Beach House - Bloom

Beach House, ett exempel på "god-smak indie" enligt en skribent på Längre inåt landet, har sakta men säkert blivit personliga favoriter för mig, inte minst tack vare förra skivan Teen Dream (2010) som objektivt sett är underbart bra.

Så här ser den nya skivan alltså ut

Apropå diverse resonemang om huruvida man bör utvecklas och förändras som artist eller ej kan det vara på sin plats att påpeka att Beach House fortsätter på det inslagna spåret i och med nya skivan Bloom. Soundet känns igen, och där hittar vi också en av det här bandets största kvaliteter; det låter oförskämt bra. Gitarrljuden är konsekvent helt fantastiska, syntarna behagligt fluffiga och sången skönt svävande. Det finns ett grundelement från förra skivan som enligt mig definitivt är värt att bevara, och det är glädjande att höra.

Möjligt är att låtarna på Bloom är något mindre omedelbara än tidigare, för det har tagit mig en tid att komma in i musiken trots att jag lyssnat så mycket på föregångaren, men nu när jag väl är inlyssnad tycker jag att kompositionerna genomgående är mycket starka. Texterna drar åt det poetiska hållet, med lösryckta ögonblicksbilder som bidrar till att skapa ett svårdefinierat, stundtals feberdröms-likt och hotfullt men samtidigt bitterljuvt och behagligt universum.

Som i singeln Lazuli:

Wander eyes, ocean high

And we don't dare slip on by

Make her suffer

Like no other

Victoria Legrands frasering av de här raderna är fullkomligt briljanta och lyckas vara både aviga och omedelbara på samma gång. Om Sara Stridsberg skulle komma från Baltimore och göra indiepop skulle resultatet säkert hamna mycket nära Beach House. Victoria Legrand själv beskriver ”Bloom” som en resa som behandlar ”fantasins oersättliga kraft i relation till den intensiva upplevelsen att leva. En flytande vision av livet i hela dess intensitet och färg, vacker om än bara för ett ögonblick.” 

Visst är det underbart med pretentioner?