lördag 27 juni 2009

Midsommar

Efter att ha varit på resande fot och utan tillgång till internet en tid är det skönt att vara nära en dator igen. Midsommarhögtiden var väldigt vacker.

Efter att ha blåst en hel del i det svenska hornet här på Längre inåt landet måste jag följa upp det med att konstatera att blott Sverige svenska midsomrar har. Det finns väl ingen annan högtid där vi firar vårt land på ett så noggrant och ohämmat sätt? Och med rätta! God mat (sill, gravad lax, janssons frestelse, jordgubbar) och dryck (OP, Hallands fläder), dans och allsång. Jag tycker att midsommar borde utses till nationaldag!


Själv firade jag på den småländska landsbygden i en röd stuga med vita knutar. Dragspelet åkte fram, Lasse Dahlquist, Cornelis, Taube och Thore Skogmans låtskatter luftades och gemytet var totalt. För mig är midsommar, trots den prestationsångest som kan medölja stora festligheter, ett säkert kort. Får man bara vara nära några personer man tycker om, äta lite sill och potatis, dricka en nubbe och sjunga några bitar så är man hemma. Enkelt, vackert, och oj så svenskt.

fredag 26 juni 2009

Smått och gott

Hallandsposten, 24 juni: IS Halmia, "Halmstads motsvarighet till FC Barcelona."

---



Häromdagen satt jag och pappa och käkade lunch och lyssnade på Lasse Dahlquist och annan gammal schlager på spotify. Han berättade då om ett gammalt radioprogram med det geniala namnet "Skivor från Vetlanda". Enligt pappas tolkning bestod detta program av att en arbetslös man från Vetlanda, med en helt enorm samling stenkakor (120 000 skivor enligt Wikipedia), en timme i veckan fick tid i Sveriges Radio för att spela skivor ur sin samling: mest gammal schlager. När min pappa ärvde en del grejer från en moster - bland annat en Cocktailboken från 1962, "fast det väl aldrig dracks annat än Renat eller likör i det hemmet" - ärvde han också en stor samling kassettband som Svea hade spelat in från P4, med "Skivor från Vetlanda"!
Läs om Lars-Göran Frisk i en väldigt fin artikel här.

---

Martin och jag funderade på att se någon konsert på Slussens Pensionat på Orust i sommar. Det blir en lite trälig hemkörning för kvällens "designated driver" och vi spekulerade i om man kunde överkomma detta med att tälta på Orust och därmed göra det hela till en minisemester. Dessutom är det så att 19 juli spelar Florence Valentin och 20 juli Moneybrother, så med en tältnatt kunde man se båda de två, och köra hem efter Moneybrother. Martin: att se båda konserterna är grymt, och "att kombinera rock med nyttjande av allemansrätten smäller givetvis lite högre".

torsdag 18 juni 2009

I had to say this

Jag var nog inte den enda som felaktigt trodde att dokusåpa-trenden var på väg nedåt efter den tredje säsongen av Expedition Robinson 1999. Hur fel jag än hade är det fortfarande svårt att smälta den skamlösa brist på intelligens och substans som genomsyrar större delen av all TV-produktion idag. En person som i mångt och mycket symboliserar den här generationen är naturligtvis Paris Hilton, som jag såg på Jimmy Kimmel Show igår; hon var bland annat aktuell med en ny kollektion solglasögon. Självklart höll programledaren en lagom lättsamt ifrågasättande ton när han gottade sig i alla ytligheter och floskler som Paris livnär sig på, vad som förvånade mig var dock hur fullkomligt självklar den unga fröken Hilton var i sin koketta bimboroll. Varje gång hon sagt någonting vände hon sig mot publiken, bröstade upp sig, lade huvudet på sned och log oskyldigt. Varje gång det var dags för reklampaus (vilket var ofta) var det samma visa, ett skratt, dinglande med benen, ett gnistrande leende. Denna kategori kändisar är inget annat än posörer, som skaffat sig uppmärksamhet genom TV-program som till 95% består av spekulation.



När jag var liten hade jag få men materialistiska drömmar; jag ville hellre än något annat ha ett Nintendo. Därefter på listan kom tillgång till TV-kanalerna Cartoon Network och MTV. När jag ser på MTV idag vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Efter framgångarna med dokusåpan om den bisexuella (med betoning på sexuella) Tila Tequilas jakt på kärleken är det nu dags för nästa geniala koncept; två bisexuella tvillingar som skall dejta ett gäng kärlekskranka unga damer och herrar. Jag ryser!

När man till äventyrs sätter på MTV täcks bilden och den pågående musikvideon till en tredjedel av en ruta med två namn och en mätare som räknar ut hur många procents chans dessa tu har vad beträffar kärlek, vänskap eller ett lyckat sexliv. Återigen är det ren spekulation - och dyr sådan dessutom (15:- per sms) för dessa stackars vilsna unga individer som på allvar tror att sanningen finns i denna tjänst.

Det är lite som med Aftonbladet - trots att jag hyser löjligt låga tankar om deras journalistik upphör den aldrig att förvåna mig med sina ständiga bottennapp. Det senaste MTV:s tittare kan skicka in fråge-sms om är deras vikt. Det är nu jag blir riktigt upprörd framför dumburken. Idén är att man skickar ett textmeddelande, sedan får man en rad frågor som man skall besvara (återigen för 15:-/styck) varpå man får ett svar som berättar hur mycket man behöver gå ner i vikt inför beach 2009. En gång trodde jag att MTV var en kvalitativ TV-kanal som satte musiken först. Livet är fullt av besvikelser.

tisdag 16 juni 2009

Stråkarrangemanget på River Man

På senare tid har jag fördjupat mig en del i stråkarrangemang, ett inslag som inneburit en extra krydda på många popinspelningar efter att "Yesterday" banade vägen 1965. Ett arrangemang som höjer sig från mängden är Harry Robinsons arbete med Nick Drakes sång "River man" från skivan "Five Leaves Left" från 1969.

Jag får närmast en känsla av avundsjuka när jag tänker på hur tidigt många musiker skapade mästerverk; Jackson Browne hade vid 28 års ålder släppt fyra mer eller mindre fantastiska album (förutom att han skrivit hits åt Eagles och Nico), när Neil Young var 27 kunde han se tillbaka på tre album med Buffalo Springfield, två med supergruppen CSNY och inte minst fyra soloalbum (bland dem "After the Gold Rush" och "Harvest").



Frågan är dock om inte en av de allra största talangerna genom tiderna heter Nick Drake; hans debutalbum skrevs och spelades in vid blott tjugo års ålder. Denna plågade konstnär, som (också det en klassisk myt) knappt fick någon uppskattning alls under sin livstid, ligger bakom vad jag anser vara en av de bästa debuterna någonsin.

Det centrala verket på skivan är "River man", som med sin tassande rytmik i 5/4-takt och Nicks svävande och nästan mumlande sång bygger upp en storslaget mystisk stämning. En annan huvudingrediens är som sagt stråkarrangemanget, som lyfter låten från väldigt bra till fantastisk. När arrangemanget till "River Man" skulle skrivas kände Nicks jämnåriga och oerfarna kompis Robert Kirby, som stod för resten av arrangemangen på "Five Leaves Left", att han inte var uppgiften mogen, och veteranen Harry Robinson kallades in.

