tisdag 8 maj 2012

Nattvardsgästerna: Jonas Perssons depression

I Gotlands-och-Tarkovskij-youtube-inspiration såg jag om hela av Bergmans i mitt tycke bästa film, Nattvardsgästerna från 1963, den andra filmen i hans trilogi om Guds tystnad, just på "tuben" igår och jag vill uppmuntra läsarna att göra detsamma. Börja gärna, om du är tveksam, 4:55 in i del 2 på yt för en blixt-inblick i hur ohyggligt bra denna film är.


Prästen Tomas har drabbats av djupaste tvivel i sin gudstro, så när fiskaren Jonas Persson och hans fru söker stöd och hjälp av Tomas för Jonas ångest över livets meningslöshet, blir det svårt för prästen att hjälpa till. "Jonas är villrådig", säger hustrun, "Kan inte pastorn tala med Jonas?". Och hon berättar hur det började:
"det började i våras. Jonas läste i tidningarna om kineserna. Det stod att kineserna uppfostras till hat. Det stod att det är en tidsfråga innan de har atombomber. De har ingenting att förlora, så stod det. Ja, jag oroar ju mig inte så mycket, men det kanske beror på att jag inte har så mycket fantasi. Men Jonas, han tänker jämt, och vi vänder och vrider. Och jag kan ju inte hjälpa så mycket, vi har ju tre barn och så den som kommer."
Prästen svarar, plågad och långsamt, plågad av sin otillräcklighet, och med flackande blick:
"Ja, vi går ju alla med samma rädsla, mer eller mindre. Vi måste lita på gud. (lång paus) Vi lever i vår enkla vardag, och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Sammanhangen blir så överväldigande, och Gud blir så avlägsen. (suckar) Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår er ångest. Men vi måste ju leva."
Då först tittar den deprimerade fiskaren upp:
"Varför måste vi leva?"
På det kan Tomas inte ge något svar.

Vi kan bortse från att scenen i sin detalj - Kinas atombombsambitioner - är tidstypisk i sin kalla kriget-situation. Den handlar ändå om, och gestaltar på ett kraftfullt och drabbande sätt, något fullständigt allmängiltigt: hur "den lilla människans" tro på livet och världen krossas i mötet med den stora världens gräsligheter och grymheter. Teodicéproblemet, i en religiös kontext, men också mycket mer allmängiltigt. Och så fenomenalt träffsäkert och minnesvärt - ja, oförglömligt - gestaltat av Bergman: Nattvardsgästerna och denna scen mellan Karin och Jonas Persson och Tomas är ingen enkel "skildring" eller ens iscensättning av problematiken, utan den fullständiga konstnärliga gestaltningen, konst när den är som allra starkast.

Inga kommentarer: