Spelmansblicken

Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.

Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.

I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.

Görgen Antonsson som 14-åring tillsammans med Lasse Feldtblad

Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.

Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).

Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.

Skivtips: Slowgold

Den är nästan så uppenbart mitt i prick i Längre Inåt Landets musikaliska måltavla att det inte behöver sägas, men det känns som en principsak att ändå lyfta fram göteborgska Slowgolds senaste platta Mörkare - vilket sound, vilken känsla.

Slowgold är ett alias för Amanda Werne, en 28-åring från Göteborg som de senaste åren figurerat lite varstans på den västkustska musikscenen. Mörkare är hennes fjärde album som Slowgold, och det är det bästa hittills. Slingrande 70-talsdoftande gitarrslingor varvas med atmosfärisk telecaster-sustain och mjuka, repetitiva basgångar. Över alltsammans ligger Wernes röst som i alla fall i mitt tycke är något helt särskilt. Hon är fantastiskt känslig i sin dynamik och frasering, kanske lite lik Anna Järvinen men med mera kraft i botten.

Slowgold är en av ett antal musikaliska akter från västkusten som alla har något gemensamt. Jag har svårt att identifiera vad detta något är, och det kanske inte kan reduceras till en enda grej. Vad är de gemensamma nämnarna mellan exempelvis Slowgold, Graveyard, Silverbullit, The Soundtrack of Our Lives och Franska Trion? Det finns ju något krautigt och repetitivt hos alla dessa. Det är musik som lyfter blicken och vidgar horisonten med sin närvaro och sitt djup, den går direkt in och tar inga omvägar. Den skäms inte för sig, kanske som en socialt utsvulten alkis på ett sunkhak som liksom skippar allt småprat och går direkt på det som bränns i livet, kanske handlar det om samma känsla av omedelbarhet som ett vinterbad i västerhavet?

Ja ja, lyssna i alla fall på Slowgold tycker jag.

Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.

Vårmusik

Vilken vår det ännu inte är! Trots den envist kvardröjande kylan har en viss vårfeeling ändå infunnit sig. Då känns det bra med en spellista som förstärker känslan av att dygnets medeltemperatur snart kommer orka upp över nollan. Våren brukar för mig innebära en del humörsvängningar och de ställer krav på att de spellistor jag lyssnar på är varierade. I år rullar jag runt på en konstant high men kommer nog blanda friskt ändå. Nedan några guldkorn ur listan.

 Cassie ft. Rick Ross - "Numb"

"I make music to numb your brain" - jag blir allt annat än bortdomnad av Cassies musik, och jag ser extremt mycket fram emot nya mixtapen som enligt uppgift ska komma i april i år, kraftigt försenad. When I make the wave you ride it, mässar Cassie entonigt över ett svinbra beat. OM jag ska rida den vågen, hela våren och sommaren.

 Bob Dylan och Johnny Cash - "Girl From The North Country"

Bästa scenen i Silver Linings Playbook är när den här låten spelas - jag hade aldrig hört den här versionen tidigare och blev helt jävla golvad. Dylans röst!!!!

 Fryars - "On Your Own"

Van Morrison är en annan musiker som allt oftare tycks inspirera unga vita indiepojkar. Efter Bon Ivers andra platta, där ju vissa låtar tycks tagna direkt från Van the Mans synth-oboe-epos No Guru No Method No Teacher, kommer nu Fryars, en Londonbaserad soulsångare som kämpat ett tag i kulisserna men som nu förhoppningvis når en bredare publik (mig, till exempel). "On Your Own" känns som om Echo and the Bunnymen gått på intensivkurs hos Barry White. Gillar!

 Daughter - "Human"

Jag blev så glad när jag hörde debuterande Londonbandet Daughter första gången och insåg att folk-emon lever! Jag har inte slösurfat så mycket timmerstugor i vackra berg sedan Band of Horses andra platta.

Cristopher Owens - "Here We Go"


Christopher Owens, mest känd som sångare i Girls, har (som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen) släppt ett soloalbum i år. Flera i mitt tycke fantastiska låtar, bland annat den här Prefab Sprout-inspirerade pärlan full av vårligt vemodiga flöjter och munspel.

Håkan Hellström - "Det kommer aldrig va över för mig"

Håkan träffar rakt på min anthem-nerv med sin bitterljuva nya låt, som är perfekt för 30-plus-promenader genom ljusa kalla vårkvällar i förorten. Mina förväntningar inför skivsläppet den 17 april är minst sagt uppskruvade.

Annat gött våren 2013:
Cat Power - Sun-skivan. En brunn djup som själen att ösa visdom ur.
Grimes - Visions-skivan. Denna kanadensiska sätter mig på en ond My Little Pony och tar mig iväg till drömlandet.
Neil Young - On The Beach-plattan. Vaja, böneflaggor, i sommarbrisen vid min strandstuga. "All my pictures have fallen from the wall where I placed them yesterday".
Kleerup & Loreen - "Requiem Solution". Loreen - solklar på topp tre-listan över svenska sångerskor.
Kendrick Lamar - blir en ju inte färdig med på ett tag.
Ulf Lundell - "Lit de Parade". "Du var alltid fullast på krogarna, du skolka från livet natt efter natt/Du vakna upp och längta ut till skogarna och ditt drömda hus där och din abessinierkatt".

AJ igen - hos Kjell Alinge

Förträfflige radiomannen Kjell Alinge träffade i lördags sångerskan och låtskrivaren Anna Järvinen, som vi nyligen uppmärksammat också här på bloggen (tack jazzbasist L för tipset!).