I vanliga fall kan man kräva att ett stråkarrangemang sätter en extra krydda eller ligger som en stämningshöjande matta bakom en låt, men här talar vi om stråkarrangemang på en helt annan nivå. Robinsons stråkar gör en smygande men dramatisk entré, och fortsätter hela tiden, i samspel med kompositionen och Drakes fina gitarrspel, att driva på stämningen. Smakfulla passager blandas med nästan surrealistiska utspel, och det är inte utan att man blir nostalgisk när man tänker på tider då skivbolagen hade pengar nog att låta en stråkorkester ackompanjera unga suicidala pojkars skivdebuter. Storheten ligger i hur Robinson får stråkarna att kännas som en självklar del av ljudbilden och kompositionen, likafullt som kontrabasen eller gitarren, samtidigt som de kvalitéer stråkarna har men basen och gitarren saknar utnyttjas på ett sublimt sätt. Trots att det egentligen är ett ganska obekvämt och okonventionellt arrangemang (framför allt det härligt flummiga partiet vid 2.30-2.55) tar det aldrig fokus från sången, det bara höjer den. Mästerligt!

Kåsörsommar 2009

Sommaren 2009 ska bli min Göteborgssommar. Jag har bott här (större delen av tiden) sedan hösten 2003 nu, men har inte haft en enda Göteborgssommar; detta på grund av sommarjobb i Halmstad, lägenhetsbrist, eller (de två senaste åren) utlandsresor. I år har jag rest mycket på våren och har planerat en Göteborgssommar, bestående av stekhett väder (vilket man visserligen inte kan räkna med), undanskymda skrymslen av stan, kaféer, fotbollsmatcher i de lägre divisionerna, och - inte minst - kåserande!

Här är jag mycket influerad av den gamle Göteborgskåsören Arne Gadd, av vilken jag har läst böckerna Om sommaren: en dagbok i juli från 1984 och Stad i väster: Göteborg, från 1972. Passande nog hittade jag dem i december förra året på Göteborgshyllan på Majorna folkbibliotek på Chapmans torg, det var kallt och mörkt och jag läste ett gäng Göteborgsböcker - däribland Robert Garellicks underbara fotobok - och drömde om sommaren i Gbg. Inte minst Gadds Om sommaren handlar så klart om det. Upplägget är att Gadd, en bildad livsnjutare, kåsör, allkonstnär och lokalpatriot i medelåldern är "kvar i Göteborg" över sommaren medan de flesta bekanta är bortresta, och han vandrar och flanerar omkring i stan och observerar, kåserar och tecknar.

Jag tänker mig att jag kopierar den, Gadds sommar 1971, till min sommar 2009. Lyssna på Lasse Dahlquist och Sonya Hedenbratt, flanera i Redbergslid, Bagaregården, Majorna och Mölndal, i stekande hetta sitta och svettas på Överåsvallen, dricka folköl på klipporna vid Röda Sten, bli full mitt på dagen på uteserveringar, bada i Delsjön, cykla i Örgryte, och promenera hem i sommarnätter. Allt detta med en blyertspenna bakom örat och ett block i fickan, så att jag vid minsta inspiration kan skriva ett kåseri på studs.

"Medge, sa Beda att detta är skoj
Oh boy, oh boy, oh boy!"

Något av det finaste jag vet


En av få dikter som drabbat mig, som berört mig lika mycket som "Sara" med Fleetwood Mac eller "Forever" med Beach Boys, är John Donnes (1572-1631) "A Valediction: Forbidding Mourning" från 1611. Donne skrev den till sin fru när han skulle ut på en diplomatisk resa på kontinenten, och dikten handlar om att de två inte ska sakna varandra, eftersom de i sinnet fortfarande kommer att vara tillsammans, fastän de fysiskt befinner sig långt borta.

"'Twere profanation of our joys
To tell the laity our love.

Moving of th' earth brings harms and fears ;
Men reckon what it did, and meant ; 10
But trepidation of the spheres,
Though greater far, is innocent.

Dull sublunary lovers' love
—Whose soul is sense—cannot admit
Of absence, 'cause it doth remove 15
The thing which elemented it.

But we by a love so much refined,
That ourselves know not what it is,
Inter-assurèd of the mind,
Care less, eyes, lips and hands to miss. 20

Our two souls therefore, which are one,
Though I must go, endure not yet
A breach, but an expansion,
Like gold to aery thinness beat."

http://www.luminarium.org/sevenlit/donne/mourning.php

hippt och ohippt

Svenskans fina musikskribent Stefan Thungren har en intressant kronika om hippt och ohippt:

"En mp3:a som fildelats flitigt mellan dj:er och skäggiga producenter senaste månaderna har varit en mindre omarbetning av norska Åge Aleksandersens gamla
Fire pils og en pizza, hämtad från albumet Levva livet från 1984. Att denna karga socialdisco om krossade arbetardrömmar i portuppgång nummer tre skulle vara hippast på Stockholms dansgolv 25 år senare är ungefär lika troligt som att Mikael Rickfors skulle hamna på baleariska bootleg-samlingar. Vilket han naturligtvis har gjort. Såväl hans Dancing on the edge of danger som Turn to me är sedan länge megaklassiker på vägvisande tastemaker-klubbar. Alltså sådana som i förlängningen påverkar hur kommande Madonna-singel ska låta och hur solblekta nästa säsongs H&M-jeans kommer vara. Bland mycket annat.

Tanken att plocka upp vad man, enligt en tidigare trendskala, skulle kunna kalla rätt låt från fel artist har blivit något av en sport i vissa dj-kretsar. Lili & Susie? Jodå, deras fjärde singel, Candy love från 1986, har uppenbara poänger. Roger Pontare då? Jajamensan, hans Stars & bars från 1981 är en boogieklassiker som Londons hetaste dansgolvstämjare genast börjar bläddra efter när de är på Stockholmsvisit. Det hela har gått så långt att ingen discokännare skulle höja något nämnvärt på ögonbrynen om någon vilsen person i Studio-t-shirt eftersökte den instrumentala versionen av Fyra bugg och en coca cola. Och jag skämtar inte nu, även om just det senaste
exemplet ännu inte har hamnat på en Fabric-mix.

Det hela är ganska demokratiskt faktiskt, det är lite alla ska med-känsla mitt i allt klubbsnobberi. Alla artister, alla b-sidor, alla instrumentala versioner ska genomsökas. Och som en sista utväg kan man testa att spela en låt på fel varvhastighet, det må också låta som ett skämt, men såväl Toto Coelo som A Flock of Seagulls har faktiskt fått oavsiktliga klubbhits på detta sätt. Dags så att kolla upp Dan Tillbergs eller kanske Elisabeth Andreassons diskografier?"
Stefan Thungren i Svd 14 juni, "Pontare helt rätt - på dansgolvet"

LIL-kvalitetsmärkta uteställen del 3: 100 knop

De två senaste lördagarna har jag varit på 100 knop, som förvisso är en klubb och inget fast ställe, men som mycket väl förtjänar en LIL-kvalitetsmärkning. 100 knop går i sommar, med start för tre veckor sen, av stapeln på lördagkvällar på båten Rio Rio i Rosenlund i Göteborg.

Jag tänkte väva in kvalitetsmärkningen i en liten berättelse.

"here comes Johnny, singing oldies, goldies"

I fredags kväll var jag tillbaka från tre dagar av ekonomisk-historiskt häng i Bergslagen med beskådande av och studiebesök på hyttor, gruvor, stålverk och fårosttillverkning. Det hela väldigt kul och intressant, men öltörstig var jag när jag var tillbaka. En kompis från Malmö var på ingång till kvällen men innan dess hade jag inget att göra, och det blev till att börja med en kortare utgång med andra kompisar. Vi träffades på Järntorget, farligt nära Andra Långgatans goda utbud av hak, men jag kände mig förmer och tänkte utanför lådan: Tredje Långgatan, Stearin. Vi gick dit, det gav ett mycket bra intryck med behaglig och för mig oidentifierbar musik och människor som såg trevliga ut, men det var fullsmockat så som så många i en sådan situation, gick vi till Kelly's. Omedelbart innanför dörren slog en doft av vitlök och svett emot mig, till tonerna av Creedence fantastiska basintro till "Down on the Corner". Vi tog ett bord längst in.

Dagen efter var vi, som delar av en rätt så stor kongress (ca 140 personer), ett gäng på väg ut på stan, för att undanfly två skrälliga trubadurer som inhyrts till kongressfesten. Ett gäng stockholmare låg steg - i form av kvarter - före och var på väg till Nef. Nej, sa vi 2 göteborgare, vi vill till en båt! (Självklart.) Styrbord Babord eller 100 knop på Rio Rio, var frågan. Av nån anledning blev det 100 knop, som jag förespråkade. Jag blir alltid nervös av sånt, när en större grupp (eller en grupp över huvud taget) går på ens egen linje i såna situationer. Tänk om de alla kommer att hata stället? Och göra mig ansvarig?

Så blev det inte, tvärtom blev det en dundersuccé. Vi var nog 15 pers där på mitt ansvarskonto, men alla verkade nöjda, och varför skulle de inte vara det? 100 knop består av en halv båt, med ett dansgolv med bar, ett pubrum på nedervåningen där musiken inte är särskilt hög så man kan prata där, och ett fint utrymme på däck (under tak) där man kan bröta och tjöta. Musiken ska enligt reklamen vara nån slags blanding av pop, indie, soul, new wave, electro, 80s etc, och vem är väl jag att ifrågasätta det; blandningen är bra i alla fall. En av mina kompisar från Stockholm sa - och nu kommer vi in på det klassiska LIL-ämnet, "vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm?" - att "ett sånt här ställe finns inte i Stockholm", hon var mycket nöjd med att de inte hade spelat en enda dålig låt på hela kvällen och att de bl a hade kört två Joy Division-låtar i rad. Den höga Jerry Horne-faktorn och mycket goda stämningen gjorde nog också sitt.

Själv tänkte jag uttrycka min stora glädje över ett annat inslag. Man kan som Anton konstatera att med halva korplaget och öl är det svårt att få en tråkig kväll. Men jag vill lägga till något. Förra lördagen när jag var där spelades Journeys fantastiska "Don't Stop Believin'", en av mina absoluta favoritlåtar och pepplåten nr 1 när Andrew, Tex, Eric och jag drack Jack & coke och andra fuldrinkar i Jersey City före utgångarna i NYC i april, på skrällande hög volym efter två nån gång. Och nu i lördags dansade jag till något kanske ännu bättre: "Walk of Life" med Dire Straits!


Jag vet inte hur många timmar av mitt liv som ägnats åt Dire Straits, men det är en jävla massa, antagligen tresiffrigt i Robbans sällskap, i lägenheten i stan ovanför Backlist, på 107:an på Andersberg, i huset ute mot Laholm till: de senaste 13 åren eller så av mitt liv har Mark Knopflers musik varit ett viktigt inslag i mitt liv. Eller kanske ännu längre, kanske också före jag träffade Robban genom fotbollslaget och när vi började sjätte klass tillsammans. Jag minns ju hur Henning, jag och några till satt på fritids - vi var kanske sju år gamla - och lyssnade på "Walk of Life" på ett kassettband i lekrummet, och om och om igen spolade tillbaka och lyssnade på det magiska intro-riffet: knappast det mest sofistikerade i rockhistorien, snarare ett av de simplaste, mest publikfriande, och mest glädjespridande. Det är inte Pierre Boulez direkt; inte så konstigt om en sjuåring älskar det.

När jag idag lyssnar på "Walk of Life" framkallas liksom en video i mitt huvud: en man i illgrön alternativt neonrosa kavaj med t-shirt under står på en enorm scen på en fotbollsstadion någonstans och lirar gura med naglarna och sjunger med ett brett leende på läpparna, han har en bandana runt det yviga gubb-håret, vaggar fram och tillbaka och kollar på sina bandkollegor: en bjässe - som vaggar lika arenarockigt som huvudrollsinnehavaren själv - på bas, små män som döljs bakom berg av synthar respektive trumset, och så nyckelspelaren: bakom en uppsättning synthar som matcher Rick Wakemans sitter en man och lirar, likt en Göran Fritzon on crack, ett osannolikt vägvinnande och lökigt orgelintro. Om Mark Knopfler hade haft fantastiskt bra syn hade han långt borta i publikhavet kunnat se Robban, Lo och jag, som hoppar upp och ner iförda matchande avklippta jeansshorts, jeansjackor, Kär och galen-t-shirts och träskor alternativt utslitna vita gympadojor. "Detta är meningen med livet", tänker jag.

---

(Tidigare LIL-kvalitetsmärkta ställen: I, Nya Tröls Bar i Malmö, II, Stage Door i Göteborg. Kommande: Banjo Jim's i New York City, m m.)

måndag 15 juni 2009

Om Bob Stanley, antiteser och befogade sågningar

Jag minns ett uttalande från indiepopartisten Supercute som fascinerade mig väldigt för många år sedan. Han påstod att när vi är barn gillar vi Aqua, och tycker att Coldplay är tråkiga, men när vi blir äldre tycker vi tvärtom. Supercute menade att det var fel, eftersom Coldplay är dåliga och Aqua är bra. Även om den här sortens medvetet provokativa uttalanden egentligen är löjliga (jag kan uppskatta både Coldplay och Aqua) var det åtminstone en smula originell åsikt som uttrycktes. När jag var tonåring hade jag ett stort behov av att sortera in saker i bra och dåligt, allt var svart eller vitt. Nu när den största delen av detta behov har försvunnit (även om det naturligtvis visar sin fula nuna emellanåt) är det ofta svårt att se poängen med dylika uttalanden, även om det är skönt när folk vågar ha en åsikt. 

Gränsen mellan att såga någonting för att sticka ut eller hävda sig och att reagera mot någonting som man tycker illa om är hårfin. Jag har själv många gånger gjort mig skyldig till övertramp, där jag på något sätt stärker min egen självkänsla genom att såga någonting som många i sällskapet gillar, eller hylla någonting jag misstänker många i sällskapet ogillar. Återigen är det löjligt, men behovet bubblar upp inom en ibland och är svårt att hindra. 



I DN i lördags stod det om Bob Stanley från indiebandet Saint Etienne (bilden är från 1998) och hans senaste projekt; En bok som skall vara en personlig och subjektiv sammanfattning av popmusiken från andra världskriget till våra dagar. Smaka på den pretentiösa titeln "The History of Pop"! När Bob beskriver Saint Etiennes musik talar han om bandet som antitesen till Tom Waits-mannen. Jag citerar:

"Jag har alltid avskytt den manliga lidande konstnären som gör en karriär på att vid minsta motgång i livet sticka ut på vägarna och spela in sånger om hur han gråter i ölen. Jag tycker att det känns oärligt. Jag vill sprida lycka."

