Niclas Wahllöf recenserar Richard Hawley

En recension i dagens upplaga av DN fick mig sånär att sätta morgonkaffet i halsen. Niclas Wahllöf, som jag känner som en relativt anonym Stockholms-sval recensent, avslöjar en ganska hårresande syn på förändring och faktiskt - om man hårddrar det - en ganska hårresande människosyn överlag.

Hawley himself

Han skriver om Richard Hawleys senaste album, och konstaterar upprört att Hawley har brutit det oskrivna kontrakt som finns mellan artist och publik genom att helt byta inriktning. Jag har tidigare försökt skriva något här på bloggen om hur svårt det kan vara för konstnärer och artister att byta spår när de väl slagit igenom och etablerat något. Jag anser att förändring är något positivt, och även om man naturligtvis gillar att höra mer av något som man redan gillar beundrar jag de artister som trotsar sina egna och andras förväntningar genom att med tvära kast skapa oväntade och mångfacetterade verk.

Dessutom anser jag att personlig utveckling är viktig och bör främjas, något som Wahllöf uppenbarligen inte håller med mig om. Jag citerar det avslutande stycket i hans recension:

"Det är inte dåligt, lsd-rock kan vara trevlig, men det här tjänar mest som påminnelse om att det aldrig får finnas något kontrakt mellan artist och publik. Det är som om en gammal vän dök upp till en lunch i dreads, eller något. Okej…. vi hörs."

Jag vet inte om det hela bara är ett missriktat skämt som går mig helt förbi, och kanske är jag överdrivet känslig i sådana här frågor, men att det är självklart att man inte skulle uppskatta sällskapet av en gammal vän ifall denne har skaffat dreads känns som en unken och tråkig åsikt. Inte minst när den åsikten framförs av en person som tjänar sitt levebröd på att konsumera och betygsätta kultur.