Det är en fin intervju med många härliga referenser - Bob Dylans underbara Simple Twist Of Fate, Franska Trion, Ella Fitzgerald och förvirrade vårfåglar.

En timmes högkvalitativ radio, som ger oss Anna Järvinenfrälsta en stunds nåd.

Nattlåtar för tunnelbanan

Eftersom det ju är december tänkte jag köra igång med årsbästalistor här på bloggen redan nu, och dela upp det hela tematiskt. 2012 har varit ett extremt bra musikår så det kommer att bli svårt att välja.

Det finns en särskild sorts melankoli som bara inträder på väg hem från nån krog, klubb eller fest, när man sagt hejdå till vännerna, när alkoholen börjar gå ur kroppen, man somnar på sätet en stund, vaknar av mörkret över Årstaskogen just som tåget åker ut på Johanneshovsbron, och sen kliver man ut i kylan vid Skärmarbrink och vinglar hem genom ett folktomt söderort.

Utan inbördes ordning kommer således här årets bästa låtar för nattliga färder i tunnelbanan.

dom dränker sin ångest 

jag möter den

säger "wazzup" till den

ger den greenlight go

och sen löper den

I tried to feel something for you

But that's all that I can do

Give my shadow to you

Is there a way to hold off the dawn?

you say you want to love but do you want it enough

the end of us it never hurt so much

I need your devotion

And I've been wondering about what we're gonna do

Nästa gång kommer, bara för att jag saknar min avställda Saab så mycket, en lista med årets bästa bilåkarlåtar.

Hos andra hör man sig själv

"här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel 

Narcissus, och ser sig själv i allting"

Goethe, Valfrändskaperna

Jag satt och kollade igenom gamla recensioner av Anna Järvinens första skiva, Jag fick feeling. De flesta recensionerna var positiva eller starkt positiva, men Nöjesguiden är ett tydligt undantag, där fick skivan en arg gubbe som betyg, och jag tycker att motiveringen är intressant. Det handlar nämligen om associationer och vilka slags situationer och personer som man tänker på när man hör musiken, och som i det här fallet får NG:s recensent att inte stå ut med Jag fick feeling:

Jag älskade Granada när det begav sig, och jag älskar Anna Järvinens klara stämma än idag. Jag älskar de stillsamma arrangemangen, och visslingarna som doftar höst. Ändå är det något som inte stämmer. Det kan vara de svenska texterna som spökar, som gör att referenser till nittiotalsfenomenet Lisa Ekdahl ligger för nära till hands. Det här osar så mycket Vasastan, hjortstek, parmiddag, fredagskväll, kakelugn, levande ljus och benvita gardiner att det omöjligen kan nå hela vägen ända in. I alla fall till mitt hjärta. 

http://nojesguiden.se/recensioner/musik/anna-jaervinen

Johannes Vidéns skiva

Johannes Vidén live på Pustervik, mars 2012

Johannes Vidéns skiva Frid över en stjärna som föll kom i mars och tog genast en naturlig plats i mitt liv. Våren 2012 minns jag som att gå upp- och nedför Sveavägen och Odengatan med "Jag och Bergman", "Solsidan" m fl låtar i öronen. Skivan var och är exakt så bra som jag hade förväntat mig, och anledningen till att jag ännu inte recenserat skivan än tror jag är just den: det känns märkligt att recensera ett så tidlöst mästerverk  – som om jag nu skulle sätta mig ner och recensera Darkness on the Edge of Town, förmätet: "-Det här är en jättebra skiva! -Nähä?".

Det är en rik och mångsidig men samtidigt sammanhållen skiva, Frid över en stjärna som föll, från snabba pophits som "Solsidan" och "Självsabotören" till "dansbandsballaden" "Sen jag har älskat dig" och boogierocken i "Uppväxt t/r". I det närmaste unikt för Johannes Vidén är förmågan att förmedla välformulerade texter oansträngt och naturligt:

"Det som Hjalmar Bergman skrev
Det är sanning det
Han såg ... och hopplös strid
Mänskoläppars falska grin
Sorgen i sin egen tid
Så ruset blev hans tidsfördriv
Och graven en för tidig frid"

("Jag och Bergman")

"Före gryningen är den mörkaste timman
Hjärtat rusar och ögonen är blinda"

("Det kommer ordna sig")

Betyg på skivan: fem glada laxar av fem möjliga.

---
Skivan finns på Spotify, här.

Ögonblicksbild: bandana

Vi har ju i flera år hyllat klädesplagget bandanan här på Längre inåt landet. Burit den med stolthet och propagerat för dess utbredning, men det har nog ofta känts som en strävan i småsnål motvind. Drömmen om att öppna en bandanabutik i Hornstull har verkat avlägsen. När man någon gång sett plagget har det burits av mer tveksamma karaktärer som piratpartister i Matrix-trenchcoat eller solbrända sunkhaksgubbar i alldeles för korta jeansshorts.

Men kanske har det vänt nu. På Newport Folk Festival tidigare i somras orkade jag vid antal 35 bandanas inte räkna fler. Och nu står nya soulstjärnskottet, den superhippe Frank Ocean, på scenen på MTV Video Music Awards iförd kostym och bandana.

Till den som väntar skall det varda givet.

Sommarlåtar

Mitt soundtrack för sommarens längsta dag ser ut som följer.


Det är inte bara hiphopen som hittat indiepopen, indiepopen har också hittat hiphopen.


Säga vad de vill, men jag tycker det här är helt oemotståndligt. Grimes är vad som kryper upp ur det radioaktiva träsk där någon slängt lösryckta bitar av de senaste fem årens hipstermusik.


Äntligen någon som plockat upp Sades stafettpinne. Kvinnan är Stacy Barthe, hennes debutalbum In the Inbetween som kom tidigare år är grymt. Den här duetten med Frank Ocean likaså.


Om Tears For Fears gjorde en låt ihop med Neil Tennant om han vaknat på fel sida och bad Robert Smith lägga gitarrerna kanske det skulle låta såhär bra.


Alla anthems anthem kommer från Markus Krunegård som absolut gjort årets svenska skiva med Mänsklig värme. Istället för en generationsroman för alla Stockholms singel-sambo-singelmänniskor mellan arton och trettifem.


Och när det går mot midsommaraftonsmorgon och solen går upp över Landala ska jag spela Damien Jurados fina This Time Next Year. En pärla till låt med träpercussion, tremologitarr och stråkar.

Bara män i Kupé

På musiksidan i senaste numret av SJ:s tidning Kupé (maj 2012) finns ett tydligt exempel på vad bristande genusperspektiv kan resultera i. Musikredaktionen listar månadens skivor och har då valt ut Joel Alme, Love Antell, Soundtrack of Our Lives och the Nomads, alltså fyra skivor av män. 

Jag vet att vi på Längre inåt landet har gjort oss skyldiga till ett flertal liknande inlägg, och jag tycker om samtliga dessa artister och band, så det här inlägget handlar inte om att korsfästa någon utan bara om vikten att tänka efter. Att i ett månatligt magasin som ägnar en av 100 sidor åt musik inte ha med en enda kvinna är tråkigt på så många sätt. Det är dags för ökade perspektiv och större förståelse, och så länge man oemotsagd kan bedriva journalistik på det här sättet måste protester höras.

I krönikan bredvid de fyra recensionerna skriver musikredaktören Mattias Boström om hur besviken han oftast blir då han går på livekonserter och lyckas i sitt resonemang endast nämna manliga artister och band som Fleet Foxes, Bon Iver och Arcade Fire (där visserligen två av sex medlemmar är kvinnliga). Han skriver även att det är hans sista krönika för Kupé, som står inför en stor omgörning. Låt oss hoppas att den nya musikredaktionen har en större medvetenhet.

En efterlängtad återkomst

En indiefavorit från nittiotalet är tillbaka - Loosegoats släpper ny skiva i år!

Vi är nog många som får något ömt i blicken när vi tänker på Loosegoats. Själv minns jag starkast en fantastisk spelning på Emmabodafestivalen 1998. Det var sen eftermiddag och jag hade smaken av varm folköl i munnen. En lågt stående sol silades genom dammet som rök upp från den lilla publiken framför scenen. Ett annat minne är från någon rockgala i Uddevalla kring millenieskiftet. Jag spelade själv i band vid den tiden och när Loosegoats gick på minns jag hur knäckt jag blev av deras tajta och varma sound, en konsert som verkligen sporrade mitt artonåriga indiemusikerjag.

Jag ser verkligen fram emot att få återvända till lösgetternas marker som de mutat in någonstans mellan Lucinda Williams och Dinosaur Jr. Plattan "Ideas For To Travel Down Death's Merry Road" släpps i april, men redan nu finns smakprovet Montananas ute till lyssning. Väldigt lovande!

Anna Järvinens stockholmspromenader

Om någon undrar varför man ska se Musik Special med Anna Järvinen som ligger ute på Svt Play just nu, bortsett från all fantastisk musik såklart, räcker kanske det här citatet om Årstaviken:

"Ända sen jag läste Friheten av Ulf Lundell för en massa år sen, jag älskar ju hans böcker, så har jag promenerat jättemycket, och det här är ett av mina stråk".

Och om vad som är framgång:

"Att få ha ett vardagsliv med någon man älskar".

Kunde inte sagt det bättre själv.

Ashes to Ashes - Funk to Funky

Jag har tidigare diskuterat vad som gör att man gillar viss musik så mycket mer än annan - och ibland är svaret enklare än man tror. Det kan exempelvis räcka med att äta mängder av ost och till det dricka ett par glas vin för att inse att "Ashes to ashes" av David Bowie är en av de bästa poplåtar som någonsin har gjorts. Åtminstone var det så för mig.

Jag har gillat den här låten skarpt tidigare men den har inte varit top of mind på något sätt, faktiskt inte ens självskriven på min tänkta lista över David Bowies bästa låtar. Nu när jag har lyssnat på låten intensivt i ett par veckor tycker jag att det är en hörnpelare i den moderna populärmusiken. Låten återfinns på skivan "Scary Monsters" och det kan vara så att 1980-talets fräschaste låt släpptes redan 1980. På knappa fyra minuter (beroende på om vi talar om singel- eller albumversionen) finns det nog med kreativt material för en dubbel-lp. Låten har påståtts innehålla fler "meddelanden per sekund" än någon annan singel som släpptes det året, och nog är det en fascinerande mystisk text som spänner över allt från barnsliga rim till bråddjupa reflektioner. Huvudperson Major Tom är en karaktär som Bowie-fans fick stifta bekantskap med för första gången på (den fantastiska) låten "Space Oddity" (1969), och som då var en relativt neutral astronaut som flöt omkring i rymden. I Ashes to Ashes får vi veta att "Major Tom's a junkie, strung out in heavens high, hitting an all time low", något som möjligtvis inte helt slumpartat sammanföll med en av Bowies mer nerknarkade perioder.

