Tommy Nilsson byter namn till Black

Ironins definitiva genombrott på 1990-talet har satt ramarna för nästan all svensk underhållning som har skapats sedan dess. Dessutom upplevs mycket av det som har gjorts innan dess lätt som daterat och oskyldigt. Det är en förbannelse och en välsignelse, för även om ironin är ett verktyg som genomsyrar mycket av det jag säger och gör, och som jag inte skulle vilja vara utan, kan det ibland bli tröttsamt att aldrig få ta saker helt på allvar.

Kanske är det så Tommy Nilsson tänker när han nu byter artistnamn till Black. (Och ja, i och med detta har jag tydligen sorterat in herr Nilsson under facket "underhållning" snarare än "kultur".) Det är ett fantastiskt besked, men det är så fantastiskt att det är svårt att veta hur en skall reagera. Skratta? Gråta? Lyssna? Stänga av? Är det ett hedervärt försök att skapa något stort, eller bara ett ofrivilligt komiskt försök från en artist på dekis att blåsa liv i karriären?

Tommy har tidigare givit oss stor ofrivillig komik i och med låten "Vill du ha sex med mig", vilket gör att det senare alternativet tyvärr ligger närmare till hands.

"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?"

...

Läs hela artikeln i Aftonbladet här, och den officiella pressreleasen här.

På twitter skriver Black själv "To follow your hart [sic] is a state of mind" och "Har ni varit med om den fantastiska känslan att bara släppa taget"

...

UPPDATERING: Ja, jo, det var ett PR-trick från ett choklad-företag. Naturligtvis borde jag ha anat det, män som sjunger om vildrosor är naturligtvis benägna att göra precis vad som helst - inklusive att sälja ut hela sitt namn och sin karriär. Det var dock en svindlande tanke, och en härlig tid.

Ulf Lundell - Rent Förbannat

Ulfs senaste album har nu varit ute i handeln ett tag, och det har blivit dags för en liten summering av de intryck som denna digra samling låtar bjuder på.

Det tar inte lång tid innan en kan konstatera att Ulf är Ulf. Han förnekar sig inte, och "Rent förbannat" innehåller samtliga av de element vi i vanliga fall förknippar med denna oerhört produktiva artist. De eftersinnade balladerna, pop-hitsen, tung-gunget, brölet, den politiska vita reggaen, allt finns här. Jag kommer att få anledning att återkomma till detta senare, för det är en annan sak som är viktigare än de musikaliska variationerna och som ligger som en tydlig ram runt hela albumet - den politiska vreden.

Ulf har ju sedan länge sällat sig till arbetarrörelsen/vänstern med någon slags mer eller mindre diffus ideologi som inte sällan har fått stå tillbaka för hans piedestal-filosofi (och här får ni gärna rätta mig om jag har fel, för jag är inte alls särskilt insatt i detta) och längtan ut på vägarna. Något har dock hänt som har väckt hans engagemang, och jag tror att han erfar samma trötthet och irritation som väldigt många andra som har levt med alliansens politik i dryga sex år. Det finns nästan inte en enda låt på skivan som inte innehåller politiska funderingar, tankar eller käftsmällar. Den senaste tidens samhällsdebatt har enligt min uppfattning polariserats allt mer på bekostnad av djupgående analys och debatt, och jag var en smula rädd för att Ulf skulle falla under samma kategori som hans namne Brunnberg, och bara framstå som ännu en privilegierad, medelålders, vit man, som saknar förmåga att se sina egna fördelar i samhället. Som väl är finns få eller inga tecken på detta, och även om det så klart blir förenklade sanningar och kommentarer är kritiken av alliansen överraskande konkret och skarp. Jag håller mer eller mindre med honom om allt det han säger, och den dominerande känsla jag får av att lyssna på Rent förbannat är att det är så obeskrivligt skönt att höra någon som skriver och sjunger om läget i Sverige 2012. Att denna någon är Ulf Lundell i högform gör inte saken sämre.

Det formligen flödar av fantastiska textrader, redan i första singeln "Är vi lyckliga nu?" finns ett knippe. 

Utsålt, förskingrat,

hela landskapet förändrat och bränt

...

Dom vill bara ha dina stålar

Hala som ålar

är dom försvunna

innan du hinner räkna till sju

Är vi lyckliga nu?

...

att välja vilka bluffmakare

vi vill och kan

Frihet och ansvar, men alla vet

att om girigheten får härja fritt

förgiftar den land efter land
...

Nu har vi alla rätt och skyldighet

Är du ens människa längre, eller är du

en förlust bara, eller en vinstandel?

Hård och gnällig ton? Ja, men också sakligt och sant enligt mig. 

