onsdag 28 augusti 2013

Tecknarens kontrakt

början av Tecknarens kontrakt

Mark Cousins dokumentärserie The Story of Film har med rätta hyllats när den visats på SVT i sommar. Mäktigast i mitt tycke var rikedomen av klipp ur filmhistorien. En sak som jag däremot störde mig på med programmet om "den nya vågen" på 60-talet var de konstiga generaliseringarna. Är det verkligen värt att behålla ett begrepp som "nya vågen" om det ska appliceras på regissörer så väsensskilda, i temperament och stil, som den experimentelle, politiske lekfulle Godard, realisten Bresson, och när man lämnar Frankrike även expressionistiske och melodramatiske Fassbinder osv osv, och så allra värst: Tarkovskij! Tarkovskij var också med i avsnittet om "den nya vågen" -- men finns det en enda sak som den religiöse, grubblande, gravallvarlige Tarkovskij har gemensamt med Godard, förutom att de båda gjorde film och delvis överlappande i tid? Jag tänker nej. Och det intressanta med dem är ju inte att klumpa ihop dem som "nya vågor", utan deras individualitet -- det är väl därför man bryr sig om auteurer som Godard eller Tarkovskij till att börja med. På alla möjliga fält reviderar historikerna ständigt historieskrivningen och river ner gamla förenklingar; jag skulle ha trott att "den nya vågen" som förenande begrepp för 60-talets film (utöver de som faktiskt hängde ihop i Frankrike) skulle ha försvunnit ur historieskrivningen vid det här laget.

Slut på rant. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om är Peter Greenaways första film, Tecknarens kontrakt från 1982. Greenaway är ännu en av dessa kanoniserade säregna auteurer, från den tid när jag kollade på seriös film och inte bara amerikanska komedier, en av mina favoriter ur kanon. Jag tänkte i somras att jag skulle se om hans filmer, som jag förutom den fantastiska Arkitektens mage inte sett på flera år, för att se om jag fortfarande gillade dem lika mycket. Tecknarens kontrakt utspelas i England 1694 och handlar om en målare som får i uppdrag av en rik adelsfamilj att måla tolv tavlor av deras gods, från olika vinklar. Neville, målaren, hamnar i märkliga sexuella relationer med frun i huset och senare hennes dotter, och det verkar som att han dras in i en komplott som han inte förstår sig på, som eventuellt har med ett mord på den frånvarande godsägaren att göra. I denna bisarra handling framställs på ett ytterst uppskruvat sätt, med 1980-talsuppdateringar (så 80-tal!) av barockmusik, filtrerad genom minimalism, och med överdrivna 1600-talsperuker och -kläder för skådespelarna. Det stiliserade bildspråket och den speciella musiken, som driver upp spänningen, är båda typiska för Greenaways filmer -- Greenaway var målare innan han blev filmare, vilket syns; han har också bl a gjort två filmer om Rembrandt. Också typiskt för Greenaway är den skruvade, spetsiga dialogen, där typiska arroganta sågningar är
-- Why doesn’t your husband have the moat cleaned up?
-- He doesn’t like to see the fish. Carp live too long. They remind him of catholics.
Eller, när svärsonen i huset uttalar sig om Mr. Neville:
The man is a pariah! He eats like a vagrant and dresses like a barber.
Tecknarens kontrakt är ingen fantastisk film, inte på nivå med några av Greenaways senare, som A Zed and Two Noughts eller Arkitektens mage. Men den är småkul, och onekligen distinkt unik som ett verk av en auteur.

söndag 18 augusti 2013

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Opalen (och lite om WOW)

Lyssnar på det fina programmet Duellen i P2, där två musikmänniskor får välja musik ur SR:s arkiv och studsa associationer med varandra, med Goran Kajfeš, och det fick mig att tänka på att jag skulle skriva ett ord om den fantastiska spelningen med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Way out West häromveckan. Det var sent på kvällen, efter många öl, däribland några på Sejdeln, sent på det där sättet att man inte kommer ihåg vad folk man träffade för en timme sen heter, och jag gled in i hotellbaren på Scandic Opalen för att lyssna på Kajfeš senaste konstellation, som i vintras kom med en skiva där de tolkar turkisk jazzrock, Tame Impala, Bo Hansson och annat gôtt. Jag hade inte sett Kajfeš live på flera år och jag var egentligen inte så förtjust i det han gjorde förr, typ "Head Spin", men den nuvarande maffiga jazzrocken fullständigt älskar jag. Jag gled in, och blev charmad av stämningen: heltäckningsmatta, lagom mycket folk, kanske 100-150, och fôlk satt på golvet och lyssnade, riktigt avslappnat, sen efterhand så fattade man att alla verkligen gick igång på musiken, och det blev stökigare, mer dans, ös, medlemmar från föregående band rycks med, hoppar upp på scen och börjar spela tamburin och cowbell. En helt fantastisk spelning, medryckande, engagerande -- Washington Post skrev om en spelning där borta, en “gloriously rocking assault on the ears”, och det stämmer exakt med hur det var. Reine Fiske på gitarr också!