Även om jag tycker att mycket av Tom Waits musik och uppenbarelse är fantastisk, är det här en form av sågning jag tycker är befogad, och ganska fin. Jag själv är lite av en sucker för lidande manliga konstnärer, men jag tycker att Bob Stanleys mission är mer än lovvärd. Hur mycket jag än tycker om Tom Waits vill jag gärna att det skall finnas band som ser sig som hans antites, tänk vad tråkigt om alla sångare sjöng med knarrig röst om åldrad kärlek och ensamma nätter! Stanleys enkla men samtidigt pretentiösa idé om att sprida lycka är dessutom något av en bortglömd konst. Just att, som jag varit inne på med Florence Valentin tidigare, ha ett budskap, en mening och ett mål med sin musik, hur enkelt det än må vara, är något väldigt positivt. I vårt tidevarv är det inte alls självklart, se bara på alla själlösa Idol och Talang-program på TV, där ambitionerna sällan sträcker sig längre än till nästa program, eller möjligtvis sommarens turné. 

Vidare talar om Bob om sitt förakt för brittiska musiktidningar, som enligt honom säger att popen startade med Beatles och dog med britpopen någon gång runt 1995, och hur detta drivit honom att skriva boken. Detta förakt delar han till stora delar med Längre inåt landet-redaktionen, återigen tycker jag att det är en befogad sågning. 

Till sin stora besvikelse har indiepoplegendaren inte hört någon nyskapande musik sedan junglen kom på 1990-talet, och han talar också i besvikna ordalag om hur befriad från framtidssträvan och originalitet den moderna popmusiken är. Jag håller inte med helt, även om det är svårt att se vilka band som är nyskapande idag finns det mängder av nya spännande band och varje dag finns det ny musik att upptäcka. Att jag inte delar hans besvikelse över den moderna popen kan dock ha att göra med att de flesta nya band jag gillar har hämtat sin största inspiration från 1970-talet... 

Topplista: de bästa låtarna om floder



1. Dennis Wilson, "River Song", från Pacific Ocean Blue (1977)
Stora plus här för hela estetiken: en skäggig man från bandet Strandpojkarna gör på det gyllene 70-talet en fluffig och förvirrande skiva om yttre och inre landskap i Kalifornien, med en kör som skanderar "rollin', rollin', rollin' on river". Given etta.

2. Loretta Lynn & Conway Twitty, "Lousiana Woman Missisippi Man"
En av de skönaste countrylåtarna nånsin; kolgruvsarbetardottern Loretta Lynn och Conway Twitty gjorde många låtar ihop men detta är den mest emblematiska, med en underbar text och ett gött mainstream-honky-tonk-sväng. Låten handlar, som man kan tro från titeln, om en kvinna från Louisiana och en man från Mississippi (delstaten alltså) som har ihop det. Den komplicerande faktorn är floden Mississippi som ligger emellan dem och som de måste simma över. "Oh see that alligator waitin' on by, sooner or later they know I'm gonna try". Pophistorien kan inte få för mycket av såna här låtar!

3. Björn J:son Lindh, "Brusa högre lilla å" (1980)
Inte såna här heller. Björn J:son Lindh och Janne Schaffer slår sina smaklösa påsar ihop och gör episk instrumentalrock med influenser från Santana(! eller nåt).

4. The Louvin Brothers, "River of Jordan", från Satan is Real (1960)
Louvin Brothers-ös av allra finaste sort, om än lite hädiskt med elgitarr och trummor (dock bara vispar!), men tja, när elgitarren spelar så fina proto-twang-slingor så kan nog Gud gå med på den eftergiften för kommersialismen. (Louvin Bros ville från början hålla sig till sättningen mandolin, akustisk gitarr, akustisk bas och sång.) Låten handlar om att vilja hela sig genom en pilgrimsfärd till floden Jordan där man likt Jesus ska doppa sig. Det är sången som gör hela låten: bröderna Ira och Charlie matchar varandra underbart, med Charlies egentligen rätt oanmärkningsvärda bonnaröst och Iras vackrare tenor, och arret där de under 2 minuters gammelmanscountry-ös matchar varandra perfekt med call and response och andra kristna finesser.
(hittar den inte på Youtube med Louvin Bros, men det finns en coverversion med Ricky Skaggs, och en annan låt med samma titel med Carter Family.)

5. Johnny Cash, "Big River", Live at San Quentin (1969)
Om en manlig sångare som är känd som en karlakarl börjar en låt med textraden "Now, I taught the weeping willow how to cry", så tycker jag att det är väldigt fint. En grymt bra uptempolåt á la tågsoundet, med djävulskt twang, är det också.

låtar som hamnar långt ner för att de inte tillräckligt mycket handlar om själva floden: Eldkvarn, "Nerför floden"; Neil Young, "Down by the River"; Bruce Springsteen, "The River"

Fler kandidater:
CCR, "Green River"
Dylan, "Watching the River Flow"
Ratt, "Steel River"
Alan Parsons Project, "One More River"
Jojje Wadenius, "River Nile"
Bobby Darin, "Lazy River"
Carly Simon, "Like a River"
Alabama, "Tennessee River"
Charley Patton, "Green River Blues"
Scout Niblett, "River of No Return"
John Hiatt, "The River Knows Your Name"
Cecil Taylor, "The Owner of the River Bank"

Stilpoäng för band som tagit sitt namn från floder: AOR-bandet Styx (enorma stilpoäng för att ta sitt bandnamn från den flod som man i grekisk mytologi måste korsa innan man träder in i dödsriket), death metalbandet Nile

Låtar som inte räknas för att deras floder är metaforer: "Moon River", "Cry Me a River", "Whiskey River"

Bonus för att namnge en skiva från en flod: Michael Brecker, Tales from the Hudson (1997)

Uppdatering 23 juni: jag hittade att bloggen Metal Bastard Goes Soft också gjort en flodlåtslista!

söndag 14 juni 2009

Where the action is 2009

Trenden med stora rockfestivaler i stora städer har växt sig allt starkare under detta decenniums andra hälft - och det är onekligen en sympatisk trend, inte minst för alla 20-någonting, 30-någonting, 40-någonting, 50-någonting och 60-någonting som inte orkar kräla i lera 100 mil hemifrån för att få höra sin favoritartist. Detta öppnar för en väldigt blandad festivalpublik, och det var något av det roligaste med festivalen. Det var en salig blandning av människotyper och åldrar, inte minst många medelålders män med skägg som krupit ut ur sina skal för att komma och digga Neil Young eller Perssons pack.
Where the action is lockade i år med ett väldigt starkt startfält, även om det visade det sig att man även här måste kräla i lera. Regnet öste ner men artisterna och publiken gjorde sitt bästa. Här har ni min sammanfattning av årets festival.

Årets samtalsämne: Vädret! Regnet! Kylan! Leran!

Årets mode: Då regnet dominerade festivalen var det lite svårt att göra några regelrätta modespaningar, alla var klädda i ponchos! Mönstrade gummistövlar var givetvis heta, annars var den tydligaste trenden "Jerry Horne-looken". Minns ni ultrakapitalisten Bejamin Horne från Twin Peaks bror? Hans look i början av 1990-talet är den ultimata hipsterlooken 2009, med runda spräckliga glasögon i plast, mönstrad skjorta, fluga, och en frisyr med snaggade sidor och mycket hår på toppen, gärna lite lockigt. Annars var helskägg också väldigt gångbart.

Årets kuf: Seasick Steve, som efter sitt gig gick runt ensam på festivalområdet med en pava rödtjut i bakfickan på sina mycket smutsiga jeans.


Årets ödmjukaste: Romeo Stodart från Magic Numbers, som lyssnade på hela Markus Krunegårds spelning innan de själva skulle lira, och fällde kommentarer som "this is fucking amazing". Efter spelningen gick han runt på VIP-området med sin skäggfryntliga uppenbarelse och skrattade och kindpussades om vartannat.

