Lästips: den svenska poesins essens

Det är alltid kul att se försök att sammanfatta en hel litteraturgenre på några få rader. Ett lyckat sådant läser jag här, på Den långsamma bloggen som drivs av bibliotekarien Lennart Erling i Tvååker, Halland.

I sitt inlägg sätter han samman titlar från 87 svenska diktsamlingar, och resultatet är beundransvärt pregnant poesi.

Några strofexempel som jag verkligen gillar:

en förmiddag i Sverige
landskap i gult och guld
landskap för länge sedan
fosterlandet under jorden

den blåa himlen
gyllene stunder
ljuskantring, jordrök
tre vägar, vid askens rötter

röster, stenar, sånger
ändå, gluggar och sprickor
ådernät i åderträet

att färdas med en fågel
den dunkla vingen, genomfärd
resor i din tystnad

ord när hösten faller
vägvisare till underjorden
vid nattens tröskel

En av dem vars titlar syns - Werner Aspenström

Eva Dahlgrens dialog med Edith Södergran

Jag läste just Hillevi Ganetz uppsats "Kropp, själ och modernitet - en komparativ studie av Edith Södergran och Eva Dahlgren" i Feministiska Litteraturanalyser 1972-2002 och blev genast väldigt munter.

Eva Dahlgren

Jag måste erkänna att Eva Dahlgren till största del har hamnat utanför min radar. Detta faktum är en smula slående med tanke på det stora intresse som jag har ägnat åt Ulf Lundell - inte minst på denna blogg -, eftersom vi talar om en av Sveriges största artister på 1980-talet, verksam i samma genre och sfär. Mina känslor inför Eva nu tangerar de jag kände för Ulf för låt oss säga sex-sju år sedan, dvs att det rör sig om en artist som är en dinosaurie i svenskt musikliv, och just därför är en smula skrämmande och ointressant på samma gång. Jag tror att jag kommer att få anledning att uppdatera dessa känslor; Ganetz' komparation mellan Edith Södergrans poesi och Eva Dahlgrens rocklyrik är ögonöppnande. Som exempeltexter använder hon Södergrans berömda dikt "Dagen svalnar..." och Dahlgrens hit "Jag klär av mig naken".


Dagen svalnar...

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

I denna dikt ställs yta och djup mot varandra, och det manliga "duet" blir besviket av att finna hur blomman/källan/kvinnan han söker är en mogen gestalt som till och med innehar en själ. Här finns kopplingar till den piedestal-filosofi som Ulf Lundell har varit med om att etablera (och, om jag skall vara lite vänlig, till viss del nedmontera). Ebba Witt-Brattström talar om hur intellektuella unga kvinnor vid den här tiden (1910-talet) fann den platonska kärleken som eftersträvansvärd i en tid när kvinnan vann rättigheter och gjorde frammarsch i samhället samtidigt som sexualmoralen släpade efter betänkligt. Ganetz' påpekar apropå fjärde strofen i Dagen svalnar... att "det tycks som om den kropp som så länge hade fängslat den nya kvinnan måste göras osynlig för att hennes själ skulle kunna framträda desto mer tydligt."

Texten till Eva Dahlgrens Jag klär av mig naken ser ut så här:

Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker djupen i mej
jag säger djupen finns i haven
Du söker ljuset i mej
jag säger ljust är det på dagen
Ge mej din nakna själ
jag säger själen och jag
Är samma människa

Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag
Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker kvinnan att älska
jag säger älska med mej
Du söker vishet i mej
jag säger vis är den kvinna som överlever
Du komplicerar ett liv
jag säger liv i enkelhet
föder en ärlighet

