tisdag 2 juni 2009

Berusa er!

Jag och min vän Liv har ett projekt som heter Ordbasen, där Liv läser poesi och jag spelar kontrabas. På nationaldagen för snart ett år sedan framträdde vi på Laholms Kulturfestival som pausunderhållning och konferencierer - en stor utmaning men en spännande sådan, då publiken inte bestod av personer som normalt utgör vår målgrupp. Vår sättning har onekligen pretentiösa stråk men vi anstränger oss för att göra det hela så tillgängligt som möjligt utan att det skall bli glättigt, detta var ett bra tillfälle att se om det fungerar.

Efter första set blev vi utskällda av en man som inte alls kunde förstå poängen med den dikt vi just framfört. Den hade handlat om vapen - en ironisk text som handlar om hur lätt allt hade varit om man hade haft vapen och därmed kunnat skjuta alla som är jobbiga. Det är inte svårt att förstå att den kan upplevas provocerande men den här mannen var verkligen upprörd.

Han körde fram i sin bil, stannade bredvid mig och frågade vad vi menade med den där grejen med vapen. Innan jag hann svara fortsatte han (på ofattbart bred halländska):
"Du, vi har firat svenska flaggans dag idag och så mycket fint vi har i det här landet! När man hör det ni gör då vill man bara säga: Fy fan vad dåligt!"
Sedan rivstartade han så att gruset sprutade, återigen innan jag hann säga flaskskaft.

Alla var dock inte lika sura och till slut gick det riktigt bra att spela. En av de texter vi framförde som gick hem bäst var "Berusa er" av Baudelaire - det kändes rätt på många sätt att köra den vid detta tillfälle. Denna dikt är en ganska skruvad men fortfarande klarsynt bild av meningen med livet. Jag tycker det är en vacker tanke att berusa sig med dygd! Håll till godo:

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det, det gäller. För att inte känna tidens förfärliga ok som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:'Det är tid att berusa sig!'

För att inte vara tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag!"

Charles Baudelaire 1821-1867

1 kommentar:

Arvid A Larsson sa...

Baudelaires blick på den bilden är riktigt tung - en man som skådat sanningen om tillvaron! Härlig dikt!