" diskuterar hur mäns uppfattning av verkligheten påverkas av att de är män i ett manssamhälle. Exempelvis punkt 3 som säger:

"Genom att män, liksom andra överordnade, tar systemet för givet är de inte medvetna om graden av fördelar som systemet ger dem i olika sammanhang. En effekt av det är att män uppfattar prestationer de utför som uttryck för den egna överlägsna förmågan och inte som en del av en social ordning som systematiskt ger män fördelar och som värderar män högre än kvinnor"

Punkt 5:

"Män lägger sällan märke till de kunskaper och talanger som kvinnor förfogar över. Fortfarande framstår kvinnor som är framåt inom traditionellt manliga områden som exceptionella. Att kvinnor överhuvudtaget kommer fram understödjer i sin tur många mäns åsikt att systemet är rättvist och att den plats de själva besitter tillkommer dem för att de är dugliga."

Punkt 6:

"Män upplever även små minskningar av de egna fördelarna och chanserna som ett stort hot mot den egna positionen. En liten rubbning i det ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män känns som en stor förlust. Däremot uppmärksammar män mer sällan de vinster systemet ger dem av tradition."

Liksom flera andra punkter i denna pocketbok är det en obehagligt träffande läsning. Just det här med känsligheten för minskningar av de egna fördelarna är lätta att relatera till, och som exempel talade vi om hur man kan lägga mer energi åt att reta sig på en lite för högljudd queerteoretiker än att reta sig på hur patriarkatet förtrycker kvinnor varje dag.

I själva fallstudien sätter Holmberg knivskarpt fokus på en rad företeelser och beteenden som på ett osynligt vis bidrar till att bibehålla och förstärka mäns överordning och kvinnors underordning. En av de största aha-upplevelserna är hennes resonemang om det asymmetriska rollövertagandet, som förenklat går ut på att män till absolut största del identifierar sig med andra män när det gäller förebilder inom exempelvis politik och kultur, medan kvinnor oftast identifierar sig med både kvinnor och män.


"Att lokalisera hennes respektive hans förebilder kan belysa vad det är som möjliggör hennes könsöverskridande rollövertaganden och försvårar hans. Det kan även ge en förståelse för varför hon identifierar sig med honom medan han verkar ha svårare för att identifiera sig med henne." (sid.139)


Detta sätter verkligen fingret på något specifikt, och genom denna insikt blir det något enklare att exempelvis förstå vad som är problemet med Filip och Fredriks podcast, som tidigare hyllats här på bloggen. Filip och Fredrik är två män som nästan uteslutande pratar om andra män, och då är det ändå ett smått hysteriskt name-droppande i 45 minuter varje vecka. När kvinnor nämns är det oftast i en negativ kontext. Ett exempel är de träffar Björn Ranelid i programmet Boston Tea Party och Björn ägnar mycket energi åt att klaga på att han inte har fått Piratenpriset. Han nämner pristagarna, en hel rad män (Jesper Thilo, Olle Adophson, Jan Sigurd, Klas Östergren, Jacques Werup, Ulf Lundell) och när han kommer till Eva Rydberg avbryter Filip med ett "Trams! Där går gränsen!". Ett annat exempel är när Mia Skäringer kommer på tal i podcasten, Fredrik säger att han har läst två av hennes böcker och Filip utbrister i ett irriterat: "Varför då?!".

Även vi på Längre inåt Landet är goda kålsupare när det gäller att främst skriva om och identifiera oss som män, men med hjälp av insikterna som denna manscirkel bjuder på så hyser vi åtminstone en ödmjuk förhoppning om bättring.

För övrigt är det bra tjusigt i Ålsten.

"känslan av att inte behövas gav mig en hård spark"

Om Ulf Lundell är man 1.0 så är DLK:s Mart Hellgren minst man 1.5; efter Uffes odlande av myten om den oberoende, starke mannen som inte behöver nån kommer DLK med den i nyliberalismens tider mest geniala svenska låttiteln, den ironiska: "Vem behöver nån som behöver nån?"