It's bulldozer time

Om man vill kan man dra stora växlar på texten, som precis som all stor konst går att tolka och förstå på flera sätt. Man skulle också rätt och slätt kunna se det som en historia om en astronaut som blivit knarkare, men det finns ett större djup. Till synes lösryckta ord bildar i sammanhanget en märklig men kraftfull enhet, och textrader som:

"I've never done good things

I've never done bad things

I've never done anything out of the blue"

och

"I'm happy, hope your happy too

I've loved all I've needed love"

ger mig rysningar varje gång jag lyssnar på låten.

But why?

Förutom att texten är stark är naturligtvis själva låten stark. Det är en oerhört melodisk poplåt som innehåller en mängd delar som följer på varandra i en följd som gör att det nästan är svårt att avgöra vad som är refräng, vers, stick, osv. Bowies sånginsats är fullkomligt magisk, även om texten antyder ett melanokliskt resonerande drag hos författaren sjunger Bowie med en kraft och attack som lyfter fram skönheten i låten på ett imponerande sätt. Soundet är futuristiskt med njutbara syntstråkar, syntgitarrer och en framträdande funk-bas som viktigaste ingredienser.

Musikvideon var den dyraste någonsin när den kom (med en budget på £250.000) och är också den en spacead historia som innehåller mängder av solariserade scener och där sångaren bland annat befinner sig i en madrasserad cell samt framträder i rymddräkt och clownkostym. Möjligen har en del av de visuella effekterna åldrats med något förlorad värdighet, men det är fortfarande en upplevelse att ta del av videon.

Ett av mina favoritögonblick (det är möjligt att ett separat inlägg med de fem bästa ögonblicken i låten följer) är när Bowie inför första refrängen sjunger "but I'm hoping to kick but the planet is glowing" och en ekoeffekt på sista ordet (glowing-glowing-glowing-glowing) gör att meningen liksom svävar ut i rymden. Denna effekt är oerhört tydlig och används bara vid detta enda tillfälle vilket gör den brutalt effektiv och får mig att spola tillbaka till just den där frasen gång efter annan.

Nå, jag misstänker att mitt budskap vid det här laget har gått fram och gör mig därmed beredd att runda av, men inte innan jag har publicerat texten i sin helhet. Håll till godo:

Do you remember a guy that's been
In such an early song
I've heard a rumour from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing
Just pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet is glowing

Ashes to ash and funk to funky

We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Time and again I tell myself
I'll stay clean tonight
But the little green wheels are following me
Oh no, not again
I'm stuck with a valuable friend
"I'm happy, hope you're happy too"
One flash of light but no smoking pistol

I've never done good things
I've never done bad things
I never did anything out of the blue, woh-o-oh
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom

Arvids 2011-listor

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers - Starlight Hotel
Erik har uttryckt det väldigt bra nedan, denna platta är helt enkelt helgjuten. Klassiskt country-låtsnickrande, fantastiska musiker, och Zoes magiska röst. Musik för hela livet.
2. Anna Järvinen - Anna själv tredje
Anna Järvinens tredje skiva var vårens och sommarens mest spelade soundtrack i mina hörlurar. Också denna gång samarbetar hon med musikerna i Dungen, och resultatet är väldigt, väldigt bra.
3. Explosions in the Sky - Take Care, Take Care, Take Care
Årets fynd för min del är postrockbandet från Texas, Explosions in the Sky. Jag slogs nästan medvetslös av deras mångbottnade ljudorkaner på Way Out West i somras, och sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att bekanta mig med deras produktion. Sinnesutvidgande rock.

En hedrande tredjeplats.

Plats 4-10:
Little Dragon - Ritual Unions
Drake - Take Care
Eileen Jewell - Queen of the Minor Key
Alexis Weak - Till Minne Av
Bon Iver - Bon Iver
Gillian Welch - The Harrow and the Harvest
Girls - Father, Son, Holy Ghost

Bubblare: Jonathan Johansson - Klagomuren, Alison Krauss & Union Station - Paper Airplanes, My Morning Jacket - Circuital, Veronica Maggio - Satan i gatan, Mohammed Ali - Vi, Marissa Nadler - Marissa Nadler

Låtar
Tre-i-topp:
Bon Iver - "Holocene"
2011 var året då Bon Iver blev lika stora som Lennart Hyland, och den här var låten som gjorde det.
Explosions In The Sky - "Last Known Surroundings"
Existentiellt, andligt, asbra.
Lützenkirchen - "Afterhour Is The Pusher (Flea Remix)"
2011 års mest förhäxande high brow-techno kom från Lützenkirchen, vars Afterhour is the Pusher i Fleas version är det svängigaste jag hört sedan ZZ Tops Got Me Under Pressure.

Men också:
Zoe Muth - "If I Can't Trust You With A Quarter (How Can I Trust You With My Heart)"
Mavado - "Star Bwoy"
Burial - "Street Halo"
Alexis Weak - "Drömmare"
Jonathan Johansson - "Centrum"
Lucinda Williams - "Born To Be Loved"
The War On Drugs - "Come To The City"
Me And My Army - "Anthem"
Ryan Adams - "Dirty Rain"
Little Dragon - "Crystalfilm"
Mattias Hellberg - "Born Into Being Alone"
Skriet - "Glömska och åska"
Duvchi - "Turtleduvs"

Konserter
Explosions In The Sky - Debaser Medis, Stockholm, november
Little Dragon - Way Out West Göteborg, augusti
Pulp - Way Out West, Göteborg, augusti
Gillian Welch - Cirkus, Stockholm, november
Kathleen Edwards/Bon Iver - Annexet, Stockholm, november
Steve Earle - Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Böcker
Jag har inte läst så mycket som utkommit i år, men två som var bra är
Tom Rachman - The Imperfectionists
Jonathan Franzen - Frihet
Min största läsupplevelse i år är annars Cormac McCarthys The Border Trilogy - stenhårda, fruktansvärda, otroligt vackra böcker som tvingar en att se livet i vitögat.