Bandet på youtube:



Övrigt om WOW:
*så mycket rock! Cat Powers gitarrist gick ner på knäna och spelade solo, ibland lät det som Guns n' Roses. Goat m fl höll också liverockfanan högt.
*så mycket Dungen -- Dungen, Amason, Subtropic Arkestra. It's all good!
*mode: rockabilly helt försvunnet från kartan (jag såg en enda rockabillystil på hela helgen), tiden när rockabilly var en parallellstil är verkligen borta. Som en rockabillykompis sa när vi var på spelning för ett år sen: här är gamla rockabillyrävar som nu har långt hår, mustasch och jeansjacka (70-tal). Känns som att modet nu var 70-tal lite, och 90-tal mycket -- magtröjor à la Rebecca & Fiona etc; som dealbreaker-bloggen sa redan hösten 2010 och som vi plockade upp här på bloggen, "Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's". Så sant! Känner dock inte att vår gamla spådom om 1989-Berlin-konstnär-skjortor i slinkiga material och småblommiga mönster riktigt slagit in, ca 1990 blev rätt, men känns som att det är mer murriga mönster à la sweatshirts 1992 än de klarare mönstren som blivit à la mode. De rutiga skjortorna och flanellskjortorna är i alla fall borta, bara Neil Young-män (som jag själv) som hade det på WOW i år. Guardian spekulerade i Peak Beard tidigare i somras men fan vet om man kan säga nåt om det utifrån WOW. (tidigare WOW-modeinlägg: 2010, 2011, och WTAI 2010)
*spelningen som hipsters kommer säga var bäst på WOW 2013: Haim. Då satt vi utanför området i solen och drack öl. Men Haim låter grymt på spotify i alla fall.
*Beach House är ett helt fantastiskt liveband. De var sjukt bra 2010, nu ännu bättre. Magi!
*Mariam the Believer gjorde en riktigt grym spelning i Annedalskyrkan -- det var inte direkt partyalternativet att gå dit lördag natt, mina andra kompisar gick antingen på housefest på Nef eller på svensk rap med Stor, Linda Pira m fl, men ack så bra
*det gavs många möjligheter att kontextualisera våra dekonstruktioner av dekonstruktionerna (av rocken)

fredag 2 augusti 2013

Anna Järvinen på Liseberg


I onsdags spelade Anna Järvinen, geniet, på Liseberg. Sättningen var ny för mig: cello, fiol, akustisk gitarr, piano. Dungen-mannen Ejstes hade blivit sjuk och ersattes på piano av en man som enligt Anna J "kom direkt från universitetsbiblioteket". Förra gången jag såg henne live var på en knökfull hotellbar i Stockholm, med rockbandssättning och Torbjörn Zetterberg på bas; de spelade en cover på "Eternal Flame" och det var en tokbra spelning. Den här gången på Liseberg var inte lika bra, inte heller lika bra som på Liseberg 2008 när Järvinen och Ejstes en underbart vacker, ödslig, melankolisk höstkväll slutade med extranumret "Always on My Mind" som duett.

Men en Anna Järvinen-spelning gör ju aldrig ont. Jag tyckte att gitarrens hårda knäppande låg lite långt fram i ljudbilden och skränade lite, och saknade nog trummorna och basen, men de spelade otroligt bra låtar såklart -- typ alla hits -- och en del låtar gjorde sig väldigt väl i finstämda stråkdominerade arr, typ fantastiska "Mer än väl" från senaste skivan. Glädjande var också att det var så mycket folk, alla sittplatser framför Lisebergs lilla scen var tagna och en hel del fick stå upp.