Beach House - Bloom

Beach House, ett exempel på "god-smak indie" enligt en skribent på Längre inåt landet, har sakta men säkert blivit personliga favoriter för mig, inte minst tack vare förra skivan Teen Dream (2010) som objektivt sett är underbart bra.

Så här ser den nya skivan alltså ut

Apropå diverse resonemang om huruvida man bör utvecklas och förändras som artist eller ej kan det vara på sin plats att påpeka att Beach House fortsätter på det inslagna spåret i och med nya skivan Bloom. Soundet känns igen, och där hittar vi också en av det här bandets största kvaliteter; det låter oförskämt bra. Gitarrljuden är konsekvent helt fantastiska, syntarna behagligt fluffiga och sången skönt svävande. Det finns ett grundelement från förra skivan som enligt mig definitivt är värt att bevara, och det är glädjande att höra.

Möjligt är att låtarna på Bloom är något mindre omedelbara än tidigare, för det har tagit mig en tid att komma in i musiken trots att jag lyssnat så mycket på föregångaren, men nu när jag väl är inlyssnad tycker jag att kompositionerna genomgående är mycket starka. Texterna drar åt det poetiska hållet, med lösryckta ögonblicksbilder som bidrar till att skapa ett svårdefinierat, stundtals feberdröms-likt och hotfullt men samtidigt bitterljuvt och behagligt universum.

Som i singeln Lazuli:

Wander eyes, ocean high

And we don't dare slip on by

Make her suffer

Like no other

Victoria Legrands frasering av de här raderna är fullkomligt briljanta och lyckas vara både aviga och omedelbara på samma gång. Om Sara Stridsberg skulle komma från Baltimore och göra indiepop skulle resultatet säkert hamna mycket nära Beach House. Victoria Legrand själv beskriver ”Bloom” som en resa som behandlar ”fantasins oersättliga kraft i relation till den intensiva upplevelsen att leva. En flytande vision av livet i hela dess intensitet och färg, vacker om än bara för ett ögonblick.” 

Visst är det underbart med pretentioner?

Ashes to Ashes - Funk to Funky

Jag har tidigare diskuterat vad som gör att man gillar viss musik så mycket mer än annan - och ibland är svaret enklare än man tror. Det kan exempelvis räcka med att äta mängder av ost och till det dricka ett par glas vin för att inse att "Ashes to ashes" av David Bowie är en av de bästa poplåtar som någonsin har gjorts. Åtminstone var det så för mig.

Jag har gillat den här låten skarpt tidigare men den har inte varit top of mind på något sätt, faktiskt inte ens självskriven på min tänkta lista över David Bowies bästa låtar. Nu när jag har lyssnat på låten intensivt i ett par veckor tycker jag att det är en hörnpelare i den moderna populärmusiken. Låten återfinns på skivan "Scary Monsters" och det kan vara så att 1980-talets fräschaste låt släpptes redan 1980. På knappa fyra minuter (beroende på om vi talar om singel- eller albumversionen) finns det nog med kreativt material för en dubbel-lp. Låten har påståtts innehålla fler "meddelanden per sekund" än någon annan singel som släpptes det året, och nog är det en fascinerande mystisk text som spänner över allt från barnsliga rim till bråddjupa reflektioner. Huvudperson Major Tom är en karaktär som Bowie-fans fick stifta bekantskap med för första gången på (den fantastiska) låten "Space Oddity" (1969), och som då var en relativt neutral astronaut som flöt omkring i rymden. I Ashes to Ashes får vi veta att "Major Tom's a junkie, strung out in heavens high, hitting an all time low", något som möjligtvis inte helt slumpartat sammanföll med en av Bowies mer nerknarkade perioder.

It's bulldozer time

Om man vill kan man dra stora växlar på texten, som precis som all stor konst går att tolka och förstå på flera sätt. Man skulle också rätt och slätt kunna se det som en historia om en astronaut som blivit knarkare, men det finns ett större djup. Till synes lösryckta ord bildar i sammanhanget en märklig men kraftfull enhet, och textrader som:

"I've never done good things

I've never done bad things

I've never done anything out of the blue"

och

"I'm happy, hope your happy too

I've loved all I've needed love"

ger mig rysningar varje gång jag lyssnar på låten.

But why?

Förutom att texten är stark är naturligtvis själva låten stark. Det är en oerhört melodisk poplåt som innehåller en mängd delar som följer på varandra i en följd som gör att det nästan är svårt att avgöra vad som är refräng, vers, stick, osv. Bowies sånginsats är fullkomligt magisk, även om texten antyder ett melanokliskt resonerande drag hos författaren sjunger Bowie med en kraft och attack som lyfter fram skönheten i låten på ett imponerande sätt. Soundet är futuristiskt med njutbara syntstråkar, syntgitarrer och en framträdande funk-bas som viktigaste ingredienser.

Musikvideon var den dyraste någonsin när den kom (med en budget på £250.000) och är också den en spacead historia som innehåller mängder av solariserade scener och där sångaren bland annat befinner sig i en madrasserad cell samt framträder i rymddräkt och clownkostym. Möjligen har en del av de visuella effekterna åldrats med något förlorad värdighet, men det är fortfarande en upplevelse att ta del av videon.

Ett av mina favoritögonblick (det är möjligt att ett separat inlägg med de fem bästa ögonblicken i låten följer) är när Bowie inför första refrängen sjunger "but I'm hoping to kick but the planet is glowing" och en ekoeffekt på sista ordet (glowing-glowing-glowing-glowing) gör att meningen liksom svävar ut i rymden. Denna effekt är oerhört tydlig och används bara vid detta enda tillfälle vilket gör den brutalt effektiv och får mig att spola tillbaka till just den där frasen gång efter annan.

Nå, jag misstänker att mitt budskap vid det här laget har gått fram och gör mig därmed beredd att runda av, men inte innan jag har publicerat texten i sin helhet. Håll till godo:

Do you remember a guy that's been
In such an early song
I've heard a rumour from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing
Just pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet is glowing

Ashes to ash and funk to funky

We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Time and again I tell myself
I'll stay clean tonight
But the little green wheels are following me
Oh no, not again
I'm stuck with a valuable friend
"I'm happy, hope you're happy too"
One flash of light but no smoking pistol

I've never done good things
I've never done bad things
I never did anything out of the blue, woh-o-oh
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom

LiL hyllar, #7 - Sade

Säg det som inte sagts om den fantastiska kvinnan Helen Folasade Adu.

Men som Dr. Cottard säger, jag ger fan i det. Hon har inte hyllats av den här bloggen än och det är hon verkligen värd.

Min kärleksaffär med Sade börjar få några år på nacken vid det här laget. Men jag minns väl vår första djupa förälskelse, som utspelade sig i juni 2003 under en semestervecka på den allra sydligaste delen av Peloponessos i Grekland. Jag hade hört henne sporadiskt även tidigare men det dröjde tills dess innan jag föll på riktigt.

Jag spenderade de heta dagarna på stranden blickandes ut över Odysseus hav, och de nästan lika varma kvällarna och nätterna sömnlös med Sade i lurarna. Det var det perfekta soundtracket till blånande vågor, solig sand, vita fasader och långa timmar av läsning under vinrankorna på taket till huset där vi bodde.

Den av Sades skivor som snurrade mest just då i min mp3-spelare var mästerverket Stronger Than Pride från 1988. Deras dittills mest avskalade, genomslickt välproducerade platta vars ljudbild är som siden mot huden. Innan jag hörde Sade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att kombinationen syntkörer, spansk gitarr och saxofon på allvar skulle kunna få min värld att gunga.


Paul Denman längst till vänster - min önskelook 2012

Det är just i kombinationen av superproducerad ljudbild, väldigt välskriven musik och raka, enkla texter om kärlek och svek som Sades storhet ligger. Sades på samma gång svalt resignerade och passionerat ärliga röst är såklart också helt central i sammanhanget. Hon låter så sorgsen, men samtidigt så hoppfull - i sina bästa stunder skapar hon ren magi.

Sade är i mitt tycke en av de sista riktigt stora popstjärnorna. Men vi har inte blivit bortskämda med musik - efter Love Deluxe 1992 har gruppen Sade bara släppt två skivor, Lovers Rock år 2001 och 2010 års Soldier of Love. Parat med det faktum att gruppen och framför allt Sade själv är extremt medieskygga tyder det på väldigt stor konstnärlig integritet (och kanske även en del skrivkramp).