Årets kändisar: Howlin' Pelle, Anders Nilsson, Ernst Billgren, Anders Fridén (In Flames), Johan Renck, Lars Winnerbäck

Årets hippaste: Fever Ray, som hade den överlägset mest påkostade scenshowen med massor av lampor och laserstrålar, samt konstiga kostymer. Jag förstod ingenting av musiken, annat än att det var hippt!


Musiken då?, hör jag er fråga. Jo det var ju trots allt för att spana in sköna band, inte för att dricka dyr utspädd spendrups i plastmuggar, som vi hade samlats i naturreservatet Stora Skuggan denna junihelg. Jag kom till festivalen en smula sent, tillräckligt sent för att bara hinna höra sista låten med Kristoffer Åström & the Rainaways. Detta grämde mig enormt, då denna låt förblev festivalens höjdpunkt, med undantag för Neil Young. Vilket perfekt gubbrocksound han bjöd på, med ett bakåtlutat lunkande sväng, pedal steel och vispar. Jag känner att jag måste kolla in denna karl mer!

Nästa band var Perssons Pack, ett band jag snuddat vid flera gånger men aldrig fördjupat mig ordentligt i. Jag tror att min upplevelse av konserten förminskades lite av att jag inte hade någon koll på bandets repertoar och texter, för även om soundet är väldigt lovvärt kändes det lite som ett Eldkvarn light. Detta grundar sig självklart i att jag lyssnat väldigt mycket på Eldkvarn och har dem som stora favoriter i denna genre. Per Persson skriver fina låtar, men hans sångröst och karisma är inte alls i närheten av Pluras, om ni frågar mig. Detta är dock en kritik som jag tror är möjlig att skaka av sig, som sagt, och bara att ha en dragspelare med i bandet är värt hur mycket som helst! Det låter helt enkelt fantastiskt! Mer dragspel åt folket!

Adiam Dymott var det klara bottennappet denna dag, med skrikig och tråkig rockmusik, slarvigt framförd dessutom.

Seasick Steve var nästa man på tur, och detta är onekligen en intressant figur. En slags hilbilly-karaktär som nästan är en parodi på sig själv där han, snart 70, satt och pratade om hur sexig Chrissie Hynde är och vad han skulle vilja göra med henne. Karaktären kom dock nästan i vägen för musiken, som är blues, ganska klassisk blues. Han framträdde med sin tresträngade gitarr, endast ackompanjerad av en trumslagare. Det var svängig och skön musik, även om det i längden blev en smula enformigt.

Florence Valentin har hyllats tidigare här på Längre inåt Landet, och det var en riktigt bra spelning de bjöd på! Bra popmusik framförd med energi och hjärta. Mellansnacken var fantastiska, det är så befriande att höra artister våga tala om allvarliga saker (i det här fallet sjuksköterskors lön och kungafamiljens privilegier), även om det självklart blir ganska enkelspåriga budskap som förs fram. Det känns dock som att det finns ett genuint budskap bakom hela bandet och konceptet, vilket är mer än vad man kan säga om väldigt många band. Så här långt var jag tvungen att fråga mig själv om det var Längre inåt landet-festivalen jag kommit till, med Kristoffer Åström, Perssons Pack, Seasick Steve och Florence Valentin avverkade och Neil Young hägrande lite senare var det rena gubbrockfestivalen!


Olle Ljungström stod för ett märkligt framträdande. Han har ju fått en slags kult-stämpel, inte minst tack vare den omtalade dokumentären om hans alkoholiserade liv, och det var alltså en Olle på toppen av sin karriär som framträdde sist på näst största scenen. Att denna man stod på toppen av någonting var dock väldigt svårt att tro, hans blotta uppenbarelse var smått osannolik. Rullstolsbunden, med benen i kors, texthäfte i knät och ena handen för örat ("jag hör inte ett skit av vad jag sjunger och basen bara slamrar") sjöng han väldigt svajigt och missade grovt flera gånger (han började sjunga refrängen till "Överallt" i baktakt!). Hans mellansnack gick i stort sett ut på att han förklarade hur nervös han var, uppenbarligen väldigt nervös... Basisten stod i den svenska sommarkylan iförd shorts och cowboyhatt, på det hela taget var det en väldigt underlig upplevelse.

Så var det äntligen dags för huvudakten; Neil Young & his electric band. Just att det var hans elektriska band som skulle framträda var en anledning till oro från min sida, hur mycket jag än älskar Neils musik är jag inte så förtjust i hans allra brötigaste och elektriska verk. Därför var det en stor lättnad att se honom äntra scen ensam, med en akustisk gitarr och ett munspel som sällskap. Första låten var en av mina favoriter från den något bortglömda, men fantastiska, skivan Harvest Moon från 1992, "From Hank to Hendrix". Även nästa låt, den klassiska "Don't let it bring you down", framfördes solo. Bara dessa två låtar var värda entrépengen, Young var i storform och sjöng magiskt med väldigt mycket feeling. Nästa låt framfördes med tramporgel, samt tre körsångare, och var likafullt magisk. Hela första delen av setet, även sedan bandet äntrat scen, med piano och pedal steel som smakfulla ingredienser, var bland det bäst jag sett live. Låtvalet var väldigt publikfriande, "Old man", "Heart of Gold" och "Unknown Legend" är samtliga stora favoriter för mig.

Kvällens största jubel uppstod när han plockade upp elgitarren, och svängde igång en vital version av "Hey Hey, My My (Into the black)". Detta innebar dock en ny fas av konserten, borta var det sköna lunket, pedal steel och radiolängd på låtarna. Resten av sångerna var otroligt långa och bestod till absolut största del av gitarrsolon. Säga vad man vill om den gamla kanadensaren, men han älskar att spela gitarr! För mig försvann dock något av magin och även om det inte var något fel på varken energin eller låtvalen (rena hitkavalkaden; "Keep on rockin in the free world", "Words", "Cinnamon Girl", "Down by the river", "Cowgirl in the sand") blev det lite tjatigt i längden med alla dessa oändligt långa gitarrsolon. På det hela taget var det dock en Neil Young i storform vi fick se, och den inledande akustiska delen var helt fantastiskt bra.

Andra dagen hade ett, i mitt tycke, klart svagare startfält. Moneybrother bjöd på en riktigt bra konsert, liksom El Perro Del Mar. Höjdpunkten var dock Loney, Dear, som med sin finurliga pop levererade en riktigt skön spelning med många mäktiga uppbyggnader och små indie-explosioner.

Where the action is 2009 var en väldigt fin festival med många höjdpunkter, även om vädret lade en sordin på stämningen (en meteoroligsk bottennotering för 2000-talet enligt Olle Ljungström). Trevlig stämning, trevlig publik och väldigt mycket bra musik, arrangören Luger har gjort ett väldigt bra jobb!

lördag 13 juni 2009

Teknikens under

Vill bara, såhär minuter före avspark, tipsa om att det finns en sida på internet som sänder division 2-fotboll live. Idag möter vårt kära IS Halmia Jonsered borta, LG Sports är på plats och visar matchen. Fantastiskt!

torsdag 11 juni 2009

Heart Love - om att undvika det förväntade

De flesta artister är mycket måna om sin image, att framstå som trovärdig är en självklarhet och en förutsättning för att nå ut till rätt publik. Detta har lett fram till ganska tydliga gränser mellan musikgenrer, mode, ideal etc. Bara genom att se en bild på Fleet Foxes, Lasse Dahlquist eller Huey Lewis får vi omedelbart en bild av hur musiken låter.


När det gäller sångare och instrumentalisters individuella spelstil är det ofta samma sak, Clarence Clemmons uppenbarelse skvallrar om power, Bill Evans välkammade look antyder intellektuellt och smakfullt pianospel, och att Carola sjunger "kristet" med stort vibrato är något absolut förväntat när man ser hennes retuscherade omslagsbilder.




Det finns dock vissa undantag från den regeln, och visst är det lite skönt att ibland bli riktigt överraskad. Ett av det tydligaste, och bästa, exemplet på detta tycker jag är Albert Aylers sång.

Albert Ayler var en av de stora pionjärerna inom frijazz och är känd för att ha en ganska brötig, kärv och ylande spelstil. Han var inflytelserik och erkänd inom avant-gardekretsar och flera av hans inspelningar från 1960-talet är klassiska. Mot slutet av sextiotalet började han dock spela någon slags R'n'b-inspirerad musik med hippietema där han som sångare framförde flummiga och utopiska texter.

Plattan "New Grass" från 1968 ansågs vara hans absolut sämsta skiva och fick de flesta av hans fans att vända honom ryggen. Jag tycker att den är fantastisk (i lagom doser)! Inte minst låten "Heart Love", som börjar med ett smäktande brölsax-intro. Sedan kommer kompet kommer igång, kören hänger strax på med ett "Heart Love"-mantra innan Ayler kommer in och sjunger. Hans röst är gäll och ljuv, som en ängel som befinner sig i målbrottet. Det är en våldsam satsning och övertygelse, i ärlighetens namn är det kanske inte riktigt rätt tonart för Alberts röst, men energin i framförandet gör att man köper det. Kontrasten mellan hans saxofonspel och sång är dock nästan chockerande första gången man hör den. Efter två verser följer fem minuter saxofonspräck till käckt trumkomp och blåsbakgrunder, innan han sjunger en avslutande vers. Stark, märklig, överraskande och genial musik! "Heart Love" finns att avlyssna på Spotify, eller på den här sidan (leta en bit ner).

Albert Ayler vågade bryta mot de osynliga regler som finns vad beträffar image, stil och ideal. Visserligen fick han fans och publik emot sig, och det är nog ett väldigt otacksamt jobb att vända upp och ner på folks föreställningar. Det finns en hel del exempel på band som vågat experimentera med olika stilar, vilket ofta medfört att fansen rasar. Jag tycker dock det är uppfriskande och modigt att ibland dra saker till sin spets, och utmana konventioner, även om resultatet inte alltid är helt hundra.
Det är en fråga från fall till fall om resultatet blir lyckat, och jag skall erkänna att inte heller jag alltid välkomnar överraskningar. När Jackson Browne överger sitt magiska gubblunk för att spela hopplöst vitt reggae, eller när Neil Young ger sig på electronica är det svårt att se hur det gynnar musiken. Å andra sidan är det inte svårt att förstå att man vill förnya sig efter att ha hållit på så länge med samma sak, och jag tycker att man måste tillåta och förlåta även dessa snedsteg.

Tom Waits förklarade en gång sin vilja att spela och skriva musik på instrument han inte behärskade med att "fingrarna går dit de alltid gått" om han bara fortsatte spela piano. Denna instinkt, att som konstnär och musiker alltid söka nya vägar oavsett tidigare stil eller image, är lovvärd men kräver onekligen sin man eller kvinna. Sällan blir resultat så mäktigt som när Albert Ayler tar ton.

tisdag 9 juni 2009

Livet på en pinne del 3

Igår spelade jag på det mindre fashionabla stället Harry B James på Regeringsgatan i Stockholm. Bandet jag spelade med spelar popmusik av det rakare slaget, med akustisk gitarr och trumpet som bärare av soundet. Detta gjorde att vi blev en smula förvånade då vi insåg att vi bjudits in som ett av fyra band på en "Rock and Roll/Metal/Punk & Hard Rock Night".

Dealen var inte av det mer generösa slaget; vi var tvungna att sälja minst 20 biljetter, sedan fick vi behålla 20 kronor för varje såld biljett utöver de första 20. Jag tror vi drog in 60 kronor denna kväll. Våra förhoppningar om att få mat och dryck grusades snabbt, och när den ena gitarristen i bandet försiktigt frågade i baren om han fick rabatt på ölen eftersom han skulle spela fick han ett buttert "nej" som svar. I baren satt en annan kille som hörde konversationen och kände sig nödgad att förgylla den med ett irriterat inlägg:
"Varför skulle man få det?"
"Jag vet inte" svarade gitarristen ärligt (det är ju egentligen en smula märkligt att man som musiker alltid förväntas vilja dricka öl när man jobbar). "Man brukar få det!"
"Var då någonstans?" frågade killen indignerat, uppenbarligen lyckligt omedveten om hur det brukar gå till på konserter.
"På ställen man spelar"
"Jaha"

Anledningen till att jag återger denna diskussion är att den var ganska talande för kvällen som helhet. Vakterna var otrevliga, och stötte ganska hårt på alla damer som fick för sig att lösa entré. Barpersonalen var otrevlig, stället var ganska otrevligt överlag. Publiken bestod av piratpartiet-väljare (unga män med förakt för det politiska systemet) och de närmast sörjande.

Tilläggas bör att det var väldigt kul att spela när det väl var dags, samt att man, om man går med på att spela under rådande omständigheter, egentligen inte borde klaga på dealen. Det är bara en smula beklämmande att se hur många band utnyttjas och i princip får betala för att spela på ställen där man behandlas helt utan respekt.

söndag 7 juni 2009

Världens tio bästa öl

Efter att ha genomfört två succéartade öltest här på Längre inåt landet kan det vara intressant att jämföra med vad proffsen tycker. Nyligen listade Aftonbladets egen pilsnergubbe med det något ironiska namnet Göran Winbergh vad han anser vara världens bästa öl. Det finns emellertid bara tillgängligt för prenumeranter av tjänsten Aftonbladet plus, en betaltjänst som mest tillhandahåller allt det senaste skvallret, så jag tänkte att det finns en poäng att publicera resultatet även här.

Man kan konstatera att Göran gillar engelskt, svenskt och tyskt men det är en tjeck som toppar listan. Det är i allmänhet en ren fröjd att läsa Winberghs lista, där omdömen som "friska björklöv", "ett stänk kola" och "runt biskvinötigt och spetsigt humleskarpt" står som spön i backen.


1. Pilsner Urquell (Tjeckien)
2. Fuller's USB (England)
3. Spendrups Old Gold (Sverige)
4. Goldings Summer Hop Ale (England)
5. Weihenstephaner Hefe (Tyskland)
6. Landsort Lager (Sverige)
7. Chimay blå (Belgien)
8. Oppigårds Starkporter (Sverige)
9. Jever (Tyskland)
10. Aevht Scheienkeria Rauchbier (Tyskland)

lördag 6 juni 2009

Wallenbergare


Få maträtter ger mig så omedelbart positiva associationer som wallenbergare. Häromdagen åkte köttkvarnen upp från källaren och en kalvstek jag hade i frysen var strax mald två gånger om. I färsen blandade jag, som sig bör, äggulor, grädde och fyra kryddor (eller epiche riche som blandningen så tjusigt heter). Innan stekningen vände jag wallenbergarna i ströbröd.