En naken man är en naken man

I Dahlgrens text är uppbyggnaden du söker-jag säger, hos Södergran är det du sökte-och fann. Det föreligger flera rent tekniska likheter mellan de båda texterna, men det är framförallt innehållet som är det intressanta. I båda texter finns det ett komplicerat förhållande mellan ett du och ett jag. Om Södergran når frihet genom att frikoppla sig från kroppen tar Dahlgren diskussionen vidare, utifrån den position som "kvinnofrågan" har nått på 1980-talet i Sverige. Duet i hennes text har en upphöjd bild av Kvinnan och söker ljus, djup och hennes nakna själ, men får till svar att djupen finns i haven, ljust är det på dagen och kropp och själ är ett. Som Hillevi Ganetz påpekar är det ett mycket snyggt sätt att kommentera och komma runt hora/madonna-komplexet; "själen och jag är samma människa", "du söker kvinnan att älska / jag säger älska med mej". 


- - - 

Ebba Witt-Brattström om Edith Södergran: http://youtu.be/fWklUduNaYQ

Vackert så

Jag har hämtat en livsvisdom som nästan blivit något av ett motto för mig från Elias Sehlstedts dikt "Vackert så", tonsatt av Littmarck.

Jag citerade texten när jag för ett tag sedan pratade med en god vän som suckade över hur den största kärleken i livet visade sig ha många egenskaper som hen inte hade förväntat sig eller hoppats på, hur mycket olikheter det kan finnas två tvillingsjälar emellan. Kanske inte för att texten handlar om just precis det, men budskapet är ändå lika enkelt som vackert; var glad och tacksam för det du givits. Självklart skall man inte finna sig i vad som helst eller bara vara tacksam jämt vad man än råkar ut för, men jag tycker den allmänna inställningen hos människor man möter förvånande ofta är negativ, klagande och svartsynt.

Jag tycker om att se på livet som något fantastiskt, upphöjt och vackert och jag försöker njuta så mycket som möjligt av saker jag är med om. Det är ofta mycket lättare sagt än gjort, men just därför kan det vara fint med en påminnelse.

Jag har lyssnat mycket på en inspelning av denna visa, en duett med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström, som finns med på skivan "Alderville Road". Denna version plockar verkligen fram det vackra i texten, växelsången mellan den livserfarna och mogna Sven-Bertil och den i sammanhanget unga och sprudlande Håkan blir något större tillsammans än de enskilda delarna var för sig. Sista versen rör mig djupast, raderna om vad som kan vänta efter jordelivet är så oerhört vackra och mänskliga men samtidigt väldigt anspråkslösa.

Du klagar, men du klagar dumt,
Min gamla hedersvän!
Ditt öga ser allting så skumt,
Som om det grott igen.
Vad, som ditt sinne stämmer ned,
Jag icke kan förstå.
Du är ju född, att börja med,
Och det är vackert så.

Var gång du dig i spegeln sett,
Så såg du väl däri,
Att dig en sällsam ära skett,
Att du fått männska bli.
Du är mot larver och insekt
En sol att se uppå:
Du är av Adams stolta släkt,
Och det är vackert så.

Vår jord tar hand om vår person
Från början och till slut:
Är man ej född med pretention,
Så kan man slå sig ut.
Om du i skogen gör en titt,
Så kan du lita på,
Att du har svamp och blåbär fritt,
Och det är vackert så
.
Vår jord visst sparsam vara kan
Att ge, då man vill ha,
Ty hon vill helst, att människan
Skall komma själv och ta.
I berg och floder finns det gull.
Och om man friskt går på,
Så kan man stoppa fickan full,
Och det är vackert så.

Har du ej gratis fått förnuft
Att bruka som du vill,
Och dito vatten sol och luft
Och snö och månsken till?
När se´n du en förnyad hud
Vart sjunde år lär få,
Jag tycker, sannerligt för Gud,
Att det är vackert så.

Och när till slut du andan mist,
Och du är kroppen kvitt,
En himlafärd du gör till sist,
Som du får kostnadsfritt.
Vem vet kanske en skönhet då,
Som du ej tänker på,
Skall till din grav med rosor gå,
Och det är vackert så.