Ett tecken på Sades stora inflytande och samtidigt en lite oväntad influens är Tallest man on earths konsert på Way Out West i år. En av hans låtar avslutades i ett medley mellan hans egen musik och Sades makalösa superhit By Your Side från 2001. En överraskande men samtidigt självklar referens till Tallest man on earths känslosamma altcountry, och konsertens absoluta höjdpunkt. Det kändes som om många skäggiga själar i publiken gillade vad de hörde.

För det finns ju en tydlig koppling mellan Sades musik och den klassiska folk- och countrymusiken. Till syvende och sist bygger också Sades storhet på förmågan att gestalta och förmedla de innersta mänskliga känslorna - kärlek, förlust, sorg.

Johannes Vidén på Kontiki i torsdags

I torsdags var jag på det lilla stället Kontiki i Göteborg för en konsert som jag hade sett mycket fram emot: Johannes Vidén och hans Bluebird Association. Jag hade träffat Johannes på en konsert några veckor tidigare och pratat musik med honom, och när jag förstod att han är ett stort fan av Roy Orbison, Jackson Browne, Townes van Zandt med flera fantastiska artister - plus att han tipsade mig om en massa musik som jag inte hade någon koll på alls - och han förklarade att han har ett band och gav mig en myspace-adress, så visste jag att jag måste lyssna; jag hade höga förväntningar.

Och jag blev inte besviken! "Seabird", som är den första låten på hans myspacesida, är helt fantastisk, lätt för min del topp 2 över årets bästa låtar (tillsammans med "Tro och tvivel"). En vacker pianoballad med fantastisk sång.

Spelningen i torsdags var än bättre än det som ligger på myspace; med kontrabas, elgitarr, fiol och trummor växte musiken inte bara numerärt tycker jag.

Jag tror verkligen att Johannes Vidéns musik är något för oss på Längre inåt Landet!

http://www.myspace.com/johannesviden

Glasvegas

Det är dags för Längre inåt Landet att stämma in i en hyllningskör som ekat genom mediasverige i höst! Glasvegas självbetitlade album som släpptes i september är fullkomligt lysande!

Jag blir alltid skeptisk och nästan avogt inställd till band som hypas i media. Om ett band hyllas i Nöjesguiden brukar jag ta det som ett säkert tecken på att det inte är värt att lyssna på. Barnsligt kanske, men bränt barn skyr elden. Därför är det så otroligt befriande när en NME-hype från Glasgow visar sig vara det bästa nya band jag hört på väldigt länge!

Så mycket har skrivits om bandet som bildades redan 2001 men först nu släpper sin debutskiva, en skiva som redan nu räknas som en klassiker på vissa håll. "Glasvegas" har jämförts med Oasis debutplatta, somliga säger att det är en lika viktig platta som Nevermind, etc..

Jag tycker att Glasvegas låter som ett Broder Daniel med bättre sångare, låtar, och mycket bättre texter. Sångaren James Allan sjunger på underbart bred glasgow-accent skarpt socialrealistiska texter om en mobbad unge som lärt sig hemifrån att man måste slå tillbaka, om hur polisen knackar på mitt i natten och berättar att ens son fallit offer för gängvåld, om en socialarbetare som skall få knarkare att välja livet, om en person som varit otrogen och betett sig allmänt vidrigt och nu befinner sig på gränsen till vansinne.. Mörka teman som ackompanjeras av storslagna trummor, bombastiskt gitarrmangel och melodier starka nog att vrålas från vilken fotbollsarena som helst. Det låter som en blandning av klassisk brittisk rock som the Clash, Jesus & Mary Chain och Oasis med fötterna stadigt förankrade i samtiden.

Jag brukar alltid vara förtjust i små detaljer som underfundiga formuleringar, snygga gitarrslingor eller hur sångaren betonar vissa meningar, och sådant finns det gott om. Lyssna på hur James betonar "My name is Geraldine / I'm your social worker" i "Geraldine", första singeln från plattan, eller hur den fullkomligt magiska gitarrmattan gör entré efter första versen i "It's my own cheating heart that makes me cry". Rockmusik när den är som bäst!