Filmer
Play (Ruben Östlund)
Melancholia (Lars von Trier)
Black Swan (Darren Aronofsky)
The Fighter (David O. Russell)
Winter's Bone (Debra Granik)
Bridesmaids (Paul Feig)

TV
Parks and Recreation och Community satte guldkant på vardagslivet. Treme likaså. Men den mäktigaste TV-upplevelsen 2011 var tveklöst Game of Thrones. Så sjukt spännande och välgjort, och en kraftfull allegori över det gladiatorsamhälle vi är på väg att skapa och som borde få oss alla ut på gatorna.

Ögonblick
Ett urval av 2011 års bästa stunder (av de som lämpar sig för publicering):
Skidturerna i trädgränsen ovanför Tegefjäll, Åre, februari
Grateful Dead:s American Beauty på slingrande bergsvägar i Yosemite, Californien, april
Kvällsbad i västerhavet efter vedbastu, Hönö, midsommar
Solnedgång och techno, Schwedenparty, Bohuslän, augusti
På toppen av Tanit, Sella, Spanien, oktober
Haiku i Hammarbyhöjden, Stockholm, december

Eriks 2011-listor

Zoe Muth har i mitt tycke gjort årets skiva

Skivor
1. Zoe Muth and the Lost High Rollers, Starlight Hotel
En förkrossande bra countryskiva: mandolintrillningarna, steelen, melodierna. Redan på första låten "I've Been Gone" kommer en steelsolo-mandolin-överlämning som i genialitet och kraft närmar sig sax-munspelsöverlämningen i "The Promised Land", och därefter avlöser den ena countrydängan den andra på ett helgjutet album.

Patrick Wolf: "The City". Video inspelad på Santa Monica Beach i Los Angeles

Låtar
1. Patrick Wolf, "The City"
2. Deportees, "A Heart Like Yours in a Time Like This"
3. Marissa Nadler, "The Sun Always Reminds Me of You"

Anna Järvinen, "Lilla Anna"
the Belle Brigade, "Losers"
Brad Paisley, "This Is Country Music"
Dawes, "My Way Back Home"
Decemberists, "Rise To Me"
Dominik Eulberg, "Echomaus"
Feist, "Bittersweet Melodies"
Fredrik Nyström, "The Distance"
Israel Nash Gripka, "Fool's Gold"
Lucinda Williams, "Buttercup"
Lykke Li, "Sadness is a Blessing"
Maggie Björklund, "Summer Romance"
My Morning Jacket, "Moving On"
Nicki Bluhm, "Wall of Early Morning Light"
Ryan Adams, "I Love You But I Don't Know What to Say"
Smif-N-Wessun, "Monumental"
Yuck, "Georgia"

Filmer
1. Jane Eyre (av Cary Fukunaga)
2. Bridesmaids (av Paul Feig)
3. Too Big to Fail (av Curtis Hanson)

Konserter
1. Brad Paisley i Lisebergshallen, Göteborg, augusti
2. Tift Merritt på the Bootleg Theater, Los Angeles, maj
3. JS Bachs Juloratorium, Engelbrektskyrkan, Stockholm, december
4. the Belle Brigade på Spaceland, Los Angeles, juni
5. Steve Earle, Filadelfiakyrkan, Stockholm, oktober

Läsning
Jag har inte läst någon ny skönlitteratur alls. Däremot lite ny facklitteratur varav The Crisis of Neoliberalism (Harvard UP) av Gérard Duménil och Dominique Lévy var den bästa: massvis av empiri (diagramfest!) och en originell marxistisk tolkning av finanskapitalismen och dess kris.
Men bäst läsning har för mig inte varit böcker utan tidningar: Financial Times och New York Times varje dag när jag bodde i USA, och så New York Review of Books och London Review of Books.
Av gammal skönlitteratur som jag har läst under året så har jag fått två favoriter: Elin Wägners rappa, humoristiska (och samhällskritiska) Norrtullsligan (1908), och Marianne Alopaeus poetiska och stilistiskt briljanta Mörkrets kärna (1965).

Radio
P4 Country, Nordegren i P1, Obs!, Kulturradion Biblioteket, Studio ett.

Teve
Fotbolls-VM (damer), Colbert Report (i en tid av vansinnig höger, ett nödvändigt ironiskt korrektiv), På spåret, Claes Hellgren, Parks and Recreation.