Att bli bitter är en kraft som verkar i en nedåtgående spiral, men från vrede finns det mycket energi och kreativitet att utmynna. De senaste åren har Ulf snavat och ibland fallit in i bitterhetens spår, men nu står han rakt och stolt på rätt sida gränsen. Jag nämnde tidigare att det är en typisk Ulf-platta, och det är sant, med undantag för det faktum att Rent förbannat är bättre än en genomsnittlig Ulf-platta. De lunkande balladerna finns här, och flera av dem är riktigt bra. "Redan där" inleder skivan förtjänstfullt och behandlar det andra dominerande temat på skivan förutom politiken - åldrande. "Nattvakten stjäl" är ett socialrealistiskt porträtt av en Åhléns-vakt som tar med sig saker hem för att få tillvaron att gå ihop. Flera av balladerna ekar faktiskt av det magiska sound som präglar "Evangeline", som i mitt tycke är hans bästa skiva, inte minst avslutande "Exil".

En annan favorit är "Mitt ansikte", där Ulf sjunger om en rånare som lever ett liv i marginalen och efter egna regler, men som är beredd att ge upp detta liv och ta sitt straff om rätt villkor uppfylls:

Ge mig bilderna på dom som köpte och sålde Serafen

Och jag ska ge er mitt ansikte, utan mask

hos den bästa fotografen

Jan Emanuel, Expedition Robinson-vinnaren som är före detta riksdagsman för sossarna och numera sitter i kommunfullmäktige i Norrtälje, får sig en mycket välförtjänt släng av sleven efter de mycket tveksamma affärer som denne varit inblandad i de senaste åren. Detta sker i låten 79%, som tyvärr är en reggae-låt, men texten är så jäkla bra att jag ändå köper låten som helhet.

Du gör dig ett nylle i televisionen 

sen öppnar du en mottagning för ensamkommande flyktingbarn

Du sköter den så gott du kan

och byger upp och bygger upp

slår dövörat till för alla klagomål

och säljer sen hela skiten för 200 miljoner till ett riskkapitalbolag

och säjer:

"Jag är socialdemokrat

och det här är min klassresa"

Detta är egentligen inte mycket mer än en saklig sammanställning av vad Jan Emanuel gjorde, men det är helt sublimt att göra en låt bara för att sätta dit honom.

Det finns även gott om mellan-tempo-låtar, och där sticker framför allt "Arbete och bostad", "Moln utan minnen" och "Eld i berget" ut. Att släppa en trippel-LP innebär onekligen en visst mått av självförtroende, och möjligen även av bristande självinsikt, och det är inget snack om att det hade blivit en bättre produkt om Ulf hade begränsat sig till en dubbel-LP istället. Vissa av de brötigaste stickspåren hade jag gott klarat mig utan, men på det hela sammantaget är det ett vitalt och viktigt album som kommer att hålla i många år fram över. 

Imorgon tar jag mina bloggbröder i handen och går till Lisebergshallen för att se herr Lundell spela live. Peppen är total!

Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.

Röda Tallen

På NYROB:s blogg, en ständig källa till intressant läsning, hittar jag den här underbara gubben.

Tomteskägg, skrynklig kortärmad skjorta, fuskläder-manbag och träd - väldigt zen och väldigt 2012

Mannen är Bill Porter, översättare av kinesisk diktkonst och zenbuddism-kännare. Han har levt i åratal på food stamps och hittills inte sålt mer än ett tusental böcker i USA, trots sitt fantastiska översättaralibi "Röda Tallen" (赤松). Så här beskriver NYROB hans bakgrund:

"He had been a doctoral student in anthropology at Columbia University and took Chinese because it was a way to get a scholarship. Around the same time he became interested in Buddhism and eventually found it more spiritually rewarding. In 1972, he dropped out of the program to move to Taiwan and live in a Buddhist monastery. He stayed in Taiwan twenty years, making the translation of Chinese poetry into English his spiritual practice—for him, sitting down in front of the classics and figuring out what a writer from a thousand years ago was trying to say is a meditative experience."

Och så här säger Bill Porter om zen:

“Christianity asks you to believe in things that you can’t see: that there’s a god, that he had a son and so on. In Buddhism there is that too—there’s a paradise and so on. But in Zen Buddhism it’s mainly about your mind and your heart. You believe in something that is in your heart. That is something not abstract but real.”

Definitivt en man jag skulle vilja ha som sällskap när LiL pilgrimsvandrar, om inte annat i bokform.

Könens isärhållande och ett inre rum

För några veckor sedan, en fantastiskt fin dag i Hökarängen med funkispromenad, konsthallsbesök och pizza, blev Längre inåt landets mansrolls-bokcirkel klar med sin första bok: Carin Holmbergs Det kallas kärlek från 1993. Det finns mycket att diskutera utifrån denna bok, som handlar om könsroller och maktordning i barnlösa par som ser sig själva som jämställda, men jag ska här bara plocka upp en tråd.

Holmberg säger på ett ställe i boken att genussystemet i förhållandet bygger på två delar: (1) könens isärhållande, och (2) den manliga normens primat. Könens isärhållande är att man skiljer på manligt och kvinnligt, gör olika saker, umgås i olika (homosociala) kretsar och så vidare. Den manliga normens primat är att typiskt manliga egenskaper och värderingar av saker upphöjs till allmän norm som även kvinnor berörs av, medan män inte behöver internalisera egenskaper och värderingar som är vanligare bland kvinnor. Holmberg menar att bland de par som hon intervjuat så är männen mer aktiva i könens isärhållande, och kvinnorna i att upprätthålla den manliga normens primat. De intervjuade männen säger att de spenderar tillräckligt mycket tid med sin partner medan kvinnorna säger att de kunde spendera mer tid ihop som par, och männen betonar att det är viktigt med aktiviteter utanför förhållandet, och de tycker att deras sambos borde vara mer aktiva på det planet. Holmberg menar att de intervjuade kvinnorna i högre grad vill gå upp i förhållandet, medan männen pratar om att det "inskränker deras frihet", etc. På detta sätt är männen mer aktiva i genussystemets första del, könens isärhållande. Kvinnorna, menar Holmberg, internaliserar i hög grad "manliga" normer i stort och smått, och är därför aktiva i att upprätthålla del två av genussystemet, den manliga normens primat.

Och själva poängen om könens isärhållande fascinerar mig utifrån den diskussion so vi haft på den här bloggen om gubbrock, Uffe och "män som längtar bort". Som Waylon Jennings sjunger i "Freedom to Stay":

"I tied my bandana, took my pack from the floor
You were still sleeping, as I stood at the door
Once more i was heading to, God only knows where"

Låtens berättare sticker alltså, ut till sitt ramblin' liv, innan kvinnan har vaknat: det är inte som att han berättat för henne att han ska sticka. Och jag tänker mig att detta är ett uppskruvat exempel på könens isärhållande, både på planet att göra saker och på planet vad man tänker: det är inget snack om att Waylon-låtens berättare skulle berätta för kvinnan att han var på väg bort, och än mindre snack om att hon skulle få följa med. Den klassiska rock-gubbe-schablonen är, tänker jag mig, en person som har drivit upp könens isärhållande till extrema nivåer: mellan könen finns det en stor del av vad man tänker som man inte berättar för varandra, och en stor del av vad man gör gör man inte tillsammans. Och det ter sig för mig bisarrt när det antar Uffe- eller "Freedom to Stay"-proportioner, men samtidigt tror jag att det är grundat i något allmängiltigt och rimligt: varje persons behov av ett eget inre rum. Saker som man inte berättar för andra, annat än i ovanliga situationer, av någon anledning: för att tankarna är pinsamma, alltför personliga, inte av intresse för andra, eller något.

Och jag tänker mig att "könens isärhållande" i Holmbergs bemärkelse är relaterat till, på ett uppsvullet sätt, till behovet av "ett inre rum", och undrar varför Uffe-typens inre rum som ingen har tillgång till, är så extremt stort: varför omfattar inte berätta-regeln så mycket?

Längre inåt landets mancirkel #1; Om asymmetriskt rollövertagande

Längre inåt landet har formerat en studiecirkel om mansrollen i dagens samhälle. Efter mycket skämt om Man 2.0, och ett liv till stor del format av gubbar (Uffe, Plura, Mauro, Morberg, Palme, etc.) kändes det logiskt att på lite större allvar börja ifrågasätta och problematisera mansrollen anno 2012. Studiecirkeln går under arbetsnamnet "Fria män i stan", ett namn som endast en träff senare ger en mer än lovligt fadd eftersmak och som med största sannolikhet inte kommer att hålla hela vägen.

Första träffen ägde rum förra veckan. Av en till synes outgrundlig anledning har studiecirkeln hittills kommit att präglas av funktionalism och jämställdhet, därför valde vi att förlägga detta inledande möte i söderort (mötet är numera känt som Extasen i Årsta, separat inlägg kommer). Med ett vackert folkets hus som bakgrund beslutade vi att Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" skulle bilda diskussionsunderlag till nästa träff.