"hård helg, jag hade varit i göteborg
nu var jag hemma, och ensamheten strök mig på min kind
jag ringde runt, men vad var det jag ville?
jag borde varit lycklig, men jag kunde inte det då
känslan av att inte behövas gav mig en hård spark

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3)

/.../
jag har ju musiken och musiken den är jag
ny dag, men när publiken har tröttnat
vem ska ge mig självförtroende då?
känslan av att dansa på slak tråd ger mig ingen nåd

var glad och stark, var glad och stark
för vem behöver nån som behöver nån?
(x3) /.../"

Hollywood's funny girl problem och Bridesmaids

En mycket rolig film

The New Yorker hade för några veckor sedan en mycket intressant artikel om skådespelerskan/komikern Anna Faris, "Hollywood's funny girl problem". Jag hade inte sett Faris i något sedan den hemska filmen Scary Movie för cirka tio år sedan, så jag hade inga större förväntningar på artikeln, men det visade sig vara en fascinerande inblick i Hollywood, från en kvinnlig komikers perspektiv. De stora filmstudiorna jobbar tydligen utifrån antagandet att kvinnor går och ser komedier med män i huvudrollerna, men män går inte och ser komedier med kvinnor i huvudrollerna, så därför är det alltid mer lönsamt med komedier med män i huvudrollerna. Det gör att det finns mycket fler stora komiska roller för manliga komiker än för kvinnliga. Reportern har också pratat med producenter som hänvisar till "the date rule", som säger att på dejter så är det mannen som bestämmer vilken film som ska ses, och det gör ännu mer att filmer med män i huvudrollerna går bättre. (De stora bolagen ger enligt artikeln fler chanser för kvinnliga komiker i TV-komedier, jfr 30 Rock och Parks and Recreation, än i filmer eftersom genus-publiklogiken är annorlunda för TV än för bio.) Det är med andra ord en väldigt dyster bild man får av jämställdheten - eller, rättare: den totala avsaknaden av sådan - i Hollywood och i förlängningen hela USA som man får. - På filmdejter så bestämmer mannen vilken film man ska se?? Alltid? Iris Carmon sammanfattar på feminist-sidan Jezebel artikeln med rubriken "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women"...

Den nya filmen Bridesmaids, med Kristen Wiig som också skrivit manuset (tillsammans med Annie Mumolo) och är en av producenterna, har mot denna bakgrund diskuterats flitigt - se länkar längst ner -, för detta är en storbolagskomedi med bara kvinnor i huvudrollerna. Kristen Wiig har - att döma av intervjun i New York Times Magazine för några veckor sedan - något ofrivilligt gjorts till en feministisk spjutspets och stora förväntningar har ställts på henne och hennes film att visa att komedier med kvinnor i huvudrollerna faktiskt kan dra in stora pengar.

Jag såg filmen igår lördag, en dag efter premiären, i Santa Monica i en nästan fullsatt salong med en publik som asflabbade hjärtligt redan under (den mycket roliga) trailern för Bad Teacher, en sommarkomedi med Cameron Diaz, Jason Segel och Justin Timberlake, - ett gott tecken. Och filmen och publiken levde helt upp till den, jag vet inte om jag nånsin varit på en film där publiken skrattat så mycket. (Skrattar jänkare mer än svenskar på bio? Inte omöjligt.) Och då såg Kalle och jag ändå den fantastiska Judd Apatow-filmen Supersugen på Bergakungen i Göteborg, med varningen från personalen i kassan att publiken på Supersugen-visningarna tenderade att bli vild och störig! (Vi måste ha sett jävligt tråkiga ut för att förtjäna en sådan varning..)

Bridesmaids handlar om Annie, en kvinna 30+, spelad av Kristen Wiig, som är inne i en dålig fas i livet; hennes försök att starta ett bageri gick i stöpet i recessionen, hon har inga pengar och bor med två störiga, konstiga britter, och hon är ett förhållande med en väldigt snygg (spelas av Jon Hamm...) men grisig kille, ett förhållande som hon mår dåligt av. När hennes bästa kompis Lillian, spelad av Maya Rudolph, berättar att hon ska gifta sig, och ber Annie vara maid of honor, så ökar Annies stress. Dessutom har Lillian en ny rik, snygg kompis som blir Annies konkurrent om vem som kan bara den bästa vännen i tider av möhippa, klänningsköp och annat.

good times

Det är handlingen. Men detta är ju en komedi så handlingen är inte det viktigaste. Före filmen kom ut var det en del spekulation om huruvida Wiig, som i SNL och i filmer som Knocked Up, Adventureland och Paul gjort sig känd för wacky-roller, konstiga, monomana typer, skulle vara rolig som en mer nyanserad karaktär, en som kunde bära en film. Men hon funkar absolut: hon är med i i princip varje scen i filmen, och hanterar filmens kluvenhet - å ena sidan dramakomedi om relationer, å andra sidan magsjukeskämt - väl. Roligast är dock som alltid den crazy sidekicken, som här spelas av Melissa McCarthy, som jag mest känner igen som Sookie i Gilmore Girls. Hennes karaktär Megan är syster till den blivande brudgummen och kommer så in i det brudtärnegäng som syns på affischen ovan (McCarthy är längst till vänster). Karaktären Megan är en klassisk Apatow-film-karaktär, en ohämmad, burdus goofus i gubbkeps och bowlingskjorta som snor hundvalpar, raggar på män som möjligtvis är flygplanspoliser, och berättar pårökta historier om att tala telepatiskt med delfiner nere i havets djup. (Den sistnämnda scenen är fantastisk - en Will Ferrellsk nivå, när han är som bäst!)

Jag ger Bridesmaids 4,5 glada laxar på en skala 1-5.

---
Skrivet om Bridesmaids:
Irin Carmon, "The Stakes Are High For the Funny Girl Movie", Jezebel 26 april
Susan Dominus, "Can Kristen Wiig turn on the charm?", New York Times Magazine 1 maj
Megan Angelo, "Tossing the bouquet out of the genre", New York Times 6 maj
Jessica Grose, "Homance", Slate 10 maj
Mary Elizabeth Williams, "Bridesmaids: A triumph for vomit, and feminism", 10 maj
Rebecca Traister, "Seeing 'Bridemaids' Is a Social Responsibility", Salon 12 maj

New Yorker om Anna Faris och könsarbetsdelning i Hollywood:
Tad Friend, "Funny like a guy", The New Yorker, 11 april
Irin Carmon sammanfattar artikeln här: "Hollywood Insiders Admit Hollywood Hates Women", Jezebel 4 april

Judd Apatow gör en film om kvinnor

Bloggen har tidigare noterat att Judd Apatow, den bäste regissören och producenten av rolig film i vår tid, en hel del gånger fått kritik för att göra filmer där bara männen är roliga. Kvinnorna får roller som är komplement och inte lika roliga.

Därför är det intressant att Apatows kommande film - han är producent, Paul Feig regisserar - Bridesmaids har en helt kvinnlig uppsättning huvudrollsinnehavare. Efter dude-skrattfester med Seth Rogen, Jonah Hill, Paul Rudd m fl i Apatows senaste filmer blir det kul att se hur detta blir, med Kristen Wiig från Saturday Night Live (och MacGruber) i huvudrollen och Maya Rudolph (SNL) m fl som sidekicks.

Filmen lär bero mycket på hur bra Wiig är, liksom en massa andra Apatow-filmer som beror på huvudrollsinnehavarna. Det finns tydligen mycket skepsis mot henne i SNL-nördkretsar, men jag är optimist; jag gillar hennes stil t ex som pianospelande Vicki St. Elmo i MacGruber och tror att det kan bli kul med henne i en huvudroll. Och en filmtrailer som använder "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" kommer alltid, alltid att vara lovande!

Män som längtar bort, #3: Ulf Lundells frihetsbegrepp

Frihet = att vara naken i en havsvik? Skivan Kär och galen, 1982

"Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
/.../
så låt dom bygga sitt torn upp i himmelens höjd
låt dom dyrka sin gyllene kalv
/.../
ta din packning,
sätt dig här bredvid
allt jag vill är att känna mig fri -
ute på vägen igen
"Ute på vägen igen", 1993

...

Ulf Lundell framstod länge för mig som något av det sämsta som fanns i musikväg. En gubbjävel. Som sprungen fix och färdig ur Zeus panna med elgitarr i famnen, en arm vevande i rockpose, det jeansklädda skrevet juckande, skrikandes på Stockholmsdialekt "Kom igen nu då publiken! Är ni med!?" alternativt sluddrande "När jag kysser havet..." eller "Oh la la, jag vill ha dig"...