Årets klubb
Bellevue Jazz (Göteborg)

Årets bar
The Cinema Bar; the Bootleg Theater (båda i Los Angeles)

Årets citat
"F-S=T2 (Frihet utan sammanhang lika med tomhet i kvadrat)." - Ulf Lundell

Om musik i allmänhet och Brian Blade Fellowship i synnerhet

När man som jag konsumerar, spelar och skriver musik i stort sett varje dag är det några frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Vad är det som gör att man gillar viss musik och inte annan? Vad skiljer en bra låt från en dålig? Självklart finns det inget entydigt svar på detta eftersom det är en högst subjektiv upplevelse att lyssna på musik, men trots detta finns det objektivitet att skönja. Vad är det som gör att fler människor berörs av Beach Boys "God Only Knows" än av Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig"? Frågan kan tyckas raljant men jag är faktiskt allvarlig; vi talar här om två låtar skrivna med ett åtminstone jämförbart mått av seriositet, även om den förstnämnda kanske siktar något högre, som båda är framförda med innerlighet och känsla. Av "God Only Knows" får jag svindlande känslor av evigheten, universum och alltings förgänglighet, medan Tommys låt ger mig illamående och obehag. Som sagt är detta en subjektiv upplevelse, men jag är övertygad om att en övervägande majoritet av en tänkt testpanel skulle hålla med mig, kanske inte just om att man blir illamående av sex-låten men åtminstone om att Brian Wilsons låt håller högre verkshöjd. Men hur kan man egentligen komma fram till något sådant när det handlar om toner och ord som är satta tillsammans i ett sammanhang (popmusik) där det egentligen inte finns något uttalat rätt eller fel? Frågan är naturligtvis något naivt formulerad och jag har egentligen inga svar att ge, men jag tycker det är en oerhört intressant diskussion. När man jobbar med musik känner man ofta en instinktiv skillnad mellan det som funkar och det som inte alls känns bra, trots att det skulle vara nästan omöjligt att sätta ord på vad som skiljer det ena från det andra.

Med denna något svamliga inledning avklarad är jag så framme vid huvudämnet för detta inlägg, som handlar om musik jag tycker oerhört mycket om. Jag talar om Brian Blade Fellowship.

Brian Blade och hans Fellowship

Brian Blade (född 1970) är en amerikansk trumslagare som har varit en av den moderna jazzens främsta namn i snart 15 år, och som har samarbeten med bland andra Wayne Shorter, Joshua Redman, Herbie Hancock, Brad Mehldau, Chris Potter och Joni Mitchell på meritlistan. 1998 bildade han tillsammans med pianisten Jon Cowherd bandet Fellowship, som förutom Blade själv på trummor då bestod av Marvin Butler och Myron Walden på saxofoner, Dave Easley på pedal steel och Chris Thomas på bas. Till bandets andra skiva "Perceptual" (2000) förstärktes manskapet med den briljanta gitarristen Kurt Rosenwinkel, och det är just den plattan som jag tänkte skriva lite om. Faktum är att det är en av de skivor jag lyssnat mest på någonsin.



Det är något med Brian Blades musik som samtidigt inspirerar mig och berör mig på djupet. Musiken har rötter i den amerikanska jazztraditionen men är inspirerad av både pop och country och där möts tre av de genrer som jag tycker allra mest om. Låtarna är väldigt långa och består ofta av sviter av flera kompositioner som flyter in i varandra. Det är oerhört välskrivet, välarrangerat och väl utfört, låtarna är oftast svindlande vackra men ibland hårt svängande, och just hur de olika delarna hänger ihop bidrar till att summan av allt detta blir större än de enskilda beståndsdelarnas värde. En av de mer slitna klyschorna när det gäller att beskriva modern jazz som påverkats av pop och rock är att 'gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut', en klyscha som jag tycker om och som aldrig har varit sannare än i det här fallet.

Blade himself

Alla låtar på skivan är fantastiska, och det är inte något jag bara slänger ur mig utan något som jag har kommit fram till efter år av uppmärksam lyssning. Det finns så mycket att upptäcka, förutom de vackra melodierna så finns det så många små stämmor och bakgrunder som man lätt missar vid de första genomlyssningarna, men som bidrar till att bibehålla en stark riktning i musiken genom hela albumet. Just hur de olika delarna obemärkt glider in i varandra, som exempelvis hur ett glödande pedal steel-solo överlappas av en liten upprepande fras i saxofonerna som sedan leder in till nästa del, är det unikt starka med den här musiken. Att allting kryddas av gästspel av två av mina absoluta favoriter Daniel Lanois och Joni Mitchell gör inte heller saken sämre. Alltsammans är inramat av Brian Blades fullkomligt fantastiska trumspel; jag lovar att det hade varit en stark upplevelse att bara lyssna på trumspåret från hela plattan!

Bästa låten, om man nu nödvändigtvis måste välja ut en sådan, är "Crooked Creek", som börjar med ett tassande gitarkomp i 5/4-takt, varpå trummor, steel-gitarr och piano fyller i innan temat börjar. Snart växer den inledningsvis vackra och återhållsamma melodin till ett storslaget crescendo som leder in till ett styggt svängigt gitarrsolo av Kurt Rosenwinkel, innan Dave Easley tar över ledartröjan med ett av de märkligaste och mäktigaste pedal steel-solon jag någonsin har hört. Saxofonbakgrunderna som kommer in efter hand hjälper till att bygga upp en episk stämning, och efter att bandet har kokat ett tag tas allting ner och det inledande temat upprepas. När man tror att låten snart är slut leder ett pianointerlude in till ett altsaxofon-solo av Myron Walden som efter en försiktig inledning bygger upp till ett nytt mäktigt crescendo där Brian Blade smiskar trummorna som aldrig förr, innan en glimrande coda rundar av hela stycket och lämnar lyssnaren skakad och urblåst.

För att knyta an till inledningen så tror jag att det är en kombination av en mängd saker som gör att jag aldrig tröttnar på "Perceptual". Först och främst är det naturligtvis de vackra melodierna och de starka låtarna, men dessa blir så mycket starkare av de snygga och smarta arrangemangen, som i sin tur blir så mycket starkare av det förnäma framförandet, och att samtliga musiker är otroligt skickliga på sina instrument. Allt detta sammantaget tror jag ändå att det som verkligen gör att den här skivan sticker ut är stämningen. Oavsett vilken låt man talar om så är det en väldigt specifik stämning och känsla som genomsyrar hela skivan, och som får mig att ögonblickligen minnas den gång då jag hörde den för första gången. Just den här unika stämningen, smaken, färgen, eller vad man nu skall kalla det, gör att jag aldrig slutar att återvända till den här plattan, och utan den hade de enastående enskilda prestationer och vackra melodier som "Perceptual" består av inte alls varit lika berörande.