Efter att (i varierande grad) ha tagit del av Holmbergs avhandling var det ett lätt stukat gäng som träffades i Alvik idag. Det kallas kärlek är en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Hon har gjort en studie av par som anser sig själva vara jämställda, och där de flesta är politiskt aktiva, och har på det sättet kunnat visa på flera generella drag i vår syn på vad som är kvinnligt och manligt och vår värdering av dessa. Det är en läsning som är snudd på omskakande, och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Det är nästan så att man rodnar när man läser vissa avsnitt, men lyckligtvis är tonen "milt fördömande" och man känner sig som man inte mer utpekad och utskälld än vad man förtjänar.

Den inledande halvan av avhandlingen är tungt teoretisk och består huvudsakligen av redogörelser för vilka studier Holmberg har läst och hur hon har använt dessa som utgångspunkt för sitt eget arbete. Det är mycket som är intressant, och något som vi fastnat särskilt för och tog upp till diskussion idag är hennes översättning av William J. Goodes sex punkter som under rubriken "överordningens sociologi" diskuterar hur mäns uppfattning av verkligheten påverkas av att de är män i ett manssamhälle. Exempelvis punkt 3 som säger:

"Genom att män, liksom andra överordnade, tar systemet för givet är de inte medvetna om graden av fördelar som systemet ger dem i olika sammanhang. En effekt av det är att män uppfattar prestationer de utför som uttryck för den egna överlägsna förmågan och inte som en del av en social ordning som systematiskt ger män fördelar och som värderar män högre än kvinnor"

Punkt 5:

"Män lägger sällan märke till de kunskaper och talanger som kvinnor förfogar över. Fortfarande framstår kvinnor som är framåt inom traditionellt manliga områden som exceptionella. Att kvinnor överhuvudtaget kommer fram understödjer i sin tur många mäns åsikt att systemet är rättvist och att den plats de själva besitter tillkommer dem för att de är dugliga."

Punkt 6:

"Män upplever även små minskningar av de egna fördelarna och chanserna som ett stort hot mot den egna positionen. En liten rubbning i det ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män känns som en stor förlust. Däremot uppmärksammar män mer sällan de vinster systemet ger dem av tradition."

Liksom flera andra punkter i denna pocketbok är det en obehagligt träffande läsning. Just det här med känsligheten för minskningar av de egna fördelarna är lätta att relatera till, och som exempel talade vi om hur man kan lägga mer energi åt att reta sig på en lite för högljudd queerteoretiker än att reta sig på hur patriarkatet förtrycker kvinnor varje dag.

I själva fallstudien sätter Holmberg knivskarpt fokus på en rad företeelser och beteenden som på ett osynligt vis bidrar till att bibehålla och förstärka mäns överordning och kvinnors underordning. En av de största aha-upplevelserna är hennes resonemang om det asymmetriska rollövertagandet, som förenklat går ut på att män till absolut största del identifierar sig med andra män när det gäller förebilder inom exempelvis politik och kultur, medan kvinnor oftast identifierar sig med både kvinnor och män.


"Att lokalisera hennes respektive hans förebilder kan belysa vad det är som möjliggör hennes könsöverskridande rollövertaganden och försvårar hans. Det kan även ge en förståelse för varför hon identifierar sig med honom medan han verkar ha svårare för att identifiera sig med henne." (sid.139)


Detta sätter verkligen fingret på något specifikt, och genom denna insikt blir det något enklare att exempelvis förstå vad som är problemet med Filip och Fredriks podcast, som tidigare hyllats här på bloggen. Filip och Fredrik är två män som nästan uteslutande pratar om andra män, och då är det ändå ett smått hysteriskt name-droppande i 45 minuter varje vecka. När kvinnor nämns är det oftast i en negativ kontext. Ett exempel är de träffar Björn Ranelid i programmet Boston Tea Party och Björn ägnar mycket energi åt att klaga på att han inte har fått Piratenpriset. Han nämner pristagarna, en hel rad män (Jesper Thilo, Olle Adophson, Jan Sigurd, Klas Östergren, Jacques Werup, Ulf Lundell) och när han kommer till Eva Rydberg avbryter Filip med ett "Trams! Där går gränsen!". Ett annat exempel är när Mia Skäringer kommer på tal i podcasten, Fredrik säger att han har läst två av hennes böcker och Filip utbrister i ett irriterat: "Varför då?!".

Även vi på Längre inåt Landet är goda kålsupare när det gäller att främst skriva om och identifiera oss som män, men med hjälp av insikterna som denna manscirkel bjuder på så hyser vi åtminstone en ödmjuk förhoppning om bättring.

För övrigt är det bra tjusigt i Ålsten.