De senaste veckorna har jag läst Håkan Lahgers bok om Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen från 1985, och de två första delarna av Måns Ivarssons biografi i tre band över Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den. Och Lundell framstår då, naturligt nog, i ett helt annat ljus.

Det ska genast sägas att det är två mycket olika böcker, varav Lahgers är väldigt mycket bättre. Lahgers bok är en personlig historia om skilsmässoskivan Vassa eggen, om texterna, om vilken roll skivan spelat i Lahgers egna liv och under hans egna skilsmässa. Den handlar om rockens utveckling, om eventuella djup i rocken, och vilken roll enkel rockmusik kan spela i ens egna själsliv. Ivarssons bok är däremot ett 1500 sidor långt rabblande i kronologisk ordning av vad Lundell gjort i sitt liv, med fokus på turnéer, skivor och böcker. Jag tror inte att den rymmer en enda minnesvärd analys av en låt eller skiva, utan allt avhandlas kortfattat, men i gengäld avhandlas allt: i princip varje låt som Lundell gjort omnämns och karaktäriseras ("den raka Springsteenrockern Chans", "Kyssar och smek är en fulländad ballad med klara drag av Jackson Browne och med ett glänsande gitarrsolo som coda", etc etc). Vi får veta vilka bonusspåren på skivorna är, hur många gånger alkohol eller droger nämns i romanerna, vilka verklighetens förebilder för karaktärer i låtar och romaner är, t o m Lundells taxerade inkomst (!) för varje år.


Rockstjärnan
Den bild som jag får av Lundell, de tankar som läsningen ger upphov till, efter läsningen om hans tidiga år som artist är: Lundell var och är i grund och botten en mycket vanlig person. För oss som inte var med när det begav sig framstår Lundell som en rockens alfahanne, som en bredbent machoman på scen och som en kvinnokarl av format. I Ivarssons skildring av Lundells unga år, jag tänker nu främst på skildringen av kompisgänget med Joakim Strömholm med flera, som också skildrats i Jack, framstår han snarare som en blyg kille, inget givet socialt centrum, även om hans blyghet i någon mån försvann när han drack. En av hans flickvänner från den tiden beskriver honom som tystlåten men väldigt snygg. En rätt intressant episod är också den när han var tillsammans med journalisten Maria-Pia Boëthius. Första gången hon kom hem till hans lägenhet, detta är ca 1975, var den en enda röra, han sov på en obäddad madrass på golvet och hade i princip inget ätbart hemma, och överallt fanns papper som skvallrade om hans kreativa verksamhet. Så framstår den unge Lundell här: blyg, söp en del, en enstöring med ett starkt kreativt driv.

Sedan slog han givetvis igenom stort med skivan Vargmåne 1975 och den rumlande "generationsromanen" Jack 1976. I båda förekommer ett av de inslag i Ivarssons biografi som känns mest sorgliga: nostalgin för 1967 (t ex i låten "Sextisju, sextisju"), de glada hippiedagarna med peace, love and understanding. Redan i mitten av 70-talet var Lundell nostalgisk för något som vi åttiotalister kanske snarare skulle anta fortfarande pågick 1975, och utlevdes i Jack och alla historierna kring den. Med framgången blev Lundell också en symbol för en ung generation och fick stå till svars för väldigt mycket: för supande, för drogromantik med mera.

Hans kompis Joakim Strömholm säger 1988 om en dokumentär som han gjorde om Lundell:

"Tanken var att förklara hur skitjobbigt det blev av att bli geniförklarad i 25-årsåldern, att drabbas av hela Carola-syndromet och inte vilja vara någon Carola, att egentligen vilja leva enkelt som förr. Och att visa människan bakom myten och att framgång kan vara farligt." (II s 200f)

Och Lundell framstår också i Vill du ha din frihet så får du ta den som en everyman, inte som ett rockmonster eller alfahanne utan som en rätt vanlig kille - fast med mer vantrivsel och mer kreativitet - som blev rockstjärna med allt vad det innebär av förväntningar, rampljus, pengar, groupies och sprit.
Lundell säger själv till DN om "pojkarna längst fram" på hans konserter:

"De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987. "

När jag läser Ivarsson framstår Lundell då som mycket mer sympatisk än vad jag tänkte förr: inte som en normerande översittare som vill styra och ställa, utan som i grund och botten en individualist som inte vill sätta upp regler för andra utan som håller på med sitt eget projekt och genom berömmelsen fått ett inflytande som han upprepade gånger velat avsäga sig.