Tillsammans med potatismos, lingon, gräddskysås och grönsaksfräs med petit pois, schalottenlök, bacon och sallad blev det en riktig höjdare. Till det ett glas Staropramen - helt fantastiskt gott!

fredag 5 juni 2009

Leggingsmodet

Tyska kvalitetsveckotidningen Die Zeit har på nätet en vecklig modekolumn. Rätt kul, lite av spaningstypen vilket jag gillar, inte om obegripligt mode från Milano eller Paris utan om sånt som man ser på stan, i mer "modemedvetna" sammanhang - som i detta fall, en vernissage. Att döma av den senaste spaningen, om leggings, är modet i Tyskland likt det i Sverige:

"'Varför är leggings egentligen tillbaka? Är inte 80-talsrevivalen över?, frågar Florian på en vernissage.
Istället för att se på skulpturerna räknar han kvinnorna i leggings. De är tio stycken. Mycket älskad kombination denna kväll: lätt sommarklänning, därunder ogenomskinliga leggins, till det ballerinaskor eller sandaler med korkklack. Alternativt också gärna kombinerat med oversize t-shirt och kofta. För att förläna outfiten lite mera sex appeal, dekoreras vid denna variant midjan med ett brett bälte.
Tidigare bar tjejerna till minishorts nakna ben. Nu tar de på sig röda, gröna och ibland till och med gula leggings och ser ut som ankor', klagar Florian vidare, 'låt det sägas: ingen man gillar detta ogenomskådliga strumpbyxe-vansinnet-utan-fötter'."

Antje Wever, "Strumpfhosen - Wahnsinn-ohne-Fuss", Die Zeit online 5 juni

tidigare artiklar: män med stråhatt, harembyxor (? weite Pumphosen), solglasögon som ser ut som att de kommer från barnavdelningen
http://www.zeit.de/mode/index

Stilbilder, Erik

Influerad av Arvids stilinlägg häromveckan vill jag också lägga fram några stilbilder från rocken, band och artister som jag gillar och vars stilar jag gillar. Här blir det hardcorebandet Hands Tied, countrysångaren George Strait, zydecodragspelaren och -sångaren Geno Delafose, och popbandet the Beach Boys. En motsägelsefull mix förvisso, men dels så tycker jag att det är tråkigt med helt genomtänkta och koherenta stilar (som en smakfull Handelsstudent: upprullade chinos, fönad lugg och skjorta med mycket liten krage..), dels så klär såklart olika personer i olika grejer. Jag visade en gång George Strait-skivan som är avbildad nedanför för en bekant och sa att det var min stilförebild, vilket fick henne att invända att jag inte alls bär cowboyhatt och jättestort bältesspänne. Men vad jag menar är inte att jag vill kopiera dessa stilar, utan mer att det finns något som jag gillar väldigt mycket med dem och hur väl de faller på plats i ögonblicket och på just dessa personer. Jag kommer inte att skaffa cowboyhatt, för det ser bara idiotiskt och ironiskt ut i min kontext, men jag tycker att cowboyhatten klär Delafose och Strait. Själv får man ju alltid pröva sig fram och se vad man trivs i, vilket jag inte är klar med.. Men baseballjackan á la Hands Tied känns i alla fall som en go' markering mot det rådande modet som dels, som Arvid anmärkte, varit borgerligt influerat (inget fel med det), men också brittiskt dominerat: när just alla Handelsstudenter och indiekids ska se så förtvivlat smakfullt brittiska ut (just den där mytomspunna brittiska smakfullheten som i verklighetens Storbritannien är i princip helt utraderad, men som inte desto mindre kan rekonstrueras av fashionistas), så är det gött att ta på sig en smaklös Carhartt-jacka i US-amerikansk stil som en markering.

Sen i sommar tror jag på Sunflower-looken.


Hands Tied. Accessoarer: basebolljacka, keps och luvtröja, miner som visar att man bryr sig om världens orättvisor och vad man kan göra åt dem
(på grund av den bilden gick jag häromdagen och köpte denna Carhartt-jacka (fast i svart) - Hands Tieds enda EP är en av de bästa skivor jag nånsin hört - och är mycket nöjd)


George Strait. Attribut: cowboyhatt som man känner sig bekväm i, tummen i fickan på jeansen (Wranglers), en skön attityd


Geno Delafose. Attribut: jeansskjorta, dragspel och cowboyhatt, avslappnad hållning



Beach Boys år 1971, LP:n Sunflower. Attribut: barn, soligt väder, händerna på höfterna, halvlångt hår på män, hänga i gräset, göra underbart vacker omväxlande fluffig, drömmande och realistisk pop om det sublima, kärlek och annat gött

onsdag 3 juni 2009

Smaka på Stockholm

Idag är det premiär för Smaka på Stockholm, ett event som kommer hålla på 3/6-7/6, dvs till och med söndag. Det verkar vara ett schysst koncept, massor av smakprov-assietter från 25 kronor från ett flertal av Stockholms restauranger, och gratis artistuppträdanden.



Kungsträdgården är platsen som gäller, de av Längre inåt landets läsare som befinner sig i Stockholm har exempelvis chansen att få höra Eldkvarn framträda ikväll kl.21! Gubbrock, champagne och västerbottenost är tre av de bästa saker jag vet, nu finns det ett utmärkt tillfälle att kombinera detta.

Dale Coopers tidlösa stil


När jag såg om första avsnittet av Twin Peaks i veckan insåg jag var min relativt nyvunna vurm för välkammade frisyrer kommer ifrån. Mitt undermedvetna måste ha fått mig att vilja se ut som agent Dale Cooper, Kyle Maclachlans underbara karaktär från denna mytomspunna tv-serie.

Trots att han arbetar långa dagar med mycket stress, osannolika intriger och ond bråd död som återkommande inslag är han alltid artig, välformulerad och skarpsint - dessutom oklanderligt klädd och inte minst oklanderligt välkammad. En sann förebild!

tisdag 2 juni 2009

Midlake


På en middag i höstas fick jag frågan vad jag gillar för musik, vilka som är mina största favoriter. Trots att jag ägnar en stor del av min vakna tid åt musik blev jag nästan en smula ställd av frågan, uppenbarligen får jag den ganska sällan.

Jag fann mig dock ganska snart och om jag minns rätt nämnde jag Jackson Browne, Neil Young och Beatles. "Då måste du lyssna på Midlake," sade min samtalspartner, "de låter som en blandning av de artister du just nämnde!"

En frisk, ja, nästan lite kaxig introduktion till ett för mig helt okänt band. Det dröjde dock, skall jag erkänna, ända till förra veckan innan jag verkligen tog tag i saken och köpte deras album "Trials of Van Occupanther" från 2006.

Det kan vara svårt när man får väldigt starka rekommendationer av någon man inte riktigt känner, svårt att skaka av sig vissa fördomar och förväntningar, eller hur jag nu skall beskriva det. Kanske är det återigen det här "Nöjesguiden-syndromet" som vi varit inne på tidigare, alla dessa mediokra brittiska band som hypas i denna eller liknande tidningar varje månad har på allvar förstört ens möjlighet att våga ta till sig smakråd av någon man inte känner sig helt trygg med.

Jag tyckte emellertid Midlakes musik ganska omedelbart, och efter att ha levt med skivan i en vecka är jag väldigt positiv. Soundet är underbart med lunkande, ganska softa rockkomp, mycket stämsång, fluffiga syntar, flöjt och på någon låt till och med fiol. Bland bandets influenser nämns Radiohead, Jethro Tull och Fleetwood Mac. Jag är inte helsåld på Radiohead och framför allt inte band som influeras av Radiohead ("Nöjesguiden-syndromet"), men Midlake har influerats av Radiohead på ett positivt sätt, om man får uttrycka sig en smula krasst.