Owe Thörnqvist på Rival 20/11 2011

Owe Thörnqvist är en levande boogielegend inom svenskt musikliv, och igår hade jag äran att få bevittna turnéavslutningen på höstens turné "E Ba JA Ba åsså Ni Ba" (sic). 82 år ung är Owe still going strong och uppvisar en imponerande vital upplaga av sig själv. Det blir mycket botaniserande i och kring Owes liv, både som artist och människa, och själva musikframträdandena blandas med långa utläggningar, bildspel och filmklipp. Jag kommer osökt att tänka på programförklaringen av Bosse Parneviks tv-program "P som i Parnevik" från 1993 som löd:

Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

Byt ut namnet Bosse Parnevik mot Owe Thörnqvist och ni har en adekvat programbeskrivning av "E Ba JA Ba åsså Ni Ba".

Owe som ung

Som relativt oinsatt inom ämnet Owe Thörnqvist får man alltså en rågad skopa information, och det är lätt att inse att mannen är en stor talang och väl värd sin status som legendar inom svensk underhållning. Han sjunger bra, drar dåliga ordvitsar, spelar fantastiskt bra munspel och fyrar liksom i förbifarten av ett välformulerat solo på vibrafon på ett utmärkt sätt. Att han har skrivit otroligt mycket musik framkommer också det, programmet är brett och innehåller visor, kupletter, boogie, jazz, rock'n'roll och country. Dock blir det emellertid stundvis något för mycket information, som exempelvis det talade partiet i den för övrigt mycket vackra balladen "Genom dina ögon", där Owe i detalj redogör för sina ögonskador och dess latinska titlar.

Hillevi Rombin

Ont om damer verkar den gode Thörnqvist inte ha haft, och han skäms inte för att kokettera över hur han har förvärvat en handfull av dessa, däribland fd miss universum Hillevi Rombin och hans nuvarande kvinna Berit Gullberg. Personligen blev jag något förvånad över den höga halten av erotik i hans sånger, men att han på sin ungdoms tid var sedd som en rebell är idag ändå svårt att greppa med tanke på den oerhört käckt godmodiga stämning som råder i de allra flesta sånger. En annan sak som överraskar är hur uppdaterad den gamla rockaren är, han talar nästan otvunget om facebook och ipad 2 och lyckas till och med klämma in en nyskriven vers om Carema-skandalen, som uppdagats så sent som i veckan.

På det hela sammantaget måste man konstatera att Owe med orkester levererar en gedigen underhållning en kulen söndagskväll, och få om någon i den bedagade men månghövdade publiken verkade vara beredd att invända mot detta.

Vackert så

Jag har hämtat en livsvisdom som nästan blivit något av ett motto för mig från Elias Sehlstedts dikt "Vackert så", tonsatt av Littmarck.

Jag citerade texten när jag för ett tag sedan pratade med en god vän som suckade över hur den största kärleken i livet visade sig ha många egenskaper som hen inte hade förväntat sig eller hoppats på, hur mycket olikheter det kan finnas två tvillingsjälar emellan. Kanske inte för att texten handlar om just precis det, men budskapet är ändå lika enkelt som vackert; var glad och tacksam för det du givits. Självklart skall man inte finna sig i vad som helst eller bara vara tacksam jämt vad man än råkar ut för, men jag tycker den allmänna inställningen hos människor man möter förvånande ofta är negativ, klagande och svartsynt.

Jag tycker om att se på livet som något fantastiskt, upphöjt och vackert och jag försöker njuta så mycket som möjligt av saker jag är med om. Det är ofta mycket lättare sagt än gjort, men just därför kan det vara fint med en påminnelse.

Jag har lyssnat mycket på en inspelning av denna visa, en duett med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström, som finns med på skivan "Alderville Road". Denna version plockar verkligen fram det vackra i texten, växelsången mellan den livserfarna och mogna Sven-Bertil och den i sammanhanget unga och sprudlande Håkan blir något större tillsammans än de enskilda delarna var för sig. Sista versen rör mig djupast, raderna om vad som kan vänta efter jordelivet är så oerhört vackra och mänskliga men samtidigt väldigt anspråkslösa.

Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamla hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Vad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Var gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl däri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått männska bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är av Adams stolta släkt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretention,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så
.
Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst, att människan
Skall komma själv och ta.
I berg och floder finns det gull.
Och om man friskt går på,
Så kan man stoppa fickan full,
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten sol och luft
Och snö och månsken till?
När se´n du en förnyad hud
Vart sjunde år lär få,
Jag tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen kvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Vem vet kanske en skönhet då,
Som du ej tänker på,
Skall till din grav med rosor gå,
Och det är vackert så.