Friheten
Lundell verkar som sagt varit en man som vantrivts och som längtat bort, alltid bort, till något odefinierat och till friheten. Han var starkt influerad av Kerouac och av gymnasial läsning av litteratur och filosofi, och längtan till friheten - aldrig klart definierad, men som en riktning bort. Det kan vara att inte vara bunden av det materiella (många är de låtar där han kritiserar vulgära rika, t ex "Posörerna" eller raderna om den gyllene kalven i början av detta inlägg) eller av sociala förväntningar. Något slags rock-existentialist är han nog.

"Jag slänger min Rolex
Värd femtusen spänn
Jag vill ut!"
"På fri fot", 1978

"Och den enda kvinna nånsin
Som jag kunnat ta mig när
Tog mig över bergen ensam
Hon sa hon höll mig kär
Hon var den enda som jag mött
Som frågat:
'Varför denna kamp
varför jaga lyckan
när du kan stanna här i natt?'
Men när natten kom, och hon sov
Sken stjärnorna så klart
Längre inåt landet
Jag tog mig ut på vidderna..."
"Längre inåt landet", 1980

"När jag var sexton så rymde jag
hemifrån en kulen vinterdag
bort från hem och skola ut till friheten
snart så kommer väl min egen son
och längta ut och sticka hemifrån
kanske blir vi fiender om vad som är vad i friheten
Men även om det kan va både svårt och tungt
ska jag göra vad jag kan för att hålla sinnet ungt
jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn
allt är ännu ett mysterium
men det är spännande som fan"
"När jag kysser havet", 1982

"Vill du ha din stolthet får du ta den innan Jante visar upp dej
på sitt torg
Du kan foga dej i flocken. Du kan kuva ner din kraft
Men aldrig se dej i dom ögon du en gång haft

Du har ditt äventyr
och du vet vad och vem som styr
Vill du vara den som alltid flyr
eller stanna och slåss
laglös"
"Laglös", 1982

"Jag vill känna mig fri
Ute på vägen igen"
"Ute på vägen igen", 1993

"Jag kan aldrig vara något annat än en varg i denna vackra värld
Du vet att jag är fången i min frihet
Men det är vägen som är mödan värd"
"Cecilia", 1989

"Det finns män som har vunnit varenda batalj
Men ändå känner att de ingenting har"
"Utanför murarna", 1989

"Jag är en ensamvarg på väg
Önskar att jag kunde va som dom
som alltid samlas tillsammans
som alltid tycks tycka så mycket om
att va många ombord
alla dom som sjunger i kör i samma land

Men jag är den jag är
Jag har min egen väg att gå
Jag har mitt öde att ta hand om
mina hinder att rå på
Jag ta mej an vad det än är
Jag tar mej an det som en man"
"Fyra hjul som rullar", 2002

Lundell är kanske det tydligaste exemplet i världen på fenomenet "män som längtar bort". Bilar, "frihet", "bara dra". Och intressant nog står han också för en av de mest brutala avklädningarna och dekonstruktionerna av denna myt.

skivan Evangeline, 1988

Män som längtar bort
Denna avklädning kom 1988 med hans nyktra, andliga skiva Evangeline. Efter sex års äktenskap skilde sig Ulf och Barbro Lundell 1985. Uffe var alkoholist och krisade, och gjorde den känsloladdade skilsmässoskivan Den vassa eggen. "Jag är inte kär och galen längre, den lögnen kan jag inte pracka på mej själv längre", skrev han till sin producent, anspelande på megasuccén LP:n Kär och galen som kom 1982, sålde 300 000 ex, gjorde honom folkkär på riktigt med "Öppna landskap" och med vilken han gjorde en bjässe-succéturné. Han skulle göra en glad uppföljare Mellan hägg och syrén men istället blev det alltså Den vassa eggen som är full av ångestvrål, ekande trummor och fruktansvärda synthar. Lahger beskriver Lundells livssituation vid inspelningen som "en blodig skilsmässa och ett trasigt liv". Därefter fortsatte Lundell att supa ännu mer. Ivarsson beskriver våren 1987 som: "Vin och video,vin och video. De gånger törsten och tristessen driver honom ut söker han sig till någon av de många oansenliga kinakrogarna i grannskapet."

Oktober 1987 blev han intagen på ett behandlingshem för alkoholister. När han 1988 börjar spela in den skiva som blir Evangeline är Dylans John Wesley Harding ett ideal. I samband med nykterheten och vistelsen på behandlingshem har Lundell också fått en andlig laddning. På Evangeline finns utifrån det några låtar som är gripande som uttryck för vändningen från rock-mannens frihetstörst och projekt. Så här beskriver han sig i "Underbara ting":

"Jag var så trött jag var trött på mig själv
Men jag såg ingen väg ut ur skiten
Jag borde varit en vuxen man
Men i känslorna var jag liten"

Hela skivan är full med såna uppgörelser med sig själv och idealet om den frihets-sökande individen som är ensam är stark, som ständigt är på väg. Allra bäst uttrycks det i den fantastiska "Ett hjärta av sten" som jag räknar till topp3 hans bästa låtar någonsin. Där beskriver Lundell sin väg så här:

"Jag gick min egen väg
Jag sökte friheten
Och jag tog varenda genväg jag kunde ta
Jag gjorde konst och äventyr av kärleken
Och jag trodde jag visste vad jag ville ha
Snart var jag ute på någon vandring över slätterna
Där ingen överlever, där ingen kan bo
Men min frihet var så helig att jag inte kunde se
Att den blivit till en kedja runt min fot ...
Jag ljög för mig själv, jag ljög för min kvinna
Och alla vet att lögnen och rädslan går hand i hand
Men den största lögn jag åstadkom
Var lögnen om mig själv
Som en ensam varg på flykt i ingenmansland
Jag var en stolt och bitter döende i en galen värld
Från min höjd såg jag ner på allt
Idag är det inte längre så självklart att jag lever
Nu törs jag tacka någon annan för varje dag jag får ...
Om du tror att du kan klara allting själv,
Då har du ett hjärta av sten"
"Ett hjärta av sten", 1988

Nästan lika bra är oboe-balladen "Tempel", som också den uttryckligen gör upp med individualismen och idén om frihet.

"Jag antar att jag aldrig nånsin blir fri
Och jag vet inte heller om jag vill det ...
Jag trodde att jag levde av egen kraft
Jag sa 'ensam är stark' och höll mig till mitt
Nu går du bredvid mig som om jag aldrig haft
Något annat mål än det som är ditt"
"Tempel", 1988

Låtar som dessa, tillsammans med mer konstruktiva som "Evangeline" och "Gå upp på klippan" gör skivan Evangeline till ett oerhört intressant, gripande och fascinerande dokument över "män som längtar bort"-individualismens lockelser och tillkortakommanden. Lundell har senare inte återkommit delvis till "män som längtar bort"-estetiken, till "öppen väg"-romantik, men efter Evangeline kan det, tror jag, aldrig vara på samma sätt ("aldrig gå ner i samma flod två gånger").

"- I mina böcker och texter har det alltid funnits en längtan efter nånting. Jag har alltid undrat vad det där är ... hur det skulle se ut. Det har varit allt ifrån kvinnor till ett hus vid havet till jag vet inte vad.
- Jag tror att det här hela tiden varit en längtan efter en verklig frihet. En frihet jag mötte redan runt 1967-68. För mig var det inte en politisk tripp utan mer en andlig och själslig befrielse. /.../
- Det jag tycker positiva rörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen handlar om är besinning och försoning. Att se människan i rätt proportion. Att inte vara egotrippad, att inte fortsätta skövla och förstöra och själv leka Gud. /.../ att leva i samklang med naturen."

Lundell intervjuad av Ivarsson, oktober 1988 (cit i del II s 189f)

---
Tidigare delar i serien "Män som längtar bort": nr 1 om själva fenomenet och Jackson Brownes "Sleep's dark and silent gate", nr 2 om filmen Into the Wild.

Katherine Heigl om På smällen: "sexistisk"

"Marriage is like a tense, unfunny version of Everyone Loves Raymond. But it doesn't last 22 minutes. It lasts forever."