Skivans höjdpunkter är många, men de spår jag har som favoriter förutom redan nämnda låtar är "Daddy's gone" och "Go square go". Mot slutet av plattan mattas kvaliten av något och när Beethovens månskenssonat ligger som bakgrund till en spoken word om knivvåld (!) som sista spår är det inte lika fantastiskt bra längre. Glasvegas är dock förlåtna, som helhet är det här årets bästa platta hittills tillsammans med Håkan Hellströms senaste!

Per Gessle, Plura & Småstadsromantik

Jag var på Örjans vall igår för att få lite allsvensk fotboll till livs, i ett långsökt försök att dämpa min halmia-abstinens. Precis innan matchstart dundrar Pers Garages (Gyllene Tider minus Anders Herrlin) Småstad ur högtalarna och jag ryser i hela kroppen. Det är ett vackert ögonblick när stadens hovtrubadur sjunger om det fina med att komma från en mindre ort samtidigt som bygdens söner (nåja, men flest egna produkter i allsvenskan!) äntrar den vattensjuka planen i det ihållande duggregnet tillsammans med dagens motståndare AIK. Även om Gessle knappast är en underdog längre (och dessutom halmian) uppstår en vacker symbios mellan orgelpop, text och budskap i låten och Halmstads största fotbollslag, som alltid slår från underläge.

"Och jag blev född i en småstad.

Jag växte upp, blev kär i en småstad.

Hur jag än vrider och jag vänder mig så kommer allt tillbaka igen.

Och allt jag kan är spår från en småstad.

Och allt jag gör beror på en småstad.

Hur jag än böjer och jag vänder mig så blir det till småstad igen."

Igenkänningsfaktorn är hög! Samtidigt får han in två underbara rockklyschor i en och samma låt; Att vara en underdog och att vara stolt över den man är och det man kommer ifrån. Jag är liksom Gessle övertygad om att mitt perspektiv på tillvaron präglas starkt av att jag kommer från en småstad, en övertygelse vi båda delar med Plura Jonsson, som gång på gång återkommer till sitt Norrköping.

"Kalla mig landsortsgrabb

Jag är vad jag är - en landsortsgrabb

Där blev jag kär - en landsortsgrabb"

Att bli kär i en småstad är nog något av det vackraste jag kan tänka mig, och det är fint hur temat tas upp både i "Småstad" och "Landsortsgrabb". Leta där du står, längre inåt landet!

Ett försök att förklara för en tysk varför vi svenskar gillar Håkan Hellström så mycket

Hi Carolin,

Cool that you followed my advice on Håkan! :) Too bad though that you didn't like it so much.

Yes I was there, and I was very happy about it. The show itself was not nearly as good as the one in Halmstad earlier this summer; Liseberg was a bit too crowded and the gig was a bit short and they didn't play some of my favourite HH songs, but I had a great time anyway.

I'll attempt to explain why we like him so much:

For Swedish people my age Håkan's music bears a lot of connotations and associations.. I was 16 when his first solo record came out and it's a very youthful (immature..) and extremely emotional record about love, longing and all that, so it really touched people my age very deeply. And so we still have some of those associations and emotions there I think; you might have noticed the crowd singing along a lot to his first hit, "Känn ingen sorg för mig Göteborg"!

Since that first album he's grown up a lot, he's 34 now and a father of two, but his music is still very emotional and the lyrics touch us. For me "Brännö serenad" and "Hurricane Gilbert", for example, are two of the best songs ever about unrequited love..

And I also think that musically he has developed in a very nice direction, incorporating a lot of Bruce Springsteenesque saxophones and pianos and adding some power to his very nice melodies.

He also is taste-wise an interesting person as he draws inspiration from a lot of different directions; it's obvious that he has listened a lot to The Smiths and Bruce Springsteen and stuff like that but for example he has also recorded an EP with Swedish folkish songs ("visor", that's like "chansons" in French I think), and done concerts with the popular 70+ "vis"-singer Sven Bertil Taube. So he used to be indie but nowadays he's extremely popular in general, as we say in Swedish he is "folkkär" (dear to the people).

I hope that this explains some..

What kind of course are you taking on Swedish music? What kind of essay are you writing? It sounds like fun. :)

All the best,
Erik