Midlake bildades på University of North Texas 1999 av ett gäng jazz-studenter och från början bestod gruppens musik av Herbie Hancock-inspirerad funk(!). Efterhand började saxofonisten Tim Smith skriva låtar som drog mer åt indierock-hållet och inom kort låg saxofonen på hyllan och han blev istället lead-sångare.

På "Trials of Van Occupanther" hör man knappast några jazzinfluenser alls, men man förstår att det är skickliga musiker som framför musiken när man lyssnat mycket på den. Inte minst Eric Nichelsons syntspel är magnifikt, smakfullt och vackert utan att sticka ut - vilket är en bedrift med tanke på att soundet annars drar ganska mycket åt folk-rock.

Detta är bakåtlutad rockmusik fylld av snygga slingor, stämningsfulla mellanspel och andra finesser som belönar den flitiga lyssnaren. Jag tycker man anar kvaliteten i låttitlar som "Head Home", "It Covers the Hillsides" och "We Gathered In Spring".

Att beskriva dem som en blandning av Jackson Browne, Neil Young och Beatles är ganska generöst men inte helt lågsökt. Jag tänker dock snarast på band som Crosby, Stills, Nash & Young, Belle & Sebastian och Andrew Bird. Eller Fleet Foxes - fast med bra låtar. I vilket fall är Midlake ett band jag kommer följa med spänning framöver, nytt album kommer i år!

Berusa er!

Jag och min vän Liv har ett projekt som heter Ordbasen, där Liv läser poesi och jag spelar kontrabas. På nationaldagen för snart ett år sedan framträdde vi på Laholms Kulturfestival som pausunderhållning och konferencierer - en stor utmaning men en spännande sådan, då publiken inte bestod av personer som normalt utgör vår målgrupp. Vår sättning har onekligen pretentiösa stråk men vi anstränger oss för att göra det hela så tillgängligt som möjligt utan att det skall bli glättigt, detta var ett bra tillfälle att se om det fungerar.

Efter första set blev vi utskällda av en man som inte alls kunde förstå poängen med den dikt vi just framfört. Den hade handlat om vapen - en ironisk text som handlar om hur lätt allt hade varit om man hade haft vapen och därmed kunnat skjuta alla som är jobbiga. Det är inte svårt att förstå att den kan upplevas provocerande men den här mannen var verkligen upprörd.

Han körde fram i sin bil, stannade bredvid mig och frågade vad vi menade med den där grejen med vapen. Innan jag hann svara fortsatte han (på ofattbart bred halländska):
"Du, vi har firat svenska flaggans dag idag och så mycket fint vi har i det här landet! När man hör det ni gör då vill man bara säga: Fy fan vad dåligt!"
Sedan rivstartade han så att gruset sprutade, återigen innan jag hann säga flaskskaft.

Alla var dock inte lika sura och till slut gick det riktigt bra att spela. En av de texter vi framförde som gick hem bäst var "Berusa er" av Baudelaire - det kändes rätt på många sätt att köra den vid detta tillfälle. Denna dikt är en ganska skruvad men fortfarande klarsynt bild av meningen med livet. Jag tycker det är en vacker tanke att berusa sig med dygd! Håll till godo:

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det, det gäller. För att inte känna tidens förfärliga ok som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:'Det är tid att berusa sig!'

För att inte vara tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag!"

Charles Baudelaire 1821-1867

måndag 1 juni 2009

Tecken i tiden

Ett kök i Olskroken

Tecken #1:
När pappa är och hjälper mig att flytta (från Masthugget till Olskroken) har han med sig två affischer som jag skulle kunna vara intresserad av: en gigantisk plansch för en Margareta von Trotta-film från 1970-talet, och en mindre, käck affisch för filmen Vi Masthuggspojkar, en för mig okänd film, med taglinen "Ett lustspel från 'Götet' med 'Kålle' och 'Ada' och andra urinnevånare i Masthugget och ett knippe melodier av Lasse Dahlquist", som tycks vara från 1940-talet och handla om käcka grabbar i smäck med hamnanknytning, och där Lasse Dahlquist både sjunger och spelar. (Impulse-jazz-affischen med Coltrane et al var försvunnen.)

Tecken #2
När jag kommer till Max villa i Sollentuna för öltest liras från en spotifyansluten dator i ett rum bredvid köket Lasse Dahlquist-hits på generöst tilltagen volym.

Tecken #3
När jag några dagar senare kommer tillbaka till Gbg och hälsar på min syster så lyssnar hon på Evert Taube på spotify.

Tydning: Lasse Dahlquist och marint anstruken popmusik som våra mor- och farföräldrar lyssnar på/har lyssnat på är det nya svarta!

Stan är så full av stollar

Yes darling, but is it art?

I lördags förmiddags var det lysande sol och kontinental hetta när jag följde en kompis från Stockholm, som hälsat på, till tåget. Införd Halmiatröja, inför dagens drabbning i Varberg mot Varbergs BOIS, lallade jag därefter omkring med en go' mix av Wilmer X, Orup och Minor Threat i lurarna och njöt av vädret och ledigheten. Det var rätt mycket folk ute redan, tack vare det härliga vädret antar jag, och det var kul att insupa den stämningen av tidig sommar. Jag slog en lov över Avenyn och Trädgårdsföreningen bort mot Gårda för att promenixa hem till Olskroken och hämtning av saker inför Varbergsutflykten. När jag kom fram till Ullevi hölls det på med roddande för något slags evenemang som jag gissar hade med motorcyklar att göra, och jag knallade på, sjungandes på låtar som "Om en hund mådde så här". Nöjd i mitt pajsande blir jag än mer nöjd när jag i det gröna vid bäcken bakom Ullevi inser att där står en tjock och hårig man som inte har någon tröja på sig, och målar av Ullevi! Underbart. En solig och varm majlördag står en man på en gräsmatta och målar av Ullevi. Man måste gilla det. Jag kunde inte låta bli att börja nynna på Sonja Hedenbratts gamla dänga "Rundturen i Göteborg", och känna en kärlek till staden:

"stan är så full av stollar,
ingen gör som man vill
ja såna är Ador och Kållar
lever på vårlök och sill"

Bra musik i klädaffärer, del 3

Dwight Yoakam bar redan 1988 skinny jeans
"guitars, cadillacs, hillbilly music,
the only things that keep me hanging on"
Dwight Yoakam, "Guitars, Cadillacs, etc.", 1986


Frågan har tidigare ställts här på bloggen: är det bara dyra klädaffärer som spelar bra musik? Idag var jag inne på den inte särskilt dyra men ganska hippa/ungdomliga affären Weekday i Göteborg. På vägen hade jag lyssnat på Ten Yard Fight (hardcore) och honky tonk/new traditionalist country-bandet the Demolition String Band, och döm av min glädje och förvåning när de på Weekday spelade bl a kungen av neotraditionalismen och Bakersfield-honky tonkens främsta fanbärare efter Buck Owens (R.I.P.), Dwight Yoakam! Närmare bestämt hans första hit, den fantastiska "Guitars, Cadillacs", en twangig honky tonk-rökare som slår det mesta i musikväg. En låt som bidrar stort till en hittepå-musikgenre som jag skulle vilja kalla, eller så finns den verkligen och jag har undermedvetet info om den, "good time music". Rättframt bonna-ös helt enkelt.

Att höra honky tonk i en affär gör mig glad!