Ben i Knocked Up (youtube)

Heigl: Knocked Up är

“a little sexist. It paints the women as shrews, as humorless and uptight, and it paints the men as lovable, goofy, fun-loving guys. It exaggerated the characters, and I had a hard time with it, on some days. I’m playing such a bitch; why is she being such a killjoy? Why is this how you’re portraying women? Ninety-eight percent of the time it was an amazing experience, but it was hard for me to love the movie.”

källa: Vanity Fair

Megan O'Rourke, "Katherine Heigl's Knocked Up: The demise of the female slacker", Slate 11 dec 2007
Feministing.com, "Katherine Heigl says Knocked-Up was sexist"
Sunsara Taylor, "Knocked up is f**cked up", Revolution (! tidskrift för Revolutionary Communist Party of USA..) 2007

Will Ferrells mansroller

"I will argue that part of Ferrell’s appeal (and ultimately why he is so funny) is his willingness to pierce traditional notions of male power, to put his naked body in the service of destabilizing concepts such as attractiveness, and ultimately his association with eras that he has obviously lived through, representing the full range of childish or adolescent sexuality from the perspective of absurd critique."

R Colin Tait, "Absurd Masculinity: The Time-Bending Comic Persona of Will Ferrell", 16 november 2009

"Increasingly visible since the late 1990s, what I will call 'Dude Flicks'-such as these with Vaughn which feature desperate, anxious white men-are nearly always comedies, and construct their humor from the inadequacies and failures of white male masculinity."

Peter Alilunas, "Male Masculinity as the Celebration of Failure: The Frat Pack, Women, and the Trauma of Victimization in the 'Dude Flick'", Mediascape vår 2008

"Will Ferrell Movies: Sexist? Homophobic?", youtube

--
tidigare inlägg om genus här på bloggen: "Topp 5 manlig genuspunk", oktober 2008.

Topp 5 manlig genuspunk

Punken är en manligt dominerad genre. (Eller manligt dominerade genrer - punk rymmer ju en massa olika subgenrer.) Jag lyssnar ganska mycket på punk och nästan bara på killband. Raincoats, Crass osv är några exempel på punkband med kvinnor men det är mest old school brittiskt grejs som jag inte gillar så mycket.

Punken är också ofta politisk. Typiska politiska punkämnen kan vara: (anti) militarism, djurrätt, anarkism, antirasism, osv. Men sexism finns det mig veterligen inte så många punklåtar om (mot). Leftöver Crack har låtar mot den amerikanska imperialismen, mot rasism, mot homofobi, mot kapitalismen, osv, men ingenting om sexism. Randys helt fantastiska platta ...the Rest is Silence har låtar om att leva miljövänligt, att inte vara en sell-out, om socialism, om djurrätt, osv, men inget om sexism. Earth Crisis hade en massa låtar om miljöfrågor och djurrätt men var extremt macho och hade knappast några feministiska låtar.

Men de senaste veckorna har jag lyssnat mycket på i alla fall fyra punklåtar av och med manliga band, som handlar om genus/jämställdhet. Fyra riktigt bra låtar. Om läsekretsen har mer feministisk punk att tipsa om, så är det välkommet!

1. Satanic Surfers, "Better off Today" (1996)

Sociologen Anthony Giddens diskuterar i ett kapitel av sin introduktionsbok till sociologi förhållanden och familjeliv och tesen om ett slags moraliskt förfall i dagens Väst, där ungdomarna har sex utanför äktenskapet, inte gifter sig, skiljer sig för mycket, gör abort osv. Och Giddens medger nog att det kan finnas en poäng i det där, ibland. För mycket av vad tyskarna kallar asi-livsstil (asozialen), sånt som man ser i snaskiga kanal 5-dokumentärer om feta barn osv, är nog inte bra för ett samhälle. Men, menar Giddens, man ska inte heller (som kristdemokrater tenderar att göra) förhärliga kärnfamiljen och förneka att det kan finnas problem med den och att historiskt sett så påverkas den av maktförhållanden och ofrihet, att kvinnor mer eller mindre tydligt tvingades att leva på ett visst sätt. Han berättar då en anekdot om sin egen mormor, farmor eller något liknande som levde hela livet i ett äktenskap i vilket hon aldrig var lycklig. En man som behandlade henne dåligt. Men hon kände sig inte fri eller stark nog för att skilja sig; de samhälleliga normerna (en kvinna ska nöja sig med det lilla) var för starka.

