Om Bob Stanley, antiteser och befogade sågningar

Jag minns ett uttalande från indiepopartisten Supercute som fascinerade mig väldigt för många år sedan. Han påstod att när vi är barn gillar vi Aqua, och tycker att Coldplay är tråkiga, men när vi blir äldre tycker vi tvärtom. Supercute menade att det var fel, eftersom Coldplay är dåliga och Aqua är bra. Även om den här sortens medvetet provokativa uttalanden egentligen är löjliga (jag kan uppskatta både Coldplay och Aqua) var det åtminstone en smula originell åsikt som uttrycktes. När jag var tonåring hade jag ett stort behov av att sortera in saker i bra och dåligt, allt var svart eller vitt. Nu när den största delen av detta behov har försvunnit (även om det naturligtvis visar sin fula nuna emellanåt) är det ofta svårt att se poängen med dylika uttalanden, även om det är skönt när folk vågar ha en åsikt. 

Gränsen mellan att såga någonting för att sticka ut eller hävda sig och att reagera mot någonting som man tycker illa om är hårfin. Jag har själv många gånger gjort mig skyldig till övertramp, där jag på något sätt stärker min egen självkänsla genom att såga någonting som många i sällskapet gillar, eller hylla någonting jag misstänker många i sällskapet ogillar. Återigen är det löjligt, men behovet bubblar upp inom en ibland och är svårt att hindra. 

I DN i lördags stod det om Bob Stanley från indiebandet Saint Etienne (bilden är från 1998) och hans senaste projekt; En bok som skall vara en personlig och subjektiv sammanfattning av popmusiken från andra världskriget till våra dagar. Smaka på den pretentiösa titeln "The History of Pop"! När Bob beskriver Saint Etiennes musik talar han om bandet som antitesen till Tom Waits-mannen. Jag citerar:

"Jag har alltid avskytt den manliga lidande konstnären som gör en karriär på att vid minsta motgång i livet sticka ut på vägarna och spela in sånger om hur han gråter i ölen. Jag tycker att det känns oärligt. Jag vill sprida lycka."

Även om jag tycker att mycket av Tom Waits musik och uppenbarelse är fantastisk, är det här en form av sågning jag tycker är befogad, och ganska fin. Jag själv är lite av en sucker för lidande manliga konstnärer, men jag tycker att Bob Stanleys mission är mer än lovvärd. Hur mycket jag än tycker om Tom Waits vill jag gärna att det skall finnas band som ser sig som hans antites, tänk vad tråkigt om alla sångare sjöng med knarrig röst om åldrad kärlek och ensamma nätter! Stanleys enkla men samtidigt pretentiösa idé om att sprida lycka är dessutom något av en bortglömd konst. Just att, som jag varit inne på med Florence Valentin tidigare, ha ett budskap, en mening och ett mål med sin musik, hur enkelt det än må vara, är något väldigt positivt. I vårt tidevarv är det inte alls självklart, se bara på alla själlösa Idol och Talang-program på TV, där ambitionerna sällan sträcker sig längre än till nästa program, eller möjligtvis sommarens turné. 

Vidare talar om Bob om sitt förakt för brittiska musiktidningar, som enligt honom säger att popen startade med Beatles och dog med britpopen någon gång runt 1995, och hur detta drivit honom att skriva boken. Detta förakt delar han till stora delar med Längre inåt landet-redaktionen, återigen tycker jag att det är en befogad sågning. 

Till sin stora besvikelse har indiepoplegendaren inte hört någon nyskapande musik sedan junglen kom på 1990-talet, och han talar också i besvikna ordalag om hur befriad från framtidssträvan och originalitet den moderna popmusiken är. Jag håller inte med helt, även om det är svårt att se vilka band som är nyskapande idag finns det mängder av nya spännande band och varje dag finns det ny musik att upptäcka. Att jag inte delar hans besvikelse över den moderna popen kan dock ha att göra med att de flesta nya band jag gillar har hämtat sin största inspiration från 1970-talet...