---

Bonus: Brian Blade Fellowship framför Evinrude-Fifty (Trembling) live 1998

Ofrivilligt gillande # 1 - Young Guns 2

Ibland kommer jag på mig själv med att gilla saker jag helst inte skulle vilja gilla, och detta gillar jag verkligen. Att gilla saker man inte vill gilla får en att ifrågasätta vad det är i en som gör att man inte vill gilla saken ifråga. Och det leder i bästa fall till att man gör sig av med en fördom eller två. Jag tänkte därför inleda en serie här på LiL på just detta tema - ofrivilligt gillande.

Ett nyligt exempel på detta för mig är soundtracket till filmen Young Guns II. Alla låtarna på skivan är skrivna och framförda av Jon Bon Jovi, och precis som man kan tro handlar det om en ohelig blandning av åttiotalsballadhårdrock och olika former av country. På papperet en styggelse, i praktiken bitvis riktigt bra.



Största hiten från plattan är Blaze of Glory, till vilken också filmades en helt fantastisk video. Jon Bon Jovi står bland gamla bilvrak högt uppe på en sandstensklippa i öknen iförd boots, skinnbyxor, väst, indianhalsband och sliten akustisk gitarr och spelar till ett blytungt komp. Han filmas mestadels från helikopter, som gör hisnande åkningar runt Jon och ut över klippkanten.

På soundtracket hittar vi också pärlor som dragspelsstänkaren Miracle, mainstreampowercountry i Bang A Drum, och boogierockrökaren Billy Get Your Guns.

Jag tror att jag har sett filmen nån gång för längesen men jag minns ingenting av innehållet. Det gör inget, det räcker att lyssna på det härliga soundtracket för att komma i den rätta westernstämningen. Perfekt för en sommarkväll i bootsen på verandan.

Helgens dans och icke-dans

Jag tänker mig att en av de roligaste grejerna med LIL är att vi alla är väldigt musikintresserade och kan skriva om alla möjliga aspekter av musik - att själv spela, som Max inlägg om sitt gig om Stampen häromdagen, om att gå på konsert, om att lyssna hemma på kammaren, om att lyssna på fest, musikmode osv.

I fredags var jag med om ett fylleslag i julens tecken, julfest på studentpuben Café Olof. Det lustigaste jag kan komma ihåg från själva festen är att vi dansade till "Walk of Life" med Dire Straits! Vilken fantastisk låt det är. Så go', så medryckande. Jag älskar verkligen Dire Straits. Det var osannolikt trångt på Café Olof och måste ha sett rätt förbryllande - kanske rentav bedrövande - ut när man ser ett sällskap överförfriskade 20-nåntings spontandansa till Dire Straits, av alla band.

På lördagens julfest fick jag en bugglektion av en härligt entusiasmerande kvinna, och hon berättade också om en bra buggklubb i Göteborg dit man kan gå på fredagar. Nästa år...

På söndagen missade jag ännu en gång Atalantes tédans, som jag nu ett par veckor försökt övertala min kompis Lene att gå på med mig. Återigen, nästa år...

Festmusik?

Lyssnar dessa människor på "Baba O'Riley", månne? På fest för några veckor sen

Igår hade jag utflyttningsfest (knö daj ut) med femton eller så kompisar, eftersom jag om två veckor ska flytta. Som musiknörd blir en av de roligaste och mest delikata frågorna när jag ska vara värd för något: vilken musik ska spelas? Till igår kväll gjorde jag en spellista på mp3-spelaren, med ungefär 100 låtar (!). Det finns ju så många låtar som man vill pracka på folk, och för den delen också höra själv.. Problemet är väl att jag är en dålig fest-dj, tror jag i alla fall. Min uppfattning om "musik jag vill höra på fest" tenderar att inte vara samma musik som andra, och folk i min omgivning, vill höra på fest. Inte desto mindre tycker jag att det är väldigt intressant med fest och musik och festmusik, och har tänkt att tänka lite högt om detta ämne här.

I allmänhet kan jag nog säga att den musik som väckte protester från min spellista igår, var countryn. Inte Hank Williams "Move it on Over", tror jag inte i alla fall, men Garth Brooks "Friends in Low Places", George Jones "My Favorite Lies" och nån till. "För mycket smör!" ropade Martin tvärsöver rummet. Victor, som rest runt i USA och Kanada i ett år, berättade hur skönt han tyckte det var att lämna Nashville där allt centrerar kring mainstreamcountry, och menade att det var "just sån här musik" - då spelades Dwight Yoakams "Little Ways" från min spellista - som fick honom att tycka att det var skönt att lämna stan.

De låtar som väckte - i alla fall spritt - bifall var nog "Linoleum" med skatepunkarna NOFX - om man är ett sällskap av berusade 80-talister är det inte helt otippat att i alla fall någon uppskattar skatepunk -, Glasvegas "Geraldine", Anna Järvinens briljanta "Leena" samt några mer Göteborgsanstrukna låtar, "Långa vägar" med Håkan Hellström och "Rundtur i Göteborg" med Sonya Hedenbratt. Som sig bör när festen står i Masthugget.

Nedanför kommenterar jag några av låtarna som jag hade med igår, och ni andra får gärna svara med att lista/skriva om vad ni har för festlåtar eller festmusik! Det vore kul att se vad ni spelar för musik när ni är värdar, och hur ni tänker kring det här med festmusik, som väl är en av de viktigaste användningarna av musik.

---
Några låt-för-låt-kommentarer om låtar från spellistan:

Bruce Springsteen, "Sherry Darling" (1980)
Det här tänker jag mig är svinbra festmusik. På min mammas 50-årsfest i somras buggades det till "Sherry Darling", som jag tycker tillsammans med "Thunder Road" är den bästa Springsteenlåten. Energisk, melodiös och uppåt, sjukt svängig med sax- och jubelintro, handklapp, körer, och en grym orgel. Lycka!!

Choking Victim, "Infested" (1996?)
Det är nog sånt här som gör mig till en dålig fest-dj. Jag tycker helt enkelt att "Infested" är så jävla bra, lätt en av de bästa punklåtarna som gjorts. Så bra att jag inte kunde motstå att proppa in den på festspellistan. Men hypersnabb crustpunk är kanske inte vad den genomsnittlige festprissen vill höra till vinet..

Black Jack, "Inget kan stoppa oss nu (Inatt inatt)" (1991)
En av de perfekta dansbandslåtarna, en grym berättande text och välkomponerad och -arrangerad låt. Men jag är rädd för att inte alla hör vad jag hör när "Inatt inatt" dundrar ur högtalarna. En och annan hör kanske "dansbandsskit" eller nåt sånt.

The Who, "Baba O'Riley" (1971)
Världens största riff?

Jonathan Richman, "This Kind of Music" (1982)
En av mina älsklingslåtar och förmodligen den finaste låt som nånsin spelats in, en oerhört Richmansk naivistisk glädefylld glädjespridande hylling med doo wop-körer till musikens kraft och glädjen i musik och att spela och lyssna tillsammans.

Peter LeMarc, "(You're the) Devil in Disguise" (live, från Buena Sera-plattan)
Jag tycker att det är så jäkla fint att LeMarc kör denna fantastiska Elvislåt och mitt i den kör ett talat parti där han berättar om när han satt på ett torg i Trollhättan och drömde om att komma till Stockholm och bli rockstjärna som Elvis, varpå han går över i att härma Elvis sångstil innan han och bandet börjar rocka igen! Liksom med "Sherry Darling" och "This Kind of Music" tycker jag att LeMarcs Elviscover visar så himla bra hur fantastiskt det är med musik och hur mycket lycka man får av musiken!

Frankie Lymon and the Teenagers, "Why Do Fools Fall in Love?" (1956?)
Jag hoppas och tror att doo wopen är på väg tillbaka! Det är ju så jäkla cool musik med alla fantastiska sångarrangemang och fokus på melodier och sväng.

Eldkvarn, "Pojkar pojkar pojkar" (live, från Tempel av alkohol-plattan)
Fest eller!?!??? I alla fall om man är gubbrockare...

Emmylou Harris med Ricky Skaggs och Johnny Cash, "Jordan" (1980)
Sjukt svängig tradcountry med läckert sångarr mellan Harris, Skaggs och Cash. Kanske lite goofy för vissa.

the Monochrome Set, "Jacob's Ladder" (1984)
Grymt cool och svängig excentrisk brittisk indie från 80-talet; ett konceptuellt band med många märkliga influenser och infall, och aldrig var de mer excentriska, lekfulla och svängiga i en låt än på "Jacob's Ladder", med kyrkklockor, en massa körer, Luciano Pavarotti-imitation, twanggitarrsolo, och text som börjar med "Oh take my heart and let it beat to the sound of dancing feet!"

Geno Delafose, "Save the Last Dance for Me" (1995?)
Min favoritversion av en av mina favoritlåtar, Geno Delafose är en zydecodragspelare och -sångare från Louisiana och gör en mördarversion av denna klassiker.

Håkan Hellström, "Långa vägar" (2008)
Kan man ha en fest i Göteborg utan att ha med en Håkanlåt på spellistan?

Nynningen, "För full hals"
Svängig göteborgsk 70-talsprogg, en sångare med härlig dialekt och frasering, sjyst blåssektion och 70-talsgitarrös.

NOFX, "Bob" (live)
Skatepunk.. Jag älskar det.

the Mavericks, "All You Ever Do Is Bring Me Down"(1995)
Arketypisk US-amerikansk festmusik á la country/americana, kanske inte tilltalar särskilt många svenska 20-nåntings.. Men jag tycker att det är oerhört bra. Dansant sväng (fast kanske inte den slags dans som särskilt många gillar här i Sverige..) med dragspel, klinkpiano, twanggitarrsolo, körer, country och texmexinfluenser.

Randy, "Kiss Me Deadly" (1996)
Min favoritfestlåt, detta är alltså en låt som handlar om en fest. Första textraden är "I went to a party Saturday night, didn't get laid got in a fight". Vilket är särskilt hårt med tanke på att originalet sjöngs av en tjej, närmare bestämt 80-talsrockaren Lita Ford. Randy gör skatepunk av låten förstås. Deras version kommer från en av mina absoluta favoritskivor ...And the Rest is Silence från 1996, som har det briljanta upplägget att först kommer 10 låtar som handlar om politik - djurrätt, socialism, miljöpolitik, att leva rätt - och därefter en festlåt! Fin fördelning..

Lasse Stefanz, "Världens lyckligaste par"
Mer dansband..