"Better off Today" med Satanic Surfers handlar om just ett sådant förhållande, och en kvinna som faktiskt säger ifrån och skiljer sig. Då blir hon "better off today". Återigen, sjunger de skånska skatepunkarna, blir hon den unga kvinna med drömmar som hon en gång var, innan hennes sexistiske man begränsade hennes möjligheter.
Satanic Surfers är IMHO ett av de bästa skatepunkbanden nånsin (och därmed ett av de bästa banden nånsin) och det här är riktigt bra snabb skatepunk. Dessutom med en så brutalt otippad text, sympatisk också.
Det är så episkt att se en youtube-video som den ovan när man ser en massa unga punkmän stoja och hoppa omkring och springa upp på scen och sjunga med i den text som handlar om medelålders kvinnors frihet och hur den begränsas av ett patriarkalt samhälle.. Inte typiskt unga män-kultur, direkt.

"It was on the tip of her tongue
but she did not say a word
Why did she sometimes take shit
that she did not deserve?
She wore a smile on her face
as a disguise
to hide the tears
in her eyes
And she just let the time go by

She'd turn away
so that no one could see her sad
Where had the love gone
that they once had?
She only cried
when she was alone
when her husband and the children
were not home
And she just let the years go by

But one day she had enough
packed her things
went out the door
I've seen the pictures
of when she was young
of the happy girl she was before
She met the man of her dreams
fell in love and suddenly
she found herself in a situation
she thought she'd never be

But I (I)
I know that shes better off today
/.../
she left a note
for her husband at the phone
it said:
i hate your soul and I'm leaving on my own"

2. 7 Seconds, "Not Just Boys Fun"
7 Seconds från Nevada var ett band inom genren positive hardcore, en sorts HC som inte urskiljer sig musikaliskt men genom andan och budskapen: positive hardcore är inte destruktiv som en del annan HC utan vill vara konstruktiv. Den är politisk och handlar om typiska punkgrejer, men också om att man ska leva rätt. Och 7 Seconds "Not Just Boys Fun" är en av få feministiska HC-låtar som jag känner till, och riktigt bra också. Som alla 7 Seconds-låtar är den kort (45 sekunder), energisk, punkig och snabb som fan. Och den tar ställning mot sexismen inom punkscenen och för att tjejer ska delta i scenen på lika villkor.
"Showing us your phobias, you're scared to see 'em think,You'd rather dress 'em up in pretty lace,All nice and colored pink.You feel so fucking threatened,When they stand out in front,A stupid, passive piece of meat is all you really want But it's:Not just boys' fun (4x)There's girls who put out fanzines, others put on shows,Yet they're not allowed to get out on the floor.Some make the music, well that you can accept.Hell, maybe live you'll get some tits and assYou fucking moron, your brains have run amuck,A girl's only lot in life is not to fuck"

3. No Use for a Name, "Fatal Flu"
En låt som handlar om en närstående som har anorexia. Fantastisk Kalifornienpunk/vuxenemo med fin text.
"You wouldn't touch the breakfast that I made for you How could you lie? Losing weight, you look afraid, you're scaring meI wonder why? Victim of environment I cannot stand aside and watch you die"

4. Bad Brains, "Pay to Cum"
Handlar egentligen inte så mycket om genus utan mer allmänt om kommersialiseringen av samhället, nästan lite Houllebecqskt tema, men mer konstruktivt och mindre cyniskt behandlat. Att betala för sex tas som ett exempel på ekonomismen i samhället och de klassiska DC-punkarna tar upp ett vanligt punktema (som Refused tog upp fint i "New Noise"), en uppmaning att skapa en egen kulturell sfär som ett motalternativ.
"I came to know with now dismayThat in this world we all must payPay to write, pay to playPay to cum, pay to fight... And so it's now we choose to fight To stick up for our bloody right The right to sing, the right to dance The right is ours... We'll take the chance"

5. De Lyckliga Kompisarna, "Dit kuken pekar"
I mitt tycke har DLK de bästa texterna av alla svenska punkband, och detta är ett exempel.. Politiskt, ironiskt, roligt, välformulerat.