En av få dikter som drabbat mig, som berört mig lika mycket som "Sara" med Fleetwood Mac eller "Forever" med Beach Boys, är John Donnes (1572-1631) "A Valediction: Forbidding Mourning" från 1611. Donne skrev den till sin fru när han skulle ut på en diplomatisk resa på kontinenten, och dikten handlar om att de två inte ska sakna varandra, eftersom de i sinnet fortfarande kommer att vara tillsammans, fastän de fysiskt befinner sig långt borta.
"'Twere profanation of our joys
To tell the laity our love.
Moving of th' earth brings harms and fears ;
Men reckon what it did, and meant ; 10
But trepidation of the spheres,
Though greater far, is innocent.
Dull sublunary lovers' love
—Whose soul is sense—cannot admit
Of absence, 'cause it doth remove 15
The thing which elemented it.
But we by a love so much refined,
That ourselves know not what it is,
Inter-assurèd of the mind,
Care less, eyes, lips and hands to miss. 20
Our two souls therefore, which are one,
Though I must go, endure not yet
A breach, but an expansion,
Like gold to aery thinness beat."
http://www.luminarium.org/sevenlit/donne/mourning.php
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar